måndag 31 mars 2008

Fitna - inte mycket till rulle

Jaha ja. Den fanns visst ändå. Trist vändning, men nu har jag sett holländaren Geert Wilders omstridda film Fitna. Inte mycket att lägga 15 minuter på. Spekulativt och mer eller mindre fritt från argumentation, annan än guilt by association - milt uttryckt. Som vanligt när det gäller populistisk och främlingsfientlig argumentation bygger Wilders filmen på att varva rysliga, skräckinjagande bilder av offer från olika fundamentalistiska och islamistiska terrordåd med korancitat. Det där upprapandet av verser är alltid lika tröttsamt att höra och orka bemöta. Lite elakt beskrivet brukar det se ut så här:

- Johodå, muslimer är stygga för kollahärdå i sura whoptedoo står det värsta gore-versen om vad man ska göra med otrogna. Så det så.
- Jamen hämndlystna, blodlystna och uppviglande texter finns det ju i Bibeln också...
- Jaja, men det är skillnad mellan kristendom och islam, för alla muslimer tror på och vill följa allt som står i koranen! Så det så.
- Okej, så står det säkert skrivet. Och så beskriver man det kanske också. Men görs det? Förklara då för mig varför jag har en bekant som är en sfi-lärare vars muslimska elever gärna tar ett glas vin ibland och ändå anser sig i allra högsta grad troende och goda muslimer. Om de kan bryta den regeln ibland, är det då inte troligt att de fäster än mindre uppmärksamhet vid verserna om vilka grymma öden som bör vänta den otrogne?
- Okejrå. Men de är säkert moderata eller sekulära muslimer.
- Well, ja... Vart vill du komma? Är de inte muslimer då, eller? Du sa ju nyss att alla muslimer...?

Ni fattar. Och det som Wilders gör är samma cirkel. Först gör han en film som gör gällande att allt som står i koranen har ett direkt samband med de fascistiska, antidemokratiska, sekteristiska och förfärliga terrordåd som gjorts i islams namn. Avslutningsvis tar han tag i en sida ur koranen och låter sedan ljudet av rivet papper bryta tystnaden. Därefter visas en text där filmmakaren förklarar att han rivit en sida ur en telefonkatalog eftersom det är "upp till muslimerna själva, att riva ut de ondskefulla verserna ur Koranen".
Frågan som blir över efter detta 15-minutersnummer är: Vilka muslimer är det egentligen som Wilder menar ska åta sig uppgiften att riva ut sidor eller ta itu med verser ur Koranen när han nu, föga subtilt, låtit förstå att "de alla" skriver under på verserna?

Alla religioner gör anspråk på att vara "den rätta" tolkningen. Det ligger i sakens natur. Tron innebär att det oförklarliga ges olika meningar och kanske även mål i form av olika paradis, nirvanatillstånd eller trevlig(are) reinkarnation. Det på djupet kända i detta begriper inte alltid den som inte är religiös.
Man skulle kunna dra en parallell till det sätt på vilket många med ett mindre ideologiskt och kanske ofta mera vagt politiskt intresse tänker i valtider. Läsa valprogrammen, ta reda på vilket parti som bäst servar de egna behoven för tillfället och rösta därefter. På liknande vis kan religionerna för den ateistiske, eller kanske snarare den obestämde, framstå som ett smörgåsbord, ett "utbud" av olika trosuppfattningar som man kan välja mellan om man en vacker dag skulle vakna och känna för att bli religiös.
Den religiöse skyr naturligtvis en sådan hädisk, profan och egennyttig inställning till det som för honom eller henne är livets högre mening. Detta kan den som inte är religiös förstå mer eller mindre väl, men en grundläggande insikt om att förhållandet finns är nödvändig. Det är premissen för att en vettig diskussion om religion - oavsett vilken - ska kunna äga rum.

Därför är Geert Wilders film ett futtigt debattinlägg, medan till exempel Irshad Manjis strävan att reformera sin religion är högst meningsfull. (Hon har för övrigt utlovat en egen recension av filmen inom den närmsta tiden)

Därför är det ett demokratiskt faux-pas när Pia Kjærsgaard går ut och uppmanar danska konstnärer att utmana förbudet mot Muhammedteckningar, medan det faktiskt blir intressant när Lars Vilks ritar en bild.
Hon, en politiker i styrande position, talar om för konstnärer vilka gränser de bör bryta eftersom hennes politiska framgång bygger på en önskan att jäklas med en viss religion.
Han, en konstnär, väljer att inspektera och överskrida en religiös gräns som han menar krockar med konstnärens grundläggande förutsättningar att skapa och döpa verk bäst de vill.
Det är faktiskt en jäkla skillnad.

Därmed inte sagt att även ateisterna, humanisterna och andra "o-övertygade" ska ha rätt att kritisera såväl islam som andra religioner. Men det blir inte meningsfullt om det inte görs med en tydlighet kring vem det är man vill diskutera med och vad det är man diskuterar. I Fitna syns inga sådana insikter. I stället trängs blodiga bilder med staplar som informerar om hur många muslimer det bor i Holland och Europa.
Folk blandar gärna ihop respekt med "medhårsstrykande" men det är inte samma sak. En diskussion kommer alltid att innebära oenighet, det är ofrånkomligt och mothårs. Men en respektfull diskussion kräver att båda parter lägger sig vinn om att känna till och begripa motståndarens grundhållningar. Utmana dem, visst, men en illa underbyggd attack är inte utmanande. Kunskaper i korancitat är rätt meningslösa om det är islamismen man vill åt.

Icke desto mindre tycker jag, tydligen till skillnad från Ban Ki-Moon, att Geert Wilders självfallet ska få åtnjuta friheten att få göra och visa sin film så att vi andra kan få diskutera och kritisera - eller för all del hylla - den som vi finner lämpligt. Men att jag är ett fan av yttrandefriheten torde få läsare av den här bloggen vara okunniga om, så den biten upprepar jag inte den här gången.

torsdag 27 mars 2008

Vems välfärd?

Idag en liten grej om gårdagens Sahlin-visit på DN Debatt.

"S-ledaren Mona Sahlin och Kommunals ordförande Ylva Thörn har skrivit en debattartikel om välfärden. De är kritiska mot oflexibla kommunala arbetsgivare. Medicinen är: ”Rätt till heltid.” ”Antalet till fälliga anställningar ska reduceras till 10 procent.”
- De nämner dock inte att en stor fastanställd styrka innebär upplåsta medel och en mer sårbar ekonomi för den kommunala välfärdsinstitutionen.
Mona Sahlin och Ylva Thörn vill vidare att: ”att jobben i välfärden måste bli mer attraktiva, så att fler väljer den yrkesbanan och vill jobba kvar”.
- Därför skriver de en debattartikel utan med ett ord nämna löner eller vad som blir kvar av dem efter skatt.
Mona Sahlin och Ylva Thörn är också ”djupt bekymrade över de nyliberala experiment som nu genomförs i stor skala.”
- Då skulle man gärna vilja fråga Sahlin och Thörn om de vet vad nyliberal är.
Mona Sahlin och Ylva Thörn säger sig även vara vänner av valfrihet, ”men ansvaret för kvalitetssäkringen får inte lämpas över på brukarna.”
- Vilket i klartext betyder att du inte själv anses begripa vad du gillar och inte."


För övrigt är det lite intressant det här med socialdemokrater och välfärd. Inte sällan när de diskuterar välfärdens kvalitet eller satsningar på densamma visar sig det de säger handla mest om personalen på välfärdsinstitutionerna. Nu är jag på inga vis emot bättre arbetsmiljö och lön för den som tar hand om våra mormödrar, farfädrar, barn osv, men det är ändå ett konstigt sätt att angripa välfärdsdiskussionen.

När jag läser om Sahlins och Thörns välfärdssatsning tänker jag omedelbart på de svar en socialdemokratisk nämndordförande i Oxelösund gav när äldrevården - och framför allt platsbristen - i kommunen ifrågasattes för ett tag sedan av såväl medborgare under allmänhetens frågestund som i interpellationer från oppositionsrådet.
Efter att ha skåpat ut privata alternativ som ”giriga händer”, förklarade nämndordföranden att det minsann satsats rejält på äldrevården i kommunen. Sen räknade han upp satsningarna...

"Heltidstjänster, förstärkt ledningsorganisation, förbättrad arbetsmiljö och ett politiskt mål om att höja statusen på vårdyrket, bland annat via kompetensstegen."

Vore jag tant i kö för vårdplats hade jag kanske inte jublat...

onsdag 26 mars 2008

Barnpengar - få eller behålla?

I dagens text skriver jag om Maud Olofssons utspel om barnbidraget i går. Till skillnad från i stort sett alla andra tycker jag gott man kan lyfta den här diskussionen - och gärna koppla den till en debatt om andra saker, till exempel värnskatten.
Att siffran 240 000, som nämnts i centerdiskussionen, verkar väl låg innebär inte att det inte går att prata vidare.
Den springande punkten är inte huruvida den och den gränsen skulle slå mot hela medelklassen. Det vi kanske snarare borde ta fasta på är om det är särskilt vettigt ur välfärdssynpunkt att hela medelklassen är beroende av ett bidrag för att klara biffen varje månad.
Svenskan är idag inne på något som jag gillar - barnavdrag.
Klura på den, Maud! Här finns en tydlighet som gör folk mindre "alienerade" från sina pengar. Ett bidrag "får" man. Ett avdrag relaterar man till sin egen inkomst och den skatt som dragits ifrån den.

"Jag kommer mycket väl ihåg när förändringen kom. Någon gång under slutet av mellanstadiet och början av högstadiet visade det sig att fler och fler av klasskamraterna hade nöjet att förfoga över hela sitt barnbidrag som månadspeng – en väsentligt mycket större summa än vad min månadspeng kom i närheten av. Ordningen hade ofta samband med att ett nytt ansvarsområde tillkom, nämligen att man skulle bekosta sina kläder. Åtminstone var detta överenskommelsen i teorin. I praktiken var det förstås få av dem som köpte ny vinterjacka själv. För en del familjer är barnbidragen ett smidigt sätt att ”administrera” månadspeng eller sparkonto för framtiden. För andra är ett sådant en vardagsekonomisk omöjlighet.
I går öppnade centerledaren Maud Olofsson för en diskussion om behovsprövat barnbidrag.

Ur rättvisesynpunkt är idén logisk. Välfärdens solidariska idé går ut på att bidrag ska ges till den som verkligen behöver dem. Ändå var det de som sliter mest på ordet solidaritet – socialdemokraterna – som i går var Olofssons hårdaste kritiker. Om barnbidraget inte är generellt riskerar man att urholka betalningsviljan hos de föräldrar som blir av med bidraget, menade riksdagsledamoten Veronica Palm.
Man undrar om Palm verkligen tänkte sig för innan hon yppade den tanken. Få av statens bidrag är generella, men ändå för vi inte samma resonemang där. Alla får inte bostadsbidrag, men få anför detta som argument för att inte betala skatt. Hela poängen med välfärd är ju att alla betalar, men att bara de som behöver stöd får det. Rimligen borde det faktum att mycket högavlönade föräldrar får barnbidrag urholka betalningsviljan mer.
Det glöms lätt bort, men faktum är att snart sagt varje familj med medelinkomst är beroende av barnbidraget. Det är relevant att fråga sig om man verkligen har utformat välfärden rätt när en hel medelklass lever på så tajta marginaler.

Siffran som florerat i centerns diskussioner har varit en inkomstgräns om 240 000 kronor. Den brytpunkten låter väldigt låg – 20 000 kronor i månaden kan knappast kallas hög inkomst. Dessutom vore en skarp gräns kontraproduktiv. En löneökning på en tusenlapp från 19 500 till 20 500 får aldrig bli en förlustaffär, då går arbetslinjen förlorad. Diskussionen om behovsprövade barnbidrag kan heller inte föras utan man samtidigt sätter ner foten i fråga om värnskattens skadliga effekter. Dessvärre var intresset för vidare samtal måttligt även från alliansvännerna när Maud Olofsson lyfte frågan i går. Det är lite synd, för här finns en hel del att prata om."


tisdag 25 mars 2008

Mulet

Det är snö ute. Eller inte.
Eller mycket regn. Eller för lite.
Alldeles för blåsigt. Och så vidare.
På allt upptänkligt väder finns det numera tre reaktioner.

- Janäusch, det är verkligen konstigt väder nuförtiden. Man undrar ju...

- Ha! Var har ni era klimatförändringar nu, domedagsjävlar!?!?

- Ja, nu skulle man nog allt vilja se lite av de där klimatförändringarna de pratar om, hehe!

Samtliga får mig farligt benägen att utstöta små vansinniga skrik.
Hittills har jag kvävt dem, men please! Kan vi inte bara gnälla på vädret igen? Eller skylla på nån gud? Regndansa?
Jag går med på allt, bara jag slipper vardagens gråa klimatåkallande. Inte hela tiden. Inte varje dag. Inte du också.

Kom igen. Du minns väl hur man gör? Säg efter mig:

- Vilket jävla skitväder!
- Ja fifan!
- Mhm, fifan.

Omväxling förnöjer.

Prata public service

Skrev häromdagen en kortis om Eva Hamiltons datorlicens. Detta genererade ett svar från SVT:s strategichef, Jan Petersson, så honom pennfajtas jag med idag. Jag gillar hur hans text liksom egentligen inte rymmer någon argumentation - annat än att han slänger in ordet "solidarisk". Som om solidariteten är något man kan avkräva medborgarna i evinnerlig tid, oavsett hur mycket förutsättningar och utbud förändras. Så här låter det:

"Allt fler tittar på TV via webben. 65 procent av hushållen är uppkopplade. De blir bara fler. SVT Play slår rekord. Den är den i populäraste tjänsten på nätet när det gäller att ta del av tv-program. Nästa steg blir att sända ”live”, det vill säga att erbjuda en hel SVT-kanal via internet. Men det finns en rad problem - teknik, rättighetsklarering och ekonomi - som innebär att det inte går att nu ge besked när SVT kan distribuera via internet. Det ligger säkerligen några år framåt i tiden. Det krävs teknisk kapacitet för att ett stort antal användare ska kunna koppla upp sig. Det krävs uppgörelser med rättighetsorganisationerna. Det krävs en rimlig kostnadsnivå och omprioriteringar i budgeten. SVT arbetar nu med dessa frågor.
Enligt de regler som riksdagen fattat beslut om så är alla som har utrustning som kan ta emot tv-kanaler i direktsändningar skyldiga att betala tv-avgift. Det kan till exempel vara en dator med tv-kort. Man betalar bara en avgift per hushåll, oavsett hur många mottagare man har. Har man redan en tv och betalar tv-avgift betalar man alltså inte extra för en dator med tv-kort.
Skillnaden i framtiden skulle alltså bli att de som endast har en dator skulle ges möjlighet att se SVT:s kanaler via internet – även utan tv-kort. Därmed skulle man bli avgiftsskyldig om det är ens enda mottagare. Det är en del av tanken med solidarisk finansiering via tv-avgiften, som Sveriges riksdag ställt sig bakom.
Jan Petersson
strategichef, SVT

Svar:
Jag har inget emot att Public Service finansieras solidariskt. Däremot skulle jag föredra om SVT fokuserade mindre på utbudets kvantitet och mer på kvalitén. Tv-avgiften har legat relativt stilla i flera år, medan nya tv-kanaler har växt fram. Den ekvationen innebär ofrånkomligen ett större, men tunnare, utbud.
Inför kommande livesändningar hävdar SVT att det bara är följdriktigt att ta ut tv-avgift från datorägare, som kanske bara vill maila och surfa på helt andra sajter än SVT:s.
Är det verkligen så enkelt? Svenskarna gillar public service-idén, men är ni verkligen säkra på att en ständig utvidgning, på bekostnad av medborgarnas valmöjligheter, kommer väcka folkets gillande?
Hittills har man kunnat välja bort tv. Snart blir det snart sagt omöjligt. Dessutom finns ju mobiltelefoner som det går att surfa och se film i. Är mobilen också en mottagarutrustning? Jag ser det framför mig. ”Just nu. Skärpt tv-avgiftskontroll i - på alla gator och torg!”
SVT:s hållning i denna fråga lär generera lika mycket ”badwill” som musikbranschen fått med sin jakt på fildelare. Man framstår som bakvänd, teknikfientlig och föråldrad. Man gräver public service grav. Det beklagar jag.
Sanna Rayman"


För övrigt noterar jag att socialdemokraterna "oroas" av något så harmlöst som ett seminarium om public service. Diskussion är jobbiga grejer. Bäst att låta bli.

Örfilens förtjänster

Häromdagen bevistade jag ett av stureplanscenterns möten med en inbjuden gäst. Gästen var denna gång Maciej Zaremba och det hela resulterade i en ledare om kränkthet, diskriminering och nya ombudsmannatjänster.

"Zaremba funderar kring detta samhällsfenomen och säger att något i vår förmåga till självorganisering verkar spela demokratin ett spratt. Många talar för särskilda problem, men få talar längre för med borgaren. Helheten förlorar och fragmentiseringen växer.
Det säger något att Svenska ångestsällskapet har fler medlemmar än vänsterpartiet, menar Zaremba.
Vad är egentligen känslan ”kränkt”? Den tabubelagda ilskan tas upp och ett par praktiserande psykologer och psykologistudenter i publiken bekräftar sammanhanget. När man är arg, men inte säger ifrån, resulterar det i stället i att man förminskar sig själv och känner skamblandad aggression. Ibland kan en örfil vara en lösning på en svår situation, inflikar Zaremba och han har en poäng.
Vi har överfört all konfliktlösning till samhället och vill att samhället ska erbjuda upprättelse när våra känslor rörts upp. En ovälkommen tafsning genererar en anmälan, trots att örfilen kanske vore en tydligare markering för båda parter. Mobbaren som portats från skolavslutningen anmäler sin skola för diskriminering. Vi får en anmälningarnas maktkamp, där ingen vinner och alla är kränkta.
På rak fråga konstaterar Zaremba att han inte tror att lagstiftningen är problemet. Snarare den uteblivna rättsliga tolkningen av den. För faktum är att oerhört få fall faktiskt drivits hela vägen upp till Högsta domstolen. De flesta instanser, vare sig det är skolor eller företag, viker sig tidigt i processen och gör upp med anmälaren innan domstolar hunnit kopplas in. Alla räds en stämpel som diskriminerande. Detta i kombination med att de olika ombudsmännen - HomO, JämO, DO - har som uppgift att vara samtidigt opinionsbildande och rättsvårdande skapar en osäker vardagspraxis utan tydlig förankring i lagstiftningen.
– Kränkt blir man när man saknar andra resurser - självförtroende, position, språk ­etcetera, konstaterar Zaremba.
Tveklöst är det så. Frågan blir då vad som är bäst att göra för den resursfattige. Att ge honom eller henne ett ”tillhygge” eller att faktiskt tillföra de saknade resurserna? Det senare låter klokare och dessutom mer optimistiskt. Identitetspolitiken får inte utvecklas till att man cementerar diskrimineringsgrunderna. Grunden måste vara att trångsynthet och fördomar ska bort.
Nyligen utlyste jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) tjänsten som diskrimineringsombudsman för en ny myndighet där alla diskrimineringsområden ska samlas. Det är ett steg i rätt riktning. Vi ska arbeta mot all diskriminering – inte sträva efter att utvidga dess områden."


Hela texten här.

söndag 23 mars 2008

Filmen som inte fanns

Gudmundson luftade i går förhoppningen att den på förhand skandalomsusade filmen Fitna bara skulle vara en enda stor hoax och fick idag sin förhoppning infriad.
På den sajt som klarade sig undan nedstängning möts besökare nu av budskapet att ingen film finns och heller aldrig varit planerad.

"Holland might not be considered as a country with a great sense of humour but ever once in awhile even in Holland they crack a joke. So, bottom line; if you are here to find the Famous Fitna movie I guess you have been had !!! 
On the other hand, if you are worried about how much unrest the rumour of a 15 minute movie about Islam can create, maybe it is time to identify and deal with the issues at hand.
When points of view are miles apart, the truth can usually be found near the middle."


Vändningen gör mig munter. Inte för att det vore så himla fel att göra en islamkritisk film, men för att poängen faktiskt blir större så här. Ryktet om en film räckte för att webbleverantörer skulle stänga ner en hemsida med hänvisning till filmens innehåll. Ryktet om en film genererade demonstrationer. Ryktet om en film fick allehanda politiska högdjur att uttala sig. Allt detta innan filmens innehåll varit känt.

Det säger något om hur snett vi hamnat. Det är lätt att dra en parallell till hur debatten om Lars Vilks Rondellhund lyckades sparka igång långt innan någon hade sett bilden ifråga.
Konst och budskap i text eller rörlig bild döms alltså på förhand ut på basis av rykten, beskyllningar eller föreställningar om illasinnade uppsåt.
Och vad värre är - det sker inte uppifrån. Hotet mot yttrandefriheten är inte ett statligt eller diktatoriskt grepp om den strupe som vill tala. Vi lägger munkavlen över oss själva. Det är dessutom uppenbart att många ser denna utveckling som ett fräscht demokratiskt framsteg.

För mig känns det inte fräscht. Och ärligt, jag skiter i vilken religion vi pratar om här. Just nu kanske islam toppar känslighetslistan, men i princip gäller samma mekanismer alla religioner.
Religioner föreskriver alltid levnadsregler för människan. Därför kommer religionerna alltid att befinna sig i drag- och maktkamp med demokratin och dess principer och rättssystem. Måhända kan islam sägas vara den minst vane spelaren i denna maktkamp, men detta räcker inte som anledning för att plötsligt ta ställning emot demokratins grundläggande principer.

Ändå gör många i västvärldens demokratier just detta. Det verkar finnas en väldigt stark reflex hos oss som gör att vi gärna tar minoritetens parti och rentav misstror den majoritet som vi själva är en del av. Problemen med detta reflexmässiga indelning av människor i olika storheter är många.
Sett till religionsfördelning är islam förvisso en minoritet i de flesta västländer. Samtidigt är det knepigt att bygga sina ställningstaganden i demokratifrågor på detta förhållande, eftersom man då förutsätter att religionstillhörigheten kommer i första rummet för alla muslimer, vilket i mina ögon låter mer som än fördom än någonting annat. Dessutom bortser man helt ifrån det globala perspektivet - som knappast placerar islam i facket minoritetsreligioner.

Många tar påvens ställningstaganden emot islamkritik till intäkt för att han minsann är mer empatisk än alla stygga muhammedtecknare och skrikiga yttrandefrihetsfundamentalister.
Visst, det är en möjlig tolkning. En annan tolkning skulle kunna vara att påven är smart nog att använda en befintlig kamp mellan religion och demokrati till sin egen religions fördel.

För egentligen. Är det inte högst naivt att tro att påven tar ställning mot yttrandefriheten bara för att rädda muslimernas sårade känslor? Självklart begriper han att han i nästa steg kan kräva samma omsorg om alla de kristnas känslor nästa gång en Life of Brian görs eller en ny punkfestival ser dagens ljus i Linköping. Redan idag gör han förarbetet och flyttar med sitt ställningstagande fram alla religioners positioner och vidgar deras handlingsutrymme - på demokratins och yttrandefrihetens bekostnad.

Detta ska heller inte läsas som en konspiratorisk, allmänt religionsfobisk iakttagelse. Jag är inte religiös själv, men när faktiskt en stor respekt för människors tro och tycker att man bör göra det. Dock måste det finnas plats för realism och realistiskt sett kommer religionerna (om än rivaler ibland) och deras företrädare alltid göra gemensam sak i dragkampen mellan vad som ska vara deras och vad som ska vara demokratins domvärjo. Tjänster och gentjänster.

Med andra ord. Det är kortsiktigt och ryggradslöst att stirra sig blind på vem som är dagens minoritet när de demokratiska grundvärdena står på spel. Anser man att demokrati, yttrandefrihet och ett rättssystem där alla anses lika inför lagen är ett system värt att behålla måste man också stå upp för det. Oavsett vilken religion det är som kommer med invändningar.

Alla mina ägg i en korg

Ett inlägg under kategorin skryt. Jag har målat ägg och är nöjd.
Glad påsk!



lördag 22 mars 2008

Tut tut - it's da sound of vår regering!

"Hotet mot allmännyttan har avvärjts" konstateras det i en föga balanserad ingress i DN idag.
Mr Hot himself - Mats Odell - väntas nämligen kasta delar av utredningen om hyrorna och de kommunala bostadsbolagen. Mats Odell har nämligen velat låta hyrorna i attraktiva områden - som till exempel Stockholms innerstad - spegla dessa områdens status som eftertraktade. Detta förhållande "avslöjade" vi redan för några veckor sedan, vilket skapat stor debatt på nätet, där Mr Hot numera kallas "marknadstaliban", förklarar DN.

Jodå. Jag drar mig till minnes en av DN:s artiklar på temat. Fyra-fem herrar och damer boendes kring Fältöversten beklagade sig storligen över att det kanske skulle bli dyrare att bo på Östermalm och påpekade att det var orättvist. För faktiskt fanns det ju dåliga saker med att bo i innerstan också. Det var till exempel bullrigt och svårt att hitta parkering...

Alltså. Det är mycket möjligt att utredningen innehåller delar som inte bör genomföras. Men sen när är tanken med någon utredning att den ska genomföras i sin helhet? En utredning utgör underlag. Detta verkar medierna i största allmänhet ha glömt av fullständigt. Varje gång regeringen inte gör exakt så som det står i ett ursprungs-PM, en utredning eller i ett förslag ute på remiss så meddelas det högtidligen att regeringen "backar". Jag skrev om detta i en ledare om sjukskrivningar häromdagen, men resonemanget är lika giltigt i andra fall:

"Tut tut tut tut tut tut.... Om alliansregeringen skulle ha ett soundtrack vore det nog en lastbils backsignal. För jösses så många rubriker på temat ”Regeringen backar om” vi fått under det senaste året.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det är just rubriker vi talar om. Regeringens ”backande” i olika frågor behöver inte nödvändigtvis tolkas som att man viker sig i tid och otid.
I det senaste fallet handlar det till exempel om ett förslag på remiss och då är det faktiskt ganska normalt – eller borde åtminstone vara det – att en regering lyssnar till remissinstanserna. Att det inte varit tradition att göra så bland svenska regeringar innebär inte att det är ett svaghetstecken."

I Svenskan idag påpekas ett annat problem som hör ihop med ovan. Nämligen det att regeringen inte tillräckligt förklarar skillnaden mellan sin politik och det oppositionella alternativet. Det är en viktig poäng och tandvårdsreformen, och dess fokus på de mest vårdbehövande, utgör ett utmärkt tillfälle att tydligt och pedagogiskt göra det. Den kritik som oppositionen lyckades få ur sig i höstas, när tandvårdsreformen diskuterades en del, begränsade sig till dumheter som att regeringen var "för sent ute".

Nåja. Med tanke på att socialdemokraterna under tolv års maktinnehav gjorde ingenting, så kan alliansen ta lätt på den kritiken. Om någon varit försenad i tandvårdsfrågan är det otvivelaktigt sossarna.

Den giltiga kritik som möjligen finns mot tandvårdsreformen är att det är något skralt på förebyggande-sidan, vilket framför allt tandläkarskrået påpekat. Här finns en poäng, det preventiva är i längden kostnadseffektivt. Men den aktuella satsningen är inte blind för detta. Snarare gör man ett aktivt val när man väljer att få bukt med de största problemen först. Det är helt enkelt nödvändigt. Det dentala förfallet har pågått för länge för att det ska vara för­svarbart att just nu ”dutta” ut insatser på flera håll.
Tandvårdsreformen är inte i första hand millimeterrättvis, den är i första hand solidarisk.

Men allt detta måste regeringen säga själv också. Och inte rädas att faktiskt själv peka på kontrasten mellan den egna politiken och oppositionens misslyckanden på samma område.

Del 3. Högern och kulturen. Kulturen och högern

Okej. Del tre i följetongen om högern och kulturen. (Del 1 och 2)

Kapitel 3. Alla jävlar är nyliberaler!

I den pågående kulturdebatten i P1:s Obs har borgerliga debattörer under några veckor fått ge sin syn på kulturen och kulturpolitiken. Nu lämnas ordet till kulturvänstern. Under rubriken "Vad säger kulturvänstern?" ska ett antal vänsterdebattörer göra detsamma. Ge sin syn på kulturen och kulturpolitiken, alltså. Intressant nog har man ännu inte gjort så mycket av detta. Maria-Pia Boëthius har manat till kamp mot nyliberalerna och Tiina Rosenberg har hävdat att det pågår "en utrensning av vänsterfolk i kulturlivet" i och med den tilltagande kommersialiseringen. Men detta är ingen "syn på kultur". Det är att måla upp hotbilder.

Per Wirtén intog i sitt inlägg häromdagen en lugnare hållning. Liksom Maria-Pia och Tiina uppehöll han sig uteslutande vid "nyliberalerna", men han konstaterade att dessa är en gapig minoritet "som inte har nåt att säga om konst". Därför gapar de. De är "arga över sin egen stumhet och oförmåga". Wirtén konstaterar på ett sätt som jag antar ska markera hans åsiktsgenerositet att det är synd att det syns så få kritiska röster ur dessa falanger på kultursidorna, men konstaterar därefter att detta är anledningen:
"Få nyliberaler klarar uppenbarligen av att skriva särskilt intressant och reflekterande om konst och litteratur."
Ååkej Per. Snygg elakhet. Men inte sant. Per Wirténs argumentation innehåller i två viktiga problem jag ser i den här debatten.

1) Alla jävlar är nyliberaler!
Jag själv och snart sagt alla jag vet på högerkanten som gett sig in i kulturdebatten har vid ett eller annat tillfälle avfärdats som nyliberala. Om en person som mopsat upp sig i en debatt kan anklagas för att vara nyliberal, så behövs ingen vidare argumentation, tycks vänstern tycka. Det är förstås ett smidigt sätt att slippa lyssna på det ganska brokiga åsiktsspektra som finns inom borgerligheten, men renhårigt är det fan inte. Inte ens på Timbro, nyliberalernas näste om du frågar en Wirtén eller Boëthius, är alla nyliberala. Men emedan man gärna urskiljer nyanser mellan förtielva sorters feminismer är det tydligen enormt svårt att skilja en liberal från en libertarian.

Per Wirtén använder samma trix i sitt inlägg och talar därför uteslutande om nyliberaler. Han har dessutom en förklaring till varför de inte hajar konst överhuvudtaget - nyliberalismen är kulturens helt naturliga fiende eftersom konstnären letar efter det irrationella och röriga ibland oss medan nyliberalismen, liksom kommunismen, är hyperrationell och söker ett utopiskt läge av balans och stillhet. Inga strukturer här inte - detta är alltså den "naturliga" förklaringen till fiendeskapet mellan kultur och nyliberalism. Den ideologiska vurpan får gärna någon ta honom ur, kanske företrädesvis någon renlärigt nyliberal, om sådana finns...

Dock. Wirtén och många andra förminskar alltså ständigt kåren av kritiker genom att avfärda dem som en liten mobb nyliberaler, trots att sanningen är att allehanda liberaler och kulturkonservativa har saker att säga, men inte hinner säga flaska förrän det står nyliberal i pannan på dem. Det kanske är väldigt förvirrande för kulturvänstern att liberaler och konservativa emellanåt försvarar nyliberaler eftersom attackerna mot dem ofta är långt under bältet. Kanske tror Wirtén, Schottenius, Kärnborg, Malm och alla de andra att den som försvarar en nyliberal också måste vara en själv.
Äh, jag orkar inte fundera över varför de envisas med att göra skit av debatten på detta sätt. Jag kan bara konstatera att det görs.

2) Nu pratar vi om nåt annat!
Wirtén försöker flytta debattens kärna och hävda att problemet är att nyliberaler (vilket framöver bör tolkas till allt som befinner sig inom den borgerliga sfären) inte skriver bra om konst och litteratur.
Såvida Wirtén inte har en ideologisk karta över varje film-, teater-, dans-, litteratur- och musikrecensent i landet förstår jag inte vad han menar. Nån liberal har säkert slunkit igenom här och var... Den "gapiga" kritiken från oss på högerkanten har aldrig gällt representativiteten bland recensenterna. Det område där krockarna uppstår är den bredare kulturkritiska delen av till exempel kultursidorna. Den del som Per Wirtén befolkar med sina, öh, "konstrecensioner". Mig veterligen har Per Wirtén inte skrivit om konst på jäkligt länge. Hans texter handlar om det amerikanska valet, om flyktingpolitik och integration, om Åsne Seierstad och om socialdemokratin. Och Wirtén är inte ensam i skrået "ledarskribent på kultursidan".

Den här delen av kulturjournalistiken har för vana att återkomma till marknadsekonomin och nyliberalerna. Ibland pekas de ut med namn och behängs med otrevliga epitet, ibland inte. I alla händelser kan man konstatera att nyliberaler och kapitalism är i allra högsta grad närvarande på kultursidorna - i form av spöken, sotare och vargar att skrämma läsarna med. Och om någon på högerkanten till äventyrs vill gå i svaromål och ge ett annat perspektiv är det alls inte säkert att han eller hon får lyxen att göra det eftersom detta perspektiv bedöms som "ointressant" och "politiserat".
Samma slagsida syns också i nyhetsvärderingen. Jag vet ju själv hur man bäst marknadsför gentemot kulturjournalister och tänder till gör de allra mest om budskapet har en air av politik (vänstersådan). Det är alltid svårare att marknadsföra en föreställning som behandlar mer existentiella frågor som liv och död eller dylikt. Alltid lättare att få napp om man drämmer in något om marginalisering, slå underifrån eller liknande.

En invändning från vänstern kunde här vara att "Jamen ni har ju ledarsidorna". Jo, det stämmer. Förvisso ligger de i stort sett alltid efter kultursidorna i fråga om dagstidningarnas "mest lästa", men visst. Ledarsidorna har "vi". Men ledarsidorna är också de enda sidorna som är öppna med vad de är ideologiskt. Kultursidorna är det inte. Det innebär att man politiserar under falsk, "balanserad" flagg, vilket inte är särskilt hederligt.


Malin Hellkvist Sellén är en strålande svensk koreograf som gör dansverk i vilka hon ofta forskar i ämnen som kön och identitet - nu senast i kombination med religion i föreställningen "En kristen kväll".
Skulle jag föra en politisk diskussion med M H-S om kön och identitet vore det säkert mycket vi inte skulle hålla med varandra om, men hon gör bra och fascinerande föreställningar som jag tycker att det är utomordentligt intressant att bryta mina åsikter mot. Detsamma gäller många andra av de konstnärer jag jobbat med eller vars verk jag sett. Deras världsbild, ideologi och politiska åskådning är kanske inte min, men därmed inte sagt att jag inte kan se kvaliteten eller finna verket intressant. Jag går inte på teater eller dans för att få mina åsikter och min världsbild bekräftade. Snarare för att få dem utmanade. Den bästa konsten utgör på ett eller annat sätt "food for thought".

Vad som däremot bekymrar mig är att kulturvänstern ibland verkar arbeta efter motsatt princip. De meddelar gärna sin publik att den ska få sina normer och föreställningar ifrågasatta, men utsätter sig själva sällan eller aldrig för lägen där deras normer bryts mot något diametralt annorlunda. Om så skulle ske, ja då resulterar det bara i ännu ett av dessa vredgade unisona utbrott.

Därför är det mycket få människor från kulturen med på Timbros seminarium, som var starten för denna följetong. Därför är folk helt vansinnigt upprörda för att Johan Stael von Holstein sitter i Kulturrådets styrelse. Därför blir alla topp tunnor rasande när Dilsa Demirbag Sten ifrågasätter ett specifikt kulturstöd till en tidning, vars kvalitet hon ställer sig frågande till.

Om jag var i kulturbranschen, vilket jag inte längre är, hade jag varit betydligt mer upprörd över att det aldrig tidigare suttit en Johan Staël von Holstein i KUR:s styrelse.

Om jag var i kulturbranschen, hade jag varit betydligt mer upprörd över att referensgrupperna så galet sällan är oeniga. I stället för att, som många gjort, påpeka att oenigheten är ett tecken på att gruppen "politiserats".
En rimligare tolkning är väl att enigheten hittills varit tecken på politisering och att oenigheten nu vittnar om att nåt slags mångfald äntligen börjat råda?

Nyliberalerna har inget intressant att säga om konst, hävdar Per Wirtén.
Tja, men å andra sidan verkar kulturvänstern mer intresserad av att prata om nyliberalerna än om konsten.

Om jag var kulturjournalist, då hade jag definitivt beklagat att jag under min yrkesliv fått beskriva så sorgligt få tvister i KUR:s referensgrupper.
För varje sådan tvist kan leda till väldigt intressanta debatter om kulturen och dess mening och kvalitet.
Och det är väl sådana debatter vi ska ha, eller?

torsdag 20 mars 2008

Resvärdig

Alltså. Den här "Jamen durå-vinkeln" i genren avslöjandejournalistik har jag lite svårt för. Så egentligen blir jag inte särdeles upprörd över att Mona Sahlin med flera politiker flyger till Chile för att studera klimat. Det hade ju inte varit särskilt effektivt att ta en båt.
I stället är det två andra saker som jag hänger upp mig på i Politikerbloggens nyhet.

För det första kan man i texten läsa att: "Flyger de tre businessklass istället för ekonomiklass fördubblas utsläppen."
Fördubblas? Hur hänger det ihop?

För det andra, Maria Wetterstrands kommentar:
Jag kan inte fördöma att man träffas för att diskutera klimatet och försöka göra något. Då vill jag hellre fördöma alla de onödiga resor som sker varje dag, där de som reser inte åstadkommer något.

Vilka resor är detta, Maria?
Jag undrar ofta över detta. Vanligtvis är det nöjesresorna, privatresandet som anses "onödiga". Nöjsamt kan man ju ha det hemma. Eventuell släkt i andra länder kan man ringa. Möta andra kulturer kan man göra i böcker. Lära sig språk också. Allt sånt kan vanligt folk göra utan att flänga jorden runt. Det borde de också fatta. Att det liksom finns viktiga resor att göra. Till exempel Mona Sahlins klimatresa.

Fast egentligen borde ju även Mona Sahlin, Göran Persson (japp han ska också med!) och övriga medresenärer ur Socialistinternationalens klimatkommission kunna ta reda på ganska mycket om forskningsläget i klimatfrågan utan att åka till Chile och Antarktis. Det är fullt möjligt. Det föreligger inget direkt behov av att händer skakas IRL.
Jag nog skulle vilja påstå att handskakningsbehovet inom Socialistinternationalen väger betydligt lättare än en vanlig privat-/nöjesresenär som "åstadkommer" sådant som att bli kär i en spanjorska, krama sin farmor i Thailand eller lära sig kinesiska i Kina.

Wirténs intresse = måttet på kvalitet

I P1:s Obs har det under några veckor upplåtits etertid åt ett antal borgerliga kulturdebattörer. Nu är det dags för moteld, vilken hittills anlagts av Tiina Rosenberg, Maria-Pia Boëthius och senast idag Per Wirtén.

Den senares inlägg kickade i gång mig rejält. Wirténs inlägg är helt oslagbart självrättfärdigt. Han konstaterar att det visst är ont om nyliberaler i kulturdebatten, men det är inte för att de inte släpps in i den. De uppnår bara inte tillräcklig kvalitet.
"Få nyliberaler klarar uppenbarligen av att skriva särskilt intressant och reflekterande om konst och litteratur", säger Wirtén.

Bortsett från att detta är rätt oschysst argumentation eftersom få nyliberaler tillåts bevisa motsatsen så är det ett uppenbart försök att försöka vrida bort fokus från debattens ursprungsämne. För det är ju inte detta den pågående och förvisso vilt spretande kulturdebatten främst har handlat om.
Ingen har efterlyst en strikt höger/vänster-representativitet bland dans-, film- och konstrecensenterna.
Däremot har det påpekats att i de bredare samhällskritiska kulturdebatterna finns det en tydlig blindhet inför perspektiv som avviker från vänsterns. De upplevs helt enkelt inte som, för att återanvända Wirténs bedömning, intressanta.

Det som inte verkar slå Wirtén är att ordet intressant är en värdering, ett omdöme. Och att det kanske visst finns liberaler och nyliberaler (ett annat problem är ju att snart sagt alla liberaler brännmärks som nyliberala av kulturvänstern) intressant, även om han inte tycker det. Att det kanske är på det viset att Wirténs intresse lättast väcks om skribenten delar hans världsuppfattning. Att det säger något om kultursidornas läggning att det betraktas som vansinnigt intressant att både länge och väl diskutera en bok som "De skamlösa", medan Timbroboken "Yppighetens nytta" förbigås med på sin höjd ett fniss och himlande ögon.

Men, nej. Inget av detta slår Wirtén. Nyliberalerna skriver inte intressant eller reflekterande. Därför är de "gapiga".
De är "arga över sin egen stumhet och oförmåga."

Nå. Vi kan härmed tacka herr Wirtén för att ha sparkat igång mitt lätt insomnade intresse för den följetong på temat högern och kulturen som jag redan påbörjat. Här finns del 1 och 2. En tredje är att vänta under påsken.

Meanwhile - läs gärna en lång sak från häromdagen om artighet, våldtäkter och utopisträvan. Eller vad den nu handlar om...

Fattar inte riktigt

Ekot har en skum nyhet. Den verkar vilja något, men jag vet inte vad. De nya vinrekommendationerna för gravida hamnar i skottlinjen, men det är lite förvirrat och luftigt alltihop.

"Barn till mödrar som var under 21 år och precis i början av graviditeten när starkölsförsöket inleddes jämförs med bland andra de som föddes precis innan försöket, och även med barn födda i övriga Sverige som inte var med i försöket."

Jag fattar inte. De hade alltså med gravida kvinnor i starkölsförsöket som "tvingades" dricka öl? Eller förutsätter man bara att de gjorde det eftersom starköl i butik är så oemotståndligt för gravida kvinnor? Eller har man pratat med barnen och frågat dem nu om deras mödrar sagt att de drack när de var gravida? VET man att de drack?

Nog måste det finnas bättre underlag än det här för studier av alkoholpåverkan på foster?
Sen kopplingen "lyckas sämre på arbetsmarknaden". Jaha. Skolan gick bra, alltså?

Plan B

Dagens text handlar om den Plan B, som Anders Borg och Maud Olofsson presenterade i går.

"Nej, sprickfärdiga av stolthet var de kanske inte, ministrarna, när de i går presenterade vad som närmast kan kallas ”Plan B” i försöken kickstarta jobbtillväxten inom tjänstesektorn.
Ursprungstanken, att sänka avgifterna just inom denna sektor fick regeringen på fingrarna för av EU, så nu blir det sänkt avgift för alla unga under 26 år i stället. Att EU ställt till regeringens planer var Anders Borg ohöljt och starkt kritisk till under presskonferensen i går.
- Alla förslag som förutsätter att man åker ner till Bryssel och ber om tillåtelse bör ligga väldigt långt ner i byrålådan, sa finansministern.
Och visst är EU-byråkratin ofta i vägen för de nationella politikerna, men samtidigt tål det påpekas att EU inte skulle ha någonting alls emot en generellt sänkt arbetsgivaravgift. För att inte tala om Sveriges alla arbetsgivare – och då särskilt de mindre företagen.
Men, en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna ryms tydligen inte i Borgs plånbok, så vi får nöja oss med ”Plan B”. Många unga får sina första arbetslivserfarenheter just inom tjänstesektorn, varför detta förslag blir är den enklaste lösningen om man vill slippa vajande pekfingrar från Bryssel. Men optimalt är det inte, det kan man inte säga.
Borg han knappt sluta prata förrän oppositionen var igång. Socialdemokraterna tyckte att förslaget var ett fiasko, medan miljöpartiet återanvände gammal kritik. ”Regeringen tar pengar från småföretagen och ger till McDonalds”, skrev Per Bolund (mp) i ett pressmeddelande.
McDonalds-argumentet är trams. Visst är snabbmatskedjorna en stor arbetsgivare för unga, men det finns fler. Landets kommuner gråter säkert inte över att sommarjobben framöver kommer att lämna fler skattekronor över till kommunal välfärd.
Två av alliansens viktiga satsningar för att puffa igång tjänstesektorn är i och med detta snart genomförda. Avdragen för hushållsnära tjänster har tagits emot väl, men hade säkert kunnat bli än mer effektiva om utformningen hade inneburit lite mindre krångel för den enskilde. Gårdagens besked sällar sig till hushållssatsningen så till vida att man fått överge ursprungsidén till förmån för en något sämre utformning.
Betyget på dessa två genomföranden får därför bli godkänt. Men guldstjärnan uteblir."

onsdag 19 mars 2008

Hej då Arthur

Så många fantastiska iakttagelser han gjort av mänsklighet, Arthur C Clarke - så science fiction-författare han var.
I tanken ständigt utanför såväl som innanför boxen.
För att inte tala om att han gav oss hela idén om datorer som får tokspel och ger sig på människor. Nu har Sir Arthur gått ur tiden.

Jag är ingen drömmare och har aldrig varit det. Jag ser mig själv som någon som ser på vetenskapen och ställer frågan: Vad kan det här leda till? Hur kan vi använda det här för att förbättra världen? Jag hoppas att jag på något litet sätt har hjälp utvecklingen en bit på traven.

Klart du gjorde. Hej då.
R.I.P.

tisdag 18 mars 2008

Halva trafiken för hela priset

Det har varit mer än lovligt trångt på pendeltågen de senaste dagarna. Tryckt mig in har jag - finns det en risk att missa Nyköpingståget så skapar jag stjärterum, men jag har sett flera som helt enkelt givit upp försöken att klättra ombord.
Anledningen till trängseln är alltså att SL redan "tagit påsk". Eller åtminstone tycker de att resenärerna ska ha gjort det.
Idag berättar Mikael Lindskog, kommunikationschef på Stockholmståg, att han inte kan "redogöra historiken varför det här beslutet togs från början" och hävdar att det nog måste vara en liten "miss" bakom.

Det tror jag inte ett smack på. SL bestämde sig för att spara en slant, måhända inspirerade av SJ, som varje år ställer till det för pendlare i Mälardalsregionen genom att dra in hälften av tågen sommartid.
Argumenten är även där att resandet minskar och det hade jag kunnat köpa om det inte vore för att SJ, precis som SL nu, hade en så väldigt generös tolkning av hur långt ledigheterna sträcker sig.
Det är kanske en enorm överraskning för SJ och SL, men faktum är att vuxna människor vare sig har sommarlov eller påsklov. Vi jobbar och vill gärna ta oss till jobbet.
Hela priset för halva trafiken är ingen vidare affärsidé.

Mammatunga

När jag var liten hade jag hemspråk. En timme i veckan i ett par år, företrädesvis under lågstadiet. Jag tror i och för sig att hemspråk kan vara en bra grej, men för min de var det rätt lönlöst eftersom min far aldrig pratade annat än svenska hemma. Eller ja, svor gjorde han på tjeckiska.
Således kan jag en del av gårdens alla djur samt svordomar. Letar jag lite i minnet hittar jag även haranger av verbböjningar efter person, men de ramsorna blev egentligen tydliga för mig först när jag började läsa andra språk i skolan. I ettan-tvåan har man litet - om något - grepp om grammatikens härliga vindlingar.

Nå. Idag skriver jag en sak om modersmålsundervisningen, som ska ägnas lite extra uppmärksamhet från DO eftersom det emellanåt råder brist på modersmålslärare ute i kommunerna, inte minst när det gäller de nationella minoritetsspråken.

"Nu har Diskrimineringsombudsmannen bestämt sig för att utreda huruvida två kommuner som varit på tapeten i rapporteringen – Karlshamn och Karlskrona – i och med de inställda undervisningarna kan anses ha gjort sig skyldiga till strukturell diskriminering. En projektledare på DO, Heidi Pikkarainen, förklarar tankegången i Sveriges Radio:
”Rätten till sitt modersmål är en kunskapsfråga och någonting som borde vara likvärdigt med till exempel undervisning i fysik.”
Visst. Modersmålsundervisningen är en kunskapsfråga såtillvida att den fyller en funktion när det gäller att på bästa sätt tillägna sig goda kunskaper i svenska. Att kunna ett språk halvbra innebär att inlärningen av nya språk också riskerar att stanna vid samma nivå.
Ur detta perspektiv är det självklart viktigt att kommunerna strävar efter att erbjuda modersmålsundervisningen.
Pikkarainen menar att frivilligheten i modersmålsundervisningen är ”problematisk” och påpekar att om ”det rådde brist på fysiklärare på högstadiet” skulle man ”inte kunna ställa in lektioner” med samma lätthet. Nej, troligen inte. Samtidigt bör det kanske påpekas att fysiklärartätheten sannolikt är högre än tornedalsfinsklärartätheten."

måndag 17 mars 2008

Nyköping skramlar och ler

Skriver idag, föga förvånande, om helgens fulbesök i Nyköping, vilket blivit rejält omskrivet.
Nyckelupproret har - med rätta - fått en hel del uppmärksamhet och beröm i såväl media som bloggosfär. I och med idén med nyckelskramlandet har manifestationerna och demonstrationerna mot den ökade närvaron av nazism i Nyköping funnit sin rätta form. Fredligt, folkligt och tydligt.
På sn.se pågår en livlig diskussion efter helgens händelser och de allra flesta är helt enkelt oerhört stolta över att vara Nyköpingsbor just nu. Det bör de vara. Men, alla är inte övertygade och det är väl delvis dem jag vänder mig till i dagens text.

"Av tumultet som uppstod just denna helg finns ett par lärdomar att dra. För polisen, som överrumplades av närvaron och åtminstone inledningsvis var oförberedda, är det en påminnelse om att Nyköping finns på kartan för långt fler än ett par lokala odemokratiska element. Det är sorgligt att konstatera, men vi lär få se repriser på helgens händelser.
För nyckelskramlarna själva visar de våldsamheter som ändå ägde rum på vikten av att hålla manifestationen fredlig och markera emot de perifera demonstranter (läs AFA) som försöker puffa händelseutvecklingen i en annan, mer våldsam, riktning. Budskapet i den nyckelskramlande gesten är starkt i sin enkelhet och det vore oändligt synd om detta budskap fick dåligt sällskap.
Helgens händelser har uppmärksammats också i riksmedia och på www.sn.se ackompanjeras nyheterna om händelsen av mestadels hejarop, men också en del diskussion. Emellanåt höjs röster som gör påpekar att även nazisten har demokratiska rättigheter och därför är det ett demokratiskt hyckleri att demonstrera emot. Det kan låta som en logisk invändning, men i själva verket är argumentationen ett fult trick där man jämställer kampen mot nazismen med diskussionen kring främlingsfientliga och invandringskritiska partier.
Man gör, kort sagt, martyr av nazisten som ingen vill lyssna på, ungefär på samma sätt som tidigare gjorts med Sverigedemokraterna, innan de släpptes in i den offentliga debatten.
Att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna bör vi, både för att argumenten bör samt kan bemötas och för att deras väljarstöd kräver en seriös behandling från samhället.
Detta betyder emellertid inte att man måste ”ta debatten” med varje ny nazist för att få kalla sig demokrat. Vi vet otäckt mycket mer än tillräckligt om den nazistiska ideologin. Debattbehovet borde, med lite historiska kunskaper i bagaget, vara lågt. För övrigt är det sällan debatt som är nazisternas mål.
Nej, den sortens relativism klarar vi oss utan. Det är verkligen inte nyckelskramlarnas sak att vara ”resonerande” och lyssna på nazisternas ”argument”. De visar sin demokratiska mognad genom att fredligt tala om att de ogillar nazism. Precis som det ska vara."

söndag 16 mars 2008

Att skylla sig själv

Jag går och tänker på en liten mening. Den heter "Skyll dig själv". Vi använder uttrycket i vardagen människor emellan. Lite skadeglatt ibland, eller också som ett torrt konstaterande, även om de egna felstegen.
Att skylla sig själv är inte bara en stund av insikt. Rätt använd ska den där insikten gärna leda till att man låter bli att göra samma fel en gång till. På så vis är devisen "skyll dig själv" rationell och i allra högsta grad användbar. Dum är den som inte emellanåt skyller sig själv.
Självskyllandet är emellertid frekvent vardagsmat i privata sammanhang. Alla gör det.
Men så snart vi lämnar den personliga individnivån försvinner fenomenet helt. I de samhälleliga tankebanorna, det offentliga samtalet, finns det alls inget "skyll dig själv". I stället söker vi alltid efter någon annan att skylla. Katastrofkommissioner letar orsaker och allsköns funderare urskiljer strukturer och luckor i samhällsväven. Det är liksom uteslutet att den som råkat ut för något verkligt otrevligt kan vara annat än offer.

En anledning är såklart vanligt hyfs. Om någon gått hemifrån och glömt tända stearinljus vid gardinen, med följden att hela kåken brunnit ner, är det inte läge att förnumstigt utropa "Skyll dig själv!" - även om det i grunden är ett riktigt konstaterande. Vi säger inte så. Det är styggt, dumt och sannolikt onödigt. Personen med ett förkolnat hem skyller säkert redan sig själv så det stänker om det.
Men, igen. Det där exemplet är nere på individnivå. Lite högre upp är inte hyfs problemet. Snarare är det själva abruptheten i uppmaningen som stör. Den inbjuder inte till övergripande universallösningar, utan föreslår helt simpelt att en läxa bör läras.

Kanske beror det på att vi människor gillar att sätta höga mål. Med lite jobb ska världen nog bli felfri snart, om vi bara lägger manken till och täpper till alla hål genom vilka fula och onda ting kan tänkas slinka igenom. Utopin är på ingång, just you wait.
Ett felfritt samhälle kan ju i förstone låta ganska trevligt, tills man (förhoppningsvis) kommer att tänka på att synen på vad som är felfritt förmodligen inte är likadan hos alla. Då inställer sig istället tanken att en sådan strävan med lätthet kan bli kontraproduktiv och farlig.

Ett exempel. När Ebba von Sydow skrev en bok och i den påpekade otidsenligheter som att det är oattraktivt för en tjej att vara aprak, var det många som tände till. Så himla bakåtsträvande! Tjejer ska väl få vara hur apraka de vill?!?!
Och jo, det ska vi väl absolut få. Men jag är inte så säker på att Sydowskan menade att sträva vare sig bakåt eller framåt alls när hon påpekade det där. Kanhända ville hon bara poängtera att om du lägger en pizza under kvällen är dina chanser att få hångla sen ganska små?
Skyll dig själv, typ?

Samma känsla fick jag när folk till både höger och vänster skakades i sina jämlika grundvalar när en artikel i DN (förvisso osmidigt placerad när den kopplades till Stureplansmålet) berättade om lättklädda tonårsideal som att dra på outfiten stringtrosor och behå inför klubbkvällar på ställen med, öh, Stureplansambitioner. Upprördheten grundade sig inte primärt i att det är för sorgligt att tonårstjejer tror sig behöva iklä sig bikini när de går ut, utan i att artikeln var upprörande "prudentlig".

Det var den kanske, men jag har ändå väldigt svårt att ansluta mig till kören som med bestämdhet hävdar att "tjejer ska kunna gå runt nakna utan att bli våldtagna!". För visst vore det himla peachy om verkligheten såg ut så. Det vore också fint om lejon gosade med lamm. Men så ÄR det inte.
Är man inte lite dum om man som lamm försöker sig på att ligga sked med Djurens konung? Vad kallas ett samhälle som uppmanar folk att vara korkade och oförsiktiga för att det är "deras rätt"?

Och framför allt. Hur långt är vi beredda att driva denna utopiska strävan? För jag tycker mig se att den slagit rot också i vad som borde vara helt fredat från dylika trender - våra rättssystem.
Bloggaren Widar Nord har nyligen skrivit om en uppriven våldtäktsdom. Hans återberättelse av domen är måhända lite för raljant för min smak och utgår mer från den tilltalades beskrivning av förloppet än av målsägandes, men i stora drag finns alla de avgörande detaljerna med. En mycket förkortad version lyder:

Ung tjej möter kille på t-banan och pratar en stund. Följer därefter med killen till McDonalds, enligt egen utsago för att "skaka av sig honom" där, då hon tycker att han är lite obehaglig och efterhängsen. Hon misslyckas dock med avskakandet och följer i stället med killen hem. Sex inträffar, enligt honom frivilligt, enligt henne sker det med tvång och emot hennes uttryckta vilja. Därefter duschar de tillsammans (enligt honom frivillig dusch från bådas sida, enligt henne blev hon inknuffad i duschen).
Senare kommer killens rumskamrater hem och blir presenterade för tjejen, som enligt dem var glad och trevlig. Den tilltalade och tjejen byter mailadresser och en av den tilltalades polare ett par bilder på de två när de kysser varandra. (Det senare förklarar flickan med att hon "förstod att hon måste spela ett spel för att få komma därifrån".) Slutligen följer han henne därifrån, till den kompis hon skulle besöka och där utanför skiljs de åt.

Hennes berättelse inkluderar detaljer som gör skeendena "levande" och trovärdiga. Det gör även hans. I tingsrätten valde man att tro på henne och fälla honom, men hovrätten revs denna dom upp. I mina ögon borde ett friande vara oundvikligt när ett mål ser ut som detta. Ord mot ord är det förvisso ofta, men den här gången är uttrycket nästan löjligt exakt. Bådas versioner av förloppet är fullt tänkbara.

Den första fällande domen vittnar om att något obehagligt slagit rot i vårt rättssystem. Något som ersätter rättssäkerheten med den utopiska strävan jag nyss försökt beskriva.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att han fälldes mest för att tingsrätten inte ville vara sådär obehagligt ohyfsad. Att man inte ville släppa ifrån sig ett domslut som skulle kunna anklagas för att bära den indirekta frågan:
Jamen, varför följde du med en obehaglig och efterhängsen man hem? Skyll dig själv!

Det vore, förstås, väldigt dumt om någon faktiskt sa så. Men tingsrätten är inte "någon", utan en instans i ett rättssystem. Vett och etikett är ointressant och tingsrätten får under inga omständigheter ge vika för sådana artighetsreflexer. Det vore fullständigt livsfarligt - inte minst när vi allt oftare har färdiga mallar för vilka grupper som är lejon och vilka som är lamm.

Vid närmare eftertanke. Kanske har jag fel om det där med att vi utraderat uppmaningen "Skyll dig själv!" på nivåer ovan individen. Vi har den kvar, men den relateras inte längre till handlingar utan andra, mer fasta, egenskaper...

Låg du med henne och fick två år för våldtäkt? Skyll dig själv, du är ju man!

Tulibu dibu douchoo

Det är alltid lite pinsamt när språkliga missförstånd från unga år liksom slår en.
Jag var på marsch mot tjugo år den dagen när jag satt och lyssnade på radio och rodnaden plötsligt blossade upp på mina kinder. Ur högtalaren strömmade en välbekant gammal 80-talsdänga från när jag var elva-tolv år - T'Paus "China in your hand" - och för första gången insåg jag att hon inte menade Kina...
Lite pinigt. Men inte i närheten av det här.

fredag 14 mars 2008

Anviserier

Dagens ledare är en något konfunderad text om gårdagens rapport från IFAU om att en tredjedel struntar i att söka anvisade jobb.
Liksom Hanne Kjöller tar jag det rätt lugnt med slutsatserna och efterlyser fler studier. Ganska många frågetecken uppstår när man läser rapporten - och än fler dök upp när jag ringde AF.

"En tidigare undersökning har visat att de vanligaste anledningarna [att inte söka] är att man tycker sig vara under- eller överkvalificerad, att man inte vill pendla eller att man hellre behåller sitt deltidsjobb. De två sista är inte okej, men att de två förra kan uppkomma titt som tätt är ingen nyhet. Arbetsförmedlingen har fått ganska mycket kritik för hur matchningarna görs. Emellanåt kan man läsa om snilledrag som att helt körkortslösa personer anvisats jobb som kräver lastbilskörkort etcetera. Säkert ingår dessa fall i den där tredjedelen av folk som struntar blankt i AF:s tips.

Samtidigt. Hur går anvisandet till? Finns det någon övergripande bild? Övervikt av branscher? Fler anvisningar längre in i en arbetslöshetsperiod? Här vet vi inte mycket, får jag veta när jag ringer upp AF. Det visar sig också att de där första, lite skakiga anvisningarna ofta är förmedlarens sätt att kartlägga den sökande. Jag blir konfys. Ska inte all meritinformation in på studs? Måste en anvisning ske för att en förmedlare ska kunna klura ut mer om en sökandes kvalifikationer? Det låter omständligt.
Riktlinjerna för anvisningar fokuserar mer på arbetsgivarna än de arbetssökande. Anvisandet används i första hand till platser som är svåra att tillsätta och normalt gör AF upp på förhand med en arbetsgivare om anvisningar. Det fyrkantigt, detta fokus på arbetsgivarna, men vill AF behålla deras förtroendet kan man inte anvisa "hej vilt". Så är arbetsgivarna också ganska nöjda med AF. Bara 1 av 6 ansökningar som kommer via anvisning upplevs enligt rapporten som okvalificerade.

Den mest intressanta siffran i sammanhanget gäller dem som sökt ett anvisat jobb. Av dessa blir 13-14 procent erbjudna tjänsten, men hela 40 procent tackar nej. Visst, en del kan ha fått andra jobb, men nog låter siffran hög?
Frågorna hopar sig. Det viktigaste vi kan dra ur den här rapporten är att det finns betydligt mer att undersöka. Vare sig AF eller den där tredjedelen verkar fungera optimalt."

torsdag 13 mars 2008

Party people - you go the house!

Ja ni konstaplarna, det var ju en strålande idé. Tidigarelägg buset.

Ett annat alternativ vore annars att låta fler hålla öppet till fem. Det skulle sänka ilskenivån betydligt i huvudstadens uteliv. Sist jag försökte mig på att gå ut senare än tre resulterade det i ett besiktigande av ett par köer, några sura remarks från vakter mot delar av sällskapets kläder, en chorizo och taxi hem...
Trist, men också pinsamt eftersom jag hade utlandsbesök, som med stigande förvåning iakttog det vi kallar Stockholm by night...

Dessutom. Inte kan vi väl ta bort statskassans happy hour?

onsdag 12 mars 2008

Lästips

Det finns mången analys att läsa om Obama, Clinton och han den där republikanen. Men idag läste jag något som inte nämnde någon av dem vid namn, men ändå lyckades beskriva väldigt mycket - och det handlar om långt långt mer än primärvalen och USA.
Dramatikern David Mamet skriver i Village Voice under rubriken "Why I Am No Longer a 'Brain-Dead Liberal'.
Läsvärt.

Filmbevis och röstfiske

Som jag hintade om häromdan så finns det numera filmbevis på mitt inlägg i Timbros frihetstävling som gick av stapeln 5 mars. Vann gjorde jag nu inte - det gjorde glädjande nog Dilsa Demirbag-Stens försvar för yttrandefriheten.

När jag granskar resultatet är det heller inte så konstigt att jag hamnade sist i min kvartett. Jag menar jösses, jag vågar ju knappt titta åt publiken!
Men, kika gärna ändå! Om det som, med viss förlägenhet och i skydd av håret, sägs behagar - förunna mig en röst.

Förresten kan man konstatera att funnes det vänsterfolk som inte reflexmässigt avfärdade allt som Timbro företog sig så kunde jag kanske få några fler röster på det faktum att jag (vilket påpekats tidigare) inledde mitt prat med att ta Karachidebatten vid hornen.
(Nota Bene, Svensson, jag "börjar" inte inse eftersom denna hållning varit min första och enda kommentar i saken.)

Men, det vore ju fåfängt att tro att folk på vänsterkanten faktiskt skulle lyssna på inläggen som gjordes under den där frihetstävlingen, så sådana eventuella "bäst bland de sämsta-röster" får jag nog se mig om i röda stjärnorna efter. Naturligtvis ska man inte lyssna på motståndarens argument. Det är ju mycket enklare att bara avfärda, hata och kalla honom eller henne "brun".

Beröringsskräcken och den frånvarande debattviljan från vänster är rejält deprimerande.
Jag har inga problem med att bevista ett Agoraevenemang eller läsa nån sorts Mana, men jag undrar om någon av dessa stolta kämpar någonsin satt sin fot på Timbro? Att döma av den Frihetsvecka-bashing som utbrutit verkar det inte så.
Uteslutande kritiseras evenemanget på grundval av vem som arrangerat det.
Lite fattigt att bygga sin argumentation på fördomsfullt hat, kan man tycka.

Dagens

Dagens texter är en styck huvudledare om Migrationsverkets inte så aktiva avdelning i Flen samt om gårdagens förslag från Sahlin.

"när avdelningen nu ändå är startad borde man åtminstone försöka hitta en mellanväg, exempelvis genom att ge Flenavdelningen möjlighet att skicka vidare ärendena till andra enheter med en rekommendation om ett nekande besked förefaller oundvikligt.
2007 var Sverige det vanligaste landet i Europa att söka asyl i. Fler asylsökande sökte sig hit än till Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Det säger sig självt att den byråkratiska bördan blir tung för ett litet land och då måste - måste - Migrationsverkets kvarnar fungera bättre. Därtill vore det på sin plats om svenska ministrar och EU-parlamentariker lite oftare tog tillfället i akt att påpeka för övriga EU-medlemmar att de har en del att leva upp till.
Gårdagen bjöd även på ett utspel från Mona Sahlin. För första gången sedan, tja, hedenhös, visade någon ur den s-toppen tecken på att ha lyssnat till partikollegan Anders Lago i Södertälje. Sahlin konstaterade att det inte är rimligt när ”Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika.”
Sant. Dock lämnar Sahlins förslag en del att önska. I princip vill hon med tvång utforma kommunernas flyktingmottagning och dessutom låsa flyktingarna själva i en specifik kommun.
Det är klassisk s-politik. Piskan är där och morötter behövs inte.."


Dessutom två små kortisar på tema förmynderi.

Lägga ner armhålan? Är du galen?

Jaha, det här blir visst inlägg nummer 400 på bloggen. Minsann.

På jobbet hanterar jag insändare och emellanåt - faktiskt inte särskilt ofta ska påpekas - får vi in insändare som inte kan publiceras eftersom de går över gränsen och är direkt rasistiska eller främlingsfientliga. De som svajar på gränsen är de som håller sig inom vad som kan kallas rumsrent, men vars argumentation är generaliserande och grundad på i princip inga fakta alls. Det är inte alltid superenkelt att bedöma vad som ska köras och inte, men generellt håller vi högt i tak och hoppas på att andra läsare av sidan ska reagera och gå i replik. Så sker också nästan alltid.

Det lilla problem som möjligen kan konstateras med programmet Ring P1 är väl möjligen att det där filtret som en insändarredaktör utgör inte riktigt finns. Visst, man kan fråga vederbörande vad han eller hon vill prata om i telefonslussen, men det utgör knappast någon garanti. Vad de inringande hasplar ur sig i etern kan svårligen kontrolleras.
Detta menar Ann-Charlotte Marteus, som jag annars ofta uppskattar, är ett problem. Ett så stort att hon helt sonika föreslår att Ring P1 ska läggas ner, eftersom det ändå bara är "rasistradio".

Det är ett väldigt dåligt förslag. Jag vet inte hur ofta Marteus lyssnar på Ring P1, hon förefaller något "nychockad" i sin text, men faktum är att det där programmet har varit stötande inom precis varenda ämnesområde man kan tänka sig. Och några till. Rasistiska åsikter är bara en av väldigt många uppseendeväckande åsikter som luftats där.
Klart man blir arg. Snart sagt varenda morgon sitter jag och ropar okvädingsord mot radion på jobbet. Men det innebär verkligen inte att programmet borde läggas ner, tvärtom. Det fyller en nog så viktig funktion.
Kjell Albin Abrahamson uttryckte det bäst när han omtalade Ring P1 som "detta utskällda program som jag anser är en bättre termometer i moder Sveas armhåla än någonting annat".

Dessutom ska vi inte glömma att Expressen för alls inte länge sedan hade en annan, mycket bättre, linje när det gäller Ring P1...

tisdag 11 mars 2008

Sahlin stylee

Alltså. När Sahlin väl ger sig ut i mediebruset på andra sätt än via debattartiklar så har hon för vana att bemöta kritiska frågor på ett intressant sätt. Hon tappar inte humöret och tokskäller. Inte heller gör hon en total politikersväng och byter ämne.
I stället liksom gör hon en morsa. Hon ser lite trött ut och förklarar för journalisten i fråga att just det där som du pratar om nu, det är så himla tjatigt/larvigt/tröttsamt/fånigt/barnsligt...
Och sen stannar hon där. Detta blir s-ledarens utlåtande. Frågan är larvig och tjatig, e basta!

Lite samma stuk kör hon idag när hon får en fråga om sitt förslag om en, på såväl individen som kommunen, statligt betvingande integrationspolitik.

- Kommunarrest? föreslår journalisten
- Jag avskyr det ordet, säger Mona.

Häpp!
Mona gillar inte ordet kommunarrest.
Därför kallar vi inte längre kommunarrest för kommunarrest.
Vi kallar det "Hej och välkommen här har du en tårta".
Fast det liknar väldigt mycket kommunarrest.

Framöver måste journalister som ska intervjua Mona Sahlin förberedas på detta fenomen. Förslagsvis genom att ställa en motfråga lika dum som hennes svar. Ungefär så här:

Jag avskyr det ordet > Okej, vilket ord gillar du?
Den där frågan är så tjatig > Varför tror du att den blivit uttjatad?
Det där är så barnsligt > Vad menar du vore en vuxen inställning till vem du planerar regera med vid en eventuell valseger?

Om Jesusbilder och mordhot

Dagens text handlar om yttrandefrihet, Jesusbilder och mordhotade chefredaktörer.

"Eftersom det är ganska ovanligt att kommuner lägger sig i små musikföreningars affischer så valde Corren att skriva om saken. Och för att läsarna skulle vara med på vad konflikten handlade om publicerade man också affischmotivet.
I grunden är detta inga konstigheter. Corren vore inte mycket till lokaltidning om man inte klarade av att förmedla helheten i de lokala debatter som pågår. Parallellerna till Muhammedkarikatyrerna dras såklart Correns chefredaktör Ola Sigvardsson jämför i en krönika fallen och konstaterar följande:

”Kristendomen är majoritetsreligion i Sverige. Därmed är det rimligt att dess anhängare får finna sig i att den kritiseras och utmanas på ett betydligt mera drastiskt sätt än vad representanterna för minoritetsreligioner ska behöva stå ut med.”

Det är en förvånande förklaring. Nyhetsvärdet och allmänintresset för en pågående lokal debatt hade räckt gott för mig. I stället krånglar Sigvardsson in sig i ett resonemang kring majoritets- och minoritetsreligioner. Som om tryck- och yttrandefriheten vore en rörlig och relativ princip, som bör åsidosättas närhelst någon är tillräckligt bra på att hävda sin ”underordning” i ett givet sammanhang.
Nå. Oavsett Sigvardssons grunder så gjorde han som publicisten bör och publicerade. I helgen fick han så motta dödshot – ett fullständigt oacceptabelt försök att strypa tryckfriheten.
Mitt upp i allt detta allvarliga är det ändå ett antal saker som får mig dra på munnen. På Correns hemsida ser jag att man smällt upp en webbdebatt. ”DISKUTERA: Är hot ett bra argument?” står det.
Öh. Nej.
Bland vänsterdebattörer på nätet ser jag en ohöljd förtjusning över att för en gångs skull kunna försvara yttrandefriheten och dessutom få använda uttrycket ”den kristna högern”.
Det blir en förbålt dum debatt. Så dum att jag börjar undra om den är ”anlagd”. Kanske är det någon skojfrisk person som, i sann Lars Vilks-anda, har ringt in mordhotet?"


Sigvardssons resonemang kring majoritets- och minoritetsreligioner är som jag ser det högst problematiskt. När vi börjar villkora demokratiska principer utifrån den här sortens tänk - stor och liten, majoritet och minoritet, härskare och offer. För saker är inte alltid som de ser ut.

Ur ett lite bredare samhälleligt perspektiv är det ovanligt snarare än vanligt att vara särskilt religiös. De flesta "tror på nåt", men nöjer sig med det. De som är så pass religiösa att de faktiskt känner sig sårade över jesusaffischer är i så fall i minoritet gentemot övriga samhället - även om de tillhör den mest vanliga religionen.
Vi kan göra fler liknande jämförelser.
När Världskulturmuséet i Göteborg vek sig för hot och avlägsnade en tavla av den unga kvinnliga konstnären Louzla Darabi var det för att representanter för en - enligt Sigvardssons modell - minoritetsreligion utövat påtryckningar. Men vad var dessa påtryckare i relation till Louzla Darabi själv? Vem var stor och vem var liten, egentligen?

Modellen har gott om förespråkare, särskilt på vänsterkanten där man gillar att lägga mallen stor/stygg och liten/snäll över svåra debatter, men den håller helt enkelt inte. Dessutom är den farlig i längden eftersom den riskerar att urholka yttrandefriheten.

När det bråkades om Muhammedteckningar så har många i den västliga debatten ibland rentav pekat åt Rom och använt påvens ställningstaganden som argument för att Vilks och Jyllandsposten visst var stygga. Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå resonemanget bakom, men jag antar att det går ungefär så här: om till och med påven, som är från typ en rivaliserande religion, fattar att det var taskigt gjort så borde väl alla gapiga yttrandefrihetstokar också göra det?

Ähum. En annan tolkning är möjlig. Påven är inte dummare än att han förstår att hans - liksom alla religioners - position i västländerna är minoritetens position. När han tar ställning emot yttrandefriheten gör han det inte primärt för att stödja världens alla muslimer, han gör det för att han tänker långsiktigt och flyttar fram sina egna positioner och sitt eget handlingsutrymme inom demokratins ramar.
Det är en trend, my friends.
Religionerna - allihop - vidgar sina handlingsutrymmen på de demokratiska principernas bekostnad.

I fallet Corren är två möjligheter mer tänkbara än andra. Antingen är det en fundamentalistiskt lagd kristen eller också en högerextrem som med hot och våld vill sanera samhället.
Egentligen spelar det ingen roll vilket, hot mot den publicistiska friheten är alltid lika oacceptabelt.
Och när jag säger alltid så menar jag det. Oaktat vem som är liten och stor.

måndag 10 mars 2008

Försäkrad sorg

Idag har jag en krönika som resonerar kring sorg och idéer om att införliva den i välfärdsapparatens försäkringssystem.

"Den perioden kan, lite beroende på vem man är som person, säkert betecknas som en period av arbetsoförmåga.
Men detta innebär inte att det bästa är att alltför länge hålla sig undan livet och de levande runtomkring. Sorg kan farligt lätt bli en kompanjon som tränger ut allt annat. Kort sagt, man riskerar att odla sorgen, snarare än läka ut den.

Vi människor har en benägenhet att hjälpa varandra när det blir tufft. Ibland kanske vi oroas över hur den mer vardagliga samvaron förråas eller blir anonym, men när det verkligen gäller, då har vi en fantastisk förmåga att vara de medmänniskor vi egentligen borde vara lite oftare.
Stunderna som kräver denna medmänsklighet av oss blir emellertid allt färre. I stället är det kristeam, jourpratare och välfärdssystem som antas ta hand om samhällets alla själar. Jag tror att detta är en farlig väg.
Ju fler av de mellanmänskliga stunderna vi raderar ut till förmån för institutionaliserad och byråkratisk ”hjälp”, desto fler av oss blir också oförmögna till empati. Den som aldrig sett sorg och förtvivlan, aldrig hört den beskrivas av andra, blir säkerligen - och med rätta - vettskrämd när sorg och saknad så stark att den gör fysiskt ont plötsligt gör sitt intåg. Ju mindre man vet om sorgen, desto troligare är det att man tror sig känna något alldeles utöver det vanliga när man sörjer, trots att det är en naturlig del av livet.
Att institutionalisera en sorgeperiod på från fyra månader upp till ett år vore ett säkert sätt att göra människorna än mer obekväma inför varandras mänsklighet."
S

Efterlysa dialog

Hela helgen har jag låtsats att det inte är en halsflussighet den där konstiga känslan i halsen - bara torr luft. Och inte feberfrossa, utan underlig innetemperatur i lägenheten. Och inte sjuk - bara lite bakis.

Jäkla dum grej det där, att lura sig själv.
Bonus är dock att om jag hade erkänt för mig själv att jag var sjuk så hade jag inte fått testa mina färdigheter som Björk, inte fått strosa i Hagaparken och gå på Fjärilshuset och inte fått gå på inflyttningsfest hos en skattmas och en polis.
Så inget ont som inte har nåt gott med sig, kan man säga.

Nå. I helgen har det skrivits om veckans förslag från fp:

"Samtidigt är folkpartiets förslag problematiskt. Från s-leden hördes i går anklagande toner om att förslaget skulle vara främlingsfientligt. Det är det naturligtvis inte.
Lärarförbundets Eva-Lis Preisz hakar på slentrianskället på ”batongliberalerna” och ställer i DN en lika raljant som larvig fråga: ”Ska de kastas ner i bassängen?”
Nej, naturligtvis inte. Men när det ser ut som det gör finns det anledning att sätta ner foten. Det vore klädsamt om företrädaren för Lärarförbundet uppvisade ett lite större intresse för att elever närvarar vid undervisningen.
Däremot skulle det inte vara fel att i första hand försöka sig på lite mer dialog. Detta är också vad bland andra Preisz förordar. Dock är det lätt att efterlysa dialog. Följdfrågan blir då om Preisz och lärarna är redo att ta dessa dialoger.
Överutnyttjandet av undantag vittnar om motsatsen, att man varit flat och regelmässigt sagt ja till varje begäran om befrielse från undervisning, utan att ifrågasätta."


Hela här.

fredag 7 mars 2008

Mer papperslöst...

Lite mer av samma tema som i bloggposten nedan.
Jag noterar med en liten lättad suck att fler än jag är inne på samma spår när det gäller Karachi och omgivande diskussioner.

Neos blogg konstaterade Peter Wennblad likartade saker häromdagen (det pågår också en stundtals intressant debatt i kommentarsfältet) och även Mattias Svensson funderar kring temat.

Jag tog mig dessutom friheten att inleda mitt prat på Timbros frihetsdag i onsdags med ungefär samma tankar som i bloggposten här nedanför.

Det dyker troligtvis upp en bandad version här så småningom. (Resonemanget kring papperslösa osv finns inte med i texten på webben då den skrevs tidigare.)

Och så kan den hälsosamt nyfikne läsa detta.

Papperslöst

I dagens ledare resonerar jag lite kring debatten som följt av Uppdrag gransknings avslöjanden på sistone samt diskussionerna om Lilla Karachi i Gamla stan.

"Fallet Lilla Karachi illustrerar väl problematiken med de papperslösa dragen till sin spets. Och debatten blir därefter.
På ena sidan står högern och skäller, irriterad över att syndikalisterna beter sig illa. Det är inte konstigt. Hotell och restaurangs strejkvakter utanför salladsbaren i Göteborg häromåret framstår närmast som inkastare jämfört med uppretade syndikalister.
På andra sidan i debatten har vi vänstern, som i fallet ser ett utmärkt bevis för att vi behöver mer facklig makt – en vision att rädas om vi alls vill ha en arbetsmarknad.
För mig är det obegripligt hur man kan välja sida. Att revisorn på Lilla Karachi säger att inga svarta löner har betalats ut betyder ingenting. Mig veterligen brukar inga företag sätta in svartlönespecifikationer i bokföringen...
Den man som syndikalisterna använder som politiskt slagträ kan alltså mycket väl ha blivit blåst på sin lön. Han kan också hitta på, eller överdriva summan. (80 000 kronor svart.)
Ord står mot ord och ingen vet säkert. Ändå är debatten högstämd och tvärsäker.
Med avslöjandena i Uppdrag granskning är det enklare. Bevisen är fler, liksom rösterna som vittnar. Något som liknar slavarbete pågår mitt ibland oss – och när politiker och fackrepresentanter får kommentera blir jag förskräckt.
Riksdagsledamoten Catharina Elmsäter-Svärd (m) pratar om att det är för svårt och dyrt för företag att anställa.
Hotell och Restaurang-fackets ordförande Ella Niia kräver att fler och bättre möjligheter att jäklas med företag som har oanslutna anställda.
Niias krav är inte trovärdigt. HRF ägnade all sin kraft åt att hänga utanför en salladsbar tills ägarinnan gav upp och sålde stället. Men för att Ella Niia skulle notera de underbetalda restaurangstädarna krävdes det en Janne Josefsson.
Problemet är inte heller en företagarnas villkor-debatt. Om ett företags marginaler innebär att de anställda måste nöja sig med 10-20 spänn timmen så bör detta företag lägga ner..."


Hela texten här.

torsdag 6 mars 2008

Sparlåga = aktiviteter

De senaste dagarna har varit lite utanför normalschemat, så bloggandet går på sparlåga.
Men. Idag har jag en text om Mellanöstern i SN.
I övrigt får jag konstatera att även om jag förlorade frihetskampen på Timbro i går så är jag glad ändå. Det var kul och om någon dag läggs filmbeviset på hela ståhejet ut. Då ska jag närstudera mina fel och brister och lära mig läxor.
En text på samma tema som jag pratade om finns här.

I övrigt har jag ägnat dagen åt allehanda aktiviteter, bland annat har jag lyssnat på Luciano Astudillo som pratade s-märkt jobbpolitik. En elak sammanfattning är att sloganpolitiken duggade tätt, men att det var skralare med faktiska "varor". En något snällare är att han verkar vara sugen på viss förändring, men lär få svårt att entusiasmera delar av partifränderna.

Slutligen förvånas jag över DN:s rubricering av dagens debattartikel. Tycker nog att sossarna kunde ha givits omaket tänka ut den twisten själva.

Nå. Snart är vardagen åter och bloggandet mer frekvent! Under tiden kan man med fördel poppa lite popcorn, mysa ner i soffan och kolla på lite film hos Krohnman.

tisdag 4 mars 2008

Just ja..

Skriver om Mona vs Filippa i dagens text.

"Så långt själva diskussionen – en ganska förutsägbar historia. Desto mer intressant var egentligen det faktum att Mona Sahlin över huvud taget gick med på att debattera med Filippa Reinfeldt i Agenda.
Under sista året har det varit allt knepigare för medierna att charma in Mona Sahlin
i rutan eller etern. Hon har konsekvent avböjt kommentarer och debatter har endast varit aktuella om det varit statsminister Fredrik Reinfeldt som stod som motpart, andra ministrar har inte fått gå i närkamp med Sahlin.
Men ett simpelt landstingsråd går alltså bra. Här är plötsligt inte de s-märkta landstingspolitikerna i Stockholm betrodda med att föra sin egen debatt, utan i stället kliver partiledaren in.
Alla med ögon fattar förstås baletten. Mona Sahlin vill skapa känslan av släktfejd. Det är också därför hon blir arg när hon efter debatten får en fråga om hur Filippas debatteknik skiljer sig från maken Fredriks.
– Jag tycker att ni degraderar henne till att bara vara en fru, läxar Sahlin upp reportrarna.
I själva verket är det ju Mona Sahlin själv som tänkt och agerat i dessa manschauvinistiska banor."

Body Count

Ingen kan glädjas över den gångna veckan i Mellanöstern. Återigen tas ett steg bakåt när våldet eskalerar och det är inte svårt att känna med den civilbefolkning som sitter fast i eländet.
Däremot är det väldigt svårt att ha någon medkänsla med de debattörer här hemma som blir så till sig över utvecklingen att man nästan anar en obehaglig förtjusning över att det hettat till igen, så att man äntligen kan få lite utlopp och spy ut galla över Israel.

En israel dödades alltså i förra veckan av en av de många raketer som Hamas fyrar av mot Israel dagligen. Ekot berättade om nyheten genom att poängtera att det var "första gången på nio månader" som en av de palestinska raketerna faktiskt fick in en dödande träff på en israel och fortsatte därefter att berätta hur många palestinier som träffats av israelisk eld.

Samma poäng har sedan rapats upp om och om igen under helgen. 30, 50 eller 70 döda smäller högre än en.
Därför ser jag mängder av inlägg som cyniskt påpekar att Israel "ligger före" i statistiken. Som om det var någon sorts tävling det här.
Tyckare efter tyckare verkar mena att det räcker som argument att Palestina "ligger under" i antalet dödade för att man ska få lov att göra vilka befängda analyser som helst, exempelvis Esbatis nedan:

"Det kommer alltid att finnas mördare. Men det sker något med samhället, när de mördades människovärde skrapats bort. Det är inte dem som satte tändstickan till lynchbålen som var att frukta allra mest – de var trots allt ganska få. Det var dem som stod runt omkring och såg negern brinna, tog bilder och skickade som vykort, smekte sina barns hår och kände den stora, kittlande upprymdheten i att vara herrefolk."

Josefin Brink lyckats med konststycket att vara missnöjd med att FN tog tydlig ställning och skarpt tillrättavisade Israel och förminskar Hamas aggressioner till "de i sammanhanget patetiska raketbeskjutningarna".

Det är uppenbart att det finns många på vänsterkanten i Sverige som verkligen beklagar att Hamas inte träffar bättre.
Men att de skjuter "patetiskt" innebär inte att de saknar vilja.
När Lars Ohly i ett pressmeddelande pratar om "ockupationsmaktens uppenbara likgiltighet för palestinska liv" tänker jag att de flesta israeler nog vore själaglada om Hamas bara intog en hållning gentemot israeliska liv som stavades likgiltighet.