lördag 31 maj 2008

Pennfajtas

Jag fick ett brev från en kille som inte tycker om LO:s jakt på brevkompisar och som hade ringt hem till Wanja Lundby-Wedin för att berätta det. Hon är ju på kongress, så det var maken som svarade. Killen hade då bett honom att framföra till Wanja att han inte uppskattade hustruns kampanj, varpå maken undrade varför han inte ringde upp henne på jobbet och berättade det.
Just det.

Jorå. Han har en poäng, grabben. Men själv konstaterar jag i dagens text att LO:s kampanj är strålande.

---

För övrigt erinrar jag mig ett gammalt stilistiskt trick från tiden då man hade brevkompisar - anskaffade genom Kamratposten eller nåt liknande. Minns ni, tjejer företrädesvis skulle jag tro, att när man avslutade sina brev toppade man det med ett gigantiskt s, som fick utgöra begynnelsebokstav för hela tre ord samtidigt - Snälla Skriv Snart!

Tillgivet och rart, till någon som man aldrig träffat, men som delade ens uppskattning för, tja, böcker och katter.
Ack, det var lätt att få kompisar på den tiden.

1 kommentar:

Harriet sa...

Det fanns mer vidlyftiga varianter än så:

S-kriv, -nart, -nälla, -öta, -å, -kall, -var, -nart, -ändas

H-älsa, -ela, -ögen, -emma, -ela, -ögen, ´-är, -älsar, -järtliga, -älsningar

Det finns något Seinfeld-avsnitt om det där med att skaffa vänner, där han avslutar med att säga att det räckte som inledning för en vänskap att gilla samma sorts klubbor som någon annan när man var barn. Väldigt skönt när man inte gör allt så komplicerat. Gillar man någon så gör man.