onsdag 30 april 2008

Best in show?

Vad firar du i dag?

1) Vårens ankomst
2) Kungens födesedag
3) Ledarhundens dag

Själv har jag inte bestämt mig än. Men jag lutar åt the top dog himself - Knugen.

tisdag 29 april 2008

Skolvåld x 2

Skriver idag om skolvåldet i både en mindre text och en längre, "directors cut" på bloggen.

"Tänk på ett klassrum – komplett med skolbänkar, elever och lärare – men släpp schablonbilden och föreställ dig i stället någon av de skolklasser du själv ingått i. Vilken maktfördelning kännetecknar stämningen i rummet?
Sannolikt skiljer sig bilderna åt mer än vad schablonbilden föreskriver. Läraren sätter förvisso betyg, är myndighetsutövande och därmed auktoriteten i rummet. Men det betyder långtifrån alltid att han eller hon åtnjuter respekt. Själv minns jag flera lärare vars ord och handlingsutrymme mycket raskt minimerades av elever med en annan sorts makt. Så stod de plötsligt där framme vid katedern, handfallna och stammande.

Att vara handfallen inför sin uppgift är illa nog. Att känna oro och obehag inför tanken att gå till jobbet är etter värre. I går presenterade Lärarnas Riksförbund en ny arbetsmiljöundersökning som visar att mer än var tionde lärare trakasseras i skolan samt att var tjugonde har utsatts för våld."

söndag 27 april 2008

En hink med skit

Nej, jag är inte flitig här och känner viss skamkänsla när jag ser att det finns ett litet gäng rara bloggläsare som kikar in här, trots att det råder stiltje. Jag ska snart sätta i gång igen. Måste bara hitta mig själv eller vad det nu är jag håller på med.

Efter att jag läst den här iakttagelsen om detta infann sig en liten reflektion...

- Det är kanske en ny sak som har kommit på senare år, det här med att kulturjournalister kallar saker för skit. Som om det finns skit och kvalitet, och hinkar hit och dit. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här med att kalla saker för skit i hinkar. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

- Tror du att skit finns?

- Skit? Vad är skit, som Pilatus sa... Ja du, det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång tror jag.

torsdag 24 april 2008

Gör en Kielos

När man tänker på hur det var för ett år sedan, inte bara i folkpartihänseende, så slås i alla fall jag av att det just medialt sett är skett en ganska stor förändring. På våren 2007 var det fortfarande splittringen som liksom var inramningen för i stort sett all bevakning av regeringen. Nu får den åtminstone prata och försvara sig i sakfrågor ibland. Därmed inte sagt att allt funkar finfint.

Nåväl. I dag är det fp som avhandlas i en text som väl kan karakteriseras som en stunds kärvänlig slap-around. Man skulle också kunna säga, givet de många relationsliknelserna i texten, att jag "gör en Katrine Kielos".
Fast en sämre - jag kommer ju aldrig riktigt hela vägen in mellan lakanen.
Mes-jag...

Fp:s problem idag är snarast av karaktären ”och nu då?” Man har bott in sig i alliansrelationen. Arbetsfördelningen i hushållet har utkristalliserat sig och vardagen lunkar på. Slentrianen gör sig påmind. I det här läget kan – jag säger kan – de kära liberalerna bli besvärliga. Fp är en partner med fäbless för dramatik och med behov både av sitt oberoende och av att ”bli sedd”.

söndag 20 april 2008

Små elaka män med små batonger

Jag är en rätt laglydig tös. Jag kan komma på mig själv med att vänta på grön gubbe vid en fullständigt otrafikerad vägkorsning. Bara för att jag inte kommer på att man kan gå mot rött.
På samma vis har jag i stort sett aldrig plankat på tunnelbanan. Eller ja, det har nog hänt ett par gånger när jag varit helt luspank, men då har det definitivt inte känts bra.
Idag känner jag för att planka som aldrig förr.

Alldeles nyss hoppade jag av pendeln i Sundbyberg. Söndagskvällen till ära var Sumpans station bemannad med tre vakter. En ung rastafarian av nordisk härkomst med stor och stilig stickad mössa samt två stora och stiliga resväskor kom flygandes som ett jehu uppför trappan till perrongen för att hinna med tåget. Vakterna, som hade sett hur han tagit sig igenom spärren - medelst ett spänstigt skutt - började hojta.
Så långt är jag väl med. De gör sitt jobb, de ska kolla plankare.

Men saken är den att snubben halar fram och visar sitt giltiga SL-kort. Hoppet över spärrarna handlade med andra ord mest om att han inte ville stanna, ställa ner sina väskor, dra kortet, plocka upp väskorna och, tja, missa tåget.

Now. Tror ni vakterna nöjde sig med att se hans kort?
Nej, naturligtvis inte. Väl uppe på perrongen hindrar de honom och kräver att han ställer ner sina väskor, springer tillbaka ner och drar kortet i spärren. Bara för att ingenting mer än att de ska lära honom en läxa av oklar karaktär.
Den gudomligt tålmodige eller komaartat stressade killen tjafsar inte utan gör genast som de säger.
Sen missar han tåget.

Så nu sitter jag här och känner hat och misströstar om mänskligheten. Det var ju kul.

Puffror och politik

Dagens text handlar om tisdagens evenemang i Pennsylvania och om skjutglada amerikaner, bland annat en nyligen hädangången sådan.

Det kommer kanske bli lite lugnare än vanligt här på bloggen också en tid framöver. Det är helt enkelt "mycke nu", både privat och otherwise. Men, glöm för all del inte att kolla av ledarbloggen. Den ska jag vaka över lite extra är det tänkt.

fredag 18 april 2008

Ljummen i kläderna

Jag veet. Det bloggas förfärligt dåligt här. Min ursäkt är att jag i största allmänhet håller på och defragmenterar mitt liv, eller nåt.
Dessutom har jag ju börjat nytt jobb, med allt vad pirr det innebär. Börjar dock känna mig åtminstone lite ljummen i kläderna.
I dag har jag min första signerade sak i SvD. Den börjar ungefär så här:

"När jag gick i gymnasiet och kom hem en dag stod modern i farstun och höll med allvarlig uppsyn fram en halvmeter faxpapper. Det var min klassföreståndare som hade faxat hem min frånvaro. Jobbigt, men jag förbannade inte faxteknologin, utan mottog tålmodigt uppsträckningen och ursäktade mig med att skolket åtminstone inte förlagts till de lektioner jag behövde bäst.
Minnet dyker upp när jag läser folkpartiets integritetsgrupps samrådsdokument. För även om det är ett bra underlag för diskussion, så anas också generationsklyftan i inställningen till internet."

söndag 13 april 2008

Moralisk lättja

Jojo. Smått på väg ur dvalan är jag allt. Inte skriva än, men ett citat från Louise P bör postas..

Mer hollywoodifierade åsikter kan hämtas i stort vilken fråga som helst, exempelvis djurrättigheter. Djurrättigheter är filosofi för idioter.
Missförstå inte, jag tycker inte att vi ska vara sadistiska mot djur, men det betyder inte att jag inte tänker äta och klä mig i döda djur och käka mediciner som finns tack vare en massa döda och lidande djur. Jag tycker inte att vi ska tortera våra hundar och katter, men jag tänker inte moralisera över att hundar och katter finns på exotiska menyer. Jag tycker inte vi ska skratta åt att kossor är heligförklarade i vissa länder medan vi snaskar filé. Djur är djur, vissa är domesticerade, andra är vilda, och inbillar mig inte för en sekund att de bör ha samma rättigheter som människor. Hur vi behandlar djur är förstås en samvetsfråga, men den går inte att översätta till universella rättigheter.


Klokt och rätt. Det lilla ordet samvetsfråga är dessutom högintressant i sammanhanget. Samvetsfrågor är svårare och tar längre tid att reda ut än om man bara har x antal rättigheter att bocka av.
Av någon anledning söker vi alltid efter paketlösningar och färdiga ramverk, liksom för att slippa ta itu med samvetsfrågorna som livet bjuder på allt eftersom vi lever det. Moralisk lättja, ungefär.
Sådan lättja toppar lätt min lista över värsta lättjorna.

Köksbestyr

Lite pausunderhållning från köket...

fredag 4 april 2008

Ett citat

Ali Esbati är trött och besviken. Detta är en sinnesstämning som alla bloggare bör omfamna. Ty ur ett sådant mood föds ofta de bästa, lätt halvgalna, bloggposterna med de skönaste citaten. Som till exempel det här:

"Det finns inget höger eller vänster - det finns bara dåliga kläder!"

torsdag 3 april 2008

Arbetsträning?

Pausfåglar (nedan) aside. Måste bara kommentera en sak.

I torsdagens Studio Ett pratades det om arbetsmarknadspolitik och framför allt om nystartsjobb. Ett par personer som faktiskt har nystartsjobb intervjuades och jag baxnade baklänges när jag hörde om 60-plussaren Seppo och hans hans nystartsjobb. (Seppos story kommer cirka 2 minuter in)

Jag missunnar definitivt inte Seppo ett jobb, alls icke. Men vad ända in i glödheta är det för arbetsuppgift han har!?
Jo, han ska:
Göra ungdomar anställningsbara. Detta sker genom att de får hänga på honom i ett "par tre månader" och "komma in i rytmen", innan de går vidare till praktikjobb. Med "rytm" avses att gå upp på morgonen och inte surfa hela natten. Enligt reportern är detta arbete med ungdomar Seppos "viktigaste arbetsuppgift".

Jag vet inte. Kanske är vi beyond repair. Efter inslaget sitter Hillevi Engström (m) och Sven-Erik Österberg (s) och låtsas som om det regnar. Engström tycker att Seppo är ett glädjande exempel.

Huvudet sprängs och hjärtat sjunker. Glädjande?
Hur tillskapades detta jobb? Vem kom på att ungdomar behöver tränas i att kliva upp på morgonen i ett par månader?

Om man verkligen tycker att det föreligger behov av sådana insatser så är det väl i allra högsta grad dags för nästa steg: Förläng inkörsportarna till arbetsmarknaden ytterligare! Kom igen! Lägg piskan nu och anställ ytterligare en Seppo som kan ta hand om de ungdomar som ännu inte är redo att ställa väckarklockan. Kanske någon som pratar med dem i ett "par tre månader" om hur de känner inför tanken att stiga upp på morgonen.
Det kan ju vara väldigt hastigt och olustigt att plötsligt en dag bara göra det...

Pausfågel

















Jag tar en liiiten paus. Strax tillbaka.

onsdag 2 april 2008

Bromsklossen Borg

I Kulturnytt idag intervjuades Cecilia Wikström (fp) om hur det går för kultursponsringen i alliansregeringen. Detta med anledning av gårdagens interpellationsdebatt, då Anders Borg gjorde som brukligt och hänvisade till pågående kulturutredning när Wikström krävde nya kultursponsringsregler.

Tiden går och snart är det december. Då är kulturutredningen klar och då lär vi väl få avdragsgill sponsring. Men Anders Borg kan vara förvissad om att jag, och säkert fler med mig, är jäkligt sura på hans förhalanden. För sponsringsfrågan är ingen stridsfråga. Det råder ingen oenighet. Kulturministern vill ha den. Näringsministern vill ha den. Varenda borgerlig politiker med intresse för kulturpolitik vill ha den. Kulturidkarna vill ha den. Så varför vänta?

Hör Cecilia Wikström om saken här.
Läs vad jag skrivit om kulturstöd och dito spons här eller varför inte här.

Tagga ner på slagfältet!

Jag vet egentligen väldigt lite om min släkthistoria på min fars sida. En hel del luckor fylldes i när min bror nyligen gjorde en släktforskningsuppgift som hemtenta. Dessförinnan har vi inte vetat så mycket. Pappa pratade ganska lite om sin uppväxt och kom till Sverige som 24-åring. Men när jag var på en pressträff på Forum för levande historia strax innan informationssatsningen om kommunismens brott mot mänskligheten fladdrade en del minnen av saker han berättat tillbaka. Till granskningen av kommunismen hör en turnerande utställning (Lillebror ser dig) om en liten pojke som angav sina föräldrar och blev en vandringssägen - en symbol för hur rättrådiga och till staten lojala gossar skulle agera. Till saken hör att gossen i fråga aldrig existerat, han var en del av propagandan.

Eller ja. Säkert har mängder av pojkar och flickor gjort som han genom historien. Men just han fanns inte. Han var bara en poäng som skulle drivas in i folksjälen. Familjelojalitet - väck! Magkänsla - väck! Samvete - väck!
Sånt är förstås svårt att faktiskt få bort. Det duger inte med en skimrande propagandastory för att få in all nödvändig information om det folk man vill kontrollera. Det krävs många tumskruvar, på alla håll och kanter. Så ställde ibland lärarinnorna i Tjeckien sina oskyldiga elever en liten oskyldig fråga. "Brukar era föräldrar be till Gud hemma, barn?" Och alltid var det något oskyldigt litet barn, som trodde att de där bönerna var något bra och stolt svarade att "Jodå, mamma ber varje dag". Ett litet litet stycke information som blir en plump i mammas protokoll... Varje ny plump en risk.

Jag har aldrig träffat min farfar, men det jag vet är att han under en period på 20-30-talet var någon sorts chefredaktör på ČTK (tjeckisk motsvarighet till TT). Han och farmor engagerade sig 1938 i motståndet mot den nazistiska ockupationen, ett farligt engagemang som resulterade i att farfar tillfångatogs och skulle avrättas. Räddande ängel blev hans bror, som studerat medicin i Heidelberg och vars tidigare studiekamrat visade sig vara stationerad i det fångläger som farfar skickades till. Brodern fick sin före detta studiekamrat att förklara farfar sinnessjuk, varpå han undslapp avrättning och i stället hamnade på mentalsjukhus.

Räddningen blev senare ett besvär, då farfar även efter att han släppts ut hade svårt att tvätta bort stämpeln som mentalsjuk. Situationen förenklades inte av att han envist vägrade att gå med i kommunistpartiet när detta tagit makten. En dum envishet kan man tycka. Farfars ovilja att böja sig gick ju trots allt inte ut över bara honom, utan också över resten av familjen, vars hus beslagtogs. Plumparna i farfars protokoll innebar också mer besvär för min far. Han blev inkallad och därefter mycket illa behandlad i armén.
Självfallet var den tjeckiska armén under kommunismen ingen piece of cake för någon, men för fars del blev det idel sjukhus- och fängelsevistelser och inte mycket mer. Grym misshandel var måhända inte vardagsmat på gator och torg i kommunismens Östeuropa, men i armén bokstavligen bankades idealen in i dem vars familjeprotokoll innehöll plumpar. Om den här tiden vet jag väldigt lite. Pappa talade sällan om det och när han gjorde det var det alltid med förvridet ansikte. Då syntes det oerhört tydligt hur mycket hans tro på människan sargades under den här tiden. Sådana upplevelser håller man förstås gärna ifrån sig.

Här, brukar jag tänka, har ordet kränkt sitt rätta användningsområde. För kränkt är inte att personligen vara sårad över någon liten oförrätt här eller där. Kränkt är den plötsliga insikten att just nu förkroppsligar jag mänskligheten och humaniteten, moralen och empatin - och den förkastas, kuvas och slås ihjäl.

Sådant händer dagligen och överallt på jorden. Det är inte förbehållet vare sig nazismen eller kommunismen att begå brott mot mänskligheten. Det görs på många vis.

Nå. Det här blev kanske onödigt personligt. Kontentan är hur som helst att i samband med Pragvåren 1968 blev farmor, farfar och pappa tvungna att fly landet, då de misstänktes för delaktighet i upproret. De kom till Sverige. Farfar dog innan jag föddes och farmor har jag bara vaga minnen av.
I det stora hela är familjen Raýmans öde i kommunismens historia ett ganska ljust sådant. De befann sig trots allt i utkanten av det värsta. Inte mitt i allt det elände som Forum för levande historia genom sin granskning tar sig an. Men den lilla tråd som jag ändå har och som letar sig in ditåt räcker gott för att jag ska se vikten av att denna satsning alls görs.

Idag protesterar 253 forskare mot satsningen på DN Debatt. De har en stor poäng i att det är högst problematiskt att regeringar bedriver historieskrivning. Problemet för dem är att de inte stod på barrikaderna när myndigheten FFLH instiftades. Först nu oroar man sig för att historien görs till "ideologiskt slagfält".
Först och främst. Newsflash. Historien, liksom samtiden, ÄR ett ideologiskt slagfält.

Visst är det effektfullt att harmset fråga när andra förlorade liv ska belysas och uppmärksammas. Frågan implicerar på ett snitsigt vis att den som står med strålkastaren struntar i dessa andra liv. Stikkan Ljunggren sammanfattar frågan: "När ska Alliansregeringen låta sina propagandamyndigheter lyfta fram kolonialismens offer?".

Det enda vettiga svaret på dessa frågor är: sen.
För allt kan inte göras samtidigt. Och när vi nu - nej stryk "vi" - när socialdemokraterna nu infört en propagandamyndighet, så är det knappast underligt att de två största mördarideologierna i vår mest närliggande historia sätts i fokus först. Det är inte ett dugg underligt att nazismen och kommunismen betas av först.
Meanwhile så kan forskarna på dagens DN Debatt trösta sig med att FFLH är noga med att inte kalla satsningen "kommunismens brott mot mänskligheten" utan i stället "kommunistiska regimers brott mot mänskligheten".
Tagga ner! Den ideologi ni försvarar står inte ens i de anklagades stol.


--------

UPPDATERING:
Politikerbloggen tillför kött på benen.

tisdag 1 april 2008

Fashionistan $vensson

Mattias $vensson ägnar dagen åt att modeblogga. Inga halvmesyrer, såväl t-tröjor som stålmannenoutfits har hunnit täckas in och bloggen har till och med ändrat utseende. I'm loving it.

Lunkläge

Idag, roande nog på första april, har jag min sista text i SN. Den har genererat en del snäll e-post från läsare. Klockan är bara en bit efter lunch och redan har två förklarat att de ska droppa sina prenumerationer på DN till förmån för SvD, så idag är jag glad som en lärka och känner svällande ömhet. Dessutom är jag i mitt kära Skåne, där vindskyddsförsedda päresättare i sakta mak reser fram och tillbaka över åkrarna och pluppar ner nypotatisens mödrar, med långa, grönlila, ludna groddar på.

Folk har ju avgått för mindre, men nog är den där finska skandalen bra underlig. Det kan knappast kallas brottsligt, det Kanerva gjort. Gift är han, visst. Men sen när råder amerikansk sexualmoral i den fjällhöga nord?
Widar Nord ställer frågan på sin spets: "Vad heter brottsrubriceringen, försök till utomäktenskapligt sex, eller?"

Oroligt följer jag rösträknandet i Zimbabwe. Skrev om valet i går och uppehöll mig bland annat vid ord som förändring och nostalgi. Förändringens vindar hjälpte alliansen. Samma vind har Barack Obama haft i ryggen. Men ett mer skriande behov av förändring än i Zimbabwe är det svårt att föreställa sig. Ett lästips i sammanhanget är intervjun med Per Wästberg i Fokus, Mugabe kramade mina barn«.

Och när vi ändå är inne på lästips, ta en kik på Integrationsbloggens funderingar kring huruvida det är fult att peka eller inte. Den totala självcentreringen måste sägas ha nått sin fullbordan när man på fullaste allvar varnar för att peka ut "de andra" och detta "de andra" i sammanhanget är - jordklotets övriga invånare...

Och slutligen ett tips i hårdpärm. Den hängde, av Robert Bartlett. Helgonförklaranden, misslyckade avrättningar, religion och politik. Inte ofta medeltidens röster når ända fram i nuet, men här gör de det. Mycket intressant. Vi tackar lillebror för tipset!