söndag 29 juni 2008

Kvinnlig klokskap

Som sagt. Jag gick och grunnade på klass, bland annat med anledning av de där böckerna jag läst senaste veckan. (Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund, Åsa Linderborg - Mig äger ingen och Maria Sveland - Bitterfittan)

Dessa tre böcker förenas i en oerhört hög grad av igenkänning. Trots att jag varken är gift eller har förlorat ett barn känner jag gång på gång igen mig hos Hadley-Kamptz och nickar bekräftande på var och varannan sida i Bitterfittan. Och trots att jag delar i princip inga av Linderborgs samhällsanalyser och har noll erfarenhet av att växa upp i en industri- och arbetarstad känner jag stundom igen mig så att det svider i hennes i klassbegreppen förankrade barndomsskildring.

Okej. I relationer kan man väl alltid känna igen sig. Det är väl inget konstigt med det egentligen, så allmänmänskligt som det nu är. Men det blir ändå lite konstigt. Åtminstone när författarens hela poäng är att peka på ett samband och göra en mer eller mindre stor politisk - inte allmänmänsklig - poäng. Då känns det nästan som om jag förstör författarens syfte. Där sitter jag, i all min högerhet, och känner släktskap med Åsa Linderborg, liksom.

Linderborg sätter sin familjs tragik i direkt samband med klass. Själv använder jag sällan klassbegreppet eftersom jag inte riktigt vet vad jag är. Det handlar inte om att jag vill förneka att det finns olika sociala skikt, men klassbegreppen är utdaterade och fungerar dåligt. Det är dock värt att notera att medan Isobel talar om sin medelklassbakgrund görs det i förbifarten och med det lilla korn av skamsenhet som medelklassen konsekvent uppvisar över sig själv. Alltså man förminskar och gör ner sin bakgrund lite, låter förstå att man är medveten om att den bär med sig något ytligt okomplicerat. Enklare är det för Isobel att beskriva sin killes överklassbakgrund. Då kan hon vara mer rakt bedömande och därmed också mer ärlig.

Det är väl så antar jag. Lätt att tillåta sig själv lite mer svepande generaliseringar om dem "ovanför", svårare att ens våga sig på att beskriva den strax under. Medan det där tar ganska liten plats i Jag går bara ut en stund finns desto mer i övriga två böcker. Där identifierar sig författarna med klass på ett helt annat sätt och identifierar också andra utifrån samma sak. Här finns klasskampen och antipatierna riktade uppåt ständigt närvarande. När Sveland beskriver upptäckten av klasskillnader i skolan, hur bratgrabbarna såg på huvudpersonen Sara som en "kommunisthora". När hon berättar om den där intervjun då Ebba von Sydow kallade sig arbetarklass. När hon beskriver alla de par hon ser vid frukosten på semesterhotellet dit hon flytt undan sin kärnfamiljsångest. Eller när Åsa Linderborg kärleksfullt beskriver sin fars sönderarbetade nävar och hur hans spenderbyxor åkte på, lika kortsiktigt vid varje löning.

En mycket upprörd läsare ringde mig en gång när jag skrivit något han inte gillade. Sånt händer ibland och just den här hade ringt förut. Oftast var han berusad när han ringde in sin ilska över mina åsikter. Mina tidigare förslag om att helt enkelt inte läsa mina texter verkade inte ha bitit, men denna gång hade han kommit på en lösning och krävde information om min klassbakgrund. Han fick en snabbversion (mamma SFI-lärare, morföräldrar bönder, pappa invandrad tjeck som flydde undan kommunismen och här var både fabriksarbetare och egenföretagare.) och verkade därefter löjligt nöjd. Jag begrep aldrig vad det var som snubben tyckte var så avslöjande, men på hans triumferande stämma hörde jag att alla pusselbitar nu låg på plats. Tydligen var denna knappa information fullt tillräcklig som grund för att kunna avfärda alla mina framtida resonemang på Södermanlands Nyheters ledarsida.

Även om den arge läsaren aldrig bjöd på någon klokskap - vilket våra tre författarinnor gör - så finns det något, ett sorts skygglappsanalyser, som förenar i alla fall Linderborg och Sveland. Tanken att det finns en rot till diverse onda ting. Att det ska finnas en knut och ett sätt att lösa den. Linderborg tror alltjämt på klasskampen som lösning. Sveland avslutar i dur, med en förnyad ambition att uppnå ett rättvist och jämställt förhållande.

Hur mycket jag än kan känna igen mig, kan jag inte helhjärtat dela de där slutsatserna. Linderborgs klasskamp löser inte min fars likaledes sönderarbetade egenföretagarnävar och det faktum att han, liksom hennes far, dog innan 65. Innan de tänkta frukterna av hans möda kunde skördas. (Inte för att det ens fanns några frukter att skörda, bara skulder.) Ändå är det sådana som han, företagare, som vänstern konsekvent och helt utan nyanser eller ansatser till empati kallar "gynnade".
Skulle man protestera mot den världsbilden kan det enkelt avfärdas, till exempel med att man tillhör den "okunniga högern".
Vem är egentligen okunnig om bara en sorts nariga nävar begråts?

Samma svårighet återkommer hos Sveland. Å ena sidan når hon långt i den meningen att hon ser behovet av försoning och förlåtelse om någon sorts mänsklig samvaro ska vara möjlig. Hon fattar, för egen del, att det är nödvändigt om än tokigt svårt att förlåta människor när de sviker. Och även om jag känner igen mig i många av hennes betraktelser slås jag också av hur hon tar parti helt efter kön - även när hennes huvudpersons information består i bara några nyfikna ögonkast i en hotellrestaurang. Sara avgör att en försupen kvinna är försupen på grund av makens försummelser. Så kan det förstås vara, men det kan lika gärna vara han som sitter där och sörjer. Det kan lika gärna vara han som är sviken, besviken och måste förlåta. En kvinna Sara möter på en bussutflykt blir irriterad över frågan var hennes make är och fräser ilsket att han får klara sig själv. Sara imponeras och blir än mer förstående när kvinnans "börda" och make, med alzheimersimmiga ögon stapplar fram till bussen för att vinka adjö.

Nej, det är knappast med några rättvisa ögon hon betraktar världen, även om hennes önskan är att uppnå rättvisa. Hon, liksom Linderborg, begråter bara en sorts nävar och förlåter bara en sorts orättvisa. Isobel Hadley-Kamptz däremot gråter, förlåter och tampas helt i det privata och alltigenom mänskliga.
Egentligen gör Linderborg och Sveland det också, vare sig de vill se det eller inte.

Det finns mycket mer att säga, inte minst om Bitterfittan som jag läste sist, men jag tror vi stannar där. Men läs dem, allihop, om du inte gjort det. Och läs dem särskilt om du är man. Igenkänning är mindre värt än aha-upplevelser.

8 kommentarer:

Fredrik I sa...

"Nej, det är knappast med några rättvisa ögon hon betraktar världen, även om hennes önskan är att uppnå rättvisa."

Men vem är "hon"? Blandar du inte ihop Maria Sveland med bokens Sara? Kom ihåg att det är en roman, och att den som fördomsfullt betraktar medresenärerna på chartern faktiskt är en fiktiv gestalt. En fiktiv gestalt med ett cv som liknar Svelands, men ändå.

Själv tycker jag det är utmärkt skildrat hur Sara spanar skarpögt efter omgivningens tankemönster och fördomar, samtidigt som hon är i stort sett blind för sina egna. Jag tänker mig att Sveland medvetet skapat henne så.

Håller annars med om att både Bitterfittan och Mig Äger Ingen (framför allt) är ytterst läsvärda böcker. Hadley-Kamptz står på att läsa-listan.

Sanna Rayman sa...

Hej Fredrik,

Jag är inte så säker på att Sveland är så medveten om det där alla gånger. Hon har ju själv argumenterat ganska hårt för boken som en politisk debattinlaga och ett ställningstagande. Det är också som sådan som den hyllats.

I artikeln hon skrev i DN i helgen fanns samma onyanserade inställning till sakers dubbelhet. Till exempel utgår Sveland ifrån att om en kvinna säger att hon gillar att bo i hus för att det ger ro att hänga hemma och pyssla och baka, då är det inte denna kvinnas preferens utan ett "bråddjup" av ojämställdhet i kärnfamiljen.
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=799251)

Jag hyllar gärna de skarpa iakttagelserna i boken, men slutsatserna som framförs/anas är jag inte lika med på.

Anonym sa...

Linderborg är inte bara kass som författare hon är kass som människa med! En uttalad kommunist!
Roberth

Sanna Rayman sa...

Roberth.
Kommunist eller ej, jag tycker ändå att boken var bra.

Fredrik I sa...

Jag håller i stort sett aldrig med Linderborg om något, men hennes bok är bättre än bra. Den är underbar! Ty även en socialist kan teckna ett hjärtevärmande porträtt av en älskad far.

Sanna, tack för länken. Jag håller med om att Svelands artikel har ett väldigt ensidigt perspektiv.

Men oavsett detta så var min upplevelse när jag läste boken att spänningen mellan Sara som å ena sidan blottlägger och å andra sidan vräker ur sig fördomar bland annat speglar just sakers (eller snarare människors) dubbelhet. Men du kan förstås ha rätt i att det inte var ett medvetet grepp. Funderar vidare.

Anna Svensson sa...

Jag har bara läst Svelands och Isobels böcker. En kompis påpekade faktiskt att Isobels bok pyser av medelklassens förakt mot arbetarklassen, som exempel nämnde han laxen som gemene man väljer efter färg -ju mer rosa desto bättre. Men vi andra vet att det är den bleka laxen som är den bästa ty den är vild med starka muskler och den rosa odlad och lam. Jag missade den grejen, allt jag kan om mat och bordsskick lärde jag mig på restaurangskolan, men i efterhand ser jag att den kunskapen gjort det lite lättare ibland i miljöer med annan bakgrund.

Om Sveland håller jag med. Även om jag uppfattade det som att kön var viktigare än klass för henne. Även om låg klass + fel kön blev dubbelt dåligt.

Jag tror att alla författare lämnar spår efter sig som de är omedvetna om men som säger mycket om författaren.

Sanna Rayman sa...

Anna, å andra sidan vore det ju tramsigt att låtsas som om man inte visste att mindre rosa lax är vild och god. Jag tolkar inte sådana kunskaper som pysande förakt per se.

Sveland - jo, hennes fokus låg på könet, helt klart.

Anna Svensson sa...

Ja det vore trams. Och det är inte kunskapen i sig utan att man tycker att de som inte vet och frågar efter den rosa laxen inte vet vad de missar eller pratar om. Typ så. Men det är bara ett sätt att tolka det på.