onsdag 2 april 2008

Tagga ner på slagfältet!

Jag vet egentligen väldigt lite om min släkthistoria på min fars sida. En hel del luckor fylldes i när min bror nyligen gjorde en släktforskningsuppgift som hemtenta. Dessförinnan har vi inte vetat så mycket. Pappa pratade ganska lite om sin uppväxt och kom till Sverige som 24-åring. Men när jag var på en pressträff på Forum för levande historia strax innan informationssatsningen om kommunismens brott mot mänskligheten fladdrade en del minnen av saker han berättat tillbaka. Till granskningen av kommunismen hör en turnerande utställning (Lillebror ser dig) om en liten pojke som angav sina föräldrar och blev en vandringssägen - en symbol för hur rättrådiga och till staten lojala gossar skulle agera. Till saken hör att gossen i fråga aldrig existerat, han var en del av propagandan.

Eller ja. Säkert har mängder av pojkar och flickor gjort som han genom historien. Men just han fanns inte. Han var bara en poäng som skulle drivas in i folksjälen. Familjelojalitet - väck! Magkänsla - väck! Samvete - väck!
Sånt är förstås svårt att faktiskt få bort. Det duger inte med en skimrande propagandastory för att få in all nödvändig information om det folk man vill kontrollera. Det krävs många tumskruvar, på alla håll och kanter. Så ställde ibland lärarinnorna i Tjeckien sina oskyldiga elever en liten oskyldig fråga. "Brukar era föräldrar be till Gud hemma, barn?" Och alltid var det något oskyldigt litet barn, som trodde att de där bönerna var något bra och stolt svarade att "Jodå, mamma ber varje dag". Ett litet litet stycke information som blir en plump i mammas protokoll... Varje ny plump en risk.

Jag har aldrig träffat min farfar, men det jag vet är att han under en period på 20-30-talet var någon sorts chefredaktör på ČTK (tjeckisk motsvarighet till TT). Han och farmor engagerade sig 1938 i motståndet mot den nazistiska ockupationen, ett farligt engagemang som resulterade i att farfar tillfångatogs och skulle avrättas. Räddande ängel blev hans bror, som studerat medicin i Heidelberg och vars tidigare studiekamrat visade sig vara stationerad i det fångläger som farfar skickades till. Brodern fick sin före detta studiekamrat att förklara farfar sinnessjuk, varpå han undslapp avrättning och i stället hamnade på mentalsjukhus.

Räddningen blev senare ett besvär, då farfar även efter att han släppts ut hade svårt att tvätta bort stämpeln som mentalsjuk. Situationen förenklades inte av att han envist vägrade att gå med i kommunistpartiet när detta tagit makten. En dum envishet kan man tycka. Farfars ovilja att böja sig gick ju trots allt inte ut över bara honom, utan också över resten av familjen, vars hus beslagtogs. Plumparna i farfars protokoll innebar också mer besvär för min far. Han blev inkallad och därefter mycket illa behandlad i armén.
Självfallet var den tjeckiska armén under kommunismen ingen piece of cake för någon, men för fars del blev det idel sjukhus- och fängelsevistelser och inte mycket mer. Grym misshandel var måhända inte vardagsmat på gator och torg i kommunismens Östeuropa, men i armén bokstavligen bankades idealen in i dem vars familjeprotokoll innehöll plumpar. Om den här tiden vet jag väldigt lite. Pappa talade sällan om det och när han gjorde det var det alltid med förvridet ansikte. Då syntes det oerhört tydligt hur mycket hans tro på människan sargades under den här tiden. Sådana upplevelser håller man förstås gärna ifrån sig.

Här, brukar jag tänka, har ordet kränkt sitt rätta användningsområde. För kränkt är inte att personligen vara sårad över någon liten oförrätt här eller där. Kränkt är den plötsliga insikten att just nu förkroppsligar jag mänskligheten och humaniteten, moralen och empatin - och den förkastas, kuvas och slås ihjäl.

Sådant händer dagligen och överallt på jorden. Det är inte förbehållet vare sig nazismen eller kommunismen att begå brott mot mänskligheten. Det görs på många vis.

Nå. Det här blev kanske onödigt personligt. Kontentan är hur som helst att i samband med Pragvåren 1968 blev farmor, farfar och pappa tvungna att fly landet, då de misstänktes för delaktighet i upproret. De kom till Sverige. Farfar dog innan jag föddes och farmor har jag bara vaga minnen av.
I det stora hela är familjen Raýmans öde i kommunismens historia ett ganska ljust sådant. De befann sig trots allt i utkanten av det värsta. Inte mitt i allt det elände som Forum för levande historia genom sin granskning tar sig an. Men den lilla tråd som jag ändå har och som letar sig in ditåt räcker gott för att jag ska se vikten av att denna satsning alls görs.

Idag protesterar 253 forskare mot satsningen på DN Debatt. De har en stor poäng i att det är högst problematiskt att regeringar bedriver historieskrivning. Problemet för dem är att de inte stod på barrikaderna när myndigheten FFLH instiftades. Först nu oroar man sig för att historien görs till "ideologiskt slagfält".
Först och främst. Newsflash. Historien, liksom samtiden, ÄR ett ideologiskt slagfält.

Visst är det effektfullt att harmset fråga när andra förlorade liv ska belysas och uppmärksammas. Frågan implicerar på ett snitsigt vis att den som står med strålkastaren struntar i dessa andra liv. Stikkan Ljunggren sammanfattar frågan: "När ska Alliansregeringen låta sina propagandamyndigheter lyfta fram kolonialismens offer?".

Det enda vettiga svaret på dessa frågor är: sen.
För allt kan inte göras samtidigt. Och när vi nu - nej stryk "vi" - när socialdemokraterna nu infört en propagandamyndighet, så är det knappast underligt att de två största mördarideologierna i vår mest närliggande historia sätts i fokus först. Det är inte ett dugg underligt att nazismen och kommunismen betas av först.
Meanwhile så kan forskarna på dagens DN Debatt trösta sig med att FFLH är noga med att inte kalla satsningen "kommunismens brott mot mänskligheten" utan i stället "kommunistiska regimers brott mot mänskligheten".
Tagga ner! Den ideologi ni försvarar står inte ens i de anklagades stol.


--------

UPPDATERING:
Politikerbloggen tillför kött på benen.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant och läsvärd text.
Två kommentarer bara. Två fel gör inte ett rätt. FFLH var en besynnerlig inrättning från början, men vem i hela friden törs protestera mot en granskning av den av ALLA hatade nazismen som dessutom basunerades ut för en internationell publik som ett svenskt anti-antisemitiskt initiativ. Kan tänka mig att en och annan historiker knöt näven i byxfickan redan då (och några gjorde det säkert inte utan har kommit på "bättre" tankar när det passar dem, men att några hycklar ändrar inte på principen).
Det andra är att du har helt rätt i att det inte låter så dumt att FFLH skall granska "kommunistiska regimers brott mot mänskligheten". Det var dock inte vad uppdragsgivaren regeringen önskade. Jag vill minnas att Reinfeldt och Co. var rätt surmulna över att formuleringen om "kommunismens brott" ändrats. Reaktionen på FFLH:s olydighet mot husse var ett beklämmande tydligt tecken på den inrikespolitiska baktanken: All vänster är Farlig barn.
/Tonie

Legal Seafoods sa...

I ljus av det tidigare arbetet om Nazism som FFLH utfört känns det konsekvent med ett arbete om kommunism. Därmed har man slagit in på en linje som betar av politiko-ideologiska system.

Kolonialism är inte ett politiskt/ideologiskt system, vilket Stikkan Ljunggren tycks bortse totalt ifrån.

De 253 bakom uppropet använder en mer utvecklad argumentation när man skriver:

Ska nästa regering satsa Levande historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer?

Problemet med den argumentationen är att man föser ihop alla "borgare" i en fålla, på ett generaliserande vis man aldrig skulle acceptera om det användes mot vänstersympatisörer. Här trängs alltså olika konservativa grupperingar, rojalister och opolitiska sammanslutningar (som det engelska ostindiska kompaniet) tillsammans med marknadsliberaler, frihetliga liberaler och libertarianer i en enda odefinerad smet.

Jag tror få liberaler av idag känner sig speciellt besläktade med Otto Von Bismarck, en av den sena kolonialismens absoluta frontfigurer.

Men framför allt borde de 253 som historiker veta att kolonialism knappast är något nytt fenomen, bara ett nytt namn på något som följt mänskligheten genom hela historien.

Det hela framgår ganska tydligt av en alternativ engelsk term, "New Imperialism" (se ex. engelska Wiki)

Anonym sa...

http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1845

Sanna Rayman sa...

Anonym. Nej, du har förstås helt rätt i att två fel inte gör ett rätt. Bäst vore om FFLH inte skapats i den form som gjordes. Och även om jag tycker att kommunismen blir det mest naturliga steg 2 i FFLH:s inslagna verksamhetsbana så hade jag förmodligen blivit än gladare om regeringen lagt ner hela myndigheten när den tillträdde.

Husses surmulna reaktioner på FFLH:s olydighet minns jag faktiskt inte. When/Who?

Sen har ju Legal Seafoods en stor poäng i att det än så länge finns en konsekvens såtillvida att man håller sig till politiko-ideologiska system, vilket kolonialism inte är.

Generellt så är ideologi alls inte ointressant i sammanhanget, utan är (som påpekats av Eskil Franck http://www.levandehistoria.se/node/1581) en förklarande faktor.

En ideologi kan se trivsam ut "på pappret" men historiska erfarenheter kan ändå lära oss att den har för vana att urarta. Den diskussionen undkommer man delvis i kommunismsatsningen genom att fokusera på regimerna och då förloras en intressant aspekt. Samtidigt är det kanske lika bra det. Den aspekten reds nog bäst ut på andra håll än på statliga myndigheter.

Anonym 2. Namninsamlingen är knasigt formulerad. No signature från mig.