lördag 5 juli 2008

Sommarblogg bland författarinnor och identiteter

Det har varit författarkongress i stan och om detta läste jag i DN under rubriken Författare utan gränser.

Det handlar bland annat om egyptiska författaren Nawal El Saadawi och jag fastnar vid en mening hon säger:
- Talet om identitet är en sorts rasism.

Spåret återkommer i ett citat från västindiska författaren Jamaica Kincaid, som inte heller hon vill definieras utifrån en enda identitet:

JAG ÄR FRÅN ön Antigua, säger hon, ska hela mitt jag bestämmas utifrån att Columbus åkte förbi här 1492 och sade, "titta, där ligger Antigua"? På en allvarligare nivå, fortsatte Kincaid, när någon ställer frågan "vem är du?" blir jag tvungen att leta genom århundradena genom en serie av övergrepp och onda gärningar. Det mesta jag skrivit handlar om den kvinnliga migranterfarenheten - och det handlar också om möjligheten av att kunna bryta upp, att vägra låta vem jag är bestämmas av det förflutnas ondska.

Kloka damer det där. Och jag kommer att tänka på en annan dam, som jag intervjuade för några år sedan - Zadie Smith. Även hon var högst motvillig till att inordna sig i något så begränsande som en ynka identitet. Över huvud taget var hon inte mycket för enfald.

Innan intervjun, som gjordes 2003 när hon släppt boken Autografjägaren, så hade jag läst på flera håll att hon skulle vara svår att intervjua - ärlig på gränsen till taskig i sin kritik av varje ställd fråga och så vidare - men det märkte jag faktiskt ingenting av. Visst var hon ärlig, men inte så man blev rädd. Snarare var det imponerande hur mycket klokskap i form av one-liners hon lyckades häva ur sig under den där stunden.
Det är något att vara avundsjuk på, förmågan att hitta de perfekta formuleringarna direkt.

Zadie Smith är förvisso inte aktuell just nu, men när jag letade fram och läste igenom den här intervjun slog det mig att här finns det ju en faktiskt intellektuell och smart människa som definierar sig som vänster.
Ändå är det Naomi Klein de hyllar...

Oh well. Hur som helst är det ovan som föranleder denna bloggpost, i vilken jag bjuder på delar av den där intervjun.
Sommarläsning, helt enkelt.

- Ofta när nutida författare gör samhällsbeskrivningar i sina böcker så har de en kritisk udd på det hela. Det kan vara multikulturalismen, som du tagit upp, men lika gärna klassfrågor eller vad som helst. Oftast finns det ett tydligt rätt och fel. Man förstår ganska omedelbart vem/vad som är syndabocken – ekonomi, klasser, rasism.. Jag hittar inte syndabocken i dina böcker. Är det medvetet?

- Ja. Jag är inte journalist och jag är inte politiker. Vad skulle vara poängen med en roman om den bara berättade min åsikt om multikulturalism för dig. Då kan jag bara skriva ner helt snabbt vad jag tycker på ett papper och så är det klart. En roman är inte lika med ett statement. En roman är en roman.
Anna Karenina är inte lika med uppmaningen ”Ligg inte med andra människor!” Krig och fred är inte lika med uppmaningen ”Kriga inte!” De är romaner. Romaner innehåller en otrolig blandning av upplevelser och de ska inte vara något annat. Det skulle vara som att kräva av någon att sammanfatta betydelsen av sitt liv i ett par meningar. Är ditt liv ett statement som går ut på att du skriver för en tidning? Nej. Ditt liv är varierat. Mitt liv är varierat. Och det är mina böcker också. Allt annat skulle vara fejk. Om en författare sätter sig framför dig och säger ”min bok handlar om multikulturalism/ kapitalism etc.” så är han en fejk.

- Alex-Li, huvudpersonen i boken är en ganska välkänd romanfigur... Den barnslige, hopplöse snubben strax under trettio, något som diskuteras ganska mycket i hela västkulturen. Du moraliserar inte där heller. Skyller inte på något, föreslår inga lösningar på det här problemet – om det nu är ett problem?

- Många som intervjuat mig idag har faktiskt sagt just det där, att Alex är en så hemsk person. Att han är så lat och barnslig och oansvarig och allt det där. Och det jag känner inför det där är alltid:
”Jaha, men vad är det som är så fantastiskt med dig då?” Jag har väldigt svårt för att döma andra människor. Jag gillar inte Alex-Li särskilt mycket, men han försöker ju. Archie i Vita tänder försöker. De gör ett försök med att leva så som de tror att de vill leva. Om mina böcker verkar ambivalenta så är det för att jag själv inte kan bestämma mig för vad jag tycker. Jag vet vad jag ogillar hos människor, men det tar lång tid för mig att komma fram till att en person inte är nåt värd eller helt fel eller nåt sånt. Jag skriver inte för att döma någon. Bara för att förlöjliga alla...haha..

- Om de här barnsliga vuxna nu är så himla barnsliga. Vad är motsatsen? Vad består den där vuxenheten vi saknar av?

- Om jag ska prata generellt, vilket jag inte gillar att göra, så måste jag säga att jag tycker att vi framför allt måste växa upp och se verkligheten. Till exempel så var jag väldigt länge – och mina vänner var likadana – helt ointresserad av politik. Vi tyckte att det var trist och vulgärt och deprimerande. Jag gjorde till och med – och det är pinsamt att erkänna – en poäng av att vägra läsa A-delen i tidningen. Inget utrikes, ingenting.
Jag tyckte att jag inte behövde läsa det där om jag inte hade någon medfödd länk till ”de länderna” osv. Så är det inte längre. Då tyckte vi att det var såå mycket mer intressant med kultur och film och musik osv. Allt sånt där måste bort. Vi måste alla göra en ansträngning och växa upp.

- Men, tror du inte att den förändringen redan är på gång? Här i Sverige talas det i alla fall mycket om att unga människor är mer politiskt intresserade nu än på länge.

- Kanske, jag vet inte. Jag känner mig i alla fall mer politisk nu än någonsin. Om man är åt vänster och i vilken mån som helst intellektuell så har man just nu ett enormt ansvar.

- Inte om man är åt höger?

- Jo, då också. Men om man är höger så är det mindre troligt att man tar det ansvaret. Och mer troligt att man redan är aktiv. Högern är alltid aktiv. It's what they do. Att vara hardcorehöger är att vara väldigt aktiv.
Problemet med folk som är hardcore-vänster är att de inte gör nåt alls. Samtidigt vill jag inte bli så engagerad att jag dras in i partipolitik eftersom det alltid leder till kompromisser. Vi britter tvingas t ex ständigt att rösta på labour för att det inte finns något alternativ.

Som världen ser ut just nu känner jag närmast ett tvång att hålla på min övertygelse som pacifist. Det känns viktigt att inte kompromissa. Om du tror på fred, så ska du hålla fast vid det – även om det är opraktiskt. För mig är det ett etiskt ställningstagande och jag vill inte tvingas in i praktiska detaljåsikter. Där intar jag en mycket absolut ståndpunkt. Jag tror att alla just nu håller på att bli väldigt fundamentalistiska kring det där. Det jag skriver just nu är essäer om mina favoritböcker och temat är etik, om hur man ska leva sitt liv. Om motsägelsefullhet och moraliska dilemman. Jag skulle inte ens ha tänkt tanken att skriva något sånt för sju år sen, men nu känns det rätt. På ett sätt är det ett mycket kärleksfullt skrivande eftersom jag skriver om böcker jag tycker om.

- Det finns en scen i boken där Alex-Li super sig packad i alfabetisk ordning på en pub. Nånstans på puben finns det en snubbe som håller ett ”rörande tal om tolerans”, vilket går ut på att det är ”samma jävla fanstyg”. Det där är kanske inte så trevligt, men ändå rinner han bara ner som en trivsam full snubbe på en pub när man läser. I verkliga livet skulle man kanske inte uppfatta honom som trivsam, men din snabba bild av honom verkar ändå rymma förståelse. Var kommer den ifrån?

- Framför allt så är hela det här västerländska konceptet med att bli förolämpad, eller snarare uppfatta allt möjligt sånt som stötande, ganska främmande för mig. Jag förstår inte det där. Jag har inte, i hela mitt liv, blivit stött av någon. Även om nån stod mitt emot mig och sa nigger skulle jag inte betrakta det som stötande. Jag skulle bli upprörd, ledsen, men det här med stötande... Jag tycker inte nakna människor är stötande, jag tycker inte att det är stötande när någon kräker på TV. Jag kanske inte vill se det men jag finner det inte stötande. Det är något väldigt puritanskt med det där begreppet som jag inte pallar med.

- Alex-Li delar ju in allt i judiskt eller goy. Är det goy att finna saker stötande?

- Mycket goy. Verkligen. Saker kan göra mig ledsen, men det handlar aldrig om att något för mig personligen är stötande. Dessutom tycker jag inte att det finns något fast och fixerat – överhuvudtaget – som ger dig en moralisk auktoritet. Alla böcker som jag gillar handlar på nåt vis om just det där. Du är aldrig den gode, aldrig personen som äger konceptet godhet. Det där är något man måste försöka och kämpa med varenda dag i livet. Jag motsätter mig vilken person eller religion eller vad som helst, som tror sig ha monopol på rättfärdighet och godhet eller någon sorts moralisk auktoritet.

Om du inbillar dig att bara för att du är svart så är du en poet, en plågad själ eller om du är ursprungsamerikan så vet du mer om naturens och jordens inneboende röst. Nej, jag kan inte köpa det där. Om du kan göra de där sakerna så är det ett resultat av din vilja, och något du har uträttat – inte något medfött. Ingen har rätt att göra anspråk på sånt. Ingen. Och då är det väl mitt jobb att få alla som tror det att verka löjliga.

- En vän till mig bad mig fråga om hur du ser på det som brukar kallas andra generationens invandrare. De som ofta tillskrivs epitet som nationslösa och religionslösa, ja rotlösa helt enkelt, fast mellan två världar.

- Många frågar mig om det där. Jag förstår inte vad de menar. Menar han folk som jag? Jag är halvt vit, halvt jamaican, men jag har aldrig tänkt på det så faktiskt. Jag minns speciellt ett magasin som nån förening skickade till mig. Det var specifikt var för ”blandras-barn”, och handlade om - ja du vet - våra fascinerande liv, vår kamp bla bla..
Jag tycker inte att någon ska ge sig själv så mycket cred. för något som bara finns där. Folk kommer fram till mig och säger saker som: ”Jag är så glad att du gav oss och våra otroliga upplevelser en röst.”

Då vill jag bara säga att: Jag talade inte för dig! Jag talade för mig själv, om hur jag såg och kände vid ett specifikt tillfälle i mitt liv.
Det är skillnad mellan att inse att dina upplevelser har format dig och att tro att det gör dig väldigt speciell eller ger dig några enorma insikter. Jag får bok efter bok från folk som har skrivit sina memoarer. De tror fucking genomgående att deras liv är så mycket mer intressant än den vite grannkillens liv. Men, ingens liv är ärftligt dödsintressant. Du ger ditt liv värde.

Jag är lite trött på de där frågorna. Jag har aldrig trott att jag led som blandras. Jag är inte det som de brukade kalla ”tragic mulatto” – en sån där stackare som man brukar porträttera som mycket förvirrad. ”Är hon vit? Är hon svart? Hon kan inte få rätsida på det stackarn..!”
Ibland hör man folk säga att de skulle aldrig gifta sig utanför sin ras för att det skulle bli så tragiskt och förvirrande för barnen. Det där är en gigantiskt missuppfattning av hur det känns att vara i en mänsklig kropp. Jag menar, man föds och inser så småningom att ”jaha, jag är brun”. Jag tänkte inte så värst mycket på hur det skulle kännas att vara vit, kines eller whatever.
Jag är intresserad av de där frågorna, men samtidigt vill jag inte uppmuntra dem för folk blir så patologiskt besatta. Det är varken mer eller mindre intressant än en hel drös med andra intressanta saker. Och när man börjar dra in pride blir det än mer knasigt. Ibland får jag frågan ”Är du stolt över att vara svart?”

Ärligt talat. Jag är stolt över att kunna skriva bra. Jag är stolt över att jag lärt mig prata, gå och att inte skita på golvet, men jag kan inte vara stolt över det som bara är. Jag kan inte vara stolt över min hand liksom, varför skulle jag?

- Vad betyder intellektuell fåfänga för dig?

- Usch, det är svårt att låta bli. Intellektuell fåfänga är som att tankarna styvnar. Det går ut på att man blir mer och mer ovillig att:
A) låta andra människor lära en saker och
B) inte kunna ta kritik.

Jag tror att det där kommer nästan naturligt när man blir äldre. Om någon försökte tvinga tillbaka mig till grundskolan nu skulle jag bli helt förfärad, men samtidigt försöker jag verkligen betvinga de där tendenserna. Det är min största skräck att inte kunna ta kritik från folk längre. Som tjej är man nog lite paradoxalt tursam där. Tjejer tenderar ofta att lättare ta åt sig – nästan för mycket – av kritik, men för mig har det nog varit bra. Annars blir man nog en alltför envis typ.

Det finns så många författare som man beundrat men slutat läsa deras böcker för att de helt enkelt inte är bra längre. Jag tror att det beror mycket på att man efterhand förlorar den där känslan av att vara en person som kan vara i behov av träning, hjälp och råd. När jag skrev Vita tänder pluggade jag och var van vid det där. Det är nog delvis därför jag börjat studera igen, jag ville få tillbaka den där känslan, det gör en ödmjuk. Inte minst nu när jag lyckats få in en fot på Harvard, de där Harvardkidsen är jävligt smarta...

- Igår när du berättade om folk som ville ha tips om hur man blir en författare från dig så sa du att de många av dem sagt att de inte läste något alls själva och att de personerna snarare var ute efter att ”bli kändisar på ett respektabelt sätt”, som Christina Aguilera fast med intellektuell cred. eller nåt liknande. Varför tror du att så många vill bli berömda?
(I går innebär Kulturhusets författarscen som Smith besökte)

- Det är det absolut lättaste sättet att få människor tycka om dig, det är så lätt. När du möter människor som varit kända väldigt länge så är det som om de glömt hur man har ett samtal. De kommer in i rummet och allting handlar plötsligt om dem. Det är samma sak med skönhet. Vackra människor behöver inte allt det där som fula behöver. Jag var ett väldigt fult barn när jag var liten och du vet, är du ful så måste du ha en massa andra attribut – prata mycket, vara rolig, smart, göra korttrick eller vad fan det nu kan vara. Man måste göra nåt i alla fall. Är du en enormt vacker kvinna eller känd så behövs inte det där. Effekten är likadan och det är väldigt attraktivt tror jag, för det verkar ju så lätt.

En vacker kvinna behöver inte säga ett smack, det är inte nödvändigt. Samtidigt så driver det en till enorm depression. Jag har träffat massvis med modeller som varit närmast självmordbenägna för INGEN lyssnar på dem. Men ändå, folk vill ha den där masskärleken som det innebär.
Jag minns från de gånger då jag var på prisutdelningar för Vita tänder att det verkligen var en konstig känsla. Och den påminner om kärlek, det gör en glad, man blir målet för hundratals människors uppskattning. Men ändå, är det så mycket tunnare, det försvinner på en sekund. Det är ingenting i jämförelse med den där glädjen som kan forsa igenom en när man verkligen älskar. Den lyckan går hela vägen in, du vet, man känner den när som helst – när man äter eller simmar och bara känner en sån lycka. Det är egentligen helt ojämförbart, men för vissa människor räcker det inte om det inte är 30 000 pers på en arena. Fast för min del tycker jag synd om såna människor. Personlig glädje och nära relationer slår allt.
Vänskap och sexuell kärlek är de enda anledningarna vi har att vara på den här planeten.

5 kommentarer:

Soy sa...

har du intervjuat zadie smith? åhå? det måste jag beteckna som coolt. coolt.

Soy sa...

plus. det puritanska begreppet "stötande", vilket engelskt ord avsågs? offensive, antar jag? eller?

Sanna Rayman sa...

Jo det var coolt. Hon var cool.

Och intressant fråga. Nu är det ju en stund sen, så jag har varken bandet eller mina anteckningar kvar, men jag är ganska säker på att offensive och offended var orden hon använde.

En vanlig $vensson sa...

Mycket bra frågor måste jag säga, en riktig läsupplevelse. Eftersom begreppen är så tomma blir jag bara lite besviken på att jag inte fick veta med om det där med vänstern och vilken höger som är så aktiv.

Sanna Rayman sa...

@ Mattias
Åh, läsupplevelse rentav. Så trevligt att få bjuda på en sådan. Och ja, jag reagerade själv när jag rotade fram texten ur zippade filers gömmor på att jag inte ställde några ytterligare följdfrågor på det där med höger- vänster.

Möjligen finns det en ännu längre version som jag inte har kvar, jag minns åtminstone fler frågor som inte finns med här. När hon pratade höger-vänster var hennes perspektiv väldigt inriktat på Irakkriget vill jag minnas.