onsdag 13 augusti 2008

Det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli?

I egenskap av vid-spisen-kedjare och del av SvD:s "förvirrat inkonsekventa" ledarsida tar jag åt mig av Sakine Madons kritik i Expressen idag, även om bara kollegan Paulina Neuding nämndes vid namn.
Sakine menar i korta drag att om man ser ett stort problem med hedersförtryck bör man i konsekvensens namn också ogilla vårdnadsbidrag och den traditionella kärnfamiljen. Gör man inte det är man bara "feminist på deltid".

Well, vårdnadsbidraget gillar jag ungefär så mycket som man nu kan gilla ett bidrag. Bäst vore förstås om folk fick behålla mer av sina pengar, så att de kunde styra mer över sina liv, utan att blanda in Försäkringskassan. Bidraget är en halvdan lösning, skapad för att passa in i det system vi har - ett system som tillåter väldigt få egna val. Men vi återkommer till det där med val och barnavårdnad.

Det ska väl, i konsekvensens namn, erkännas att jag inte kallar mig feminist. Kanske just för att detta epitet brukar bära med sig krav på att göra feminismen till en allt annat överordnad heltidstjänst. Det är ungefär den rättning i leden som SvD:s ledarsida nu avkrävs av Sakine och tyvärr - jag vill inte rätta in mig där.
Konsekvens i all ära, men människor och deras relationer är inte konsekvensens högborg och det vill jag alltid ha med i bilden.

Sakine skriver att "Bortom hedersdebatten tycks feminismen inte vara intressant längre. Då är det inte lika hett att problematisera normer, strukturer och integration på SvD:s ledarsida. Det ryms inte i mallen."

Jag undrar lite vilken mall det är vi pratar om. Hedersförtrycket är ett tydligt och förkastligt brott mot individens rätt att själv välja hur livet ska levas. En eller flera människor förtrycker en annan på ett högst påtagligt och konkret sätt. Om man på allvar likställer blotta förekomsten av äktenskap och familjebildning på helt frivillig basis med hedersförtryck - ja då är det nog dags att se över sina vågskålar.

"Antingen är man för jämställdhet eller så är man inte det. Att vara för jämställdhet lite då och då, för att matcha "det som är inne" för stunden, ser inte särskilt snyggt ut."
skriver Saki vidare och gör på sätt och vis en Bush. Hur ska vi ha det? Är vi med i koalitionen för jämställdhet eller ej? Är vi skurkfeminister eller good guys?

Alltså, hedersförtrycket drabbar förvisso fler tjejer än killar, men den är i grunden något som kränker individens rätt att bestämma över sig själv, oavsett kön. Egentligen behöver vi inte ens dra in feminismen, vi snackar högst grundläggande principer här.

Men okej, låt oss "go there". Till normerna och den onda familjen...
Poängen som Paulina gör, som jag tidigare har gjort och som mängder av andra också har påpekat när det gäller Bitterfittan är att även om folk ser normerna, så verkar de av någon outgrundlig anledning följa dem ändå. Till och med Sveland gör det.

Då kan man förstås säga att vi följer normer för att vi inte vågar göra något annat. De är ju så attans starka, normerna. Man vågar inte annat än att bleka analen, slänga in lite botox och gifta sig, typ.
Ärligt, Saki. Du kan inte mena att du ansluter dig till denna totala nedvärdering av individens förmåga att bestämma själv?

Maria Sveland sa, i faktarutan till sin artikel i DN tidigare i sommar att hon drömmer om att bo i kollektiv - som vore det något fullständigt onåbart.
Newsflash, det finns kollektiv. Det går att starta nya. Det är på intet sätt otillåtet. Det finns människor som trotsar kärnfamiljsnormen. Det höjer inte mina ögonbryn och jag får väl anta att det inte heller höjer Sakines.
Men, faktum kvarstår - Sveland följer normen och hon nöjer sig med att kokettera med att hon är emot den. Åter andra väljer kärnfamiljsliv för att de helt enkelt gillar det. Själv struntar jag högaktningsfullt i vilka val folk gör, så länge valen är möjliga.
Och det är de.

Trots betydande framgångar vad gäller jämställdhet i Sverige framställs vårdnadsbidraget ibland som ett nästan samhällsomstörtande och farligt experiment, medan kvoterad föräldraförsäkring för många hägrar som en landvinning i klass med rösträtten. Vårdnadsbidraget innebär enligt de flesta ett steg tillbaka i kampen för jämställdhet. Det är dåligt eftersom vi fortfarande har strukturer av ojämställdhet mellan könen. Vi är alltså inte klara - än.

Vore det då inte på sin plats att komma överens om ett par saker? Vad är tidsplanen? Hur bråttom är det? När är vi nöjda? Vad är målet? Inga äktenskap? Inga familjer? När kan de där fortfarande existerande strukturerna tänkas vara utraderade så att staten kan lägga av med att styra över våra privatliv?

Slutligen, apropå kollektiv och individer. För ett tag sedan länkade just du Saki, till Dilsa Demirbags Stens fina och resonerande artikel om småbarns behov. Jag minns att jag reagerade litegrann, både på att du fann det intressant och att du skrev att detta med "barns behov" var något du inte hade koll på.
Det har väl inte jag heller, jag är i alla fall ingen mor. Men jag lever i föreställningen att också barn är individer med personligheter.

Det betyder att barn är olika. För några barn kan det vara komplett och fullständigt problemfritt att börja dagis hur tidigt som helst, medan det för andra, mindre kollektivt lagda barn kan vara svårare. Det kan också uppstå olika situationer i livet som påverkar behoven.

I min familj var det så. Jag hade inga som helst problem med dagis och jag började tidigt. Sen flyttade vi och fick byta hus, tillvaro, dagis och allt det där. För mig inte så besvärligt, men för min tvåårige lillebror blev det för mycket. Ett totalt haveri. Vi pratar inte curling - även personalen gav efter en tid rådet att han nog skulle vänta lite med att börja där. Mina föräldrar blev tvungna att leta andra lösningar - som inte fanns. Ett lugnande halvår med vårdnadsbidrag hade kunnat göra stor skillnad för en liten liten pojke som helt enkelt inte var redo för dagiskollektivets vardag just då.

Att döma av den debatt vi för idag borde den samhälleliga uppgiften för föräldrar i denna situation alltså vara att i första hand tänka på den feministiska konsekvensen?

Nej. Olika människor har olika behov. Olika barn har olika behov. Är det så jäkla hemskt om vi har en aldrig så liten utväg att möta dessa behov?
Vad är det som säger att feminismen ska vara det enda styrande instrumentet i familjepolitiken?
Eller handlar allting bara om att "det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli"?
I mina öron låter det rätt läskigt.

17 kommentarer:

Anonym sa...

66% av finlands föräldrar använder sig av vårdnadsbidraget. Det har funkat bra i 20 år. Iofs de har inte massinvandringen som vi.
Roberth Ström

Jacob C sa...

Mycket bra skrivet!

andersbwestin sa...

Hej
Nu till hösten kommer fortsättningen av en mycket klok och lärorik bok. Den nya heter Anknytning i praktiken.

Det absurda i hela frågan är att, ju mer kvinnan distanserar sig från avkomman desto otryggare anknytningsschema får avkomman. En otrygg pojke som blir vuxen man får statisktiskt en än mer distanserad och mer aggressionsinriktad personlighet.
Vid nästa generation har då detta otrygga anknytningsschemat vunnit ännu mera mark. Mannen distanseras ytterligare från avkomman. Den destruktiva spiralen är i gång.
Dystopin vinner mark.

Det är en biologisk omöjlighet att distansera sig från avkomman om man har målet att bygga ett fredligt välfärdssamhälle.
I dystopiska samhällen är bristande anknytning en omedveten metod hos mödrar att "odla" den våldsinriktade krigararketypen.

Snacka om kontraproduktiva idéer i ett samhälle som just nu befinner sig i ett tillstånd som troligen är det tryggaste och mest behagliga samhällen som någonsin existerat under hela evolutionen.

Någonstans går gränsen för jämställdhetsperspektivet. "Maskinen" är i drift och styrs av helt andra parametrar.
För man ett intellektuellt ideologiskt krig mot drifterna så kan man ju undra vilket som segrar i längden. Drifterna eller de ideologiska föreställningarna.

Mycket av ideologiska ideer lider av en slags mentalt astigmatiskt brytningsfel och efterföljande feltolkning av tillvaron.
En slags distorsion som stör synfälten.

Ett samhälle vars centrala fokus inte riktas mot avkommans omständighet har bara en riktning. Det sluttande planet mot det liv ingen vill ha.

Detta är elementära fakta.

Individens "nuperspektiv" är bevisligen inget som skiljer i den politiska höger-vänsterskalan.

Kanske är samhällets teknologiska nivå något som allt för mycket distanserar oss från livets centrala realiteter. Allt blir liksom som en saga i ett dataspel. Allt kan uppnås bara man skriver om spelets handlingen. Programmerarna får göra jobbet. Fixxa det !!! Det är bråttom !!! Jag vill ha !!!

Sanna Rayman sa...

Anders,

Som vanligt bidragande med vinklar utanför de ideologiska träsken. Tack! Och tack för boktipset.

Jacob C sa...

Anders B Westin,
Mycket tänkvärda perspektiv. Men sker inte den anknytning du takar om i väldigt stor utsrtäckning under det första året, då de flesta mödrar är hemma under en stor del tiden? Skall man dra slutsatsen att modern (statistiskt sett) är oersättlig som intimaste förälder även efter amningen? Kan inte minskad tid med modern kompenseras av ökad tid med fadern (eller, i en regnbågsfamilj, den andra modern)?

Anonym sa...

Jisses vad ni drar slutsatser. Inget barn kan med säkerhet sägas behöva mamma eller pappa bäst under den första tiden. Huvudsaken är att barnet har kärleksfulla föräldrar. Problemet i Sverige är att för många som inte borde skaffa barn gör det. Aborterna är också många ca 30 000 per år.
Roberth Ström

Carl Johan Hall sa...

Själv gick jag hos dagmamma (familjedaghem på byråkratspråk), något som iaf passade mig mycket bra. Tyvärr tror jag att det fanns något slags långsiktig politisk plan att få bort dagmammorna för att värna om riktigt kollektiv barnuppfostran eller så - apropå olika lösningar för olika behov.

Jacob C sa...

Roberth Ström
För min del drar jag inga slutsatser alls, eftersom jag inte vet speciellt mycket om barn och deras anknytning. Jag ställer mest frågor. Jag hade lite svårt att se exakt vart Anders Westin ville komma rent konkret.

Anonym sa...

Jacob det hade jag med!
Roberth Ström

andersbwestin sa...

Jakob C
Detta med anknytning är komplicerat. Det finns fortfarande mycket att forska om.
Men med största sannolikhet börjar anknytningen redan i livmodern. Hur vi män än kämpar så har naturen med mycket stor sannolikhet skapat de första banden till modern. Dessutom är det så att modern genom sin graviditet får en hormonell omställning som gör att hon tidsmässigt är förbered att anpassa sitt fokus mot avkomman. Kvinnan ligger minst 9 månader före mannen i biologisk "intoning" gentemot avkomman. Denna tidsmässiga försprång + amningens viktiga del i anknytningen kan vi män aldrig konkurrera med om man ser det statistiskt på gruppnivå.
I det individuella fallet tvingas mannen vara "första anknytningsperson" (pga sjukdom eller olyckor)men det är då ändå ett slags misslyckande som på något sätt påverkar anknytningsschemat.

Varför tror du att man och kvinna existerar. Kan du föreställa dig en evolutionär process som pågått i ca 55 miljoner år som inte på något sätt "specialiserat" könens egenskaper.

Det är ur ett statistiskt sannolikhetsperspektiv en nästan orimlig föreställning att en så komplex process inte skapat "specialisering".

Det är nästan ingen som "vågar" se frågan i detta perspektiv. Men det handlar bara om logik och process tänkande.

För mig är det helt enkelt naivt att inte se detta.

Tror du att Dawkins "Själviska gener" är så "korkade" att de inte skulle utnyttja möjligheten till specialisering när det finns två kön. Annat är det med de enkönade varelserna. Men dom har ju inte kommit så långt att dom kan blogga.

Jag skulle gärna be en evolutionsbiologisk statistiker räkna på sannolikheten att egenskaperna är karbonkopior. Jag inbillar att vi är nere på miljardelar i sannolikhet.

andersbwestin sa...

Jacob C

Jag glömde två saker. Det mesta tyder på att anknytningsprocessen pågår långt upp i vuxen ålder eller åtminstone tills 25 års- åldern, då hjärnan först är färdigkonfigurerad.

Pappan är lika viktig, men är ändå i övervägande fall den sk "andra anknytningspersonen".
Mormor och morfar kan bli tredje, dagmamman den fjärde, mammas bästa kompis den femte. Det finns sannolikt en hierarki i detta med anknytningspersoner.
Ju tryggare "1;a" desto lättare att knyta an till 2;an, 3;an eller 10 andra personer.
Men fattas "1;an" ja då går det illa om man inte har turen att vara ett rejält maskrosbarn.

MVH

Jacob C sa...

Anders B W,
Tack för dina svar. Jag tror att det är viktigt att ställa sig denna typ av mycket grundläggande frågor. Frågan är bara vad det bör få för politiska konsekvenser. Bör mödrarna inte yrkesarbete förrän barnen är 1, 2, 3, 4, 5... eller rentav 25 år? Eller är du mer bara ute efter att man från samhällets sida bör inta en liberalare attityd, inte styra för mycket, och acceptera att kvoten man/kvinna på poster och inom alla områden i samhället inte nödvändigtvis kommer att bli 1? Sedan gäller det förstås att ha någorlunda säkra forskningsresultat på fötterna...

Anonym sa...

AndersBW

"Varför tror du att man och kvinna existerar."

De anser Man och kvinna existerar för att vi säger man/kvinna. Bara vi slutar använda de orden så finns inte man kvinna.


"Kan du föreställa dig en evolutionär process som pågått i ca 55 miljoner år som inte på något sätt "specialiserat" könens egenskaper."

Det kan de och det har de redan gjort.


"Det är ur ett statistiskt sannolikhetsperspektiv en nästan orimlig föreställning att en så komplex process inte skapat "specialisering"."

Ur ett dekonstruktionsperspektiv är rimlighet bara maktens sätt behålla makten så personer som motarbetar makten får påstå hur orimliga saker de vill.


"Det är nästan ingen som "vågar" se frågan i detta perspektiv."

Det är inte det att de inte vågar, det är det att de inte vill och de har fått berättat att detta är det enda som räknas.


"Men det handlar bara om logik och process tänkande."

Som också är maktens verktyg för att behålla makten och upprätthålla de partriakala strukturerna såklart


"För mig är det helt enkelt naivt att inte se detta."

Såklart, du är maktens redskap.


"Tror du att Dawkins "Själviska gener" är så "korkade" att de inte skulle utnyttja möjligheten till specialisering när det finns två kön."

Dawkins är maktens redskap.


"Annat är det med de enkönade varelserna. Men dom har ju inte kommit så långt att dom kan blogga."

Nä inte direkt


"Jag skulle gärna be en evolutionsbiologisk statistiker räkna på sannolikheten att egenskaperna är karbonkopior. Jag inbillar att vi är nere på miljardelar i sannolikhet."

Sannolikhet är ju bara patriarkatets sätt att behålla makten. Sanna vetenskaper behöver inte sannolikhet, logik eller bevisning. De har "instinkt" de förstår instinktivt hur världen ser ut, deras viktiga jobb består i att avslöja strukturerna.


I korthet: De saker du säger stämmer såklart om vi ser till sådant som sanning, fakta och objektivitet men då dina meningsmotståndare lärt sig se de sakerna som religionssatser de inte behöver tro på om de inte vill så blir debatt på ämnet tämligen enformig.

andersbwestin sa...

Anonym
Tack för ditt kreativa sätt att hantera min kommentar.
Jag förstår precis vad du menar och bevisligen är jordklotet överbelamrat med religiösa föreställningar. Dessutom nyskapas det hela tiden nya idéer som i sin grund har stort släktskap med religioner. Guden är bortbytt mot den grandiosa idéen.

Jag har inga större illusioner om att kunna påverka världens utveckling men jag har i alla fall det senaste året gjort mina små försök att påtala att verkligheten kanske är en aning mer komplex än vad man kan lära sig genom att läsa bla några ideologiskt präglade kurser på universitet eller i idéburna tidskrifter. Det blir gärna lite av det jag föraktar som mest nämligen : Kollektiv hjärntvätt.

Just nu är Tabula Rasa den högsta av religiösa föreställningar.

andersbwestin sa...

Jacob C
Ursäkta jag såg inte ditt svar. herr Anonym vart synligare.

Om du skall förstå mig får du inte tänka politik. Jag är naturvetare. Jag har hela mitt liv velat veta hur allting fungerar. In i minsta molekyl. Pappa gav mig ofta skäll därför att jag plockade sönder alla leksaker.

När jag blivit vuxen har jag börjat se andra fenomen. Om man inte förstår hur saker fungerar så springer man in i väggen.
När det gäller samhällsfrågor får man inte svaret direkt utan svaret blir tidsfördröjt under många år, tex 10-30 år och dessutom utsmetat i alla kulturella rum. Restprodukter till icke funktionella samhällsstrukturer är tex ångest, depression, kollektivt minskad lust och kreativitet, sänkt BNP, minskat välstånd, destruktiva spiraler, våld mm.

Varje val har sin fördel och sitt pris. Det gäller att se och förstå.

Jag är inte liberal. I mitt hjärta är jag riktig vänster. Men min logiska hjärna ser de ovillkorliga processerna och därför kallar jag mig för Funktionell Humanist. Jag vill ha lösningar som är hållbara på lång sikt inte bara några år framåt.
Ungefär som miljörörelse ser de ekologiska systemen ser jag via evolutionsläran de grundläggande kraftfälten naturligt och sexuellt urval.
Samhället måste ordnas så att drifterna får utlopp samtidigt som vi hittar den magiska balansen mellan kreativitet, solidaritet och jämlikhet.

Anonym sa...

Hej Anders B Westin,

Spännande och intressant skrivet. Jag - som liberal - håller med dig i mycket. Förutom din sköna totalitära knorr: "Samhället måste ordnas så att drifterna får utlopp samtidigt som vi hittar den magiska balansen mellan kreativitet, solidaritet och jämlikhet." Ahem..., vilka i helvete är vi? Jag tror inte att jag är med där, ...det är ditt enda kvarvarande problem och anlednigen till att du är vänster.

I all vänskaplighet

// Kalle

andersbwestin sa...

Kalle
Den där knorren som du hakar upp dig på är liksom det som allt handlar om oavsett om man är ultrahöger eller ultravänster.
Det som gör att kulturer lever och framförallt överlever är just detta, dvs den magiska balansen mellan kreativitet, solidaritet och jämlikhet.

Läs tex Jared Diamonds två prisbelönta alster Vete, Vapen och Virus och Undergången som behandlar kulturers uppgång och fall.
Liberalismen är 200 år. Homo Sapiens kulturer 100 000 år.
Kulturer kommer och går. De som överlever är funktionella dom andra dör ut.
Även slavsamhällena där människor var maskiner dog ut. Nu använder vi inte piskor och halshuggning som styrverktyg.
Hur tror du att man får ett folk att jobba i fas.