onsdag 4 juni 2008

O dyre prins

Ah. En långis.
Jag hade roligt, men jag garanterar inte att du kommer att ha det. Ni får läsa på egen risk. Är du allergisk mot generaliseringar bör du avstå. Jag gör flera - och vet att det vimlar av undantag.

----

Liksom kollegan har jag i snart en vecka funderat på Nina Björks alster i DN häromveckan, som numera finns på nätet, courtesy of Anders B Westin (vars intressanta blogg jag inte kan begripa att jag inte upptäckt förrän de senaste månaderna.)

However, vad Nina Björks funderingar gör med feminismen som projekt är mig faktiskt ganska egalt. Jag är mer intresserad av vad det gör med relationer och hur vi uppfattar intelligens. Såklart.

So. Nina Björk tål i längden inte att känna sig smartare än sina män. Det kan jag absolut relatera till, men jag tror knappast att det är en känsla som alla kvinnor delar. I stora drag tror jag på Westins bedömning

"att begåvade, skickliga och kreativa kvinnor söker partners som svarar upp mot den egna genstatusen. Det är inte mer konstigt att begåvade kvinnor söker begåvade män, än att vackra kvinnor söker män som är vackra eller på annat sätt har en hög status. (Vilket är vetenskapligt bevisat.)"

Kaka söker maka, alltså. Jomenvisst.
Dock skulle jag tippa att vi förvirras något av tidens trender i den här selektionen. En för sin tid riktigt smart brutta som levde vid en tid vid för enkelhetens skull kan kalla, eh, apstadiet kanske valde puckade snubbar hela tiden bara för att hennes samtida ideal var att han skulle vara stark och snabb. (Okej, exemplet haltar betänkligt men flyg med tanken ändå.)
På samma sätt kanske en puckad tjej idag låter sig påverkas i sina val av att kunskaper numera värderas högst och därmed är en konkurrensfördel - trots att en relation med en riktigt krallig alfahanne kanske hade blivit lyckligare och funkat både längre och bättre.

Kort sagt. Även om jag inte huvudsakligen tror på könet som social skapelse, så kan det sociala skapandet nog sägas vara där och störa en hel del. Sure enough, de flesta låter inte sin radar störas ut totalt av sociala förväntningar. Vi tar hem spelet ändå, så att säga. Om inte annat hjälper kroppen till att peka ut vägen medelst kemi och himlastormande förälskelse. Och ja, då söker förmodligen begåvade kvinnor begåvade män. Som till exempel Victoria Benedictsson, Alva Myrdal och Simone de Beauvoir och deras respektive.

----

Jag drog Björks artikel i korta drag för två vänner i helgen. Båda män och åtminstone några år yngre än jag själv. Båda protesterade mot Björks tankar om kvinnor och klokare män. I efterhand har jag funderat på deras argument och - med risk för att låta nedlåtande boys - jag finner det rörande.

Vad de hävdade var nämligen att de absolut inte ville ha en tjej med mindre intellekt, tvärtom! De ville ju beundra henne, de ville ju att hon skulle göra saker som man beundrade. Göra sitt, ha karriär - allt det där. Alls icke ville de ha en tjej som var mindre smart än de själva.
Kanske, resonerade de sedan, var detta för att de tillhör en annan, lite yngre och mer jämställd generation.

Det är för det första rart att de så snabbt placerade sig själva som huvudpersoner i processen och enbart funderade kring vad just de ville ha i sin tilltänkta. Självklart, det gör vi alla på ett känslomässigt plan och i teorin, men nere i praktiken är jag rätt säker om att Westin har totalrätt. Till syvende och sist står kvinnan med makten. Hon väljer varthän det slutgiltigt barkar.

När grabbarna väl börjar överlägga med sig själv och sin trendkänsligt jämställda metrosexualitet kring parets intellektuella kompatibilitet (inte minst ur ett närmast statusbetonat utifrånperspektiv) så har hon redan för länge sedan fällt ett mer eller mindre intuitivt avgörande om huruvida matchningen är okej eller inte.

- Kanske för att hon i hans hjärna ser en möjlighet till evig intellektuell stimulans. (Vilket han förmodligen inte kommer att uppfylla helt eftersom det är en helt galet högt ställd förväntning.)

- Eller också för att hon verkligen gillar att han är lång. (Vilket han däremot kommer att uppfylla livet ut, om inget oförutsett och bra konstigt inträffar.)

----

Nina Björk menar att Benedictsson, Myrdal och de Beauvoir (och många kvinnor med dem) söker män som kan "lyfta dem till något annat än ett konventionellt kvinnoliv". Man kan förstås fråga sig varför vi trots en ganska långt gången jämställdhet fortfarande måste drömma om sådana lyft. Ett svar kan vara att jämställdhetsprojektet inte är "klart" än. Ett annat att vi inte vill att det ska bli helt klart eftersom vi då inte har några lyft eller liv kvar att drömma om.

Över huvud taget tror jag, liksom Björk, att hela föreställningen om att lyftas till ett annat liv är bedräglig. Tyvärr, får man väl tillägga, för vi kvinnor investerar nog så mycket i den drömmen, som är rätt essentiell för både romantik och djup kärlek. Man skulle rentav kunna säga att det är härifrån vi bygger våra relationer.
Samtidigt är det där motsägelsefullt. När Benedictsson möter Georg Brandes ger han henne en komplimang för hennes utseende, vilket hon noterar med besvikelse eftersom det för henne ter sig allt för banalt.

...Well. Just den dagen ja. Låt säga att Brandes i stället hade satt i gång med en ambitiös uppvaktning av enkom Benedictssons intellekt och att han fortsatt detta relationen igenom. Fatta hur hon hade föraktat honom för hans evinnerliga lovsånger av hennes kloka huvud och hjärta till slut! Förstå hur dum hon hade ansett honom vara och hur förödande det hade varit för hela hennes upplägg, som ju faktiskt var att söka stimulans.

Det är en fin gräns männen har att vandra på, onekligen.

---

Mot slutet av sin text skriver Nina Björk att:
"den fråga som dessa tre kvinnor aldrig la någon vikt vid, frågan om emotionell överlägsenhet, har varit lika frånvarande. Lika lite som man föds till kvinna föds man till insikt om vad som är värt vår beundran."

Det är så sant att man baxnar baklänges. Problemet är väl snarast att alldeles för många kvinnor glömmer bort att kräva beundran för den emotionella överlägsenhet de besitter - och kanske också att själva värdesätta den tillräckligt. Merparten av männen kommer inte fatta det förrän vi själva gör det. De som redan fattar det är avundsjuka.

För övrigt skulle man också kunna spekulera i att dessa kloka kvinnors jakt på "sin intellektuella herre" och "överman" har sin grund i en så banal önskan som att hitta någon som faktiskt förstår eller försöker förstå sig på en - åtminstone ibland. Yep, vi är vid "talandet om känslor" - en övning vars intellektuella värde är uppenbart för smarta tjejer, men sällan lika tydligt för en ack så klok man. Män är ju som bekant från Mars och kvinnor från Venus....

Den besvikelse som Nina Björk beskriver kan ju faktiskt vara så enkel att den utgör tillfällena då en kvinna ögonblick för ögonblick inser att inte ens han, som jag slängde upp på intellektets piedestal, klarar av att förstå mig. Det är kanske en fåfäng förhoppning redan från början, men när när vi väl nått dit, när vi vet att han inte förmår, ja då finns det bara en slutsats en klok kvinna kan dra: Han förstår mig inte, alltså är han dum.

Efter att den insikten kraschlandat i hjärtat stannar vi förbluffande nog ofta kvar, "intill döden lojala" skriver Björk. Det kan ha ett antal olika anledningar.

- Besvikelsen över att vår utvalde visade sig vara (åtminstone emotionellt) underlägsen sporrar oss underligt nog att hänga kvar för att leta upp den där överlägsenheten vi ändå vill tro på.
- Vi står vår utvalda gencocktail bi, kanske snarare än att vi står honom bi.
- Vi fixar inte att erkänna den egna intuitionens nederlag. Intuitiva felslut kan kännas som nog så monumentala nederlag för en kvinna. Vi ska ju ha den inom ständigt räckhåll, intuitionen.

Som sagt. Kvinnans val är de centrala. Besvärligt nog betyder också att våra felval är centrala misstag som det är nog så svårt att erkänna.

Därmed inte sagt att vi inte gör det emellanåt.
Det är då vi drar. Och det är då männens EQ får sin välbehövliga träning.

4 kommentarer:

Annika sa...

Vi står vår utvalda gencocktail bi, kanske snarare än att vi står honom bi.
Det är roligt för att det är sant.

Eller annorlunda uttryckt; man förlikar sig med att man sökte det som faktiskt fanns och inte det man trodde fanns. Och att man är en könsklyscha. Uah.

Feministfrugan sa...

Du är så klok, min kära. Och kanske tycker vi inte så olika när allt kommer omkring, vi bara förhåller oss olika till det. Låt oss fortsätta diskussionen på Utö, där brukar den ju kunna ta bra fart!

Sanna Rayman sa...

Annika.
Ja, ungefär så. It's funny because it's true!
Men, jag borde förmodligen göra en re-write på den här posten efter att jag reproducerat mig (om jag nu får göra det nån gång). Kanhända tänker man något annorlunda kring relationerna då.

Wifey, naturligtvis ska detta dryftas på Utö. Allt ska dryftas på Utö!

Jacob C sa...

Innehållsmässigt ett bra och viktigt blogginlägg mot vilket jag har ytterst lite att invända. Många kvinnor jag har talat med skulle, om jag förstått dem rätt, bekräfta din, Nina Björks, Simone de Beauvoirs, Victoria Benediktssons och Alvav Myrdals tendens att välja män som de, åtminstone i ett inledande skede, kan betrakta som överlägsna. Möjligen skulle jag som motvikt till dessa kanske något cyniska insikter önska någon passage om att man faktiskt väljer partner - och detta vill jag tro gäller både kvinnor och män - också utifrån vem man trivs och har roligt med, utifrån sådant som delad humor, delad smak, delade erfarenheter och kamratskap. Vi är förvisso djur, men det finns också en mänsklig sida i kärleken som inte helt låter sig inordnas i darwinistiska resonemang. Sedan tycker jag att inlägget möjligen bitvis är lite pratigt och kunde förtjäna ett bättre öde rent formmässigt. Jag är även tveksam till om användet av halvstycken ökar läsbarheten.