söndag 23 november 2008

Hurra. Vad tråkigt. Tjoho.

Det är ju en långtifrån ny grej. Men inom loppet av en vecka har jag hört denna fördömande åsikt om ett oskyldigt litet skiljetecken i en intervju med Jessika Gedin i nystartade tidningen Vi läser, därefter tagit del av den igen i Erlend Loes Volvo Lastvagnar (där det rentav föreslås internering av förbrytarna mot denna oskrivna skrivarlag) och slutligen hört två vänner vid två olika tillfällen hävda samma hårda inställning.
Det blev för många gånger på sju dagar och mitt mått blev rågat.
Jag känner att jag måste ta ställning.
För utropstecknet!

Detta utmobbade stackars skiljetecken är inte fint, så mycket har jag förstått. Det ska användas oerhört sparsamt.
Överdriven användning av utropstecken är bevis på bristande finess, dålig smak, pinsam överdrivenhet och känslosvall i kategorin patetik. Som skribent ska man gilla det sparsmakade. Ett semikolon eller kanske ett elegant tankstreck. Inte ett utropstecken. Och absolut inte flera i följd!
Utropstecknet är skiljetecknens white trash. Inunder finns ett spår av språklig elitism. Behöver man ett utropstecken har man helt enkelt inte uttryckt sig tillräckligt väl. Utropstecknet är de ordfattigas krycka, verkar många tycka.

Jag håller i och för sig med om att en text som belamras med utropstecken lätt ser tonårig ut. Men nu har det gått för långt.
I min inbox har jag allsköns mail som är kliniskt fria från utropstecken och de säger mig att den här trenden med språklig och kommunikativ minimalism - den är faktiskt inget att ha.

Ha en härlig sommar,
hälsningar
X Xson


...skriver någon och jag undrar vad det där kommat ska föreställa. Är det ett litet socialt skydd? En markering som på finkänsligt möjliga vis ska låta mig förstå att engagemanget i min sommar naturligtvis inte är av djupare art. Så att jag inte behöver känna mig invaderad. Vi känner ju knappt varandra gudbevars, jag och mailskribenten. Hur skulle det då se ut om hon höll på och lägga sig i min sommar, med yviga utropstecken dessutom?
Nej, Härlig sommar, får räcka, tänker hon och trycker på "skicka", varpå jag ägnar en stund åt att störa mig på den återhållsamma tonen och fråga mig om avsändaren månne har Aspergers.

Fast punkten är förstås den vanligaste ersättaren. Allt oftare ser jag meddelanden som avslutar med att önska mig: Trevlig helg.
Trevlig helg punkt.
Jaha. Så varmt och hjärtinnerligt det låter.

Fler och fler ord vars följeslagare brukat vara utropstecknet får nu klara sig ensamma. Jag har sett dem alla.
Hurra.
Vad synd.
Å så roligt.

Med sin nya kompis punkten ser de bara otrevliga ut. Ironiska, sarkastiska och torra. De menar inte vad de säger. De behöver utropstecknet för att slå sig igenom ordens bedrägligt glatta finish.

Det är för sorgligt. Det enda skiljetecknet vi har som tydligt markerar känsloinnehåll är tabubelagt.
Som vore det att våldföra sig på språket att färga det med sina egna känslor.
Som vore det alldeles för mycket att önska även okända människor en trevlig helg utropstecken.

Javisst, det är lågkonjunktur, men jag tycker nog att vi även framöver kan anse oss ha råd med utropstecken.
Så: Ha en härlig vecka, fuck off och hurra!!!

5 kommentarer:

Catrin sa...

Heja Sanna!
Heja! Heja!

Men du - apropå skiljetecken. Semikolon är det inte många som kan använda på rätt sätt.

Sanna Rayman sa...

Nä gud nej. Vem kan det, egentligen?
Det är därför jag avhåller mig från dem - det blir ändå alltid fel... ;-)

Niklas sa...

Väl rutet!

MS sa...

Tydligen är det -- formellt sett -- än mindre comme il faut med utropstecken på engelska än på svenska.

Missbruk av semikolon är ju förstås legio. Att ett rättmätigt kolon skulle kunna ersättas av malplacerat semikolon??

ia sa...

"Utropstecknet är de ordfattigas krycka, verkar många tycka."

Det var ett vackert rim!