lördag 28 juni 2008

65 liter mjölk och mitt dåliga minne

Till en början gick det lite trögt. Jag liksom tog inte semester, trots att den tog sin början. FRA-karusellen var en starkt bidragande orsak förstås, men till slut gick det ändå. Lösningen är, som alltid, att dra till Skåne och göra ingenting särskilt alls. Vistelsen var dock lite för kort för att jag, som brukligt, skulle kunna skaffa mig en kalvkompis hos grannen. Kalvar blir man inte vän med hur som helst, det tar tid och tålamod att få deras långa ben sluta skälva.
Den här gången blev jag tvungen att lämna innan tilliten var vunnen, men fick däremot veta att förra årets kalv minsann numera bor hos en annan granne och ger smått fantastiska 65 liter mjölk om dagen. Jag tänker tro att det har med min keliga uppmärksamhet i hennes barndom att göra.

Frånsett djur och natur har det lästs böcker som legat i vänthögen länge. Vilka?

Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund
Åsa Linderborg - Mig äger ingen
Maria Sveland - Bitterfittan

Samtliga mycket bra. Alla med en iakttagelseförmåga som förbluffar mig.
Jag tänker ibland att jag nog förr eller senare kommer att skriva en bok, men när jag lägger de här tre böckerna till handlingarna känns den tanken oerhört avlägsen. Det verkar som om författandet kräver gott minne och sinne för detaljer. Nu pratar jag inte om detaljrika iakttagelser av mänsklig samvaro och interaktion utan det andra - att iaktta färger, namn på mat, produkter, platser, dagisfröknar, låtar, passager i andras böcker - you name it.

Jag kan inte det där. Jag har varken plats eller ro i huvudet. Jeez, jag har knappt plats i huvudet för det jag lärde mig förra veckan. Genom mig flyger sådana kunskaper, ingenting stannar kvar. Jag skojar inte, ingenting stannar kvar mer än ramarna, skelettet, skeendena och känslorna av vad det nu var.

Jag minns till exempel vem jag älskat och inte, men det är mina allra bästa och äldsta vänner som upplyser mig om vilka som var där, vilka vi umgicks mer sporadiskt med, vad jag hade på mig vid den och den festen då jag hånglade lyckligt eller grät av brustet hjärta eller vad det nu var. Själv har jag inte en susning om omständigheterna. Det är som ett tunnelseende.

På samma sätt minns jag vad och vem som gjort mig illa, men ofta är omständigheterna fragmenterade och konturlösa. För att ta ett rätt banalt exempel. Jag minns att jag blivit mobbad, men minns knappt längre namnen på de som gjorde det - trots att de höll varje dags öde i sina händer under en viss period. Även här krävs gamla goda vänners minne för att bli påmind om specifika situationer och vem som sa si eller så, om det var i ett klassrum eller en korridor, vår- eller hösttermin.

Hur som helst. Har man så få detaljer att måla med så går det liksom inte att få till en bok. I alla fall ingen som blir kul läsning, så jag håller på det projektet tills huvudet kommit till ro och börjat lagra igen. Förr eller senare måste det ju ske, eller? Om någon vet hur man gör plats och ro i ett huvud får ni gärna tipsa.

Jag märker för övrigt att det lurar något annat i bakhuvudet om ovan böcker som behöver bloggas, jag tror det handlar om klass. Men det är för luddigt ännu. Vi får se.

Meanwhile ger jag er några av de bekantskaper jag inte hann med i sommar - om bloggen händelsevis har några läsare som delar min förtjusning för nötkreatur.




3 kommentarer:

Anonym sa...

Lindeborgs bok duger inte ens att elda med. Ofattbart hur vänsterns gullegris kommit upp sig. OJ! förlåt det är exakt därför hon kommit upp sig.
Roberth Ström
ps kossorna var fina ds

None sa...

fina kossor!

Dennis Nilsson sa...

Hmm, den sista bilden med den vita kossan, hon ser inte vidare förtjust i att bli fotograferad.

Hur som helst, bilderna var ett vackert paradis!