måndag 12 maj 2008

Omfördelning av känslor

I går snöade jag runt lite apropå Katrine Kielos formuleringar om orättvist fördelad rädsla, men fick inte riktigt till det. Jag skyller på solen, som jag inte kunde låta bli att vara i, vilket nu har straffat sig i form av blossande och stramande ansikte.

I alla händelser så plockade en läsare upp min till marken släppta tanke och lät den flyga högre.
Dessvärre fick han inte plats i kommentarsfältet eftersom det "tydligen har någon sorts utrymmesbegränsning. Precis som socialdemokraternas så kallade rättvisa fördelningspolitik. Den har också sina utrymmesbegränsningar".
(Redan den formuleringen kan man ju falla som en fura för...)

Sådana utrymmesbegränsningar duger ju inte. Klart att man ska få kommentera långt. Åtminstone om man gör det så intressant som denne man. Eftersom jag inte är säker på hur han hade signerat sig så nöjer jag mig med att presentera honom med förnamn.
Ladies & tjänstemän! I give you en styck Johans funderingar på temat.... tja vad ska vi kalla det? Jo, kanske Omfördelning av känslor:

Oj då! Fördelningspolitik på ett nytt sätt! Kanhända någonting för socialdemokrater att fundera över. En av socialdemokratins grunder är, om jag har förstått saken rätt, rättvis fördelning av efterfrågade tillgångar genom fördelningspolitik.
Jag har många gånger under alla mina levnadsår tänkt både många och tunga tankar om rädsla och dess orättvisa fördelning. Nog har jag tänkt mera på krig och annat mänskligt elände, men våldtäkt ingår förstås däri. I det mänskliga eländet. Våld är den civiliserade människans yttersta förnedring, har jag tänkt.

Våld är emellertid ingen efterfrågad tillgång, till följd varav fördelningspolitik inte kan tillämpas på den i en demokrati, däremot i en diktatur men bara utifrån den styrande tyrannens perspektiv. Man kan, visserligen med långsökta och rätt skruvade tankegångar, tänka sig att en envåldshärskare genom fördelningspolitik låter sina hejdukar dela ut lika mycket rädsla till var och en av sina undersåtar så att de alla är lika rädda för honom, så att ingen vågar revoltera mot honom. På så sätt blir rädsla en resurs, om än inte efterfrågad av gemene man, på vilken fördelningspolitik skulle kunna tillämpas.
Men även om envar undersåte får sig tilldelad lika mycket rädsla finns där ytterligare rädsla som andra förövare än tyrannen kan drämma till sina offer med. Även i en diktatur, eller kanske alldeles särskilt i en diktatur, finns ju våldtäktsmän och andra hänsynslösa mörkmän vilkas våld i en orättvis fördelning drabbar samhällsmedborgarna.

Jag skulle säga att en diskussion om rädsla som del i en fördelningspolitik skulle landa på ett filosofiskt plan därför att, som du skriver, det inte finns något verktyg i världen som kan lösa det här dilemmat, varken fördelningspolitik eller annat.
Emellertid är dina och Kielos tankar om orättvist fördelad rädsla både intressanta och tänkvärda. Sannolikt är det få människor, om ens någon, som tänker tankar som går i den rättvist fördelade rädslans banor. Man suckar bara och säger rätt oengagerat att världen är orättvis. Därvid avser man nog vanligen inte rädsla utan fattigdom.

Men rädslan finns överallt, i alla samhällen, i alla samhällsskikt. Jag tänker då i första hand på rädsla för kriminalitet, för rädslan att själv drabbas. I vårt land framgår det tydligt av de undersökningar som polisen brukar göra, varje år tror jag. Den rädsla som speglas där är förmodligen till viss del obefogad, men den finns där ändå och det är tillräckligt för att den skall tas på allvar.
Den rädsla som man kan läsa sig till i ovan nämnda undersökningar är orättvist fördelad. På en del håll i landet är medborgarna mera rädda än i andra delar. Hur polis och politiker hanterar denna information får vi inte veta.
Det är klart att rädsla aldrig kan bli rättvist fördelad. Det går inte. Omöjligt. Ändå tycker jag, Sanna, att det du skriver om i denna del av din blogg inte enbart är intressant och tankeväckande utan också väsentligt.

Sverige är (har varit?) en rättsstat och i en rättsstat borde, kan man tycka, människors rädsla för brott tas till utgångspunkt för hur rättsväsendet skall fungera. Rättsväsendet i Sverige tycks naggas mer och mer i kanterna med för få poliser, åklagare som lämnar sina arbeten och domstolar som inte hinner avgöra ärenden inom rimlig tid. Nyss läste jag om ett förslag innebärande att poliser skall kunna döma lagbrytare direkt på brottsplatsen vid fall av lindrigare lagöverträdelser.

Rädsla för våld, i vilken form våldet än förekommer och hur det än är fördelat, är ovärdigt en rättstat. Den uppgivenhet med vilken politiker hanterar sådana här frågor skulle kanske, till en del åtminstone, kunna motverkas med sådana här och andra oväntade infallsvinklar.

Kan man göra rädsla till en rättvisefråga, en omfördelningsfråga? För närvarande är svaret på den något skruvade men intressanta fråga nej, men om man börjar brottas med sådana här tankar kanske de kan leda fram till någonting.
Men vad vet jag, arma människa?


Inga kommentarer: