fredag 29 februari 2008

Beröm, typ?

Ett roligt citat ur rapporteringen kring de män som Säpo grep i går:

"Men det är inte som vänstern ibland tror, att alla som jobbar på Säpo antingen är förståndshandikappade eller idioter. Emellanåt har de rätt, så jag är inte beredd att avfärda detta."

Sug åt er Säpo, närmre mediala hyllningar kanske ni aldrig kommer...
Mannen bakom de berömmande orden är Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap.

För övrigt är dagens ledare på samma tema.

Barnatro

Johan Ingerö tar ett berömvärt initiativ och tar sig an att presentera frihetliga hjältar ur barnböckernas värld.
Förhoppningsvis är risken liten för att jag genom denna bloggpost förekommer fortsatta delar i hans serie, mitt tips är mig veterligen inte ens utgivet i Sverige.

I trakterna kring Henry David Thoreaus hemvist stötte jag på barnböcker skrivna och illustrerade av D. B. Johnson, som skildrar en björn som heter - japp - Henry, löst baserade på Thoreaus liv och tankar.
Det är definitivt böcker i tiden. Frånsett karaktärer som elaka tax collectors får vi även en rejäl dos ekologism och massor av naturskildringar. Men framför allt får man en ständigt närvarande påminnelse om att ska köra sitt race och inte låta staten styra. Thoreaus fokus på ett individuellt, inte ett tvingande kollektivt, motstånd mot överhet och förtryck genomsyrar böckerna.

Således gör Henry som han känner för och vill. När han ska träffa sin kompis i Fitchburg väljer polaren att jobba ihop pengar till tåget, medan Henry bestämmer sig för att ta en långpromenad. När han bygger sig ett hus överröses han av åsikter och råd, men bygger som han vill. När Henry inte vill ge några pengar till en stat som sysslar med slaveri sätter skattmasen honom i finkan och pajar Henrys ursprungliga plan för dagen - att bestiga ett berg i närheten. Fast Henry klättrar i berg ändå, i fantasin, från cellen.

Några pläderingar för "yppighetens nytta" hittar man kanske inte i Henry-böckerna, Thoreau förespråkade ju enkelhet och ville "tillbaka" till naturen. Men det anti-auktoritära budskapet står starkt genom alla böckerna och är nog så viktigt att läsa om och inspireras av.




torsdag 28 februari 2008

Tease justis

"För närvarande vill åklagaren Ronnie Jacobsson däremot inte berätta mer om vilka männen är eller exakt vad misstankarna går ut på.
Tidigast fredag morgon lämnar han besked om männen ska häktas.
– Jag vill inte gå in närmare på detaljerna, utan jag har nämnt att handlar om Somalia. Sen får var och en fundera på vad som har hänt i det landet under den senare tiden, säger åklagaren."
(min fetning)

Åklagare Jacobsson bjuder in hugade spekulatörer och konspiratörer att fundera fritt i Ekot.

Jag tror jag avstår från teorier än så länge. För vad har inte hänt i Somalia under den senare tiden...?
Ett par googlingar ger en hel del att välja .

Allting är relativt

Jag läste faktiskt Neos/Peter Wennblads kommentar till Mona Sahlins förslag om företagande som ämne i skolan innan jag läste artikeln på
DN Debatt häromdan.
Liksom Neo ser jag ett sammanhang.
Jag delar dock inte fullt ut den skepsis som såväl Stefan Fölster m.fl samt Wennblad har inför det ständiga utbildandet.
I och med regeringsskiftet öppnar sig en del delvis nya områden för entreprenörer - vården och tjänstesektorn. Nya är de inte minst för de aktörer som kan tänkas bli företagare i branschen, det vill säga före detta anställda inom tex sjukvården.
För någon som i åratal gått som lönearbetare inom offentligheten är kunskapen om företagandets villkor sannolikt låg. Att man puffar på med en del riktade utbildningar, till exempel om LOU, har jag inga problem med.
Inte heller att man släpper in lite basic knowledge om företagsekonomi m.m i skolan.

Däremot kan jag hålla med om att en del av de näringspolitiska satsningarna blir flummiga och irriterande. Fölster vill se hårda fakta, konkreta förslag och procenttal som visar på framgång, dvs fler kvinnor som faktiskt företagar. I stället får han satsningar på inspiration och ambassadörer...

Man fattar irritationen, även om trion uppvisar en rätt avancerad slutledningsförmåga när debattartikeln landar i att det låga antalet kvinnliga företagande skulle lösas genom sämre anställningstrygghet.
Nog för att det behövs en del uppluckringar på området, men detta är knappast huvudanledningen. Det är faktiskt ett lika troligt antagande att fler kvinnor skulle släppa taget om sin trygga, fasta, trista tjänst om det vore bara liiite mindre otryggt att vara företagare. (Läs Louise P om saken.)

Dessutom. Allting är relativt. På dagens DN Debatt fick vi veta lite mer om vad sossarna egentligen menar när de talar om utbildande i entreprenörskap...

"Den utbildning som erbjuds blivande företagare ska innehålla kunskap om hur den svenska modellen fungerar."

Plötsligt känns inspiratörer och ambassadörer rätt okej.

Arbetsmiljö

Stephan Rössner och Bengt Winblad förenas i en debattartikel i Dagens Medicin, där de önskar sig lite vettigare regler kring kontakter med läkemedelsindustrin och läkares deltagande i expertgrupper med mera.
Deras beskrivning av hur det fungerar idag är skojig, fast på ett sorgligt vis.

"För några år sedan införde man vid Karolinska institutet, men förmodligen också över hela Sverige (?), rigorösa bestämmelser kring kontakterna med industrin, vilket byråkratiserade forskares deltagande i internationella expertgrupper.
Vi minns nu inte längre vad som var den yttersta orsaken, men vi antar att vi nu får betala priset för att någon av våra kollegor förfarit ovarsamt. Den yttersta konsekvensen av byråkratin är en grotesk pappers­kvarn
(---)
Så här ska det gå till för att någon av oss ska kunna åka på ett möte på några timmar för att diskutera forskningssamarbeten, samverkan rörande utvecklingen av nya läkemedel eller diskussioner för att ta hem viktiga kliniska prövningar:

Avtalet utformas, ofta är det ett standardbrev som har använts upprepade gånger förut av den berörda industrin. Detta papper skickas till prefekten som signerar (1), varefter pappret går till klinikchefen som också signerar (2), sedan vidare till divisionschefen för signatur (3) och därefter till biträdande sjukvårdsdirektören i landstinget för ännu en signatur (4). Därefter skickas ärendet tillbaka till en av Karolinska institutets jurister som förbereder ett underlag till skrivelse, och därefter signerar till sist rektor (5).
(---)
Den formella konsekvensen av denna papperskvarn är att den laglydige forskaren måste tacka nej till möten som utlyses med sex veckors varsel, eftersom man inte kan vara säker på att hinna få alla signaturer i tid för mötet."


Tja, vad säger man? Detta är ju mer än bara byråkratins seger över sunt förnuft. Det är ögontjänandets institutionalisering, frameldad av månget vajande pekfinger genom tiderna. Möjligheten att en läkare skulle kunna få en gratis penna eller en trerätters av fel firma blir viktigare att undvika än att han eller hon träffar kollegor och kommer på något smart.

På plu(s)kontot: Stefan Holm

Skriver idag också om Mona Sahlin och konstaterar ett par saker.
Hon verkar ha tagit över efter Reinfeldt som osynlig politiker.
Hennes insikter och idéer om företagande och entreprenörskap är såväl senkomna som lånade
Efter hennes framträdande hos KGB häromdagen fanns egentligen bara en konkret sak som hon kunde föra upp på socialdemokratins pluskonto: att Stefan Holm är sosse.

"Det är förvisso skillnad på en statsminister och en partiledare, men osynligheten gäller även Mona Sahlin. Länge har hennes existens bevisats främst genom debattartiklar. Sällan har hon ”gått att nå för en kommentar” – inte ens vid tillfällen då sakfrågan definitivt pockar på just hennes uppmärksamhet. Dagen då Pär Nuder fick kicken är paradexemplet – Sahlin höll tyst och lät spekulationerna pågå hela dagen medan Pär Nuder famlade i ovisshet. Även i mindre frågor syns samma sak. När regeringen häromdagen presenterade nyordning för SFI-utbildningen väntade åtminstone jag mig att den före detta integrationsministern Sahlin skulle ha något att säga – men icke.
Strategin från partihögkvarteret verkar vara att Sahlin endast kommenterar utspel och kommentarer från statsministern, andra enkla ministrar behöver inte bemötas av partiledaren. Det är en underlig, för att inte säga högdragen, strategi."


Hela middevitten här.

Kostråd eller säng?

Ibland faller de lokala debatterna som pusselbitar in i den nationella. Den rapport från Socialstyrelsen som Ekot beskriver idag sammanfattar ganska exakt vilken problematik som syns i Oxelösund och som kritiserades av kommunens oppositionsråd, Agneta Rönn (m) i SN för någon vecka sen. De gamla blir allt fler och köerna till äldreboendena blir längre. Korttidsboendena proppas upp av väntande och andra sitter hemma och undrar om de ska hinna få en plats över huvud taget.
Häromdagen fick oppositionsrådet svar från kommunens socialdemokratiske nämndordförande och om detta skriver jag - kritiskt.

Det är nämligen inte första gången, snarare tredje eller fjärde, som jag hör den här mannen förklara - med ett ilsket tonfall - att kommunen visst satsar på äldreomsorgen!
Därefter brukar han räkna upp satsningarna. Det är saker som att personalen kompetensutvecklats, att arbetsmiljön förbättrats, att målet är att uppvärdera vårdyrkets status, att man fått ner ohälsotalen bland personalen, att man skaffat en kostrådsspecialist osv osv.

Nu säger jag inte att de här faktorerna är helt ointressanta för hur väl ett äldreboende fungerar. Men när köerna är långa vore det är på sin plats att överväga om inte fler platser vore värt än högre prioritering än kostråd. Till exempel kunde man öppna den avdelning som just nu står tom.

Läs texten här.

onsdag 27 februari 2008

Rädda barnen har filat på sitt försvar i ett par veckor och nu kom resultatet...

Häromdagen fick jag en kommentar till en bloggpost med några veckor på nacken. Kommentaren var från Rädda barnen och är ungefär densamma som en replik publicerad i Sydsvenskan nyligen.
Även om de här svaren kändes väldigt sent dragna ur bakfickan, så här ett par veckor efter själva debatten, så kan jag inte själv tillföra mycket av bekräftelser eller vederlägganden av det som RB påstår. Har därför inväntat Pernilla Ouis svar och idag kom det - med resultatet att jag nu liksom då förhåller mig skeptisk till konsistensen på Rädda Barnens ryggrad.

Läs hos Nima Daryamadj.

Del 2: Högern och kulturen. Kulturen och högern

Häromveckan påbörjade jag en följetong som ämnar dissekera kulturen, högern och vänstern. Första delen hittar du här.

Kapitel 2, i vilket moms är en fråga och jag går på fest.

Sist slutade vi ungefär så här. Stegö Chiló fick gå och visst lugn infann sig. Men bara en stund. Då och då måste kulturbranschen lätta på trycket i ilskan över vem som styr. Således blev plötsligt "En bok för alla" folkbildningens enda hopp om livet för några månader sedan och en ganska beskedligt höjd årsavgift i en kulturskola till ett ramaskri. För att bara nämna några exempel. För den här regeringen gäller andra spelregler än för en s-styrd dito. Ovanstående exempel hade aldrig blivit lika stora om det var s-politiker bakom till exempel en kulturskolas avgiftshöjning. Vänstern har nämligen ett helt annat spelrum gentemot kultursfären, som de verksamma i branschen själva är blinda för, eftersom man uppfattar sig vara "på samma sida". Det ger vänstern utrymme att komma med tasksparkar som högern aldrig hade klarat sig helskinnade igenom. Det må vara kul för vänstern, men med lite klara ögon inser man att det, förstås, är trist för kulturen.

I juni 2006 slog regeringsrätten fast att ­institutioner som är skyldiga att betala moms också har avdragsrätt för den ingående momsen. Beslutet innebar ett välkommet tillskott i flera kulturkassor, hela 380 miljoner kronor skulle därmed åter­betalas till landets scenkonstinstitutioner. Men, i ­december - när många scener redan hade lagt budgetar och repertoarer samt bundit upp sig i avtal och kontrakt - bestämde sig regeringen plötsligt för att minska scenernas ­verksamhetsbidrag med lika mycket som momsåterbetalningen uppgick till. Att komma med ett sådant beslut så sent är förstås att slå undan benen på verksamheterna och för detta fick regeringen välförtjänt kritik jämte förklaringar om varför beslutet var oschysst och orimligt.

Kulturdepartementet lyssnade, fattade baletten och backade - dock med en bifogad varning om att bidragssummorna framöver skulle komma att påverkas av den nya momssituationen. Detta är förstås helt rätt, problemet var ju bara att departementet missat att sätta sitt korrekta beslut i relation till verkligheten. I mina ögon var hela förloppet ett strålande exempel på en regering som kan lyssna och ändra sig när argumenten är förnuftiga.

Det kultursfären gärna glömmer är att det finns stora fördelar med att alltid upprätthålla en sådan argumenterande relation till alla politiska sidor, snarare än att ha helt olika förhållningssätt beroende på vem som styr. Utan att tänka på det ger man vänstern frisedlar som man aldrig skulle ge högern. Det innebär sannolikt också att man missar tillfällen till bråk, förhandling och argumentation under perioder av s-styre. Det vore både smartare och - bonus! - mer demokratiskt om man försökte tänka något mer pragmatiskt i de här frågorna. Men det är sitter ack så långt inne.

För ett par månader sedan var jag på fest. Jag kom i samspråk med en tjej som vill bli dramatiker. Hon kände lite folk på min gamla arbetsplats (Stockholms stadsteater) och slängde i konversationen in en slentrianmässig fras om att "De har det ju ganska tufft där nu, du vet, med den här regeringen och så."
Jag förklarade att jag inte ville leka "den här regeringen-leken" med henne. För det vill jag inte.

Vad som hänt är i stora drag detta. Vi väntar på en kulturutredning. Det är vansinnigt spännande.
I stället för liv i luckan efter regeringsskiftet fick vi en post-Stegö Chiló-traumatiserad regering som vettskrämd och med stor försiktighet tillsatte en utredning och för att lugna all hysteri lovade att inget avgörande skulle hända på minst ett par år. Ungefär som att lova att "Okejrå, vi gör inget, så är hela apparaten intakt när det väl blir regeringsskifte."

Därför är jag inte intresserad av att höra fler lösa ställningstaganden, som slentrianmässigt hänvisar till att allt är tufft på grund av "den här regeringen".
Beskriv din orättvisa för mig i detalj. Beskriv också för mig vem som vann på förändringen.
För på det hela taget har den här regeringen inte förändrat kulturpolitiken ett smack.

Däremot är det förstås så, som alltid, att de utdelade stöden förändras från ett år till ett annat. Samma grupper, scener, konstnärer och kreatörer får inte samma slant varje år. Ibland får man, ibland inte. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på, men i vilken riktning din stads eller kommuns nämnder, Kulturrådets eller stiftelsernas referensgrupper just detta år riktar ett lite högre stöd än vanligt kan kulturbranschen rimligen inte anklaga "den jävla regeringen" för. Det är inte regeringen som varje år lägger 50 papp här, 250 där, 46 miljoner dit och och bara 25 000 dit.

Detta vet förstås kulturidkarna. Ändå tillåter de sig att agera helt annorlunda gentemot ett högerstyre, mot vad de hade gjort mot ett vänsterdito. Varje prioritering som görs av nuvarande regering betecknas som ett kraftigt och medvetet "slag" från regeringen mot kulturen, trots att det inte är annat än just en prioritering.
Det offentliga kulturstödet är inte till för att göra varje kulturskapare nöjd, utan för att, enkelt sagt, göra den allmänhet som berikar sitt liv med kultur nöjd, samt för att bevara och upprätthålla en både smal, bred och kvalitativ kultur i vårt samhälle. Potten är en pott och den ska delas upp.

Därmed inte sagt att de prioriteringarna och fördelningen inte borde vara föremål för mer samhällelig debatt än vad som är fallet idag. Självfallet kan man ha synpunkter på hur fördelningen går till. (Det är en kvalitativ diskussion som vi ska återkomma till.) Dock kan jag redan nu konstatera att alla som har sådana synpunkter borde ha hederlighet nog att kunna erkänna att deras synpunkter vare sig är universella eller allmängiltiga sanningar om att "slag" och "sparkar" utdelats, utan just subjektiva bedömningar av vem som är den mest förtjänta bidragstagaren.

På sina håll i kultursvängen rör det faktiskt på sig. Man har, i viss mån, plockat upp regeringens idéer om att bättre tillvarata möjligheterna till entreprenörskap och samarbete med näringsliv - seminarier och olika former av utbildningar och workshops på ämnet genomförs i flera olika kultursammanhang. Men här hade regeringen kunnat understryka sitt engagemang genom att skynda på vissa delar av kulturutredningen som man redan är överens om inom alliansen, nämligen avdragsrätten för kultursponsring.
Att tjata om mecenatskapets möjligheter som alternativ finansieringskälla inom kulturen är inte relevant så länge förutsättningarna är som de är idag. Då skapar sådana förnumstiga påpekanden snarast irritation, vilket Adelsohn Liljeroth får känna på titt som tätt. Men hon fick ordning på det där med momsen i alla fall.

tisdag 26 februari 2008

SSU-visit

Jytte Guteland har varit på visit i Nyköping, bland annat för att markera startpunkt för förbundets vårkampanj "Välkommen till Sverige". Vi hade även en debattartikel inne, lagom till besöket. Alltihop kommenterar jag i dagens text.

"Att just Nyköping fick stå värd för inledningen var enligt Gutelands artikel i gårdagens SN ingen slump – i egenskap av högerextremt fäste utgör staden en bra plats att starta en sådan kampanj.
Detta kan inte motsägas. Problemet är närvarande och alla sätt att motarbeta det är välkomna. Många är de som oförtrutet samlats på torget för att skramla med nycklar och markera sitt avståndstagande gentemot de grupperingar som försöker så split och hat i samhället.
Samtidigt är det med stigande förvåning jag läser Gutelands debattartikel. Efter en ganska allmänt hållen inledning, där hon oroar sig för rasism och diskriminering samt lyfter fram jämlikhet och frihet som viktiga för organisationen SSU, ägnar Guteland större delen av texten åt att kampanja - inte mot nazism och extremism – utan mot regeringen. Ett, inte minst för Nyköping, mycket allvarligt samhällsproblem används för att plocka politiska poäng.
På sin hemsida kritiserar SSU regeringens ”skötsamhetsretorik”. Man ogillar krav, som till exempel förslaget om maxtid i SFI-undervisningen. Krav, menar SSU, är bara ett sätt att misstänkliggöra samhällsgrupper – vilket i sin tur antas gynna främlingsfientliga partier.
Analysen är minst sagt grund. Först och främst är krav aldrig något självändamål. SSU kallar det retorik, men i själva verket är det politik som alliansen sysslar med. Retoriken står Guteland för. De krav hon talar om installeras för att bibehålla den solidaritet (om ordet är bekant) som krävs för att välfärdsapparaten ska fungera väl."


Hela texten här.

måndag 25 februari 2008

Lokalt förankrad

Mina skriverier har koncentrerats väldigt mycket till det lokala på sistone. Den som vill kan ta del av hur det begav sig när Oxelösunds kommun startade resan mot att bli ett "marint centrum" här, en historia som faktiskt bidrog till att en annars mycket pratsam miljöpartist blev tyst.

I samma lilla kommun har även fenomenet Fixar-Malte diskuterats. Fixar-Malte är ett begrepp och en tjänst som sprider sig som en löpeld genom landets kommuner. Malten är en person som de äldre invånarna kan ringa när de behöver byta proppar, glödlampor, gardiner och utföra andra åtgärder som kan utmynna i fallskador. Rent statistiskt ska tydligen Fixar-Malte vara en kostnadseffektiv tjänst. Brutna lårbenshalsar kostar helt enkelt mer än en styck Malte.
Nå. När KF i Oxelösund skulle debattera frågan var det, minst sagt, förvirrat. Dessutom illustrerade en av de socialdemokratiska ledamöterna väl s-hållningen till tjänster i hemmet. Ett avdrag för slika tjänster kallar man "pigavdrag". Men en kommunalt anställd "piga" i form av plusjobb känner man saknad efter. Suck.

Dessutom en kommentar till en lokal SSU:are, som varit på föredrag på ABF och inspirerats av förre kultur- och utbildningsministern Bengt Göranssons (s) snillrika jämförelser i betygsfrågan.

"Göransson fick under tillställningen en fråga om vad han tyckte om utbildnings­minister Jan Björklunds (fp) förslag om ett sjuskaligt betygssystem och svarade med en, enligt Lanninge mycket intressant, jämförelse.
Tänk er, uppmanade Göransson, ”att man ska sortera in jordgubbar i tre kvalitetsklasser. Det är inte jättesvårt och förmodligen hamnar de flesta i rätt klass. Försök istället sortera in jordgubbarna i sju kvalitetsklasser. Nu blir det genast svårare. Sannolikheten att fler hamnar i fel klass blir genast mycket större.”
Tänkvärt, tyckte Lanninge.
Ett bevis för problemen med bara tre betyg, tycker jag.
Med den logiken vore det kanske allra enklast om vi bara hade ett betyg. Då kom ju alla jordgubbar garanterat in på högskolan, oaktat kunskapsnivå."


Och - som för att kröna detta lokalt förankrade inlägg - spana in rubriken i den här artikeln! Naturligtvis har helgen ägnats åt kollegiala upptåg i Nyköpingshus för att fira fantastiska upplagesiffror.

torsdag 21 februari 2008

No spin for you

För ett tag sedan skåpade jag ut en undersökning som SKTF gjort både i SN och härbloggen.
Jag var även, ska vi säga, lite ovänligt inställd mot hur Sveriges Radio helt okritiskt lät SKTF:s förbundsordförande (tillika före detta socialdemokratisk riksdagsledamot) Eva Nordmark lägga ut texten med påståenden och analyser av sin rapport.
Detta eftersom mycket av det Eva Nordmark sa hade liten, eller ingen, förankring i den undersökning hon faktiskt hänvisade till. Faktum är att den rentav motsade det hon hävdade.
Jag tyckte att det var lite dåligt av Sveriges Radio att bara svälja hennes påståenden utan att ta en titt på den faktiskt ganska tunna och lättlästa rapporten.

Nu ska jag inte ta åt mig äran - det var fler än jag som kritiserade samma sak. Dock är det svårt att inte göra en koppling till den där fadäsen när Ekot idag struntar kapitalt i Nordmarks utspel på dagens DN Debatt.
Artiklarna på DN Debatt brukar få spinn i övriga medier. Inte alltid, men ofta. Ämnet idag är definitivt ett sådant som Ekot hade kunnat haka på. Men det gör de inte.

Objektivitet eller inte, journalister gillar att göra nyheter som speglar det de tycker och intresserar sig för. Däremot gillar de inte upptäckten att de dragits vid näsan. Nordmark lär sig förhoppningsvis en läxa av den här nobben.

All oskuld ska bort

Ja, det var ju attan vad många oskulder som ska bort nuförtiden. Häromdagen prövade jag lyckan i TV för första gången och om några veckor är det dags att hålla anförande i ett mer offentligt sammanhang. Timbro ställer till med Frihetsvecka och jag ska prata om en frihetsfråga.
Även inför detta är jag såklart nervös. Man blir skrivande person av en anledning - asocialitet.
Men, som sagt, oskulder ska man inte släpa runt på i onödan så det är väl bara att dyka in head first.

onsdag 20 februari 2008

Tredje gången gillt

Jag behöver hjälp. För tredje gången på några veckor talar någon om för mig att min blogg oförskämt nog skickar upp pop-ups.
Det hade jag ingen aning om, det händer aldrig för mig, vare sig på privata datorn eller på jobbet.
Problemet är att jag inte har den blekaste om varför eller varifrån de kommer. Kan någon förklara det för mig? Har granskat mina widgets i sömmarna och hittar inget misstänkt, men jag kan säkert ha missat något.
Tips mottages tacksamt. Det ska vara pop-upfritt på den här bloggen.

Castro, semlor och vetelängder

Dagens text handlar förstås om gårdagens nyhet från Kuba. Det betyder också att den handlar om behovet av att världens demokratier tydligt markerar mot förtryck. Alltid. Utan att låta sig förblindas av ideologiska glasögon.

"Castro må avgå, men utlovar samtidigt i sitt brev till kubanerna att han inte ska överge dem, utan ”fortsätta att slåss som en soldat för sina idéer” genom att i skriftlig form erbjuda yngre generationer råd och förslag.
Detta är något symptomatiskt för diktatorer och de länder de förtryckt. Avgångar räcker sällan till för att några genomgripande förändringar ska ske om förtryckarens skugga fortfarande vilar över nationen.
Dock finns det anledning att vara positiv. Castros avgång öppnar ändå möjligheter för reformer på sikt. Det är, för att använda utrikesminister Carl Bildts (m) ord ”början till slutet”. Demokrati är en process som tar tid.
Glädjande är också att man i detta skeende kan skönja ett positivt mönster. Fidel Castro tillhör i någon mening en utdöende generation av revolutionärer vars frihetskamp perverterades och slutade i ett nytt förtryck som blev en ny symbol för diktatur.
Många är exemplen på omvärldens oförmåga att hantera detta – en ofta ideologiskt betingad ovilja att se sanningen i vitögat. Tänk Kambodja. Tänk Mugabe. Tänk Chavez.
De flesta vet numera, visa inte minst av östblockets fall, bättre än att blunda för förtryck. Läxan har gått in.
Visst syns ibland, ja faktiskt oroväckande ofta, tillkrånglade resonemang och språkligt viga bortförklaringar. Det största diktatorskramandet syns ofta på vänsterkanten, men kan lika gärna dyka upp i sammanhang där objektivitet, snarare än ideologi borde vara riktmärket. I medieflödet i går kunde till exempel läsas i ett TT-telegram att ”Kubas demokrati är ifrågasatt av omvärlden.”
Det är en spännande formulering, eftersom den verkar utgå ifrån att även diktatur kan vara demokrati. Lite som att säga att semlan är ifrågasatt som duglig vetelängd.
Det är avgörande att vi börjar lära oss av alla dessa läxor. En omvärld som sitter tyst inför diktatorers förtryck av sitt folk är värd despekt, inte respekt."


Hela här.

Tala med DN Kultur på DN Kulturs språk

Jag har inte kastat mig in i den, men följt vindlingarna såklart. Idag går Norberg/Schottenius-debatten vidare. Noterar i dagens lilla DN-text (som inte finns på nätet) att Schottenius, liksom igår, vidhåller att det skulle vara något rättshaveristiskt maniskt över att vilja påpeka felaktigheten i islamofobbeskyllningar.
Det är faktiskt pinsamt. Har hon kollat upp, i den bok som det refererats till, vem som har rätt? Det verkar inte så. Hennes argumentation är åtminstone inte någon argumentation utan konsekvent bara mer av samma vara, dvs smutskastning och försökt att tillskriva en person ocharmiga drag och egenskaper.

Schottenius skriver att "Norberg tycker mycket om att tala i termer av sanning och "lögn" och att folk "ljuger". I hans värld resonerar man inte, man diskuterar inte, man slår fast sanningen eller ljuger..."

Så...postmodernt.
Maria. Låt mig förklara detta på ett språk som du förstår. Det som blir alltmer uppenbart för alla utom dig är att:

Det finns en underliggande struktur av att systematiskt attackera, förfördela och förtrycka Johan Norbergar på DN Kultur.

Förstår du nu?

tisdag 19 februari 2008

Sorg

Missade programmet men såg slutet av 9A alldeles nyss och en ung kille ger några kommentarer in i kameran.

- De säger att vi ska bli tredje bästa klassen i Sverige. Det kommer inte hända.

- Varför inte då?

- Det är för många blattar.. Kom igen, du vet det, inne i ditt huvud. Du kan säga det, jag blir inte arg, det är sant. Det kommer inte att hända.


Vi får inte, jag upprepar, får inte, ha en skola eller ett samhälle som ingjuter denna känsla av hopplöshet i barn.
INTE.
Det måste bli ett slut på såväl dålig skolgång som segregation.
Bara ovan repliker borde räcka för att sporra alliansen att förändra allt vad de kan, mandatperioden ut.

Sex till höger och vänster

Petra Östergren skriver väl i Voltaire om vänstern och sexualiteten. Det är manligt, kvinnligt, fucker eller fuckee och så vidare. Intressant läsning som rekommenderas.

Det finns något väldigt paradoxalt med att 68-vänstern, med sin fria, lekfulla och undersökande syn på sexualitet, utmynnat i den sexualfientliga vänster vi ser idag.
Jag har allt svårare att föreställa mig att en övertygad vänsterperson över huvud taget kan ha roligt i sängen. De har ju hittat på så många pekpinnar och no-no:s.
Jo faktiskt. Det är en fördom jag har. Liberaler ligger bättre. (Men möjligen mer sällan.)

Det vore lite kul att se statistik på saken. En sexigare version av den här undersökningen, helt enkelt.

Förresten kan man kanske optimistiskt ana ett trendbrott i vardande på vänsterkanten.
Grön ungdom har i alla fall bestämt sig för att kämpa för bara bröst. Det kan kanske ses som ett försök att återupprätta den svenska synden, men jag misstänker att detta inte är mp-kidsens primära strävan... D.S

Skärpta krav? Not really.

Skriver idag om de olika sfi-förslag som lades fram av Nyamko Sabuni och Jan Björklund i DN i går. Det jag kommer fram till är att även om det är flera principiellt goda förslag så är det största problemet just nu att de baseras på ett så bristfälligt underlag. Pratet från oppositionen om "hårdheten" i maxtiden tre år är just bara prat. Inte bara för att tre år är rejält med tid, utan också för att det inte är särskilt vanligt att elever går så länge. I alla fall inte om man frågar mina sfi-lärarbekanta vars primära reaktion var "Det låter jättelångt"

Jag är därför tveksam till den siffra om 25 procent som ministrarna anger. Troligast är att den gäller personer som inte uppnår D-nivå. (Det är lite rörigt det där med SFI:s uppbyggnad, det finns tre "program" men de består alla av två nivåer av totalt fyra - A-B-C och D.)
Många slutar helt enkelt före D-nivå, för att de får jobb, blir sjuka (hälsosituationen bland framför allt flyktingar är förstås en faktor) eller gravida eller vad det nu kan vara. Det är därför inte givet att avhopp är dåliga.

I nuläget är, om jag förstått saken rätt, riktmärket 525 timmars studier, vilket är två terminer. Generellt bedöms man kunna ta sig igenom två nivåer per termin. Det betyder ju faktiskt att man i nuläget beräknar att sfi-utbildningen kan genomgås på ett år. Då är förstås en maxtid på tre år generös. Redan nu är det också så att man kan förlora sitt introduktionsbidrag om absolut inga framsteg görs under de där 525 timmarna.

Förslaget om nationella slutprov för varje nivå är också fina fisken. Just nu finns bara ett sådant - på D-nivån, dvs den som få elever faktiskt går vidare till. Det betyder visserligen inte att sfi-eleverna inte har gjort några prov. De har de. Men det har inte funnits några enhetliga prov, utan sfi-lärarna i olika kommuner har själva knåpat ihop slutproven för nivåerna A till C. Ibland har man kanske pratat ihop sig med grannkommunen och bytt prov med varandra - något som inte sällan resulterat i en förvånad insikt om vilka skillnader i svårighetsgrad det är från kommun till kommun.
Detta kan i sin tur skyllas på de abstrakta kursmålen. Här, liksom i alla våra skolsystem, dras lärarna med sossarnas fäbless för otydliga mål och kursplaner. Abstrakta mål ger utrymme för en hel del tolkning och godtycke. Det säger sig självt att det gör utbildningen ojämn över landet.

Slutligen gör Sabuni och Björklund en liten skolpartipiruett kring det faktum att mycket få lärare har behörigheten 40 poäng i "Svenska som andraspråk". Det ska påpekas att det där låter betydligt värre än vad läget är. Ämnet "svenska som andraspråk" har nämligen inte funnits så rysligt länge och det finns gott om lärare på sfi vars meriter så att säga är äldre än just den kursen.
Det i sig är troligtvis inget problem. Att man inte har just de poängen betyder på intet sätt att man inte är kvalificerad. Givet hur lärarutbildningen sett ut på senare år skulle jag snarare säga att det kommer uppstå ett besvärligt tomrum när de 40- och 50-talister som fortfarande jobbar på sfi pensioneras.
De kan nämligen grammatik... Och blir heller inte kränkta av krav på korrekt stavning...

Kort sagt. Utgångspunkterna är oklara, men många av förslagen ser principiellt bra ut.
Absolut viktigast bland förslagen är därför att man vill göra en ordentlig utvärdering av sfi. Det är i grevens tid.

Nu blev det en så jädrans lång inledning att det bara blir ett litet citat.

"Maxtiden är således en gräns som få berörs av. Det man kan kritisera i sammanhanget är snarare huruvida kravet inte är bara ett slag i luften. Samtidigt stör det ingen och kan, för de få som faktiskt dröjer sig kvar, tjäna som motivation. Tillsammans med den tidigare aviserade prestationsbonusen utgör maxtiden en klassisk allianskombination av morot och piska. Principiellt en bra tanke, men i fallet sfi något tveksam.
Sfi är till för vuxna människor som kommer till Sverige för att skapa en framtid. Det ska inte behövas uppfostrande bonusar för att befrämja viljan att lära sig svenska."


Hela ledaren här.

måndag 18 februari 2008

Följetong: Högern och kulturen. Kulturen och högern

Det känns som en utmärkt dag att påbörja en följetong om kulturpolitiken, kulturdebatten och kultursfären. Jag har inte orkat kommentera Mana-debatten i någon större utsträckning. Inte heller har jag pallat kasta mig in i diskussionen om Andreas Malms med all säkerhet uppsåtliga lögner om Johan Norberg. Allt viktigt i sammanhanget har sagts. Alla goddag yxskaft-svar har också luftats.
Detsamma gäller den smått pinsamma debatten om Johan Staël von Holsteins lämplighet i en referensgrupp i Statens Kulturråd. Jag har inte velat skriva så mycket om de enstaka händelserna. Det blir snabbt aggressivt och jag har ingen lust med det i den här frågan.

Men oavsett om det är Manas, Johan Staël von Holsteins eller Cecilia Stegö Chilós lämplighet som ifrågasätts och försvaras, så är det i grunden samma visa som hörs. Och den visan är bakgrunden till denna i huvud och fingrar kliande text som - min vana trogen - blir en följetong som hoppar mellan nu och då.
Vi börjar från början.


Kapitel 1, i vilket alliansen vinner val och Cecilia Stegö Chiló blir kulturminister samt slutar vara det.


Japp. Alliansen vann och på posten kulturminister placeras Timbros dåvarande chef Cecilia Stegö Chiló. Jag blir spontant glad. Det känns roligt och intressant. Naturligtvis begriper jag att reaktionerna kommer att bli starka - jag har ju trots allt arbetat i scenkonstbranschen större delen av mitt yrkesverksamma liv - men exakt hur stort det ska bli anar jag inte.
Reaktionen blir sanslös. En fördomsfull magreflex framkallad av blotta ordet "Timbro". Krigsförklaringar och sianden om konstens och humanismens död. Man kan torrt konstatera att om det enda som krävs för denna avrättning är en enda kvinna från Timbro, så var konsterna inte särskilt livskraftiga till att börja med....
Den allmänna uppfattningen i kultursvängen verkade emellertid vara att en liberal person över huvud taget inte är förmögen att älska eller uppskatta kultur. Det är ett antagande som sårar mig djupt, som är ohejdat elitistiskt och som dessutom skorrar betänkligt med hur publiksammansättningen på många kulturinstitutioner ser ut.

Häromveckan var jag på en kulturrapportspresentation på Timbro. I rapporten konstateras det att mycket ser bra ut i kulturbranschen. En positiv rapport, kan man säga. Den innehåller en hel del matnyttig och glad information, men är kanske mer att betrakta som grund i en vidare debatt, än som ett debattinlägg i sig.
Så ser åtminstone jag på det. För kultursvängen är dock redan ett harmlöst konstaterande av siffror och statistik provokativt. "Timbro bara räknar och bryr sig inte om kvalitet", var domen som föll från DN Kultur.

Tss. Räknar gör alla. Kulturetablissemanget också. Visa mig en kulturrådsblankett där man inte vid redovisningstillfället uppmanas fylla i publikantal, uppdelat i ålderskategorier. Visst räknar kulturen - både sin skrala budget och sina framgångar - fattas bara annat.
Det som förvånar mig är att DN håller fanan så hög och talar om kvalitetsdiskussioner, när de själva missat ett par verkligt intressanta tillfällen till sådana på sistone. Men det ska vi återkomma till. Reaktionerna på rapporten och inställningen till Timbro likaså.
Åter till Stegö Chiló. Under seminariet på Timbro närvarade Barbro Hedvall och kritiserade på ett lite lustigt sätt kring tillsättningen av Stegö Chiló. Hedvall ogillar tillsättningen av den provokativa Stegö, men säger i nästa andetag att det var lika fel att tillsätta en så "fullständigt harmlös" person som nuvarande kulturminister.

I någon mening håller jag med Hedvall. Den ena var provokativ och den andra har hittills varit alltför harmlös. Men för Hedvall är alltså ingetdera önskvärt? Bäst vore en lagom provokativt harmlös kulturminister..?

För min del hade jag gärna sett lite mer, eller snarare något alls, av vad en provokativ kulturminister hade kunnat göra. Så gick det tyvärr inte. Ty precis så mycket hatar kulturbranschen Timbro. Inte för att Timbro någonsin gjort kulturbranschen något, det förefaller mest vara någon sorts naturlagsbaserat hat som man inte anser sig behöva reflektera djupare över eller ifrågasätta. En skön inställning till hat, inte sant?

Nå. Stegö Chiló fick gå och ett visst lugn infann sig.
En liten stund.

Sånt jag inte sa

Idag var jag med och pratade kulturpolitik i Agenda. Det gick sådär.
Där står man, förberedd till tänderna med tankar, argument, siffror och statistik, men när ordet blir mitt är huvudet tomt och knäna gelé. Ungefär så kändes det. En gedigen medieträning alternativt en stor stark hade kanske hjälpt. Nåväl. Förhoppningsvis är det där något som går att träna bort.

Just nu är det ett par saker som jag önskar att jag hade fått ur mig. Till exempel det här:

Det eviga hänvisandet till att en utredning pågår är förstås tråkigt. Jag delar de flestas uppfattning om att det händer för lite. Samtidigt är detta frusna läge något som till stor del kan förklaras med de där skakiga första månaderna då Cecilia Stegö Chilo drevades bort av ett ursinnigt kulturetablissemang. Det var en otvivelaktig Pyrrhusseger för kulturen. Jag är övertygad om att vi hade fått se snabbare puckar om hon hade fått stanna. Nu skrämde man i stället skiten ur regeringen som numera sitter "still i båten" och försöker vara det som på politikerspråk kallas ansvarsfull genom att hänvisa till en utredning.

Trots detta är pratet om att det inte finns en borgerlig kulturpolitik trams. Det finns det visst. Och den går inte, som vänstern och kulturetablissemanget ständigt försöker göra gällande, ut på att staten ska sluta stödja kultur. Inget av allianspartierna har den inställningen. Det stör mig som fan att den vanföreställningen fått sådant genomslag. Det stör mig ännu mer att jag inte lyckades sno åt mig ordet när Maria Schottenius plötsligt hade låtit en utläggning om sponsring utmynna i att vi borde fråga oss om vi vill ha musik, teater och kultur.
Den underliggande dikotomin i det uttalandet måste motsägas. Vad hon, och många med henne, gör är att de ställer upp en mer eller mindre outtalad polaritet som går ut på att vi antingen har vi musik, eller en borgerlig regering. Antingen har vi teater, eller en borgerlig regering. Antingen har vi kultur, eller en borgerlig regering.
Det är så fult. Jag borde ha monterat ned den, men misslyckades.

I själva verket är skillnaderna små. Ingen regering, oavsett färg, kommer göra några drastiska höjningar av kulturstöden. Det kan skilja nån procent hit eller dit, men mer än så kommer det aldrig att bli. Det är heller inte eftersträvansvärt eftersom det oundvikligen skulle innebära att andra viktiga statliga utgiftsområden skulle tvingas stryka på foten.
Önskar vi stora förändringar krävs alltså lite nytänkande. Detta har ingen s-regering ägnat sig åt sedan 70-talet och till dags dato har heller ingenting tytt på att man velat bryta den trenden.
Vad den borgerliga kulturpolitiken däremot vill är att föra in fler finansieringsformer. Här finns en oerhört naiv hållning från belackarna. Stina Wollter framhöll att hon inte direkt kan se varför någon skulle vilja sponsra henne, en enskild bildkonstnär.
Tja. Det kan säkert vara en svårare uppgift att sy ihop den sortens sponsorsamarbete - absolut. Men för sådana som Stina Wollter finns andra idéer i pågående utredning. TIll exempel den om att företag ska kunna dra av för konstinköp. Det är en reform som på ett mycket direkt sätt gagnar den enskilda konstnären.

Maria Schottenius menade att det finns en övertro på sponsringen och tog fasta på reportaget där poängen var att Moderna Museet lyckas bra med sponserierna, medan Teater Tribunal lyckas sämre. Producenten på Teater Tribunal sa i reportaget något om att det målats upp en bild av sponsring, som de "gått på". En bild som sa att om ett företag fick ha sin logga på en affisch så kunde man få 100 000. Det fick de inte. De fick 20 000.
Det kommer ingen teater långt på. Men hur kunde de tro något sånt? Jag känner ingen som inbillar sig något liknande, och då har jag jobbat just i små scenkonstsammanhang liknande Tribunal.
Dessutom är detta resultat på 20 papp ett resultat som kommit till stånd UTAN avdragsgill sponsring.

Generellt stämmer det dock säkert. De stora institutionerna lär gagnas mest av bättre sponsringsregler. I Storbritannien går ca 75 % av de sponsrade slantarna till institutionerna.
Men hey, 25 % av 600 miljoner pund är rätt bra det också...
Summorna skulle förstås inte vara samma här, det skulle också ta tid innan kulturen och näringslivet fick till sina kontaktvägar.
Men att de inte finns nu är inget argument för att de inte borde finnas.

Det är underligt, för att inte säga korkat, att man på förhand väljer att oroa sig över vem som skulle få mest sponsorpengar.
Det är ett platt och ensidigt perspektiv, som utgår ifrån att gränserna i kultursfären är skarpa. Det är allt annat än sant. Flödet av idéer och människor mellan småscener och institutioner, gallerier och konsthallar är en konstant pågående rörelse. Det betyder att om exempelvis institutionen Dansens hus fick till ett bra sponsavtal så skulle det gagna fler än Dansens hus anställda. Det skulle innebära förbättrade förutsättningar för ett antal fria kompanier, dansare och koreografer eftersom institutionen i sig skulle kunna göra fler residenssamarbeten, växthusverksamheter och andra satsningar. När Moderna Museet ingår goda sponsavtal är det inte orimligt att tänka sig att detta är bra inte bara för Moderna Museet, utan också för konstlivet och konstnärerna i stort.
Att vare sig de i kulturen verksamma eller de som bevakar densamma ser den kopplingen förvånar mig.

söndag 17 februari 2008

TV-cherry

Ikväll blir jag av med min tv-oskuld.
Ska vara med i Agenda och prata kulturpolitik och finansiering.
Risken är överhängande att jag blir ett lallande fån, är redan tokigt nervös.
Men men. Oskulder ska man inte släpa runt på i onödan.
Wish me luck!

fredag 15 februari 2008

Träningsvärk i smilbanden

För någon månad sen frekventerade jag en av de många loppisar som kantar Sundbybergs gator. Då hittade jag ett antal band av Svenska Dagbladets årsbok, årgångarna 1945-1950 ungefär. Förhoppningsfullt tog jag det som ett tecken och införskaffade dem för 10 kronor styck. Bra årgångar dessutom, mycket hände som bekant i världen vid den tiden.
Hur mycket tecken det var vet jag inte, men i alla händelser så fick jag bara några veckor senare nöjet att kvida av lycka. För si jag har fått jobb på Svenskans eminenta ledarredaktion. Tjoho för det!
Efter ett par dagars varggrin, med träningsvärk i smilbanden som följd, är det nu dags för fas två - fet prestationsångest.
Men, ack vad glad jag är. Oförskämt glad.

I går var jag på alliansseminarium om kultursponsring i riksdagen, en intressant tillställning om man bortser från att inbjudan damp in dagen före. Ett hett tips till alliansen i närings- och kulturutskottet är att höra av sig i tid. Pressen må vara snabb i vändningarna, men vill man ha fler ur närings- och kulturlivet närvarande ska inbjudan ut betydligt tidigare!
Nåväl. Om detta skriver jag idag under rubriken "Svår och glad - kexchoklad".

"Samtidigt finns det en rädsla för kompromissad integritet bland kulturutövarna. Kulturens möjligheter att iklä Hamlet en kexchokladsdräkt liknande Anja Pärsons är, som påpekades av Jan Bjuvberg, jur. dr. lektor i finansrätt, begränsade.
Inte heller särskilt eftersträvansvärda.
Här finns kärnan till den beröringsskräck som uppstår hos kulturen inför dagens kulturpolitiska diskussion, där ovana ord som entreprenörskap och sponsringsrelationer florerar. Man vill inte reduceras till reklampelare. Det är svårt att vara svår poet i kexchokladsdräkt, om man säger.
Dock är det allt fler inom kulturen som inser att medel från fler håll än staten faktiskt kan innebära en frigörelse och ett större oberoende.
Under seminariet noterade jag att det också bland de privata kulturmecenatrna finns en ovilja mot den affärsmässiga vinkeln. Ägaren till investmentbolaget Proventus, Robert Weil ställde sig under seminariet kritisk till synen på kultursponsringen som ännu ett marknadsföringsverktyg. Weil, som finansierar konsthallen Magasin 3, Judiska teatern och danskompaniet Batsheva, talar som erfaren mecenat när han slår fast att för honom är basen ett långsiktigt brett ansvar för demokratin, forskningen, kulturen och konsten - kort sagt det dynamiska samhället. Det är härligt att höra. Men alla företagsledare är inte som Weil. En del söker bara lite goodwill. Det kan vara okej det också, men då är det, trots allt, inte fel att samhället delar detta ansvar. Exempelvis genom att underlätta för inflödet av sponsorpengar i kulturen."


Tilläggas bör att avdragsrätten för kulturspons redan borde vara klappad och klar.
Ja, Lena, vi vet - det pågår en kulturutredning. Men alla inom alliansen är för den här förändringen, som heller inte kan antas kosta staten några större summor, så varför vänta? Just do it!
Mer kulturerier blir det framöver, en följetong är under tillblivelse...

torsdag 14 februari 2008

Hjärntvätt och tuttar

Det här är mycket intressant! På så många sätt!

Många är grejen

Apropå det Per Gudmundson skriver i dag. Jag har varit inne på just de tankarna, att det behövs många många teckningar.

Jag menar vad gör de extrema om tusentals människor av olika religioner och härkomst går ut och bara säger att de ritat en Muhammedbild som de har liggandes hemma i byrålådan.
Inga provokationer i form av publiceringar eller bombmössor. Teckningar som må vara abstrakta, Muhammed som en enkel kub, eller ett helhjärtat försök att efterlikna de ikonbilder av honom som säljs i en del muslimska länder. Den behöver egentligen inte ens existera.

Bara det enkla konstaterandet. Typ en Facebookgrupp som meddelar att: "Hemma har jag en bild av Muhammed som jag kladdade i ett block när jag pratade i telefon häromdan."
Då blir det ju väldigt bråda dagar för de radikala. Väldigt många hus att pricka in på kartor. Väldigt många mordplaner att göra upp.
Kanske så många att man tänker - fuck it.
Bara en tanke.

Nu är jag nog dessvärre lite för feg/ansvarsfull/förtjust i livet för att starta en sådan Facebookgrupp. Det vore ju lite som att servera en hitlist på silverfat.
Men ändå. Många är definitivt grejen här.

onsdag 13 februari 2008

Mycke' nu..

Hinner inte riktigt blogga som sig bör just nu. Men inser att jag glömt länka till ett gäng av mina ledare, så det gör jag nu:

Om betygsreformen
Om patientrörlighet
Om försörjningskravet
Om den rödgröna alliansen
Om mordplaner på tecknare

Over and out.

måndag 11 februari 2008

Vad kostade ditt sommarjobb?

Det är en bra sak om ungdomar får möjlighet att komma i kontakt med arbetslivet tidigt genom sommarjobb och extrajobb. Redan det är början på en meritförteckning som när man sedermera börjar söka fastare tjänster kan vittna om att man är driftig, vill tjäna egna pengar och så vidare.
Därför skickar samhället signaler till ungdomarna att ett sommarjobb ska de ha. Och de vill de såklart. Extra kosing är skönt.

Häromdagen meddelade Nynäshamns kommun att de nu tänker ge alla sina ungdomar sommarjobb. Detta ska ske genom en satsning där man bland annat anlitat en "jobb-jägare" som ska snoka fram jobb inom både näringslivet och det kommunala. 3 miljoner kronor skjuter kommunen till för att denna jobbsatsning ska bli verklighet.
Okej, det var väl snällt.
Men samtidigt, är det inte något skumt med ett samhälle där det behövs tremiljonerssatsningar för att kidsen ska lyckas jaga rätt på ett sommarjobb?

Siffrorna i rapporteringen varierar, men någonstans mellan 200 och 300 jobb är det tänkt att Nynäshamns satsning ska leda fram till. Det innebär en kostnad på någonstans mellan 7500 och 15 000. Krasst räknat hade Nynäshamnskidsen förmodligen tjänat mer på att få splitta de där tre millarna.

Men nu är det ju inte bara pengarna som räknas. Ilija Batljan (s) är kommunalråd i Nynäshamns kommun och säger att kommunen vill "erbjuda det meningsfulla i att tjäna egna pengar, få en anknytning till arbetslivet och ett arbetsintyg."
Ålrajt.
Men Batljan, vet du? Ungdomar kan både läsa och lyssna på radio. De har hört att du lägger tre miljoner på att de ska få klippa häckar i sommar. Tror du att "meningsfullt" var ordet som de först tänkte?

Om vi hade haft en vettigare arbetsmarknadspolitik hade det också funnits sommarjobb. Men den tanken slår ingen. Allra minst rikets journalister som årligen gör jobb på kommunernas oförmåga att "ordna fram jobb". Just you wait. Snart ser vi årets utgåva av den här artikeln, med den härliga utgångspunkten att inte ens i huvudstaden - som kan sägas vara det jobbtätaste området i landet - bör unga människor få uppleva det meningsfulla i att faktiskt söka ett jobb, ett jobb och sen tjäna egna pengar och allt det andra. Hela tillfredsställelsen - inte halva.

söndag 10 februari 2008

Svettiga, cyniska, främlingsfientliga, bruna, smutsiga...moderater

I morgon (länk kommer då) har jag en ledare om regeringens förslag om försörjningskrav för anhöringinvandring. Oppositionen har verkligen bitit tag i den här som det inte fanns någon morgondag och det förbryllar mig en aning att deras kritik står så oemotsagd som den gör i medierna. Var finns allianspolitikerna som förklarar och säger emot när de anklagas för att lägga fram hjärtlösa eller meningslösa förslag?

Trots att det skrivs ut med all önskvärd tydlighet i direktivet att "Sökande som är anhöriga till flyktingar och till vissa kategorier skyddsbehövande i övrigt samt till barn ska dock inte omfattas." så sprids med en löpelds hastighet uppfattningen att regeringen nu ger sig på flyktingbarn.
"Regeringen struntar i flyktingbarnens intressen" säger mp.
"Det är en effektiv piska som nu ska läggas på flyktingarnas rygg", fyller Expressens Anders Jonsson i. (Den här Jonsson, alltså.)

Nå. Nu är det alltså som så att flyktingar som flyr undan förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning undantas. Liksom skyddsbehövande. Liksom de som haft permanent uppehållstillstånd i fyra år. Således kommer detta krav främst att omfatta asylsökande som söker sig hit av andra orsaker, till exempel ekonomiska.
Åtminstone är det så det ser ut enligt direktiven till utredaren.
För det är ju faktiskt bara där vi är än så länge. En utredare ska kika på hur ett försörjningskrav skulle kunna se ut. Naturligtvis har denne utredare också uppdragits att beakta vilka som ska undantas, bland annat med konventionsenliga och EG-rättsliga aspekter i bakhuvudet.

Förslaget är inte klart, men ändå kallas regeringen och särskilt Tobias Billström cynisk och främlingsfientlig och gud vet allt. Ett strålande exempel på överreaktion kommer från Daniel Suhonen, redaktör för s-tidningen Tvärdrag:

Några svettiga moderata strateger har just nu så mycket ångest att de drar det främlingsfientliga kortet. Att tala om nya krav på människors rättigheter att ta hit sina närmaste. Att som Billström enbart prata om problem, segregation, när den politik han anför leder till splittrade familjer och bryter mot de internationella överenskommelser om barnsrättigheter som Sverige skrivit under. Följande uttalande är något av det mest cyniska som uttalats i Svensk politik:
”Sedan måste man mot detta ställa den verklighet som vi har upplevt under de sista tolv åren i Sverige, med stora integrationsproblem, med människor som har trångboddhet, bidragsberoende och annat i sin vardag.  Och vi kan inte bara luta oss tillbaka och konstatera tio, femton år från nu att ja, när utanförskapet och segregationen har gjort sitt och ungdomskriminaliteten också, att ”ja men de fick i alla fall lov att komma hit. Vi måste ha ett längre perspektiv.”

Tobias Billström (m) migrationsminister, Aktuellt 7/2 2008

Regeringens inriktning handlar om att människor med uppehållstillstånd måste ta på sig försörjningsbördan för de anhöriga de vill ta hit. Detta innebär en totalt förändrad asylpolitik, om än en EU-anpassning.
Det är fel väg.


Är du sugen på något riktigt onyanserat så läs för all del hela svadan. Det bjuds till och med på avgångskrav.
På grund av ett utredningsdirektiv.
Men visst. Om oppositionen vill låtsas som om deras invandrings- och integrationspolitik gjorde gott, så inte mig emot. Då blir det förmodligen än mer av den här varan.

Mister Biskop

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har ju som bekant klantat till det lite för sig, milt uttryckt. Häromdagen gjorde han ett utspel som i stora drag gick ut på att det kanske var dags att inkorporera sharialagar i det brittiska samhällets egna rättssystem.
Hus i helvete tog det. Med besked.
Avgångskraven regnar ner över ärkebiskopen och hans försök att reda ut och tona ner vad han sagt har hjälpt föga.
Ett påpekande som gjorts är förstås att en hel del sharialagar redan används och praktiseras i Storbritannien. Och så är det förstås både här och där. Folk har en förmåga att koppla sharialagar enbart till kvinnor som stenas och annat förfärligt, men det är förstås en rejäl förenkling. Allt som heter sharialag är inte equally upprörande. Ibland är det inte upprörande alls.

Hursomhaver. Nu säger ärkebiskopen att han inte menade riktigt det lät i hans föreläsning och i den intervju som gjordes med honom i BBC:s The world at one.
Jag är lite sjuk och febrig och har bara skummat föreläsningen, så jag tänker avstå från att göra några alltför tvärsäkra uttalanden om exakt allt Williams har sagt. Dock hänger jag, liksom Melanie Phillips (som för övrigt gör en intressant genomgång), upp mig på följande uttalande från ärkebiskopen:

"An approach to law which simply said - there's one law for everybody - I think that's a bit of a danger."

Egentligen borde ett så dumt uttalande räcka för att man ska säga att han förtjänar ett par avgångskrav. Begriper man inte att en och samma lag för alla medborgare är grundprincipen för ett jämlikt demokratiskt samhälle kanske man inte ska åtnjuta den vördnadsvärda titeln ärkebiskop.
Samtidigt är Williams något intressant på spåren.
Jag tänker på ett avsnitt av The Simpsons när Homer lyckas ta sig in i en orden och dessutom visar sig vara deras "chosen one" tack vare ett underligt format födelsemärke. Efter en tid som utvald ger sig den gode Homer på att förändra verksamheten (som tidigare mest bestått i variationer av temat dricka öl). Det blir inte populärt alls. Till slut lämnar ordensmedlemmarna orden och startar en ny orden med, eh, nya "uråldriga" riter och regler, som till exempel att inga Homers får vara med...

För de flesta av oss är lagen nu ändå lagen. Vi respekterar den eftersom vi gillar demokratin. Men för en del, och detta gäller verkligen inte bara muslimer, så finns det andra saker som faktiskt går före. Till exempel religion. Det har vi oreligiösa typer svårt att fatta. Vi tror liksom att vår hippa demokratisk rättsstatsklubb är den som alla helst vill vara med i.

Detta är i princip vad Mister Biskop går och grunnar på. Risken att samfund som vantrivs med de gängse rättssystemen ska vända samhället ryggen och starta nya, egna klubbar. Och det är klart att den risken finns, hela tiden. Den finns där när vi krånglar med äktenskapslagstiftningen också. Det är därför vi ibland tar det lilla lugna och försöker kompromissa mellan alla dessa principer, friheter och rättigheter.
Samtidigt måste det finnas gränser för kompromissviljan. Lite traditioner och religiöst mumbojumbo vid sidan av klarar en demokrati av galant, men vi kan inte backa hela vägen bara för att behålla medlemsantalet i klubben högt. One law for everybody är ett exempel på en princip som aldrig bör ruckas.

fredag 8 februari 2008

onsdag 6 februari 2008

Imamers skolning

Skriver idag om Lars Leijonborgs förslag om statliga pengar till imamutbildningar. I stora drag är jag positiv till idén, även om jag lika gärna skulle kunna ställa mig bakom ett förslag som innebar raka motsatsen - det vill säga att inga statliga pengar går in i utbildningen av vare sig imamer eller pastorer. Either or, så att säga.
Men, givet hur det ser ut i realiteten så vore det kanske inte så dumt att få in imamskrået i den akademiska och teologiska debatten i det samhälle där de faktiskt verkar.

"Sverige är en sekulär stat i vilken flera religiösa åskådningar trängs. Religiösa auktoriteter som leder församlingar måste ha kunskaper om, insyn i och respekt för vad det innebär att verka i en sekulär demokrati. En imam utbildad i en diktatur med religiöst grundad konstitution har det sannolikt inte. Därför är Lars Leijonborgs förslag om att staten ska betala för imamers högskoleutbildning – på samma sätt som den nu använder skattemedel till prästers och pastorers dito – välkommet.
Förslaget välkomnas också av Mahmoud Khalfi, imam vid Stockholms moské. Hans välkomnande är dock försiktigt. Utbildning i kunskaper om det svenska samhället gillar han, men säger samtidigt att ”Det är en fråga om trovärdighet. Vem ska acceptera en imam som staten utbildat?!”. Omar Mustafa, presstalesman för Sveriges unga muslimer, är inne på samma linje. Han gillar tanken på statligt finansierade och legitimerade imamskolor, men säger samtidigt att ”Det är inte statens sak att definiera vad som är radikal islam”.
Khalfi och Mustafa oroar sig för statlig inblandning i religiösa frågor. Det är i sig inget ovanligt. Alla religioner har en reflexmässig instinkt att freda sig från statlig inblandning – om de inte får agera stat själva. Leijonborgs tanke är därför att ett samråd mellan samfunden och staten ska leda fram till en väl avvägd utbildning.
Faktum är att det visst är statens sak att definiera vad som är för radikalt i förhållande till vilka grundläggande värderingar samhället är byggt på. Khalfi, Mustafa och övriga muslimska ledare i landet måste uppbåda lite mod. Mod att ha tilltro till de demokratiska principerna och de mänskliga fri- och rättigheterna.
Ingenting som inte bryter mot dessa kommer en sekulär demokrati att lägga sig i. Ingenting som de facto bryter mot dessa principer och rättigheter kan heller en ­sekulär demokrati acceptera – från någon religion."


Hela texten här.

tisdag 5 februari 2008

Statsministerns analyser

Allvarligt talat. Jag blir lite besviken på Reinfeldt. Inte för att han väljer Barack Obama som sin favvo-kandidat, det kan han väl få göra, men hur motiverar karln detta? Problematiserar vår statsminister? Gör han några intressanta påpekanden som folket kan lägga bakom örat och grunna på?
Nope. Han säger precis vad snart sagt varenda människa skulle göra om de fick snabbenkätens mediala mikrofon under näsan i konsumkön. Han förhåller sig så riskfritt att man slumrar till. Det är fint med jobbpolitik, men pannan kan rynkas av viss oro över Obamas protektionistiska frihandelsmotstånd.

Tradigast av allt är det påpekande som kröner statsministerns ställningstagande. Han påpekar slutligen att att han själv inte skulle kunna kandidera i USA, på grund av dödsstraffet och kravet på gudstro.
Hör ni det? Reinfeldt håller sig för god för att kandidera i USA. Och han meddelar det samma självklarhet som jag antar att Babak Rahimi skulle säga att han inte skulle kunna köpa apelsiner från Israel. Autopilot, liksom.

Visst. I USA finns det gudstro och dödsstraff. Det stämmer och är skit.
Men ska detta föreställa vår statsministers analys och slutsats av ett tajt och spännande politiskt val? "USA är ju USA", liksom?
(Maud Olofsson vågar åtminstone resonera lite vidare.)

Tage

"Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan."

Tage. Han var fin han.

Hederns risker. Det går inte att välja bort friheten.

Dagens text handlar om hedersvåld. Fler än jag tänker i den riktningen med anledning av vad som nyligen hänt i Malmö. Det är förstås inte så konstigt, även om vi inte vet säkert vad som hänt i just det fallet - eller något av de andra många balkongsnubblingar som belamrar de senaste årens statistik.

"vad vi definitivt kan säga är att det inte räcker att konstatera att unga kvinnor i åldern 16-30 blivit bra mycket mer snubbelfotade på senare år.
Det vi ändå vet är att i ett antal svenska hem döljer sig ett fullkomligt oacceptabelt förtryck. Kringskurna, hårt hållna liv som präglas av hot, våld och stor sorg. För vad annat än outsäglig sorg kan en människa känna när hans eller hennes familj blir en fångvaktare och ibland till och med bödel? Det går nästan inte att föreställa sig besvikelsen som dessa unga människor måste känna när de tvingas till detta val: din frihet eller ditt liv.
Det är omöjligt att inte välja friheten. Kanske gör man det inte öppet. Kanske försöker man smyga med sitt ”andra liv”. Sminka sig först på plats i skolan. Hemlighålla vänner. Komma hem i tid. Alltid radera inkomna sms i mobilen. Bli mästare på att ljuga.
Förr eller senare spricker det och då blir en redan hopplös situation explosiv och utan återvändo. Ett fall på fyra, fem eller sex våningar blir lösningen. Mycket sällan inträffar de här händelserna i en lägenhet som i övrigt varit tom på folk. Det säger en del. Självmord brukar inte ske inför publik.
Allt sedan det svenska rättssystemet fann för gott att fälla Pela Atroshis släktingar och banemän för hedersmord, trots att själva mordet begåtts utanför Sveriges gränser, har nya vägar sökts för att kunna upprätthålla den så kallade hedern utanför lagens råmärken.
De ökande balkongfallen vittnar om att man funnit ett sätt. Vi vet vad detta är, men vi har inget sätt att hantera det. Fall efter fall stannar vid bristen på bevis eller att det överlevande offret intygar att hoppet varit frivilligt. Men bakom kulisserna anas den traditionellt betingade grymheten, som det är varje demokratis skyldighet att göra någonting åt."


Japp. Easy way out-ledare.
"Varje demokratis skyldighet att göra någonting åt." Och det stämmer ju. Men vad? Och nu pratar jag inte om att förhindra mord, utan om att ge en massa unga tjejer tillgång till sin ungdom. Låta dem ha den tiden utan hjärtat i halsgropen hela tiden. Hur lyckas vi med det? Jag vill hemskt hemskt gärna lyckas med det på nån vänster. How? Tala om för mig!

För övrigt. Checka Rädda Barnens svar idag. De har fortfarande inte fattat baletten. Det är ganska häpnadsväckande.
Varför skriver de ett svar (på den här), där de talar om att "en folkgrupp aldrig kan hållas ansvarig", som om någon påstått det? Varför skriver de att en religion inte ska hållas ansvarig - som om någon påstått det?
Och slutligen. Varför skriver de att en kultur inte ska hållas ansvarig, när det är just en sorts kulturell tradition som faktiskt ska hållas ansvarig?
Naturligtvis skriver de inte detta i tur och ordning. Istället placeras alltihop i en mening, som för att tvinga varje läsare av artikeln att antingen skylla på religionen eller också hålla med Rädda barnen.
Billigt trick. Jag säger som Nima. Inga pengar till RB förrän de förstått!

Och GAPF sneglar mot dansk lagstiftning, vilket är en utmärkt idé i sammanhanget.

Tidigare bloggningar om heder här.

måndag 4 februari 2008

Hej då Stängselnämnden!

Detta är jättekul. På ett sorgligt sätt.
Stängselnämnden ska läggas ner. Åtminstone om allt går enligt denna promemorias planer.
Stängselnämnden har funnits sedan 1975 och har hittills fällt ett avgörande i ett ärende. Det dyraste som hänt Stängselnämnden är helt enkelt pappersarbete som bedrivits i ärendet nedläggning av Stängselnämnden.

Skälla och bråka

Idag skäller jag på vår infrastrukturminister för att hon vill krångla till körkortstagandet ännu mer. Citerar hela rasket:

"Regeringen befinner sig i ett slagregn av skäll från opposition och opinion. Kanske är det en önskan om att tvätta bort de elaka omdömena om en hård och mot utsatta sparkande regering som gör att så många välmenta förmynderiförslag poppar fram. Ett sätt att framhålla att man är en mogen och ansvarsfull regering med medborgarnas bästa för ögonen.
Men alliansen borde verkligen tänka över den strategin och emellanåt fundera på följande: Hur hade vi reagerat på det här förslaget om vi satt i opposition? Troligt är nämligen att samtliga borgerliga partier unisont hade skällt ut en socialdemokratisk regering om den lagt ett förslag som det infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) berättade om i en intervju i Svd i förra veckan.
Körkortsutbildningen ska bli dyrare och omfatta en särskild riskutbildning som förmedlar korrekta attityder till alkohol, narkotika, bilbälte med mera. Visst förmedlas de påbud och lagar som finns på området redan nu i körkortsutbildningen, men tydligen anser regeringen att fyra extra lektionstimmar står emellan oss och det goda omdömets förlovade land. Torstensson menar att lagförslaget är ”både försvarbart och viktigt”.
Regeringen vill alltså försvara sin trafikpolitiska heder, nu när nollvisionskurvan pekar nedåt. Men statistik kan hyfsas på många sätt. Man skulle sannolikt uppnå önskad effekt också om man förbjöd trafik på söndagar. Försvarbart, kanske. Men inte rätt.
Detta är inte enda exemplet på ivern att framstå som trafiksäkerhetens riddare. I höstas började man titta på möjligheterna att införa mopedkörkort, en utsikt som lär oroa både en och två landsortstonåringar, vars frihet står och faller med moppen.
Ska man därtill tänka i termer av arbetslinjen – vilket borde rendera ett intresserat öra från regeringen – så är de ständiga påbuden om nya förarbevis, kurser och körkort också fel. Antalet unga som tar körkort blir allt färre. I slutet av 1980-talet hade 75 procent av alla mellan 18 och 24 år körkort. Numera är det bara runt 60 procent. Vi tar också korten senare, vilket är beklagansvärt då kunskapsinhämtningen är som bäst i skolåldern.
Ju fler pålagor som läggs på körkortsutbildningen desto svårare blir den att mäkta med vid sidan av gymnasiet. När studenten väl är avklarad har de flesta ingen ekonomi för utsvävningar som körkortsutbildning. Plötsligt är ungdomen 25 och kan inte ens söka hälften av de lediga jobb som finns, på grund av körkortskrav. Tidigare regeringar har ignorerat dessa siffror. Det är en besvikelse att också alliansregeringen gör det."


Dessutom bråkar jag litegrann med riksdagsledamoten Elisebeht Markström. Så kan det gå.

fredag 1 februari 2008

Det är väl en utav de mest naturliga bilderna här...

Gunilla Gomér i Alingsås vill absolut inte titta in i folks sängkammare, men är underhållande nog liberal som få när det relationer mellan hästar och människor.
Kanske borde hon ha tittat på utställningen innan hon gick med på att tycka till i en tv-sändning? Eller så är hon helt enkelt släkt med Jens Orback...

Snabbis

När det gäller skojsigheterna på DN Debatt idag kan det vara en idé att läsa det här hos Jonas Morian, innan man låter sig luras av Sahlins retorik om att det tydliga socialdemokratiska alternativet är, ähum, "en starkare arbetslinje, ett starkare näringsliv och en starkare kunskapsnation".

Och när allt kommer omkring innehåller Sahlins och Östros budskap idag inget nytt jämfört med när hon och Nuder figurerade på debattplatsen senast. Återställare, bu för vårdnadsbidraget och lögner om arbetslösheten.
Jeez Louise, vilka överraskningar.... Faktum är att budskapet denna gång är så förvillande likt det förra att Kungsholmscentern faktiskt blir helt bortkollrade och tillskriver det Sahlin och hennes förre ekonomisk-politiske talesman, Pär Nuder.

Man får väl dock ge Sahlinskan och Östrosen poäng för att de för en gångs skull lät bli att gnata om 50-talet...

Hyllvärmarnas historiska betydelse är låg

Det bloggas dåligt den här veckan, jag vet. Det beror bland annat på att jag håller på med en såndär lång drapa till text som man knappt orkar läsa
Anyhu, idag skriver jag om jämställdhetsplaner och de förändringar som Nyamko Sabunis nya diskrimineringslag innebär. Förändringarna upprör mig föga. På något sätt kan det väl sägas vara signifikativt att exempelvis Uppsala Universitet, med rykte om sig att vara excellent när det gäller genusmedvetenhet, inte heller fixar att upprätta godkända jämställdhetsplaner.

"Vid en sökning på ordet jämställdhetsplan är de första träffarna från två företag som skräddarsyr och säljer jämställdhetsplaner. För många företag är det helt enkelt svårt att hinna med alla hyllvärmare som ska produceras. Det måste ju trots allt jobbas lite ibland också och framtagande av planer är inte gjort i en handvändning.
Förvisso finns det hjälp att få. På JämO:s hemsida kan man ladda ner, eller för 200 kronor köpa, en hundra sidor lång bok som ger "råd, tips och exempel på hur man stegvis gör en plan, allt från att sätta samman arbetsgruppen till utvärderingen av planen”. Därtill kan man ladda ner en fjortonsidig checklista att stämma av mot när planen väl är i hamn och redo för insättning i pärmen.
Nå, vi ska inte överdriva. En jämställdhetsplan kan visst vara ett hjälpsamt verktyg, särskilt för större företag där översikt över verksamheten är svårare. Men vi ska inte dra slutsatsen att något som är bra för vissa, nödvändigtvis är bra för alla.
(---)
Som krångelminskade åtgärd, inte minst för små och medelstora företag, är förändringen välkommen. Men från en del håll har reaktionerna varit starka. I Ekot menar JämO att ”jämställdhetsarbetet försvagas” och riksdagsledamoten Josefin Brink (v) tar i än mer och kallar förändringen ”ett historiskt steg bakåt”.
Nåja. De verkligt historiska framstegen för svensk jämställdhet uppenbarade sig inte tack vare checklistor, handböcker och politiska påbud. Sannolikheten att framtida framsteg ska göra det är låg.
Däremot har JämO en poäng i sin kritik av att företagen framöver även slipper göra ­lönekartläggningar. Det är något som faktiskt försvårar kampen för lika löner. Vet man inte hur det ser ut är det svårt att få en vettig diskussion."