lördag 1 november 2008

En trendkänslig proffstyckarkappa

Mina första stapplande steg som skribent togs i Helsingborgs Dagblad. Jag och en gymnasiekompis med talang för fotografi teamade upp och bevakade konserter på frilansbasis. Närhelst Bob Hund, Addis Black Widow, Bo Kaspers Orkester, Lisa Ekdahl eller andra storheter gästade vår lilla stad var vi där. Det var roligt och en början på en livslång (hoppas jag) vilja att skriva.
Jag inser när jag tänker på det också att det var längesen. Fatta att jag gick på konsert, skrev text på förmiddagen dagen efter, tog bussen in till Ängelholm för att skriva in textjäkeln på plats på lokalredaktionen. Därifrån kunde den mailas till Helsingborg, men mer internet än så var inte tillvaron just då.

Nåväl. Häromdagen fick jag ett litet klipp skickat till mig från mina hemtrakter. Klippet kom just ifrån Helsingborgs Dagblad där journalisten Stefan Bergmark apostroferat mig i en kommentar på kultursidan. Det handlar om det faktum att jag häromveckan transkriberade en intervju i P3 med Paolo Roberto på ledarbloggen.

Inte helt oväntat blev denna lilla postning, som jag själv kommenterade rätt sparsamt, en rejäl bloggsnackis. Det förvånar mig inte det minsta. Man skulle rentav kunna säga att det var därför jag vidarebefordrade den så okommenterad som jag gjorde. Jag visste ju att debatten skulle ta fart av sig själv och ibland är det lika intressant att bara peta in pinnen i brasan som att vara tändsticka själv.

Detta förstår inte Stefan Bergmark. Han verkar i stället mena att det faktum att jag inte kommenterat och tyckt till (i meningen ta starkt avstånd och nypa Roberto i örat får man anta) utgör nån sorts bevis för att jag är en karriäristisk trendkänslig kappvändare. Och av någon anledning intresserar han sig mer för var jag har jobbat än för den sakfråga jag antar att han vill kasta ljus över:

Sanna Rayman har på några år gjort kometkarriär inom borgerlighetens proffstyckarskrå. Från ungdomskolumnist på Skånska Dagbladet, inlyft som krönikör på ledarsidan och därefter vikarierande politisk redaktör på Södermanlands nyheter är hon idag anställd på Svenska Dagbladets ledarsida. Hennes liberalism har tidigare innehållit ett visst mått av feminism.
När Sanna Rayman nu skriver ut Robertos antifeministiska haranger gör hon det utan kommentar.


Jag har skrivit ett svar direkt till hans artikel, men slänger upp samma sak här:

Hej Stefan!
Vilken rolig analys du har gjort! Inledningsvis en lägesbeskrivning om trendkänsliga kappor i vinden och avslutningsvis ett konstaterande om att min "liberalism tidigare innehållit ett visst mått av feminism". Okej, jag hajar. Jag är den trendkänsliga kappan som överger ideal för jobb.
Det är fel. Men framför allt illustrerar din analys ganska väl varför jag skrev mitt blogginlägg som jag gjorde. För att jag inte ville skriva människor på näsan, bara vidarebefordra något intressant.

Jag kan först och främst meddela att jag håller inte med Roberto om hans inställning till könsneutral äktenskapslagstiftning. Blockaden du skriver om känner jag inte till och kan egentligen inte kommentera alls. Över huvud taget är din inramning mest utformad som ett konstigt försök till "guilt by association", vilket är trist. Att jag transkriberar en intervju innebär knappast att jag håller med Paolo Roberto om allt han någonsin gjort och sagt.

Som jag förstår dig så borde jag alltså ha kommenterat mer - underförstått kritiserat. När någon kallar sig antifeminist, men (märk väl!) säger sig vara absolut för jämställdhet, så ska man alltså ställa sig upp som en man eller kvinna och ta avstånd. Nå, nu gjorde jag inte det, utan transkriberade och konstaterade att oavsett om man höll med Roberto eller inte så är det underhållande att höra hur programledaren reagerar - dvs med komplett förvåning över något så enkelt som en annan åsikt.

Man kan såklart tycka att Roberto har en enahanda syn på feminism, men ska det vara ett krav att känna till skillnaden mellan särartsfeminism, liberalfeminism eller radikalfeminism för att få uttala sig i jämställdhetsfrågor? Det vore ett rejält - och dessutom ganska elitistiskt - fattigdomstecken i en debatt som faktiskt angår alla. Den avgrund du talar om bebos alltså av alla de som inte kallar sig feminister, men som är för jämställdhet? Du får ursäkta, men jag tycker att det är lite snålt.

Av ditt engagemang att döma känner du starkt för jämställdhetsfrågor. Trovärdigheten i detta hade förhöjts avsevärt om det inte vore för din beskrivning av mitt yrkesliv, som låter lite som att jag nyss fattat pennan. Visst. Lejonparten av mitt yrkesliv har upptagits av arbete med kultur och scenkonst och skrivandet var länge sidospåret snarare än huvudspåret. Men att jag har andra erfarenheter betraktar jag som en styrka. Min krokiga yrkesbana tänker jag inte be om ursäkt för.

Det behövs lite perspektiv på de "några år" du skriver om. Till exempel. I totalt sju år skrev jag för Skånskan. Under denna tid blev alltså jag, arma passiva kvinnovarelse, "inlyft" på Skånskans ledarsida.
Det har inte föresvävat dig att jag kanske "lyftes in" där för att jag förtjänade det? (För övrigt var jag fast anställd på SN och har även vik:at på DN.)

Helt enkelt. Den här kometen färdades i ungefär tio år innan den landade där den är nu. Ännu fler år blir det om man räknar in mina första stapplande frilanssteg här på HD när jag gick i gymnasiet.
Jag tycker att du ska fundera på varför du ägnar bokstäver åt att beskriva mitt yrkesliv i stället för att argumentera.

Inga kommentarer: