söndag 26 oktober 2008

Ska vi hellre förstatliga all välgörenhet?

Näe Sakine. Det här förstår jag inte alls. Över huvud taget blir jag lite trött av skällandet på Rosa Bandet - vare sig det handlar om en jämställdhetsbaserad ilska över att bröstcancern "får" en gala eller en lätt blasé irritation över den skära välgörenhet som varit särskilt synlig nu under oktober månad.

Så här. Cancerfonden och en av dess 32 huvudmannaorganisationer Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO) driver Rosa Bandet-kampanjen. Cancerfonden är, enligt sin egen beskrivning Sveriges största insamlingsorganisation, med 50 år av arbete på nacken.

"Över hela femtioårsperioden har gåvor, testamenten och lotterier inbringat över fem miljarder kronor. Det största bidraget från en enskild person är en gåva motsvarande 28 miljoner kronor som Cancerfonden tog emot år 2000. Tack vare de generösa bidragen är Cancerfonden den enskilt största finansiären av svenska forskningsprojekt om cancer. Återstoden finansieras av andra privata organisationer, till exempel Barncancerfonden och Wallenbergstiftelsen. Statens bidrag utgör endast en ytterst liten del."

Tillströmningen av intresserade företag som i samarbete med Rosa Bandet-kampanjen ser till att ytterligare fylla på fondens kassa har i år varit större än någonsin. Då är det tydligen läge att bli irriterad. Jag fattar ingenting.

"Varorna riktar sig mot kvinnor; den som vill ha en rosa xbox göre sig alltså icke besvär.", skriver Saki.

Tja, bröstcancer är ju en kvinnosjukdom, där finns väl en delförklaring till hur man tänkt när man sökt sina sponsorer. Dessutom. Penslar, tandtråd och skjutdörrar är alla exempel på saker som åtminstone jag betraktar som rätt könsneutrala, eller?

Men den biten är en småsak i sammanhanget. Det som verkar vara kärnan i irritationen är det här med att "visa" sitt stöd eller sitt engagemang.

"Men vad är det egentligen man tar ställning för eller emot genom att bära ett rosa band? Vem är inte emot sjukdomar? Uppenbarligen är ju tanken att omgivningen ska spana in banden och se att bäraren av bandet är emot - jättemycket emot - att folk dör i bröstcancer. Modigare ställningstaganden än så har man sett. På den rosa kampanjsajten står det: "Visa ditt engagemang och starta en egen insamling!". Läs den formuleringen noggrant. Just det, här gäller det att visa för andra. Man kan direkt skänka pengar till cancerfonden eller till andra organisationer utan att triggas i gång av ett rosa band, men ändå. Omvägar med band och kampanjvaror är trots allt det som har gjort kampanjen till en succé. Diskret välgörenhet är ute."

Well. För det första får Cancerfonden in pengar under andra tider på året också. Läs dödsannonserna så ser du ungefär hur ofta de avslutas med uppmaningen att tänka på Cancerfonden. För det andra är det exakt så här det bör och måste fungera. Rosa Bandet är ju ett skolexempel på strålande genomförd välgörenhetskampanj!
Självklart är diskret välgörenhet ute. Har det någonsin varit inne? Det tror jag inte - inte om man vill ha genomslag för sin sak i alla fall. Alla företag som är med och donerar pengar via sålda produkter vill självklart synas i kampanjen - det är enkel matematik när det gäller allt vad sponsring heter. Bara för att det finns kommersiella förtecken i kampanjen betyder det faktiskt inte att den är dålig. Ska vi avkräva välgörenheten diskretion kan vi lika gärna förstatliga den och skapa oss en uppsjö olika enprocentsmål.

Vad gäller själva banden och det rent personliga "uppvisandet" så måste man faktiskt inte bära dem om man är generellt emot den sortens godhetsskryt. Det går alldeles utmärkt att bara slänga in en slant på ett konto, om man nu inte vill vara del av hela "ringar på vattnet-grejen". Att kändisar och politiker bär banden kan man förstås tycka är "orättvis konkurrens" gentemot alla andra ändamål, men det är en separat diskussion.

Dessutom. Tittar man närmre på de egna insamlingar som är startade inom ramen för Rosa Bandets websida så framgår det ganska tydligt att de som "visar sitt engagemang" ofta gör det av högst personliga skäl. De startar egna insamlingar till minne av någon de förlorat. De gör det för att de själva lyckats bekämpa sin egen bröstcancer. Engagemanget må vara synligt och "uppvisat", men varför skulle det vara fel?

I mina ögon är Rosa bandet-kampanjen en fantastiskt lyckad kampanj. När en välgörenhetsorganisation lyckas så väl som den gjort med Rosa bandet är de bara att gratulera.

Slutligen, vad gäller föreställningarna om en kamp mellan bröstcancer och prostatadito. Det är väldigt lätt att sitta och sura över varför man inte själv "får" en gala, men då kanske man ska påminna sig själv om att bröstcancern inte har "fått" en gala som en fin present. Människor har arbetat med det här och har sett till att det blivit en gala.
Bland Cancerfondens 32 huvudmannaorganisationer finns också Prostatacancerförbundet. Med lite idogt arbete skulle de otvivelaktigt kunna genomföra en liknande kampanj - med gala och allt. Bert Karlssons engagemang kan säkert vara en bra början.

6 kommentarer:

Daniel M sa...

Jag håller med Sakine, även om jag inte specifikt tycker till om rosa bandet utan om "Ribbon Culture" rent generellt, nedanstående citat tycker jag visar på ett problem. Boken rekommenderas!

Tagen ur Spikeds recension av Moore's Ribbon Culture:

"Reflecting the group most likely to wear ribbons, Moore’s interviewees were predominantly young, white, middle-class women. Many, notes Moore, were ‘inordinately worried about breast cancer’. Their ‘awareness’ of the disease was such that they massively over-estimated the number of deaths claimed by it and the likelihood of women their age contracting it, and they were scarcely aware that deaths from breast cancer have been falling for several years."

Sanna Rayman sa...

Hej Daniel,

Visst. Man kan förstås ogilla bandkulturen. Men då är det mycket enkelt. Köp inget band. Eller köp ett och bär det inte. Eller ge pengar till något helt annat ändamål om den kommersiella framtoningen stör. (Dock ett ganska konstigt sätt att välja välgörenhet att stödja kan jag tycka. De flesta som ger pengar till Bröstcancerfonden eller Cancerfonden är förmodligen sådana som personligen mött en cancersjukdom, själva eller i sin närhet.)

Faktum kvarstår. För bröstcancerforskningen - och cancerforskningen som helhet - är det rätt ointressant om de som bär bandet är unga, vita och tillhör medelklassen. Det spelar inte ens någon särskilt stor roll om de har fel för sig om antalet döda i sjukdomen. De insamlade medlen till själva forskningen är och förblir poängen - inte karaktärsdragen hos bidragsgivarna.

Jag menar, ska den som forskar i bröstcancer - eller den fond som samlar in pengar till denna forskning - tacka nej till pengar från vita och okunniga bidragsgivare? Varför i all världen då?

Eller menar du att vi inte bör samla in pengar till bröstcancerforskning längre när nu antalet dödsfall sjunker?

Nej, ibland är det faktiskt tanken som räknas. Tanken här är det inget fel på.

Catrin sa...

Jag var på en spännande föreläsning med generaldirektören för Majblomman. Hon berättade om deras enträgna arbete att lyfta majblomman ur "brosch-träsket" till att istället symbolisera ett kvitto på att du bidragtit till en god sak. Och det är väl i den andan som också Cancerfonden opererar (ouups slarvigt valt verb, men jag låter det stå ...)

Sanna Rayman sa...

Exakt! Och om man inte gillar att uppvisningsgrejen så kan man ju helt enkelt köpa bandet eller blomman och låta bli att broscha upp sig.
När det gäller majblommorna är det ju för övrigt oftast så det blir - eftersom de har en osviklig förmåga att försvinna ungefär två sekunder efter inköp - och ungefär två meter från nästa blomsäljande barn... I den meningen är de där veckorna i april dyrare än Rosa bandets oktoberfest. :)

Bj0rnborg sa...

Ja, det är ett klassiskt argument. "men så gör något själv då!".

Men då bortser man ifrån något väldigt viktigt, olika typer av cancerformer har olika förutsättning att få genomslag.

Det finns tillexempel två cancerformer med betydligt högre dödlighet än bröstcancern, ingen av vilka har en chans att väcka sympati och därmed bidragsgivare, galor och "månader".

Den farligaste är lungcancer. Det är fult att få lungcacer. Inte nog med att de hostar, rosslar, väsnar, äcklar sig och håller på, helt enkelt stör den allmänna ordningen, de får också skylla sig själva. Dessa äckliga människor har säkerligen bolmat på i hela sina liv, nu får de ligga som de bäddat, inte mer än rätt.

Den andra är prostatacancer. Inte nog med den drabbar utestludande män, en grupp i samhällets som aldrig tillerkänns rätten att betraktas som offer, den drabbar dessutom mäns sexualitet. Mäns sexualitet är djurisk och smutsig och det vill vi helst inte tänka på, och definitivt inte skänka några pengar till dessa potentiella våldtäktsmän.

Det får väl anses rätt talande att kvinnor som behandlats för bröstcancer får sanktionerade implantat, medan män i motsvarande situation inte får de mediciner som återskapar deras sexualitet.

Med det sagt, det hade varit betydligt bättre att införa en cancergala, en cancermånad etc och låta de insamlade pengarna fördelas jämt över all cancerforskning. Så länge vi bara ägnar uppmärksamhet åt det politiskt korrekta sanktionerar vi också lidandet för de som inte uppfyller kraven.

rolfnilsson2001 sa...

Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i en av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att tala lite mer om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning kan dessa organisationer agera helt fritt och ytterst sällan ifrågasätts av sina gåvogivare, våra politiker, media eller det övriga samhället.

Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.

Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?

Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.

Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.

Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.


God Jul o Gott Nytt År!

Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa