söndag 11 maj 2008

Omfördelningens underligheter

I dag skriver jag om Katrine Kielos bok, som definitivt är värd att läsas.

Jag tänkte på en sak i går när jag läste intervjun med författarinnan i fråga i DN i går.

Där talar Kielos om att "Rädslan är verkligen orättvist fördelad i samhället". Det är en jäkligt intressant formulering eftersom den antyder att rädsla bara är ännu en praktikalitet som lite fördelningspolitik kan lösa.

Vidgar man perspektivet bortom våldtäkter och funderar på "offerskap" i största allmänhet kan man faktiskt konstatera att den här synen kommer igen överallt, kanske särskilt i historiska kontexter, men det finns flera exempel på aktuella debatter också. Alla frågor där fundamenten i debatten kräver att du accepterar en svartvit uppdelning i offer och förövare hamnar i den här fördelningspolitiska föreställningen. Det kan handla om alltifrån jämställdhet och diskriminering till kolonisation och slavhandel.

Jag säger förstås inte att dessa frågor och problem inte finns och är allvarliga och legitima diskussioner, men de förstörs när de reduceras på det här viset. Via en offermentalitet försöker man leda i bevis att det är fördelningspolitik som är lösningen, ofta i frågor där fördelningspolitik är ett absurt konkret svar på en fråga som är mycket större, mycket mer komplicerad och betydligt mer irrationell än så.

Det spelar liksom ingen roll om en majoritet av oss menar att visst, rädslan är orättvist fördelad, för det finns inget verktyg i världen som kan lösa den knuten. Vi kan lindra rädslan. Lysa upp parkvägar och lära oss självförsvar med mera. Men det är ju ingen omfördelning i ordets verkliga bemärkelse. Ett omfördelande drag vore ju snarare att föra över lite mer rädsla till det andra, mindre våldtagna könet. Då snackar vi tjejer som slår sig samman och gruppvåldtar lite killar med strap-ons. (Vilket säkert någon kan nappa på som idé..)

Lika lite räcker det till att många har en aldrig så stor "återbetalningsvilja" när det gäller länder som tidigare varit under kolonisationens förtryck, eftersom det finns en överhängande risk att vi med detta förstör ännu mer genom att pacificera våra tidigare offer medan vi inbillar oss att vi bara omfördelar lite.

Hmm. Jag tror inte att jag riktigt fick fram tanken här, men nu får det lik förbannat vara färdigskrivet. Utomhuset kallar.

6 kommentarer:

andersbwestin sa...

Hej!
Nu är jag lite fräck och kommenterar din artikel i SVD ang Katrines "Våldtäkt o Romantik"

Jag har inte läst boken och vet inte heller om jag skall göra det.

Det är istället en av dina sista rader som jag vill replikera:

"Genusvetenskapen räcker inte till."

Vill man förstå våldtäktens dynamik och orsak så rekommenderar jag istället andra vetenskaper som tex:
Evolutionsläran och den sk Anknytningsteorin.

Ord som naturlig och sexuell selektion täcker in gråskalan mellan sex och våld.
Antkytningsteorin kan på ett bra sätt förklara vilket
selektionsschema den manliga hjärnan skall "välja" som livets existentiella fokus.

Den kulturella föreställningen slutar i ett dimmigt vakuum med metafysiska anslag.

Hälsar Anders B Westin

Skrev nyligen en inlaga:

http://andersbwestin.wordpress.com/2008/05/09/det-finns-inga-enkla-losningar/

på min blogg

Patrik Renfors sa...

Hallå, har du sett det nya bloggverktyget som mäter bloggens värde? Du låg bra till i den, din nya arbetsplats har funkat bra för din blogg också. Sen kan det ha hjälpt att du länkade Ali Esbati förra inlägget, hans namn behöver bara nämnas för att fördubbla besökarna till bloggen.

Just nu är din blogg var värd:

Sanna Raymans blogg - 875 254 kr

Medans min blogg Kamrater vi vet att kamp lönar sig, bara är värd sketna - 152 977 kr

Sanna Rayman sa...

Anders B, jag svarade på din blogg, fast i en annan bloggpost som jag fastnade för.

Patrik, ja du fick ju mail..

over and out!

Anja Gatu sa...

Det märkliga tycker jag är att män inte är räddare än vad de är. Jag har aldrig känt mig särskilt rädd för att bli utsatt för våld eftersom jag alltid varit medveten om risken att bli utsatt för oprovocerat våld är så mycket större för män än för kvinnor. Tittar jag på min omgivning kan jag direkt räkna upp en handfull killar som blivit överfallna och misshandlade på olika sätt, däremot känner jag ingen tjej (förutom jag själv) som blivit överfallen och utsatt för sexuellt våld. Trots det är det tjejerna som är rädda.

Det som behövs är kanske inte bara upplysta parker, utan även upplysta människor? Lite simpel fakta och statistik? Och så naturligtvis en ordentlig diskussion om varför män prompt ska vara så våldsamma. För när jag jämför mina erfarenheter med mina killkompisars, inser jag att det handlar om exakt samma typ av kränkning och känsla av utsatthet och maktlöshet. Våldet tar sig bara olika uttryck beroende på om de riktas mot män eller kvinnor, men konsekvenserna blir desamma, åtminstone för individerna. Skillnaden är - som vanligt - att kvinnor som kollektiv tar ett övergrepp riktat mot en kvinna som ett övergrepp riktat mot hela kollektivet. Män gör inte den kopplingen, kanske för att de inte är vana vid att se sig själva som kollektiv.

Anja sa...

Vad jag glömde säga var att jag däremot känner rätt många tjejer som varit utsatt för både sexuellt våld och annat våld i nära relationer. Men om rädslan för det är det knäpptyst.

Sanna Rayman sa...

Anja.
Egentligen är det kanske inte så konstigt. Rädslan för attack "utifrån" är mer greppbar än att oroa sig för att någon närstående skulle skada en. Inte ens när det sker är det väl helt lätt att förstå.

Och när det gäller killar, jag vet inte, kanske har de en mer inbyggd förväntan att de kan få stryk? Att man som snubbe liksom bara förutsätter risken.

Sen det där med kvinnors kollektivism är förstås helt sant! Samtidigt känner jag mig inte riktigt bekväm i det där själv och egentligen tror jag att den bilden är falsk eller åtminstone påklistrad.
När man går där genom den lite för mörka parken och jagar upp sig själv, ja då är det fan jag och inte alla kvinnor med mig som är uppjagad.

Den kollektiva diskussionen är väl mer ett sätt att samla sig och "dela" en gemensam känsla, vilket kan vara till nytta ibland, men ibland också förvirra samtalen en hel del.