söndag 18 maj 2008

Förhatligt och förkastligt. Eller: När den borgerliga lusen ska läsas av snärtan

- Vårdnadsbidraget är förhatligt och förkastligt, men det appelerar ändå till en känsla hos föräldrar...

Orden är Veronica Palms när hon berättar i SvD om sossarnas nya idé - en extra månad i föräldraförsäkringen.

Honestly. Förhatligt? Förkastligt? Av alla möjliga sätt att ge människor bidrag bestämmer sig socialdemokraterna för att just det här är förhatligt och förkastligt - däremot har de inga problem att svälja bidrag som till exempel förlamar människor i arbetsmarknadsåtgärder. WTF?

Nå. Förkastligheten till trots så har alltså Palm och hela arbetargänget upptäckt att det förhatliga ändå appelerar till föräldrar. Därför har de befunnit sig tvungna att i sann röstfiskande ordning hitta på något likaledes appelerande. Omtanken och förståelsen rör en till tårar, verkligen...

Oftast är jag rätt ensam om att gilla vårdnadsbidraget. Jag tror inte jag känner en käft som uppskattar det. Visst, gängse alliansanhängare utanför kd kan möjligen tänka sig att tolerera det, men då måste de samtidigt intala sig själv att "DetÄrBaraValfrihetDetÄrBaraValfrihetDetÄrBaraValfrihet" för att inte gå apeshit vid tanken på alla dessa kvinnor som nu ska kedjas fast vid spisen med grova kättingar.

Jag går turligt nog inte apeshit. Det är rätt skönt. Men visst, att jag gillar vårdnadsbidraget är väl en sanning med modifikation. Jag gillar det så mycket som man nu kan gilla ett bidrag, kan man säga. Bäst vore förstås om folk bara fick behålla mer av sina pengar, så att de kunde ta ledigt ibland - utan att konsultera Försäkringskassan.

Jag har dock tänkt på en sak kring det här med fastkedjade kvinnor. För visst, jag är inte dummare än att jag begriper att även om vårdnadsbidraget inte riktar sig till något särskilt kön så har vi löneklyftor som gör att kvinnor lär stanna hemma mer. Fast jag tror inte att det bara är lönerna som påverkar. Det kan också vara så att fler kvinnor än män vill stanna hemma. Det är högst troligt. Ibland kommer det rentav upp som ett motargument, som om kvinnor led av någon sorts förvirring som gör dem intresserade av att vara med sina barn - en förvirring som självfallet måste motarbetas med politiska åtgärder.

Varenda gång jag hittills skrivit om det här med vårdnadsbidraget, i SN tidigare och SvD nu, har jag fått läsarrespons. Intressant i sammanhanget är att den responsen aldrig varit från kvinnor, utan alltid från män begivna på att läsa den borgerliga lusen av snärtan. Nu är det i och för sig så att man generellt får mer respons från män än kvinnor, men det är ändå intressant.
Det är män som tillskriver mig med den upprörda anklagelsen att jag vill kedja fast alla mina medsystrar vid spisen.
Det är män som förklarar för mig att rådande strukturer måste motarbetas bland annat genom att eventuella personliga viljor och önskningar som går på tvärs med högre politiska mål inte underlättas.

Dessa mäns engagemang för kvinnors lika rättigheter är förvisso glädjande och berömvärt, men har å andra sidan starka drag av det rätt typiskt manliga engagemanget. Kompromisslöst och med en politisk principfasthet som angränsar bokstavstroendet läxar de upp mig och inflikar sedan den mänskliga brasklappen om att "de inte är emot mer tid med barn per se".
När jag frågar dem om det måhända inte är deras syn på relationer som är gammaldags när de nu utgår ifrån att det är mödrar som ska vara hemma så bemöts detta alltid med att "men så kommer det ju att bli".
Jooo. Men ett sätt att motarbeta den statistiken är ju att ansöka om vårdnadsbidrag själv. Om man nu inte är "emot mer tid med barn per se", menar jag...

I debatten anförs ofta att vårdnadsbidraget kommer att innebära ett steg tillbaka i kampen för jämställdhet. När någon av de ideologiskt fäktande männen som skriver till mig förklarar att ett vårdnadsbidrag är helt fel väg eftersom vi fortfarande har strukturer av ojämställdhet mellan könen, så hänger jag upp mig på det där fortfarande.

Jag undrar. Finns det någon tidsplan kring när de där fortfarande existerande strukturerna kan tänkas vara utraderade så att staten kan lägga av med att styra över våra privatliv? Vad är egentligen målet? Ska jämställdheten vara absolut? På vilket sätt?

Det jag i all enkelhet tänker är att om man någon gång, någonstans ska kunna erbjuda en familj alternativ och möjligheter att styra själv så borde det väl ändå kunna tänkas vara rätt goda förutsättningar i det land som brukar berömma sig med att vara ett av världens mest jämställda. Eller?

1 kommentar:

mammajobbar sa...

Jag tror inte att vårdnadsbidraget varken gör till eller från när det gäller jämställdheten. De som kommer utnyttja vårdnadsbidraget är de som redan är hemma med barnen.

Tycker bara principen är lite konstig, betala bidrag är liksom inte borgarnas melodi. Utom i det här fallet.

I Gnesta där jag bor känns det idiotiskt att börja betala ut bidrag till fullt arbetsföra människor när kommunen redan ligger back. En halv miljon räknar kommunen själva med att det kommer kosta, ställt mot ett underskott på 6,5 miljoner...