torsdag 31 januari 2008

Upp med händerna

Tjingeling! Dagens handlar om gårdagens erkännanden på DN Debatt.

"Det är klart att han passar på. I artikeln konstaterar nämligen ministertrion att erkänna att instegsjobben, den satsning som ska hjälpa nyanlända invandrare in på arbetsmarknaden, hittills bara resulterat i 435 lyckosamt förmedlade jobb. Inget att hänga i julgranen, direkt.
Astudillo kommenterar däremot inte ­statistiken vad ­gäller s-regeringens resultat på ­samma ­område. Självfallet inte. För om 435 instegsjobb är ett misslyckande, vad kallar man då det faktum att den ­totala arbetslösheten bland utrikes födda ökade med 9 000 ­personer under socialdemokraternas sista år vid makten?
Samtidigt kan man naturligtvis inte använda den förra ­regeringens arbetsmarknadspolitiska resultat som måttstock för en allvarligt menad sysselsättningspolitik – det vore att sänka ribban rejält. Detta vet regeringen och det är därför man utan omsvep erkänner sitt misslyckande.
(---)
Med tanke på de blygsamma framgångarna hittills är det förstås svårt att se om misslyckandet hänger på ­antalet ­månader eller inte. Regeringen säger sig ha fått signaler på detta, men egentligen kan vi bara vänta ett tag till och se. Dock skulle det inte skada om alliansen redan nu börjar fundera på alternativa vägar. Alla ägg bör som bekant inte ligga i en och samma korg.
Samtidigt är det värt att notera att nuvarande regering har ryggrad nog att erkänna ett misslyckande och förklara hur man tänker bättra sig. Likt Astudillo skulle jag därför också gärna se en handuppräckning.
– Upp med en hand den som kan minns att den förra ­regeringen någon gång erkänt ett misslyckande på jobb­fronten!"


Hela texten här.

tisdag 29 januari 2008

(s)emantik och mysticism

Allt fler i s-sfären känner obehag inför tjatet om förnyelse och tar därför till semantiska krumbukter för att undkomma ordens betydelser.
Vid ett halvinformellt pressmöte med en luttrad sosse fick jag någon gång höra en närmast mystisk förklaring på vad den socialdemokratiska förnyelsen betydde. Den gick ut på följande:

Vår förnyelse är inte en förnyelse, sådan som "ni" menar. Socialdemokratin har en egen förnyelse, som innebär någonting annat. Politisk förändring i en annan bemärkelse, en vidare mening. En sorts förnyelse som är specifik för socialdemokratin och som en liberal egentligen inte kan begripa.

Samma anda syns i Per Wirténs ledare i Dagens Arena idag. Ordet förnyelse skåpas ut till förmån reformism. "Förnyare" borde bytas mot "förändrare". Exakt vari den milsvida skillnaden ligger får jag aldrig grepp om. Förmodligen är det en såndär mystisk semantisk detalj som inga liberaler förstår.

I alla händelser är inledningen av texten rolig. Alla vi på högerkanten önskar oss tydligen att socialdemokratin ska bli som Bengt Westerberg.
Jo, Per Wirtén. Nog hade jag sett det som ett framsteg.

"Journalister och liberala ledarskribenter är djupt engagerade i socialdemokratins förnyelse. Det är svensk kremlologi. Varje förändring tolkas i förnyelsens oklara sken. Sahlins tal första maj, Nuders fall - förnyelse eller traditionalism? Frågan döljer en dröm om att socialdemokratin ska bli som Bengt Westerberg. Den förnyade socialdemokraten är alltid liberal.
Men för varje vecka, varje månad, varje år blir den här tolkningen av politikens läge skevare. Vad ska man svara när "God morgon, världen" för tusende gången anfaller i panelen?
Hela den diskurs som begreppsparet rullar upp har tappat både relevans och realism. Det finns inga förnyare. Socialdemokratin överlevde den nyliberala branden och globaliseringens första stormiga år. Partiet förändrades - på gott och ont. Det gamla motståndet mot kooperativa daghem och fria skolval är för länge sedan bortsopat. Förnyelse var strid på 1980- och 90-talen. Dags för journalistkåren att uppdatera?"

Idag diskrimineringslag

Skriver idag om den nya diskrimineringslag som Nyamko Sabuni presenterade i går. I stora drag är den ett steg i rätt riktning. Mindre plotter och småplock, mer enhetlighet både i myndighetsfloran och lagfloran. I texten gör jag emellertid ett par noteringar som är värda att tänka på, tycker jag.

"Diskriminering är dåligt. Men inte alltid lätt att urskilja. Tydligast blir det kanske vid anställningsförfaranden då en bättre meriterad sökande förfördelas på grund av religion, könstillhörighet eller hudfärg – för att nämna några diskrimineringsgrunder.
Knepigare är en så vardagsnära fråga som vem du ska dela din lägenhet med. Låt säga att du är ung, kanske studerande, och har fått tag i en lägenhet. Allt är perfekt, men det är en trea. Stor och dyr. Vännerna har redan tak över huvudet. Dags att annonsera efter lägenhetskamrat, kanske?
I situationer som denna har Sverige kritiserats av EU för att alltför lättvindigt låta privatpersoner annonsera ut sina bostäder på ett diskriminerande sätt. Nu skärps detta något, men fortfarande kan till exempel en tjej leta efter en kvinnlig rumskamrat. Hänsyn till privatlivet tas även i kommande lag, vilket EU lär fortsätta kritisera.
Diskriminering kan alltså vara olika saker. Det är viktigt att komma ihåg när det är dags för lagstiftning. Kanske framför allt när syftet är gott och det är lätt att ryckas med i viljan att göra gott.
(---)
Vad som däremot reser frågetecken är Sabunis funderingar på en ”öppen lista”, i vilken nya diskrimineringsgrunder kan fyllas på. Med tanke på att nuvarande diskrimineringsområden redan omfattar fler människor än de som ligger utanför, kunde en sådan lista lätt bli kontraproduktiv.
Bättre vore i så fall om den nya myndigheten fick ramar som tillät avsteg från rådande områden i fall där diskrimineringen är uppenbar. Det vore också ett mer verklighetsförankrat sätt att se på saken. Diskrimineringen är faktiskt inte statisk, utan kan vara lokal eller variera mellan olika samhällsområden och grupper.


Hela ledaren här.

Reaktionärt

I ett inlägg etiketterat Den jävla regeringen jämför Thaher Pelaseyed, 2:e vice ordförande i Ung vänster, iransk, egyptisk och saudiarabisk censur med svenska Kulturrådet despotism. Pelaseyed slår därefter en lov kring utrikes- och biståndspolitiken och konstaterar följande:

Med allra största säkerhet kommer också regerings reaktionära värderingar om demokrati och folkstyre får genomslag.

Demokrati va!? Such old news...
"Den jävla regeringen" är dock en etikett som dessvärre kan komma att införlivas i mitt eget bibliotek.
Åtminstone kände jag så när jag idag noterade att infrastrukturministern vill göra körkortsutbildningen lite dyrare genom att lägga till en särskild alkoholutbildning.
Suck.

måndag 28 januari 2008

Listig rubbe

Fick ett pressmeddelande från Västra Götalandsregionen. Det påpekade att
"Allt fler lever som har botats från cancer"

Så bra. Cancerfria zombies är väl knappast prio ett i någon sjukvårdsbudget...

fredag 25 januari 2008

Yttrandefriheten återställd

Jaja. Så bra gick den avhållsamheten. (se förra bloggposten)
Men, en kortis bara.
Carlos Ejemyr Rojas hade ett bra inlägg i Manadebatten häromdagen i Expressen. Kontentan var i princip den som många andra, inklusive jag sjäv, framhärdat i: det vill säga att ingen kulturproduktion står och faller med ett kulturrådsbidrag. Hans tips var att de skulle sluta yra om yttrandefrihet och börja sälja annonser.
Det är alls ingen dum idé. Det dumma är snarare att Mana inte kommer till denna insikt själva.
Men, så enkelt är det förstås inte. Det förstår jag när jag läser Aron Etzlers blogg. Nej, faktum är att den idén är så ändå in i glödheta absurd att det enda man behöver göra är att ironisera över den.
Skumt. Jag trodde att Mana fyllde ett viktigt tomrum. Då borde väl också läsekretsen vara en intressant avgränsad målgrupp?
Några idéer har jag, som avspark. Testa med partierna på vänsterkanten. Ett antal vänsterpartister har åtminstone ryat rejält över yttrandefrihetens fall - nog ska väl partiet vara redo att köpa en annons eller två?
Fackförbunden har också lite kosing har jag hört. Och javisst ja, ungdomsförbunden har ju nyss fått pengar från Ungdomsstyrelsen. Då blir det ju dessutom skattepengar, så slipper ni den obehagliga känslan av att komma i närheten av nån sorts näringsliv...

Mitt i detta brainstormande nås jag av beskedet att Kulturrådet har beviljat Mana deras stöd.

Puh.
Det var ju för väl.
Yttrandefriheten är återställd.

Vit helg

Jonas Hallberg var nyss rolig på Spanarna...

Vill inte köttberget komma till Pär Nuder får Pär Nuder komma till köttberget.

Kul kul. Jag har noterat att detta är min 65:e bloggpost denna månad. Det kan inte vara bra för någon av oss. Jag utlyser därför vit helg vad gäller bloggande. Det är i alla fall ambitionen. Lästipset blir således januaris samlade bloggproduktion hittills. Det finns säkert nåt du missat.
God helg!

Bad break up

För den som är dramatiskt lagd, så skrev jag ett litet skådespel på temat "Mona gör slut med Pär" på ledarbloggen.

"Mona Sahlins fockande av Nuder påminner mest om det sämsta sättet att göra slut på en relation.
Visst, det var kanske inte planerat att Aftonbladet skulle göra avslöjandet i förväg, men när skadan väl är skedd, ja då är det dags att ta tjuren vid hornen.
Det gjorde inte Mona Sahlin. Hon sa inte flaska. Medan Nuder sände vädjande signaler via media om hur fullständigt ny informationen var för honom kom inga svar, vare sig jakande eller nekande från partiledaren.
Först på kvällskvisten hörs det något överhuvudtaget – och då enbart i form av ett meddelande till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Vore det hela ett göra slut-scenario hade det låtit så här:

Partner 1: Alltså, jag är lite chockad. Det verkar som om du inte vill vara ihop mer. Alla pratar med mig som om vi inte var ett par och du verkar så frånvarande. Vill du göra slut?
Partner 2: .........
Partner 1: Men, kom igen. Det är schystare om du säger som det är, vill du göra slut?
Partner 2: .......
Partner 1: Jag menar, jag vill inte det. Jag tror vi skulle kunna ha det bra ihop, men då måste ju båda vilja. Vill inte du längre?
Partner 2: .......

....Och så lite senare på dagen meddelar Partner 2 alla parets bekanta att relationen är över.
Konflikträdsla är bara förnamnet. Och detta ska föreställa Sveriges största partis handlingskraft personifierad.
Men visst. Man kan komma rätt långt med ett passivt aggressivt beteende också, det ska inte underskattas som maktmetod vare sig i par- eller politiska relationer.


Och fortfarande vill hon inget säga...

Håller dock till hundra procent med om Maria Abrahamssons iakttagelse. Att en ekonomiskpolitisk talesman avgår är verkligen ingen statsangelägenhet och det ger rapporteringen sannerligen sken av.
Kanhända har det med rikets politiska historia att göra. Om det är något journalisterna kan så är det sosseriet. Det är hemtam mark att analysera, beskriva och kommentera skeendena i s-imperiet. Knepigare är det förstås med den där spretiga flerpartiregeringen.

Lönecheckar och klassbakgrunder

Detta var ju lite intressant. Det förändrar kanske inte så mycket i sakdiskussionen kring Mana, men förstärker onekligen helhetsbilden.
Det som är mest slående för mig är den maildiskussion som Peter Wennblad på Neo för med en av grundarna till Mana, Lotta Kubiak.
Varför är det så svårt för människor på yttre vänsterkanten att föra en schysst och saklig debatt - eller ens ett samtal...eller ett simpelt informationsutbyte i mailform?
I dessa mail är det måhända begripligt att Kubiak är på krigsstigen, men samtidigt föranleder Wennblads ton knappast att hon tar ner kommunikationen på den träsknivå där den landar. Det är anklagelser om rasism och sen den klassiska – dina utgångspunkter i allt du gör och tycker beror på en lönecheck...
Det är så jävla fult, det där. Man möter det hela tiden.
Senast häromdagen ringde en arg läsare i lagom berusat tillstånd till mig. Först var det ett antal framspottade "Lilla vän" och "Dina jävla åsikter", medan jag försökte ta reda på vad, mer specifikt än att jag var en förkastlig människa, som var orsaken till samtalet. Det fick jag nu aldrig riktigt kläm på, men därefter förhörde han mig om min klassbakgrund och lät synnerligen nöjd när han fick kortversionen - mamma SFI-lärare, morföräldrar bönder, pappa invandrad tjeck som flydde undan kommunismen och här var både fabriksarbetare och egenföretagare.
Exakt vad det var snubben tyckte var så avslöjande förstod jag aldrig, men han lät väldigt triumferande. Nu var allt klart som korvspad för honom. Tydligen var denna knappa information fullt tillräcklig som grund för att kunna avfärda alla mina framtida resonemang på ledarsidan.

Nå, det är väl bra om han hittat en metod som gör att jag slipper de där samtalen i framtiden, ty det är inte första gången han ringer och jag är alltid arg så jag skakar efteråt.
Den här snubben hör dock ihop med Lotta Kubiaks lönecheck. Det är alltid väldigt viktigt för vänstern att hitta den där kontexten. Nån lösryckt del ur en människas liv eller bakgrund upphöjs plötsligt till allenarådande förklaring till varför den här personens åsikter, eh, ”hamnat snett”. Som om det vore så enkelt här i livet. Som om vi inte tänkte själva någon endaste gång.

Mannen som ringde mig är vänster. Det är inte jag. Kubiak är vänster. Wennblad är det inte. Men det ger vare sig henne eller snubben rätt att ifrågasätta hela grunden för andra människors övertygelser.
Jag är så utled på vänstersidans insinuationer om att liberaler, oavsett prefix, inte härbärgerar sina övertygelser i hjärtat och hjärnan utan enbart i plånboken! Det är lågt, under bältet och vittnar om en vansinnigt obehaglig och svartvit människosyn.

Jag tycker ärligt talat att det är min rätt att kräva av alla tänkande människor att kunna inse att det finns en mångfald av åsikter - istället för att avskriva alla oliktänkare som "köpta" av ett eller annat intresse.

Ibland tänker jag att det här ständiga intresset för lönecheckar och föräldrars yrken finns där för att ni saknar andra argument...

Kronprinsen på köttberget

Idag skriver jag faktiskt inte om Mona Sahlin och Pär Nuder, ty det gör min kollega. Jag skriver i stället om Blaxta gästabud.

Dock är Sahlins förpassande av Perssons kronprins Pär Nuder till köttberget minst sagt osnyggt genomfört.
Visst, läckor förekom henne troligen, men när skiten väl träffat fläkten borde hon ha sträckt på sig och sagt något. Det tog hela dagen innan Mona Sahlin sa flaska. Och när hon väl sa något, ja då var det i meddelande till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Om detta ska föreställa handlingskraft och ledarskap så är det en ovanligt handfallen och konflikträdd variant. Nu framstår Sahlin mindre som navet och mer som någon som "saker händer". En passivt aggressiv partiledare.
Ersättningen med Östros är ju inte särskilt upphetsande heller. Och även de andra eventuella byten det glunkas om känns svaga ur förnyelsesynpunkt.
Marschen mot förnyelse känns inte ens påbörjad.

För övrigt tycker jag att du ska läsa min text om Sahlin i nya numret av Neo. Och har du redan gjort det och tyckte att det gick lite väl snabbt, så har jag lagt upp en extended version här.

torsdag 24 januari 2008

Du skall icke lära din hund heila!

En man i Berlin har lärt sin hund Adolf att göra Hitlerhälsning på kommando. Detta trick förevisades bland annat för polisen. Nu är snubben dömd. Fem månader i finkan blir det. Åt hunden söks en fosterfamilj med konstitutionsenliga dressyrvanor...

Ja jösses. Delfinmänniskor och Hitlerhundar.
Världen är en underlig plats...

Tipstack: Olof

Inte särskilt lugnande

Skriver om det härpå ledarbloggen.

"Det blev ordentligt omskrivet när det kom ut att en tidigare morddömd fått plats på läkarutbildningen på Karolinska Institutet. Nu hör jag på radio att han förlorat sin plats. Detta inte för att han begått ett mord i kategorin hatbrott, men för att Verket för högskoleservice på begäran av Karolinska Institutet har granskat studentens gymnasiebetyg och funnit att han inte är behörig till utbildningen.
Många var de som ifrågasatte den studerandes lämplighet. Hatbrott ligger ju inte direkt i linje med läkaredens etik.
Att Karolinska skickar ut ett pressmeddelande om saken är förstås för att lugna.
Men jag vet inte jag. Varför kommer obehöriga in på läkarutbildningarna i första taget?"

Han är något på spåren...

Carl Grufman är något på spåren...

"Vad är då problemet? Det är attityden. Det genomgående budskapet som Staël von Holstein propagerar för är att allt är möjligt, även i lilla Sverige. En svensk dröm kan man kanske säga. Spelar ingen roll om du är rik, fattig, invandrare eller svenne. Med hårt arbete kan man lyckas.
Det är ett grundskott mot hela socialdemokratins affärsidé. Den bygger på att med svagheten som murbräcka ta sig in i våra vardagsrum, liv - och inte minst - plånböcker.
En snubbe som har mage att påstå motsatsen, du kan, du är stark, det går. Och dessutom bevisar det i handling. Det blir den självklare ärkefienden."

Say what now? Du är en delfin?

Det kom en insändare till vår lilla tidning. Den lyder som nedan, men saknade namngiven avsändare med adress, vilket utesluter publicering. Inte heller verkar den vara särdeles lokal, vilket är ett annat kriterium.
Ändock, jag googlade och är, minst sagt, förbryllad.

"I detta samhälle finns det många som känner sig annorlunda. Förr stämplades annorlunda personer som sjuka, missanpassade, och diskriminerades, utstöttes och illabehandlades av sin omgivning. Fram till 1979 sågs homosexualitet som en sjukdom, för att ta ett exempel. Vi känner oss också annorlunda, men vi kämpar för att acceptansen om oss som delfiner i människroppar skall öka. Vi har därför bildat SVEDiMF, Svenska delfin-i-människokropp-förbundet, en intresseorganisation för oss, som känner att vi är delfiner felaktigt födda i människokroppar. Genom kirurgi och ändrade lagar vill vi fås att fungera som andra delfiner. Fenomenet att människor känner att de egentligen är djur, har funnits länge, men vi tror oss vara först med en intresseorganisation i detta land. Vi hoppas på stöd från vår omgivning. Vi är trötta på att bli ignorerade! Våga vara annorlunda!"

Om du också är, eh, delphoamorös kanske du vill besöka förbundets hemsida. Frågan man har är ju, såklart, whodunit? Är detta ett tattigt antihomolobbyförsök?

---

UPPDATERING
Ah. Tyckte väl det kändes bekant.

Och allt hon säger bara skorrar

Ella Niia är full av uppslag när det gäller att förklara att Hotell- och restaurangfackets julavslutning för sin förbundsstyrelse gick på över 90 000 kronor för 19 personer. På frågan om hon förstår att detta kan uppröra medlemmarna när fackförbundet har sparbeting och medlemstapp framför sig säger hon så här:

- Ja, det förstår jag oerhört väl. Man kan tycka att det är väldigt mycket pengar.

Nej Niia. Man kan inte "tycka" det. Det är mycket pengar. I alla fall när de i grunden är dina medlemmars.
Sen får hon frågan om varför julmiddagen så markant gick över HRF:s representationspolicy om 500 kronor per person och förklarar följande:

- Vi såg det inte bara som en middag utan en upplevelse, i stället för att äta och sedan kanske gå på teater. Vi såg det som en utbildningsdag.

Jovars. Johan Hammarqvist gör en fin exposé över upplevelserna i området. Låt oss hoppas att vistelsen verkligen var utbildande. Låt oss hoppas att det till exempel sjönk in att en del småföretag funkar fint utan kollektivavtal. Inte minst familje-sådana. Men låt oss för all del slippa uttalanden som detta:

- Vi ville gärna gynna ett nytänkande småföretag, säger hon till tidningen.

Det skorrar, Niia. Oj vad det skorrar.
Låt oss ändå hoppas att det inträffade ger lite välförtjänt reklam för Blaxtas finfina ice wine, prisbelönt och allt!

Let's f**in rejoice!

Idag skriver jag om att integriteten nu får sitt grundlagsfästa skydd i och med Integritetsskyddskommitténs betänkande. Noterar en viss förvirring i frågan om huruvida alla snälla och hårt maktgranskande paparazzis nu snöps. Det jämförs med Schenströmaffären, men den är ju inte relevant i sammanhanget. Hon befann sig inte hemma eller halvt avklädd i ett provrum. Ergo kan vi få fler Schenströmaffärer om bara någon politiker har godheten att bli full och hångla upp en journalist.
Som jag har förstått det blir förbudet förvisso generellt, men det inryms ändå ett slags undantag för journalistiska fotografer, så till vida att de kan tillåtas smygfotografera om det är "journalistiskt motiverat". Det duger bra för mig. Vad är det för viktiga scoop vi tror oss missa om det finns en grundlagsfäst oblid syn på att fota folk i duschen och sovrummet? "Här petar Reinfeldt sig i näsan framför tv:n"?
Äh. Det här är i allt väsentligt bra. Vi får in integriteten i grundlagen och integritetsaspekten måste hädanefter tas med i beaktande i all lagstiftning och myndighetsutövning. Let's f**in rejoice!

Ledaren hittas här.

onsdag 23 januari 2008

Vad som ska läsas i finkan

Var gränsen mellan porr och, säg, erotica går är en knepig fråga i sig. Men, det finns åtminstone producenter av det förra som kallar det de gör just porr. Å andra sidan finns det många som inte gör det.
Men vad är egentligen vårdspornografi? Finns detta alltså som genre? Det verkar i alla fall så när man hör kristdemokraten Inger Davidsson uttala sig i Ekot. Jag betvivlar att hon när hon uttalar ordet menar porr i S&M-genren. Snarare är det väl våldsamma actionartade skildringar som ges det ogillande epitetet våldsporr hon menar. Således. Får fångarna läsa till exempel American Psycho?
Vidare hör jag att fångarna inte heller ska få konsumera litteratur och tidskrifter i genren "knarkromantik".
Okej. Utesluter detta Irvine Welshs Trainspotting? William S. Burroughs är väl helt otänkbar antar jag...
Nej. Jag gillar inte det här. Och det handlar inte om att jag vill dalta med fångar. Men ska man ha en hård linje ska den inte ta sin utgångspunkt i moralism, utan helt enkelt i det mycket pedagogiska resonemanget "du har varit stygg och därmed förlorat dina porr-privilegier".
Den ständigt aktive (klonade?) Thomas Bodström är förstås framme och är kritisk till förslaget. Nu råkar jag förstås hålla med honom, men samtidigt är vänsterblockets plötsliga värnande om informationsfriheten något vi ska ta med skottkärror salt. Under kammardebatten idag påpekade Krister Hammarbergh (m) detta (anförande 53 i protokollet):

- Hur kan partier som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet som vill förbjuda användningen av hotell som sänder porr samtidigt vilja tillåta det på våra fängelser? Var finns konsekvensen? Är det kanske bara fråga om rent hyckleri just nu? Ni är emot regeringen punkt slut, och då tycker ni vad som helst.

He has a point, så förbudslagstiftare han är...

Alltså ärligt...

Varför inte bara skriva "Slutrea, 75 % på reapriset!" om man nu inte känner för att använda ett värdeneutralt språk? DN skriver om regeringen ska sälja ett antal av apoteken och har i anslutning till detta en webbfråga med följande lydelse: Bör apoteken säljas ut?
Lite svårt att svara ja på den kan man tycka...
Men visst. Utförsäljning har ju blivit gängse uttryck för alla sorters avreglering, även i riksdagen, vilket jag noterade häromveckan.

Beatrice & Björn

Skriver idag om gårdagens kaos i Göteborg. Nu jobbas det förstås för fullt, men det inträffade ökar onekligen trycketBeatrice Ask, som mer eller mindre avfärdade idéerna om ett svenskt FBI i november.

"Den svenska polismakten är i allt väsentligt en decentraliserad organisation. I många fall är detta bra och ger en närhet till medborgarna. Men de organiserade kriminella nätverken är en pusselbit som inte passar in – vare sig på den lokala nivån eller på den högre utredningsnivån som i princip följer länsgränserna. Nationellt polisarbete, vilket vore det mest användbara i fråga om organiserad brottslighet, förekommer mer sparsamt.
Alliansregeringen tar kriminalitetens utbredning på allvar. Man har satsat mer på polisen och målet är att det år 2010 ska finnas 2500 fler poliser i landet. Ökad polisnärvaro är viktigt, inte minst mot den mer lokalt baserade brottsligheten. Men mot den andra brottsligheten, den som lamslog Göteborg i går, behövs ännu mer.
Justitieminister Beatrice Ask kan gott ta en ny titt på förslagen om en instans motsvarande ett svenskt FBI. I dem bor nämligen denna avgörande omvärldsanalys. Man ska inte alltid tänka med plånboken."


Hela texten här.
Och javisst ja. Jag bråkar lite med Björn von der Esch i spalten också. Om folkomröstningar och äktenskap, typ.

tisdag 22 januari 2008

Mjölk och upplopp

En gång när jag var en mycket liten flicka skulle min far hälla upp ett glas mjölk till mig. I egenskap av barn ville jag naturligtvis testa min förälders lojalitet och uthållighet. (Eller var jag bara en jävlig unge, vad vet jag, det är evigheter sedan)
Så när pappa hade hällt upp mjölken konstaterade jag med gällast möjliga röst att det var "för myyckeeet!".
Tjänstvilligt tog fadern glaset, hällde tillbaka lite i förpackningen och ställde åter glaset framför mig på bordet.

- För liiiteeee, gnällde jag, nu med en röst som varnade om annalkande gråtutbrott.

Så han hällde upp lite mer, och ja, ni kan ju gissa min reaktion.
Vad ni däremot inte kan gissa är hans.
Han hällde återigen ut lite mjölk från glaset. På mitt huvud.
Och frågade sedan om det var lagom.
Det kan förstås låta hemskt elakt att hälla mjölk på ett småbarn, men jag tycker att det är rätt skoj. Själv har jag egentligen inget minne av händelsen utan har fått den berättad för mig av pappa.

Minns ni häromåret när svenska kids vars stenkastarmuskler börjat förtvina bestämde sig för att Danmarks sak var deras och reste till Köpenhamn för att elda och slå sönder saker till förmån för Ungdomshuset?

Nu får de - och deras danska fränder - sin, eh, belöning för det hårda arbetet under upploppen. Köpenhamnspolitikerna har för närvarande två trevliga objekt att erbjuda.
Helt frid och fröjd är det dock inte. Det ena huset ligger inte på Nørrebro, det område där ungdomarna helst vill att deras hus ska ligga. Problemet med det andra är att det är för stort.
Jösses. Det är väl inget problem. Det är ju bara att elda bort en bit.

Jag tror att någon behöver lite mjölk på hjässan...

Läs mer i Berlingske tidende.

Wanja hade rätt!

Det är inte alltför ofta jag instämmer med Wanja Lundby Wedin - vare sig här på bloggen eller på SN:s ledarsida. Faktum är att det är så sällan att jag kommer ihåg när det sker. Därför drar jag mig idag till minnes att i juni förra året kritiserade Wanja och LO regeringen för att ha givit utredningen om obligatoriskt medlemskap i a-kassan alltför snäva ramar. Direktiven, tyckte LO, hade som utgångspunkt att ett obligatorium skulle införas.
Om detta höll jag med.

I dag kan vi konstatera att LO hade rätt. Utredningen ges nya, bredare instruktioner.
Så trevligt. Jag gillar inte alls idén om obligatorisk a-kassa. Och utredningar bör ha som uppgift att reda ut, inte planera ett givet agerande.

Vi ska vara glada att vi har henne

Vi ska alla vara glada att det sitter en så logisk, och så konsekvent och så rationellt tänkande varelse i Kulturrådets referensgrupp som Dilsa Demirbag Sten! Efter hennes svar i Expressen i dag finns det inget mer att tillägga i Manadebatten. Den är över. Finito. Case closed.
När det gäller den andra debatten, den om antisemitismen, rekommenderas Jonathans genomgång.

Dumt och glatt

Utöver ledaren har jag även två stick idag.
Det ena om det här, som jag reagerade på även i går.

"I samma tidning uttryckte kd:s riksdagsledamot Annelie Enochson förvåning över resultatet och påstod att de troligen berodde på att ”många svenskar inte känner till äktenskapslagstiftningen”. Ja, hon menade rentav att en ”oerhörd okunskap” låg bakom resultatet. Om vad sade hon inte.
Därefter försökte hon slå hål på det kärleksargument som några partikollegor till henne nyligen anfört och förklarade att ”En far får inte gifta sig med sin dotter, hur mycket han än älskar henne.”
Enochson jämställer alltså homosexuell kärlek med incest. Någon motfråga från journalisten fick hon inte och det är synd på gränsen till skandal. Hon kunde gott ha fått förklara det resonemanget lite närmare."


Och det andra om helgens glada bud om att vänsterpartiet ska bli ett vänligare och mer upprymt parti.

"Jovars. Vänsterpartister är ofta lite ilskna av sig, det är många nej och mycket emot - på snart sagt alla politikområden. Då framstår man inte som en ”glad skit” direkt. Men det roliga är hur de väljer att hantera saken – de berättar i DN att det ska bli mer glatt, vänligt och roligt och mindre dundrande och koleriskt.
Alltså, jag vet inte. Men min erfarenhet är att det sällan går att bli rolig eller glad genom att tala om för folk att man är det. Det är liksom ett omdöme man förtjänar, inte ett man ger sig själv."


(Det senare kommenteras för övrigt också förtjänstfullt i SvD idag.)

Självbevarelsen före övertygelsen

I dagens huvudledare noterar jag att politiska partier ibland agerar mer med självbevarelsedriften än övertygelsen för ögonen.
Så till exempel när Josefin Brink raljerar över att det är självklart att människor med mer pengar mår bättre och känner sig friare, utan att andas ett ord om att hon tycker att det vore en fin sak om människor faktiskt fick ha det så. I Josefin Brinks värld är det tydligen bara larvigt att önska sig ett sådant scenario.
Eller också värnar hon om att hennes väljarunderlag stannar i status quo. Annars kanske de skulle rösta annorlunda...

På exakt samma sätt kan man läsa vänsterns irritation över alliansens omsorger om utbildningssystemet och att höja kunskapsnivån. I alla fall om man ser till de siffror som Sören Holmberg presenterade häromdagen.

"I valet 2006 vann alliansen. Men i siffror från väljarundersökningar, som professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet presenterade i förra veckan, visar det sig att inte ens hälften av väljarna (46 procent) ­visste att det var en socialdemokratisk regering som styrde i Sverige när de skulle rösta.
Socialdemokraterna är det parti som har flest väljare med låga kunskaper om politiken. Bland de mer kunniga och insatta väljarna röstar däremot majoriteten på folkpartiet och moderaterna. Det är, med andra ord, ingen höjdare för socialdemokratin om allt för många blir kunniga och insatta."


Hela texten här.

måndag 21 januari 2008

Låt oss hoppas att hon orkar ett tag till

Hörde nyss Samtal pågår* i P1 med Kickis Åhre Älgamo - en av svensk polis främsta när det gäller arbetet mot hedersvåldet. Det framgår tydligt att det är ett jobb som tär och förmörkar själen. Inte sällan umgås Älgamo med tanken att släppa taget och göra något "helt annat", öppna floristbutik eller så. Om ingenting händer, om hon inte ser en förändring måste hon nog göra det, säger hon.

Känslan är förståelig. Låt oss helt enkelt hoppas att hon orkar ett tag till.
Av den senaste tidens nyhetsflöde har det ju tyvärr blivit uppenbart att större människorättsorganisationer som Rädda barnen - ny chef eller ej - knappast är att räkna med i frågan. Än så länge är det upp till Kickis, Gapf och andra eldsjälar att orka lite till.

--

*Det finns ingen direktlänk till avsnittet än, men det läggs väl upp så småningom.

Misslyckat försök att skjuta kärleksargumentet i sank

Dagens ledare handlar om kristdemokraterna och könsneutrala äktenskap. Den är skriven innan jag hörde om den Sifomätning som presenteras i Svd idag, men passar ganska bra ihop med den.
7 av 10 är alltså positiva till könsneutrala äktenskap. Det må förvåna kd:s riksdagsledamot Annelie Enochson, men det förvånar inte mig det minsta.

"Häromdagen luftade ett antal ledande riksdagsledamöter idén om att avgöra ­frågan i en folkomröstning. Frågan är emellertid för smal och för liten för att vara aktuell för sådan behandling. Lagstiftningsfrågor som i allt väsentligt inte påverkar människors vardag ett dyft är föga intressanta att folkomrösta om. (Få vill heller se karaktärer som pastorn Åke Greens bidrag till en sådan valkampanj...) Kd hänvisar gärna till att befolkningen är på deras sida. Sådana uttalanden ska ett parti runt 4-procentsspärren dock vara försiktigt med. Att det finns studier som visar att folk i allmänhet är för äktenskapet som institution innebär inte att de automatiskt är emot könsneutrala sådana. Hur många skulle svara ja på frågan ”Skulle det störa dig nämnvärt om minoriteten homosexuella fick ingå äktenskap?”.
Tja. Förmodligen lika många som skulle svara ja på frågan ”Skulle det störa dig nämnvärt om minoriteten kristdemokrater fick ingå äktenskap?”


För övrigt fattar jag inte vad Enochson menar när hon enligt Svd "förklarar resultatet med att många svenskar inte känner till äktenskapslagstiftningen".


– Jag tror att det finns en oerhörd okunskap, att folk inte riktigt förstår vad frågan handlar om, säger Enochson.

Hon pekar på att lagstiftningen idag sätter upp fyra olika krav för att äktenskap ska kunna ingås. De som gifter sig får inte vara under 18 år, inte vara nära släkt, inte fler än två och inte av samma kön.

– En far får inte gifta sig med sin dotter, hur mycket han än älskar henne.
En kvinna får inte gifta sig med fyra män, hur mycket hon än älskar sina män. Och en 23-årig man får inte gifta sig med en 14-åring.


Hon försöker alltså skjuta hål på kärleksargumentet, men fegar och löper inte linan ut. Säg mig, Enochson. Varför incest inte tillåts vet vi och minderåriga är minderåriga, men vad är det stora hotet i slutet av den aktuella tunneln? Vad för hemskheter kan drabba oss om två älskande män eller kvinnor tillåts ingå äktenskap? Do tell.

Hela min text här.

söndag 20 januari 2008

On a related note

Till mitt förra inlägg bör också läggas en kommentar till en annan, men relaterad debatt, nämligen den som rasar om tidskriften Mana.
Detta är knappast en publikation jag inväntar nya nummer av, men självfallet ska även denna tidskrift ha sin yttrandefrihet intakt om den inte överträder lagen, vilket den sannolikt inte gör med tanke på hur oerhört ovanligt det är med fällanden rörande hets och antisemitism.

Dock är det lite snett att i sammanhanget anföra ett eventuellt uteblivet kulturstöd som ett angreppyttrandefriheten.

Din rätt att fritt uttrycka dig ska inte sammanblandas med rätten att få statligt stöd för att du gör det.
Denna springande punkt missar emellertid debattörerna på vänsterkanten. Men så är de, som jag konstaterat förut inte yttrandefrihetens främsta förkämpar, direkt.

"Ärligt talat. Jag har träffat många, många på vänsterkanten som förhåller sig positiva till diverse små hack i yttrandefriheten. Bland gängse liberaler är däremot motståndet stort - även mot redan befintliga inskränkningar som exempelvis lagen om hets mot folkgrupp, en lag som vänsterdebattörer älskar att kela med och argumentera för. Och vad är det för argument som då brukar bjudas?
Välviljans, naturligtvis.
Om det finns ett syfte som till synes är gott, då flockas den principlösa vänstern gärna kring krav på inskränkt yttrandefrihet, utan att för en sekund tänka tanken att samma välviljans retorik naturligtvis kan sippra uppåt och nästa dag användas av makten och härligheten.
(---)
Nej, du Esbati. Det är inte liberalerna som trampat upp den här stigen.
Kampen för yttrandefrihet har aldrig varit vänsterns starkaste gren. Tvärtom har vänstern ofta hejat på eller krävt de inskränkningar som redan finns, medan liberaler varnat för riskerna med att börja nagga."

I griniga gubbars försvar

Noterar i dag att Johan Ingerö länkar till Kurt Lundgrens beskrivningar från Rödeby-rättegången. Det gör mig glad, inte bara för att det bjuds på en del relevanta och rätt skrämmande iakttagelser, utan också för att det är just en länk till Kurt Lundgren.
Lundgren är en man som jag träffat en gång, i någon sorts pressträffssammanhang. Med en tallrik mat hamnade jag bredvid honom, just som han med stor passion kritiserade hela EU-projektet med en annan journalistkollega av samma ålderskategori och kön. Presentationer gjordes och jag förklarade för Lundgren att jag emellanåt läste hans blogg.
- Hittade du något som upprörde, frågade han och i ögonen glimtade något förhoppningsfullt.
När jag sa att jag kanske inte fann hans blogg så överdrivet upprörande, men dock roande och bra i även om jag inte alltid höll med honom såg han närmast besviken ut och förhörde mig lite på mina åsikter om EU. När det visade sig att jag inte befann mig på hans flank i EU-frågan tyckte Lundgren att det fick räcka med konversation och återgick till att baktala EU med sin kollega. Jag åt min mat.
Man skulle förstås kunna göra värsta könsanalysen på det här och tycka att Lundgren uppvisade en typiskt gubbig manschauvinism. Men det är i mina ögon en rätt ointressant iakttagelse. Kurt Lundgren är ju en gubbe. Det vore väl rätt underligt om han inte agerade lite gubbigt emellanåt.
Det är ju för att han gubbar sig med sådan excellens som hans blogg blir läsvärd och intressant. Liksom min förhoppning är att en person lagd åt vänster, ändock ska kunna läsa min blogg med någon sorts behållning.

Nu ska det omedelbart klargöras att jag inte läser in bara negativa värden i ordet gubbig. De flesta kanske gör det, men det tycker jag är dumt. Griniga gamla gubbar är värdefulla, roliga, kloka, livserfarna och skiter dessutom kapitalt i vad folk tycker om dem. Detsamma gäller gnälliga gamla kärringar. Viljan att behaga verkar i någon mån avta med åldern, både på höger- och vänsterkanten. (Tro mig, jag hanterar dagligen ett digert insändarflöde...)
Detta gör att griniga gubbar och gnälliga kärringar stundtals blir smärtsamt rättframma. De lindar inte in, skippar brasklapparna och den sociala känsligheten. Ibland går det förstås lite snabbt och blir totalfel, men i grund och botten är detta en egenskap jag uppskattar storligen hos gubbar och kärringar av allehanda slag. Därför gör det mig också ledsen att Kurt Lundgren listats som "islamofob" av Expo - en rubricering han själv inte håller med om, varför han polisanmält utpekandet.
Om han ska märkas och buntas ihop med högerextremer av allehanda slag så är jag inte med längre. En så ytlig bedömningsgrund kan vi inte ha.

Lundgren besitter imponerande historiska kunskaper. Han är publicist och journalist av en gammal skola. Han vet definitivt vad som är demokrati och inte. Han må vara okänslig med orden, han må ha ett uttryckssätt som minner om elefanten i porslinsbutiken ibland, men antidemokrat är han inte, denne gubbe.

Expos kartläggning av "dem som sprider den svenska islamofobin" är problematisk. Problematisk eftersom den blandar samman rasism och religionskritik. Problematisk också eftersom Expo åtnjuter en hög trovärdighet som referenspunkt i media och stöds av mängder av framträdande samhällsprofiler, inte minst politiker.
Det kan tyckas väldigt okontroversiellt och på alla sätt rätt och riktigt att stödja en stiftelse vars syfte är att "studera och kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser i samhället", men med tanke på hur explosionsartat besöksstatistiken till Kurt Lundgren har ökat sedan han blev utpekad i Expo, finns det anledning att tro att kartläggningen denna gång blev i allra högsta grad kontraproduktiv. Folket verkar mer kapabelt än Expo att se nyanser och skilja mellan ras och religion, anti-demokrati och demokrati.

Jag misstänker att en starkt bidragande orsak till att Kurt Lundgren åker in på listan är att han utan åtskillnad länkar till och tillåter kommentarer och inlägg från alla delar av den politiska skalan - inklusive delar som jag själv starkt ogillar. Lundgren struntar helt enkelt i om kommentarsfält fylls av mer eller mindre korkade inlägg från mer eller mindre nyanserade främlingsfientliga. För att citera honom själv:
"Jag förklarade för honom att skillnaden mellan en radiojournalist vid statsradion och en fri journalist som jag är att jag älskar det fria ordet - för alla, nota bene  -och även om det skulle slinka med en nazist i kommentarerna blir jag inte upphetsad - medan de flesta andra journalisterna gör i brallan om sånt händer."

Ni hör själva. En grinig gubbe i högform. Dock har jag stor respekt för Lundgrens hållning. Han håller helt enkelt yttrandefriheten högre än obehaget att möta dumheter. För mig är detta det enda sättet att få en hederlig, saklig och rationell debatt i flera av vår tids kanske knepigaste frågor.
Ska det göras kan man inte ignorera de argument man kanske uppfattar som fula, elaka, odemokratiska eller extrema. Således länkar jag förstås till en sd-blogg när jag bemöter dess argument, i stället för att låta bli. Jag kan inte göra annat än att tillmäta min bloggs läsare intelligens nog att klara av hela bilden.

Gör detta mig till bubblare på Expos nästa lista?
Det ska erkännas att denna oro ligger i bakhuvudet när jag skriver denna bloggpost, trots att jag verkligen inte anser mig ha några åsikter som borde föranleda något sådant.
Att jag känner en sådan oro är inte ett friskhetstecken för vår yttrandefrihet.

Vem behöver kultursidor...?

...när frukosten förgylls av insikter som den här utmärkta texten i dagens Svd:

"Det kunde vara en uppsats i sig att skriva om varför förment progressiva kulturskribenter så okritiskt hyllar män som inte kan behandla kvinnor som likar."

lördag 19 januari 2008

Dagens

Jag begriper ärligt talat inte vad det är med den där lilla staden jag jobbar i. Är det inte uppgörelser, polismord eller svartsjukedåd så är det tumult på gatorna mellan diverse extremer.

Oh well. Idag har jag en ledare om landstingspolitik och ett stick om ungdomsförbund i allmänhet och ssu i synnerhet.

Ja. Det var det. Tillbaka till helgeriet.

fredag 18 januari 2008

Jag har en dröm

Förresten så är det ju Martin Luther King-dagen idag. Helgdag för amerikaner. Känner du för att fira detta, eller har du kanske glömt allt förutom "I have a dream..." så bjuds det på hela talet här. True classic.

Ta i trä

Apropå gnatet om sexistisk reklam tänkte jag bara delge er ett, eh, spam-julkort som tog sig igenom skräppostfiltret för ett tag sedan.








Tja. Det går ju inte riktigt att kalla nakenheten omotiverad. Relaterad till produkten är den ju i alla fall.
Jag är dock tveksam till huruvida påståendena om produktens egenskaper kan anses särskilt trovärdiga...
Trevlig helg!

Inte att, utan hur

- Men allting är en fråga om hur man tar debatten. Den viktiga frågan är inte att ta debatten utan hur man tar debatten.

Marie Demker, professor i statsvetenskap i Ekot om att socialdemokraterna ska träffas i helgen och diskutera hur de ska handskas med Sverigedemokraterna.
Jag vet i alla fall hur ni inte ska göra.

Järnvägars! sa Eriksson

I går var det riksdagsdebatt om framtidens järnväg, på begäran av miljöpartiet. Detta utmynnade i en ledare som faktiskt handlar mer om mp än om järnvägarna.
(I egenskap av pendlar i Mälardalen är jag inget fan av spårtrafiken...)

"Ganska snart fick man klart för sig vad debatten fyllde för syfte för oppositionen – ett krampaktigt försök att tvätta bort skulden för landets eftersatta infrastruktur.
Infrastrukturminister Åsa Torstensson har talat om en springnota. Det är en adekvat beskrivning, för när nuvarande regering kom till makten fick man strax klart för sig hur illa ställt det var både i vägnätet och på järnvägarna. En hel del pengar har sedan dess skjutits till för att lappa och laga.
Denna verklighetsbeskrivning vill dock inte oppositionen få klistrad på sig. Under torsdagens debatt ägnade såväl miljöpartiets Peter Eriksson som socialdemokraternas Ibrahim Baylan all kraft åt att förneka sakernas tillstånd. Det är ni som styr landet, påpekade Ibrahim Baylan flera gånger om.
Visst styr alliansen. Men inte ens ett folk som i mätning efter mätning rynkar på näsan åt regeringen kan gå på vad s, v och mp försöker göra gällande – att hålen i vägarna och trängseln på spåren uppkommit under det senaste året.

torsdag 17 januari 2008

Oroväckande

Det kom ett oroväckande mail. Konsumentminister Nyamko Sabuni inbjuder till "Pressträff om ny marknadsföringslag" i dag klockan 13. Då ska hon presentera en lagrådsremiss om ny marknadsföringslag.

Jahapp. Då börjar det luta åt en lag, verkar det som. Det beklagar jag, vilket framgick i mitt inlägg häromdagen.

I en kommentar till det inlägget fick jag för övrigt frågan om jag tycker att tuttar eller pungar i dubbel förstoring på t-banan är något jag vill räkna in under yttrandefrihet.

Kort svar: Ja.

Längre svar: Har aldrig sett en pung i megasize på t-banan, men en minnesgod person kan till exempel komma ihåg hur otroligt kontroversiellt och bråkigt det blev när fotografen Oliviero Toscani gjorde Benettons klädkampanjer med bilder av nyfödda barn, aidssjuka med mera. Det där var förstås inte sexism, men vad är det som säger att detta inte kan bli nästa lag, när tillräckligt många kränks och upprörs av det?

Just idag tycks det för många rimligt att säga att yttrandefrihet gäller, men att samtidigt vilja förbjuda sexism (som tydligen har en enda definition som vi alla är överens om..?) i just kommersiella budskap. I andra budskap - filmer, bilder och böcker kan samma människor däremot fördra sexism - än så länge?
Gränsen mellan reklam och konst är inte så tydlig som dessa människor tycks tro. Varför skilja mellan Oliviero Toscanis upprörande bilder och Andres Serranos dito?
Nej. En lag är fel väg att gå. En självsanerande ombudsman som håller koll på tunnelbanemiljön är ett betydligt bättre alternativ.

Läs även Maria Abrahamssons text i Svenskan. Eller Jonas Morians bloggpost.

Uppdatering.
Närå. Så snabba puckar var det gudskelov inte.
Presskonferensen gällde det här.

Mannen som inte kunde välja (bort)

Visst är det upprörande? Jag menar, stackars gosse.
Intet ont anandes laddar han ner en podcast från Timbro. Döm om hans förvåning när inte Annika Lantz bryter in och förgyller programmet med sitt fnitter en enda gång!
Man fattar ju att grabben blir besviken. Och ledsen. Och arg.

Gud så dumt.

onsdag 16 januari 2008

Gräddfil har man i maten

Apropå Sahlins vårdfokus i partiledardebatten i dag kan man med fördel läsa ett inlägg jag skrev för en tid sedan om bland annat det här gräddfilstjatet.

Inkonsekvent språkrör

Bloggade nyss om detta på vår ledarblogg, men ville förmedla saken här också.

I Nordegren i P1 grillades nyss miljöpartiets Maria Wetterstrand ovanligt hårt och sakligt av Thomas Nordegren. Det var väldigt intressant och definitivt värt en lyssning om programmet läggs ut i efterhand.

Wetterstrand har väldiga problem med att vara konsekvent i sina åsikter och samtidigt kritisera regeringen och Fredrik Reinfeldt - som berömde mp rejält i dagens partiledardebatt. Det är i och för sig inte så konstigt. Hon ska gilla bra och fungerande klimat och miljövänlig politik, men samtidigt inte regeringens. En svår uppgift, som utmynnar i osakligheter och allmän förvirring.
Inledningsvis pratas det om barn som slagträ i samhällsdebatten. (äktenskapslagstiftningen är ju ett aktuellt exempel)
Nordegren pressar Wetterstrand på det faktum att miljöpartister gärna använder barnen (framtiden!) som argument för sina förslag. Till slut tillstår Wetterstrand att...

- Man kan aldrig säga att något enskilt väder är just klimatförändringarna.

Detta sägs sekunderna efter att Wetterstrand har talat om årets - snyft! - snötomma pulkabackar...

Därefter ger sig Wetterstrand på Reinfeldt och hävdar att:

- Om Fredrik Reinfeldt hade förstått vidden av problemet hade han inte byggt nya motorvägar i Stockholm.

Detta sägs sekunderna efter att hon irriterat sig på att Reinfeldt i vissa avseenden driver mp-politik - till exempel genom att gilla trängselskatten och påverka fordonsparken genom att införa miljöbilssubventioner. Vad miljöbilarna ska köra på om inte vägar kan man undra.

Gärna samhällsinformation - till exempel reklam!

Jag tillhör dem som aldrig i livet skulle sätta upp en skylt på min dörr som fråntar mig min reklam. Jag vill ha den. Jag till och med "läser" den.
Hur vår reklam ser ut, vad den säger, vilka bilder den förmedlar och vilka stämningar som manas fram är en i mina ögon ganska stor del av vårt samhälle. Reklamen är formad för att appellera till oss och baserar sig inte sällan på rätt noggranna studier av konsumentgrupper i befolkningen. Det betyder att den är en ganska tillförlitlig termometer upp i samhällsbaken. Man skulle rentav kunna kalla reklamen samhällsinformation, stick i stäv med vad de där dörrskyltarna brukar säga...

Japp, det stämmer. Dagens text handlar om sexism och det fria, kommersiella ordet - vilket jag skrev om lite igår också.

"Det finns flera argument för varför detta förslag skulle vara att föredra. Först och främst skulle en lagstiftning belasta domstolarna med ärenden som knappast kan kallas livsviktiga. Dessutom bör vi även i reklamsammanhang minnas principen om det fria ordet, vilket försvårar framskrivandet av en tydlig lagstiftning. Med en luddig lag hamnar vi istället i ett juridiskt limbo där godtycklighet lätt kan ta plats och där avvägningarna är svåra.
För vad är egentligen könsdiskriminerande reklam? Förra årets mest anmälda reklamfilm kom från en hamburgerkedja och hävdade humoristiskt att ”riktiga män” vill ha kött. Visst. Filmen anspelar på stereotypa könsroller, men vill vi verkligen lagstifta emot detta? Får man inte ens driva med stereotyper? I förlängningen innebär samma resonemang att vi även betackar oss en försvarlig del av allt vad komedier och humor heter."


Rätt man på rätt plats?

- Jag ångrar inget. Jag tycker ju inte att jag gjorde något fel. Men det uppfattades fel.

Tobias Gerdås pratar med Politikerbloggen om sin anonyma valblogg 2006 och skriverierna den orsakade när han publicerat en valaffisch föreställande Fredrik Reinfeldt med texten: “Rösta på din pedofil”.

Igår utsågs Gerdås till ny kommunikationsombudsman för SSU.

tisdag 15 januari 2008

Enfrågemänniskans problem

Okej gott folk, det blir långt idag.
Men hey, det blir Sverigedemokrater, hedersmord, islam, flyktingpolitik, Marita Ulvskog och allt annat som alla vi räliga åsiktsdjur gillar att gå igång på så häll upp lite kaffe och häng med!

Det är knepigt att skriva om islam. Eller nej, det är knepigt att skriva om saker som ens på minsta pyttevis tangerar islam. Det blir lätt upprörda reaktioner från ena eller andra hållet, oavsett hur saklig och rationellt argumenterande man försökt vara.
Häromdagen skrev jag inte alls om islam, nej det gjorde jag inte.
Jag skrev om hedersvåld och mord samt om Mohamed Omars artikel om att islam inte har med detta att göra. Det höll jag också med honom om, men däremot inte om att hedersmord som begrepp betraktat kunde slängas in i samma påse som svartsjukemord. I korthet var det så det såg ut.

Efter ett år av rondellhundsdebatter och svidande hjärtan är det lätt att bli lite mätt på dessa ämnen. Så fort man förfärdigat en text på temat yttrandefrihet eller terrorismens obehaglighet så säger det pling i kommentarsfältet och japp, där ligger den - en kommentar som ger någon form av medhåll och som sedan maler ner sakfrågan och istället försöker pressa in min text under den övergripande rubriken Dumma dumma islam. Dumma dumma mångkultur!.

Man tänker jösses, var jag så otydlig? Verkade det som om detta var mitt budskap? Man läser kanske sin text en gång till. Och igen. För att sedan konstatera att nej, den är tydlig, den är verkligen det.
Nu har jag så smått vant mig och konstaterar allt som oftast att "It's not me, it's them".
Them kan vara sd-sympatisörer med varierande grad av fördomsfullhet. Ibland är them rena rasister. För en skala finns det ju - även om många vill köra ihopbuntningstricket och kalla dem alla för "högerextrema". Jag försöker dessutom alltid svara och resonera - när kommentatorn verkar mottaglig för resonemang, that is. En del filurer vill ju bara berätta "vad-som-står-i-Sura-this-and-that-minsann-för-jag-har-läst-hela-Koranen-och-jättevåldsamt-och-elakt-är-det-sida-upp-och-sida-ner!". (Till vilket samma svar alltid gäller: Ingen text, oavsett om den är skriven för hundratals år eller ett par dagar sedan, kan rå för sina läsare! )

Nåväl. En sd-sympatisör som befolkar bloggosfären är signaturen Grue, som vid ett par tillfällen kommenterat här. Han besitter ett för åsiktstillhörigheten ovanligt resonabelt och artigt sätt, men dras ändå med den symptomatiskt snäva horisont, som ofta kännetecknar de främlingsfientliga och invandringskritiska. Jag kom att tänka på det häromdagen, då Grue skrev en kommentar på min text om Omar och hedersvåldet.
Grue, vem du nu är. Du får ursäkta att din kommentar helt opåkallat blir grund för ett kritiskt inlägg och en reflektion som handlar om mycket mer. Utan egentlig grund får du således också tjäna som karaktär i detta resonemang. Det rör sig emellertid inte om ett personligt påhopp och det tror jag att du förstår.

Så. Jag får alltså en kommentar som är positiv till mitt inlägg och som säger att jag "sätter fingret på rätt sak - dvs att han (Omar) ifrågasätter hela begreppet (hederskultur)".
Kommentatorn tillstår också att han själv missat den poängen i sin egen text om samma debattartikel och gör därefter iakttagelsen att den politiska korrekthetens viktigaste redskap är spelad dumhet - ett konstaterande som jag definitivt kan hålla med om.
Men alla små klickar och grupper har sina egna varianter av politisk korrekthet. Inom sd-kretsar är det till exempel politiskt korrekt att anlägga invandrings- eller fosterlandsvinkel på var och varannan fråga oavsett relevans. Och så snart man anammat detta beteende, ja då missar man lätt poänger och...tja...spelar dum.

Sverigedemokraterna är ett parti som funnits ganska länge vid det här laget. Tillräckligt länge för att inte längre kunna aspirera på att vara sanningssägare som med ögon ogrumlade av "etablissemangets sedvänjor" berättar precis vad de ser. Inom Sd finns naturligtvis också sedvänjor och osynliga etikettsregler kring vad man säger och inte. Alla politiska grupperingar, oavsett plats på skalan, har sina egna sätt att spela dumma.
Men ju snävare och snålare utbud av angreppssätt en gruppering håller sig med, desto värre blir de ideologiska och politiska resultaten.
Det är just den snäva horisonten som gör Sd-anhängarnas (oaktat hur artiga och resonabla de är) åsikter till de hopplöst oanvändbara livshållningar som de är. En uppsättning begränsade ramar är till föga nytta om man vill analysera och dissekera världen. Och det vill man väl, eller?

Det är nämligen på grund av horisonten och ramarna, Grue, som du missade poängen med hedersbegreppet i din text. För dig är "islam" trigger-ordet och på detta reagerar du på ett sätt som egentligen liknar Muhamed Omars reflexmässiga reaktion. Han ser en nyhet om ett hedersmord och tänker omedelbart "Must...defend...islam.." Du ser en debattartikel som försvarar islam och skriver omedelbart ihop ett inlägg betitlat "Sedvanlig propaganda om islams godhet" .

Visst. Vi har alla gut reactions. Men en god tumregel brukar vara att installera en fördröjningsmekanism i sig själv när det kommer till de ämnena. Så att impulserna emellanåt får lämna maggropen och stiga upp till huvudet innan man börjar hamra på tangentbordet eller skapa ideologier.
För börjar man alltid i magen så är det väldigt lätt att man missar sakfrågan och blir bara en tjatmoster.

Om vi - alla - avstår från att spela dumma och tar de frågor och debatter som kommer med nämnda saklighet som vapen, ja då blir det ganska snart tydligt att Sverigedemokraternas analyser av världen är ogiltiga och/eller oanvändbara.
Den där harangen är i och för sig vanlig - Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, ja snart sagt varenda politiker har hörts sägas att "Vi ska bemöta dem med sakliga argument." Problemet är bara att när tillfällena ges tar alltför många politiker och debattörer genvägar. De skippar sakligheten och går direkt på de storvulna argumenten och gesterna.
Debatten om Bromölla nyligen är ett sådant exempel. Det är förvisso ett dåligt exempel eftersom den drivande debattören, Marita Ulvskog, är notoriskt oförmögen till saklighet, men det är ett aktuellt exempel som belamrar Ring P1, så vi kör.

Om man nu vill debattera huruvida en kostnadsredovisning på invandringsområdet i en kommun är rätt eller fel, så bör man definitivt inte börja i den ände som Ulvskog gjorde, dvs med en stor fet lögn ackompanjerad av ett vajande pekfinger.
- Vi räknar inte på människovärdet, sa Ulvskog med ett självrättfärdigt och anklagande tonfall.
Skit samma om hennes partikollegor kommit fram till att en sådan uträkning skulle bli en näsbränna för Sverigedemokraterna. Skit samma att det är osant, eftersom stora delar av kommunernas budgetar är en enda turnering i beräknat människovärde versus resurs.

Vad man borde gjort är förstås att ställa ett antal kritiska frågor och invänta svaren. Hur tänkte sig Bromöllapolitikerna beräkningen? Var man överens om den? Det låter ju rätt svårkalkylerat om man säger. Inte minst eftersom Sd brukar använda en ganska allomfattande och bred beräkningsgrund som vida övergår de introduktionskostnader som staten betalar kommunerna för. Benämningen "integrationsbokslut" viskar om att kalkylerna var tänkta att räkna in mer än den inledande introduktionen, vilket föranleder ännu fler frågor...
Om en invandrare fem år efter sin ankomst drabbas av en period av arbetslöshet och måste gå till socialen för att klara hyran, skulle även sådan arbetslöshet enligt Sd gå in som kostnad för integration? Eller om scenariot inträffar tio år efter ankomst till Sverige?
Ni ser. Det skulle väldigt lätt bli absurt att vilja räkna på kostnader för "integration".
Jag menar, hur länge pågår integrationen? Är andra typer av utanförskap jämförbara? Och när vi räknar på människors kostnad för samhället, utgår vi då ifrån någon sorts medel? Vad kostar medelsvensson under ett liv? Kan vi bryta ner denna kostnad i en generell prislapp per månad? Vem är dyrare i drift, en Sverigedemokrat eller en sosse? Hur ser Bromöllamodellen för kostnadsberäkning av integration ut? Får vi låna?

Det blir en konkret beräkning av abstraktioner, som dessutom är människoliv. I någon mening har Ulvskog rätt när hon pratar om människovärde. Men hon struntar i att visa sammanhangen eller ställa relevanta frågor och går i stället ut hårt och anklagar kommunpolitikerna när de i demokratisk ordning bestämmer sig för att vara extra tydliga med budgetposterna.
Det vill säga, i Bromölla valde hon denna tuktande väg. När Göteborgs Göran Johansson krävde att insmugglade asylsökande skulle avvisas utan individuell prövning (vilket strider mot internationella konventioner) höll hon däremot näbb.
I de flesta medborgares öron låter förstås Maritas reaktion jäkligt skum. Ungefär så här:

- Redovisa kostnader för folket? Nä fy och skärpning fotfolk!

...vilket förstås är att spela Sd rakt i händerna.

Så kan det gå när man är osaklig.
Jag hade kanske inte förväntat mig något annat av Marita Ulvskog, som totalt verka sakna förmåga till saklighet, men jag hoppas att andra politiker ser vad som gick snett i den här debatten.
Om ni säger att ni "sakligt ska bemöta" Sverigedemokraterna, ja då ska ni också visa dem och hela befolkningen respekt nog att faktiskt göra det.
Världen behöver inte fler enfrågemänniskor.
Det är illa nog att det finns enfrågepartier.

Får man inte göra, inte bra

Nu när sexistisk reklam kanske ska förbjudas kanske vän av könsmaktsordning frågar sig var man ska få tag på lite gammal hederlig sexim eller könsrollskomik.
Svaret är naturligtvis att man måste ordna det själv. Till exempel så här:



För övrigt. Hur kan den där köttreklamen från Burger King vara förra årets mest anmälda?!

Jag, Mona och Kournikova

Jag har en text i nya numret av Neo. Den handlar, helt enkelt, om Mona Sahlin.

I denna text refererar jag till Mona Sahlin som en politikens Anna Kournikova - allting kunde vara så rätt, men hon har aldrig vunnit en turnering.
Innan jag får all världens kalenderbitare på tennisområdet i hasorna vill jag påpeka att jag är medveten om att Kournikova faktiskt har vunnit ett par turneringar.
Dock endast som dubbelspelare. I singelturneringar har hon däremot aldrig klarat sig hela vägen fram. Huruvida detta betyder att Mona måste köra dubbelspel för att vinna sin turnering kan man undra.

Hur som helst. Du som frekventerar den här bloggen ibland vet att jag har en förmåga att skriva långt. Det gjorde jag förstås även när jag författade texten till Neo. För långt till och med. En hel massa godbitar fick ryka.
Därför bjuder jag här på texten i fullängd. Men missa för all del inte att shoppa en prenumeration av ett magasin med en distinkt doft och ett gott innehåll!

----

Vädret är precis så otrevligt som det brukar vara runt Münchenbryggeriet när jag stretar mig fram på väg till socialdemokraternas framtidsdagar. Väl inne hugger jag ett nummer av Aktuellt i Politiken, komplett med partiledarintervju, helgen till ära. I intervjun gör Sahlin något underligt. Hon försöker sätta en mansgrisetikett på Fredrik Reinfeldt.
– De kritiserar mig utifrån att jag är kvinna. Fredrik Reinfeldt säger att jag bara pratar och babblar så där som kvinnor gör, men att när jag väl har något att komma med så handlar det mest om känslor.
Jag tänker att någon har gett Mona Sahlin ett dåligt tips. När det gäller rollen som känslig och mänsklig politiker är det jämnt lopp mellan henne och Reinfeldt. Andra sidor av Sahlin vore mer värda lansering.
Visst, hon har inte någon hotfull opinion i hasorna, men det är väl aldrig fel att rusta inför sämre dagar? Det är ju Mona Sahlin vi talar om. Sämre dagar lär komma.

När jag berättar för en kollega att jag ska fördjupa mig i fenomenet Mona spinner han omedelbart igång och drar en liknelse som är mitt i prick. Mona Sahlin är politikens Anna Kournikova. Poserna är rätt, könet är rätt - ja, allt hade kunnat vara så rätt. Men hon har aldrig vunnit en turnering.
Sahlins första vända i politiken fick ett abrupt slut i och med Tobleroneaffären. Läsarna av detta magasin är säkert medvetna om att affären handlade om mer än trekantig choklad, men låt oss ändå vandra bakåt. Dåtiden lär oss nutiden.
Ingvar Carlsson meddelade hösten 1995 att han ville avgå som partiledare och lämna statsministerposten. Mona Sahlin meddelade i sin tur att hon kunde tänka sig jobbet. Då steg någon sorts Deus ur maskineriet (vilket maskineri kan man undra) och radade upp avslöjanden i en Expressengranskning.
Kontokortsaffären var en moralaffär, precis som nuvarande regerings affärer. Visst har Sahlin även obetalda tv-licenser och svartbetald dagmamma på nittiotalets meritlista, men detta skapade inte alls lika stor upprördhet. Inramningen spelar förstås roll. Monas var profilerad som ung, kvinna och vanlig. I egenskap av jättevanlig kvinna fick hon självfallet fixa kakan medelst svart barnpassning och strunta i tv-avgiften utan att detta tolkades som ett angrepp på public service. Tobleroneaffären blev däremot storskandal trots att den saknade traditionella skandalingredienser. Sahlin hade vare sig druckit sprit eller stuckit sedlar i ett par trosor på Tabu. Istället samsades oglammiga köp som mat, kläder, blöjor och Toblerone med ett par tvivelaktiga bilhyror. Men poängen var inte vad som köpts, utan hur. Mona Sahlin föll på sin egen superkraft - vanligheten. Hon kunde kanske snacka som folk, men hennes privatekonomi var bevisligen inte folklig. När "folk" behöver mat och blöjor kan de nämligen inte låna en tusing eller två på företagskortet. Sahlins reaktioner tydde på noll insikt om detta - hon hade ju bara tagit ut lite förskott på lönen!
– Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna, sa hon harmset vid presskonferensen om Tobleroneaffären i oktober 1995.
Nåja, kontokortsaffären utspelade sig knappast i förfluten tid. Det var som statsråd Sahlin agerat slarvigt, något som inte kan sägas om de skandaler vi sett i nuvarande regering, där decenniegamla synder blir dagsfärska rubriker.

Själv blir jag inte särskilt till mig över vare sig Tobleroneskandalen eller senare tids tv-licens och svarttjänstskandaler. Allra minst går jag igång på familjen Sahlins time out på Mauritius, som blev den avgångsgenererande spiken i kistan.
Ett svenskt statsråd har råd med en lite dyrare semester än andra. På semestern har statsrådet med sig livvakter som kostar skattepengar. Så vadå? Vem kan ärligt säga - med två ministermord i minnet - att det var fel?
Nej. Anledningen till att vi nu idisslar de här incidenterna är att Sahlin uppvisar ett kort minne. När nuvarande regerings skandaler regnar över oss är hon genast med på noterna och vajar myndigt med pekfingret, till synes helt avsaknad av inre varningsanordning mot hyckleri.

Mona Sahlins treåriga exil från politiken (1995-1998) var mest en karantän. Under hela tiden satt hon kvar i socialdemokraternas verkställande utskott och mot slutet anställdes hon som rektor på SSU:s förbundsskola, politrukfabriken Bommersvik. Under tiden var hon även egenföretagare. Det bidde konkurs, men det hindrade inte Sahlin från att anföra denna erfarenhet när Göran Persson lyfte henne ur frysboxen.
Sahlin är en uppstartare som sällan kommer till avslut. Jag har hört berättas att tjänstemän som hon arbetat med genom åren vittnar om just detta. Hon entusiasmerar som få när hon är i gasen och sparkar igång projekt. När medarbetare senare återkopplar med begärda rapporter och redogörelser har Sahlin skuttat vidare och är ljummet intresserad eller rentav frågande till vad de pratar om.
Likt en nyfiken tolvåring hoppar hon mellan fotbollsträning, gitarrlektioner och dansklasser. Koncentrationsförmågan spänner över max en termin. Inga projekt avslutas. Vad tjänstemän viskar om i efterhand kan förstås ha många förklaringar, men om man ser till Mona Sahlins politiska beteende överlag känns beskrivningen inte orimlig.
Hon har hunnit med många politikområden och verkar kunna ta sig an det mesta - förutsatt att inga större förkunskaper eller konkreta bedrifter krävs. Sahlin är, kort sagt, bra på att vara sosse. Hennes främsta styrka är dock att hon igenom hela sin karriär lyckats upprätthålla en image av nytt och fräscht framtidshopp.
Bara genom att gilla Bruce Springsteen.

Mycket snack och lite verkstad har följaktligen blivit bokslutet för många av Sahlins statsrådsinsatser. Jag ringer runt och pratar med socialdemokrater på skilda nivåer om detta. Socialdemokraternas förre presschef Peter Akinder, var politisk sakkunnig åt Sahlin och Björn Rosengren när de chefade över näringsdepartementet i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Han håller inte med om bilden av Sahlin som pratminister.
- Jag har jobbat i regeringskansliet i elva år. En sak har jag lärt mig: i en regering fattar ministrarna kollektiva beslut. Mona Sahlin har under sina många år som statsråd varit med och fattat enormt många viktiga beslut som en del av Sveriges regering. Om saneringen av Sveriges ekonomi, om viktiga utbildningssatsningar, om miljöpolitiken - för att bara ta några exempel.
Okej, regeringens beslut var även Monas. Att få mer konkreta svar visar sig vara knepigare. Undantaget är riksdagsledamoten Monica Green som framhåller "en del skarpa förslag" på jämställdhetsområdet samt påtalar att Sahlin som teleminister "lade lagförslag på hur PTS skulle få starkare muskler för att få rättvisare telefonavgifter. På den tiden dominerade ju Telia och då drev Mona Sahlin en mer liberal syn".
Tja, alltid något.

Tiden på näringsdepartementet var annars en vurpa. Som biträdande statsråd fick hon bland annat ansvar för småföretagande och tillsatte Simplexgruppen, med syfte att ordna fram regelförenklingar åt "vår tids hjältar", som hon kallat småföretagarna - måhända i ett utslag av ödmjukhet inför de svårigheter hon själv inte lyckats övervinna.
– Det är ett reellt hinder. Och för en minister är det lätt att ändra snabbt, sa hon i oktober 1998 när arbetet drog igång.
Men tiden gick och ingenting hände. I april 2002 rapporterar Ekot att Företagarnas Riksorganisation i Sörmland, Västmanland och Örebro kräver Sahlins och Rosengrens avgång. I juli 2002 skriver Dagens Nyheter om ministrarna som "lovar runt, men håller tunt". 2004 avlämnar Riksrevisionen en granskning. Kritiken mot Simplexgruppen är inte nådig. I redogörelsen till riksdagen står bland annat det "i påfallande liten utsträckning sker ett arbete med att förändra lagar och förordningar med det primära syftet att förenkla för företag." 2005 är det ingen som längre tror på socialdemokratins företagarvänlighet. I en rapport från Svenskt Näringsliv konstateras torrt att "Regeringens strategi är att prata och utreda och sedan förkasta och begrava".
Sahlin bryr sig föga. Hon har redan vandrat vidare och släppt taget om 1999 års löfte om att vara "vakande hök och skyddande ängel" för småföretagarna. Sedan 2000/2001 ägnar hon sig mestadels åt att prata om integration, rasism och diskriminering. Startskottet går av för en veritabel storhetstid för politiskt kalkoneri.

Den 21 januari 2002 chockas hela Sverige av mordet på Fadime Sahindal. Mona Sahlin, som tidigare duckat för frågan, kryper till korset, men når inte riktigt fram. Visst, hon och regeringen sätter in miljoner för att bekämpa hedersvåldet. Pengarna bleknar dock i ljuset av vad den andra handen gör. 2004 ger Sahlin oss ensamutredaren Masoud Kamali - mannen som senast för några månader sedan återupprepade sin syn på hederskulturen i Expressen - den finns inte, utan är ett utslag av rasistiska föreställningar om "vi och dom".
Artiklarna om Kamali är redan skrivna, det finns till och med en rapport. Låt oss därför stanna vid konstaterandet att hans integrationspolitiska maktutredning medförde att inget vettigt gjordes på integrationssidan på flera år. När slutrapporten avlämnades tog dåvarande integrationsministern Jens Orbacks papperstugg tacksamt emot festmåltiden.

Numera verkar Sahlin ha tröttnat på sin forne guru. Åtminstone har hon inte andats Kamalis namn i några rådslagssammanhang. Det är i och för sig inte så konstigt. Bara bilden av Sahlin i slöja på besök i södermoskén hos Mahmoud Aldebe - som senare krävde sharialagar i Sverige - har sannolikt tjänat som Sverigedemokraternas bästa väljarmagnet under tjugohundratalets första hälft. Kamali gjorde inte saken bättre. Vi ska heller inte glömma att det var Sahlin som år 2003 begåvade Sverige med Centrum mot rasism - den kostbart inredda instans som kämpade mot glassen Nogger Black.
Inför utsikten att Sahlin skulle bli s-ledare var stämningen således hög inom Sd. Partisekreteraren Björn Söder skrev att han var "övertygad om att avskyn mot Sahlin är stark inom en stor del av den socialdemokratiska väljarkåren" och lovade att fånga upp dem.
Tji fick han. I vintras påbörjades vad som skulle kunna kallas socialdemokraternas motoffensiv i form av ett utspel från Göteborgs starke man Göran Johansson. Åtminstone kändes hans yviga retorik som en testballong för att kolla hur enkelt man skulle kunna snacka tillbaka de väljare som avvikit till Sd. Att döma av kommentarsfälten i alla större tidningars rapportering är det lätt som en plätt. För mången sd-benägen socialdemokrat räcker det långt om en politiker ryar något om att ”Utvisa alla!”. Då gör det ingenting att Mona sen tar Göran i örat lite. Hon har ju faktiskt lovat att lyssna på "laget, inte jaget".

Alla jag pratar med återkommer till den där devisen och säger att stämningen är öppnare nu.
– Vi märkte kanske inte vad som saknades förrän vi bytt, men det är verkligen fantastiskt, säger Monica Green.
Peter Gustavsson, kommunpolitiker i Uppsala, framhåller också att taket är högre.
– Mona Sahlin valdes mycket på det hon sa om att vara lyssnande, konstaterar han och understryker vikten av att Sahlin "håller fast vid det hon återkommit till i många tal om att vara lyssnande på den kärleksfulla kritiken."
Anledningen till att jag ringer just honom är att jag läste hans blogg efter Framtidsdagarna. Där luftades kritik och besvikelse över hur partiledningen helt öppet manövrerade bort en Uppsalarepresentants yrkande om att ta bort skrivningarna om tidigare betyg i inriktningsbeslutet om skolpolitiken. När yrkandet yppats kunde man se hur presidiets Urban Ahlin kikade bort mot Mona Sahlin, som ruskade bestämt på huvudet. Mötet ajournerades i fem minuter och efter pausen meddelades det kort att det obekväma yrkandet dragits tillbaka. Peter Gustavsson verkar ändå hoppfull om att det som hände på Framtidsdagarna var en engångsföreteelse.
-Jag har i alla fall inte fått någon reprimand för det jag skrev på bloggen, så det finns en annan öppenhet nu, det gör det, säger han.
Ingen reprimand för en fullt rimlig kritik. Det säger onekligen en del om hur klimatet har varit.

Att Sahlin gjorde ett avsteg från lyssnandet under Framtidsdagarna tyder på att skolpolitiken är hennes nya favvoprojekt. Låt oss hoppas - "för ungarnas skull" - att hennes intresse håller i sig.
Hur det ska bli i övrigt är svårt att veta. Få tydliga besked ges, frånsett återställarna.
– Vi ska vara trogna våra ideal, då behöver vi inte rädas det nya, säger hon när hon väljs.
Kanske ville Sahlin genom Gunnar Strängs ord ge historisk kraft åt sin förändringsvädjan.
Frågan är dock om socialdemokraterna är särskilt intresserade av förnyelse.
– Jag tror att socialdemokraterna, med några undantag, kommer att gå till val på i stort sett samma program som 2006, säger Peter Akinder.
Monica Green tänker i liknande banor.
– Jobben växte redan i slutet av 2006 och det var ett resultat av högkonjunkturen och av vår politik, socialdemokratisk politik är bättre eftersom den fungerar utan att vi behöver öka klyftorna. Jag tror att det var många som gick på alliansens löften, nu märker de hur orättvisorna ökar. Vi har en jobbpolitik och vi behöver vinna valet så att vi kan använda den.

Man blir lite orolig. Om det är den här sortens självförhärligande som Sahlins öppna klimat föder, kan hon då få igenom någon förnyelse alls, annat än genom hårda nypor liknande dem på Framtidsdagarna? Kan hon hålla intresse och fokus?
Liknelsen med Kournikova har sina poänger. Turneringarna vinns inte eftersom Sahlin knappt ens spelar färdigt sina matcher.
Det slår mig plötsligt att valet kanske bara är en simpel match i sammanhanget. Det är försöket att förändra socialdemokratin som är turneringen.
Aj då.

måndag 14 januari 2008

Dagens lästips

Häromdagen var jag - igen - inne på hedersförtryck i ett inlägg här på bloggen. Om samma sak skrev även Nima Daryamadj i ett finfint inlägg.
Idag lägger nämnde Nima ut texten om ett avslöjande i Aftonbladet.
Hans genomgång av Rädda barnens invändningar mot forskning på hedersområdet är obligatorisk läsning.
Rädda barnen skulle dessutom må gott av att läsa Nyamko Sabunis artikel i GP häromdagen.

"Vi lever i en värld där mångfalden är såväl nödvändig som oundviklig. Detta är i grunden något positivt. Det bidrar till dynamik och nytänkande. Men i vår iver att respektera olika gruppers rätt att leva efter sina traditioner, riskerar vi att urholka enskilda människors rättigheter. Det är viktigt att vi är tydliga i vårt avstånd från sedvänjor som inte ligger inom ramen för den gemensamma värdegrunden - demokratin och de grundläggande mänskliga rättigheterna."


Realisation i riksdagen

riksdagens hemsida möts man av aktuella händelser. Just nu presenteras morgondagens interpellationsdebatt med följande ord:

"Utförsäljning av statliga företag
Under tisdagens interpellationsdebatter svarar kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (kd) på flera frågor om utförsäljning av statliga företag."

Ska vi förstå detta som att oppositionens språkbruk numera är hela den folkvalda församlingens?

söndag 13 januari 2008

Siffror som väcker tankar

Medan jag blogghoppade lite nyss och knarkade primärvalsnyheter ramlade jag över lite intressanta siffror signerade Freakanomicsmannen Steven Levitt. Han har kikat närmre på prostitutionen i Chicago och då särskilt hos de som jobbar själva och inte har hallick. Det Levitt har kommit fram till att om än inte den prostituerade betalar skatt, så finns det ändå myndigheter som lägger vantarna på en del av hennes tillgångar. Ungefär 3 procent av en prostituerads utförda arbete utförs nämligen "på" en polis, för att slippa följa med till stationen...
Dessutom.
"When freebies given to gang members are factored in, about one in 20 tricks go solely for protection and the "privilege" of plying their trade."

I alla andra situationer kan den egenföretagande horan alltid välja att säga nej till en kund. Men inte om det är en polis eller en "skyddande" gängmedlem. Gissningsvis hade hon föredragit lite regelkrångel och skattepapper.
Det är onekligen siffror som väcker tankar.

fredag 11 januari 2008

Ett rungande bu för SKTF:s undersökning och public service-bolagens rapportering om densamma!

Apropå mitt inlägg i går. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag över att både SVT och Sveriges Radio bara rapar upp vad SKTF:s ordförande säger att deras rapport visar. En faktiskt titt på rapporten hade kunnat generera en del motfrågor. Till exempel den här:

- Eva Nordmark, du säger att många av era medlemmar som är socialsekreterare upplever att arbetsbördan har ökat samt att den psykiska pressen är större. Men om man tittar på svaren i er rapport så är det ju en majoritet av de svarande som svarar nej på dessa påståenden. Majoriteten av de svarande svarar också nej på frågan om arbetsmiljön har försämrats. Hur går det ihop med det du säger?

Det hade jag tyckt var intressant.
Inte ens hennes grundpåstående, som i någon mening måste finnas i botten för alla de andra påståendena - att fler söker bidrag - får hon en majoritet av ja-svar för. Fler säger nej, men flest säger "vet ej", eftersom de av någon anledning tillfrågats trots att de inte ägnar sig åt myndighetsutövning och således inte delar ut några bidrag. Vilket förstås försvagar relevansen av merparten av de 369 svaren.

Men vem vet. Nordmark har ju historiken. Det kan förstås vara så att hon ser en ökning av ja-svar jämfört med SKTF:s förra rapport som mätte upplevelser ett år efter förändringar i a-kassan...

Eller nej. Så kan det förstås inte vara.
Men i alla fall. Nu vet vi hur hon upplever sina medlemmars upplevelser.

----

FAKTARUTA
Så här beskrevs Eva Nordmark i DN 2004, när hon nyss valts till ordförande i SKTF:
"SKTF:s nya ordförande heter Eva Nordmark, 33-årig verksamhetschef från Luleå. Hon har varit riksdagsledamot (s), kallar sig professionell livspusslare och skulle aldrig kunna tänka sig att flyga med Ryanair."

DISKUTERA I GRUPP:
Hur upplever Du att public service har skött sina journalistiska uppgifter i den här frågan?

Miljödebatten

När Johan Ingerö blir arg på ekofascismen är det väldigt roligt.

Men, eftersom miljödebatten ser ut på ett ungefär så här, så är det jäkligt viktigt att vi förhåller oss så här.

Utmärkt. Jag slapp skriva nåt själv. Mina dagar förhärjas av tandvärk och det nya året bjuder på rotfyllning.
Nu ska jag och min nya kompis Citodon dra till jobbet!

torsdag 10 januari 2008

En liten guldklimp straight outta Knäppsverige

Nä.
Jösses.
Näää.
Alltså.
Läs det här.
Eller, än värre, lyssna här.

Vad har vi?
- Jo, ett nyhetsinslag på P3, kanalen som har i uppdrag av staten att paja ungdomen.

Vad ligger till grund för detta?
- En högst vetenskaplig undersökning om hur SKTF:s socialsekreterarmedlemmar upplever att tingens ordning har förändrats sedan allas våra liv började suga och a-kassereglerna förändrades. SKTF:s ordförande Eva Nordmark berättar om saken i P3 och jag har aldrig så tydligt - via radio - kunnat avgöra att ett huvud ligger på sned.
Socialsekreterarna upplever alltså bland annat att de har mer jobb och att de dessutom har detta med - så himla läskigt! - nya klienter. (De gamla har väl fått jobb). Det är psykiskt påfrestande för socialsekreterarna att göra "tuffa bedömningar" av de nya klienterna, eftersom dessa "mår väldigt dåligt därför att de aldrig tidigare har varit inne i de här systemen".
Jättejobbigt alltså. Alla mår dåligt och har det tufft. Socialsekreterarna som inte vill säga nej. Och klienterna som är helt nya på det här med socialbidrag och dessutom tjuriga för att de inte får stämpla mer.

Varför är inslaget på P3?
- Jo, i slutet säger SKTF:s ordförande att det är - get this! - särskilt jobbigt när de bidragssökande är unga eftersom de är en grupp som "kan ha svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden".

Say what now?! Arbetslösheten har sjunkit rekordartat i ett år nu. För alla som vill finns vägar till jobb. Åtminstone långt fler och mer framkomliga vägar än för, säg tre-fyra år sedan.
I ett sådant arbetsmarknadsläge är det faktiskt rätt magstarkt att säga att unga människor har svårt att "komma tillbaka" på arbetsmarknaden.
Förlåt. Men vad menar SKTF:s ordförande Eva Nordmark med unga? Själv tänker jag att en ungdom som nyligen drabbats av katastrofen att bli av med a-kassan kanske inte hunnit vara så särskilt etablerad på arbetsmarknaden i första taget. Jag tänker att det kanske inte handlar så mycket om att "komma tillbaka" som att överhuvudtaget kliva in.
Och att man då måste våga göra det - i stället för att stega in på Soc när de "bara 300" dagarna tagit slut på grund av den där jävla regeringen. Nu är, som sagt, ett utmärkt tillfälle med tanke på arbetsmarknadsläget.
Om inte annat kan väl ni unga, nya soc-klienter tänka på hur psykologiskt påfrestande och smärtsamt det är för socialsekreterarna att behöva säga nej till er.
Have a heart, schysstarå! Ta ett jobb!
Dessutom. Kolla på den här bilden från SKTF:s rapport.















Hur stämmer den med vad Nordmark säger egentligen? I mina ögon ser det ut som om fler säger "nej" eller "vet ej" på större delen av de påståenden som hon gör gällande.
Fast det är klart. Hon kanske höftar lite. Det handlar ju till syvende och sist bara om upplevelser. Och Nordmark kanske upplever att en del av dem som säger "nej" svarat fel.
Suck. Det enda man kan göra är att hoppas att den här trenden håller i sig.

Det var hög tid för Hillary att visa lite passion

Idag har jag en huvudledare om New Hampshire och konstaterar bland annat att det var kul att det gick som det gick - då är det ju spännande längre!

"Att Hillary Clinton vann på demokraternas flank kom som lite av en överraskning, sett till att mätningarna förutspått en stor, till och med tvåsiffrig, ledning för Obama. Många är de kommentatorer och politiska journalister som efter resultaten kliar sig i huvudet efter att med inte så liten tvär säkerhet ha tagit ut Obamas seger i förskott. Kanske är detta en av förklaringarna till resultaten. En gunstling petas lätt ner från tronen.
Hillary Clinton kan tacka de äldre och framför allt de kvinnliga väljarna för sin seger. De slöt upp bakom Clinton i ett primärval som därtill uppvisade högt valdeltagande. Kanske var det den upphaussade och i medier ganska överanalyserade frågestunden, då Clintons röst blev tjock och ögonen blanka när hon talade om vad hon ville göra för sitt land, som slutligen gav henne segern.
Nu menar belackare att Clinton gråtit sig till segern, men det är nog mer troligt att hon visat ett för många väljare efterlängtat känsloregister. Hittills har Barack Obama framstått som den mer passionerade av de två.
(---)
Även på den republikanska sidan är fältet fortsatt öppet. I någon mening kan inte ens vinnaren – 71-årige senatorn från Arizona John McCain – som i sitt segertal påminde om Bill Clintons epitet ”the comeback-kid”, kallas vinnare. Visst knep han förstaplatsen, men försprånget gentemot Mitt Romney är ingalunda ointagligt. Romney har dock ännu mindre att glädjas över när han för andra gången i rad blir ”bara tvåa”.
Baptistpastorn Mike Huckabee, bekräftade att segern i Iowa var just den förvånande skräll som den var, när han denna gång landade trea, med rejält färre röster än McCain och Romney.
För Rudy Giuliani är nesan framför allt att han inte lyckades slå Huckabee.
Samtidigt har Giuliani sina bästa val framför sig. I New York och flera andra stater på östkusten har New Yorks forne borgmästare starkt stöd och det finns ingen anledning att räkna ut honom än."