lördagen den 31:e maj 2008
Pennfajtas
Just det.
Jorå. Han har en poäng, grabben. Men själv konstaterar jag i dagens text att LO:s kampanj är strålande.
---
För övrigt erinrar jag mig ett gammalt stilistiskt trick från tiden då man hade brevkompisar - anskaffade genom Kamratposten eller nåt liknande. Minns ni, tjejer företrädesvis skulle jag tro, att när man avslutade sina brev toppade man det med ett gigantiskt s, som fick utgöra begynnelsebokstav för hela tre ord samtidigt - Snälla Skriv Snart!
Tillgivet och rart, till någon som man aldrig träffat, men som delade ens uppskattning för, tja, böcker och katter.
Ack, det var lätt att få kompisar på den tiden.
fredagen den 30:e maj 2008
Reklam

Det finns ett ord för det hela. Åtminstone enligt brittiska Times. Hon är en mumpreneur, min kompis. Vi snackar lattemammor som startar barnrelaterade företag. Och det verkar onekligen vara lite av en boom. Åtminstone hör man mer och mer om saken.
Nåväl. I dag drar de igång sin webbutik med streetwear för barn. Den heter Stockiddo och lär kanske inte få mig som flitig kund.
Men om du råkar vara en sån där som haft förmånen att bli betäckt eller betäcka någon, så kan detta nog vara stället för dig.
torsdagen den 29:e maj 2008
Veke, stake, svajmast - och en konstig klitoris
Hur vet jag detta? Jo, bloggen En man med ett skägg läser boken Det glatta livet författad av denne Sjöström och hans bror Ernst.
Läsningen är så underhållande att det bloggande skägget utvecklat saken till en hel serie, som jag upptäckte först i går.
Det är galet roligt. A must read.
PS. För Henning och andra som känner sig rådvilla inför den kvinnliga geografin har RFSU nyligen lanserat en Praktika för klitorissex. DS.
onsdagen den 28:e maj 2008
Ordkonster på DN Kultur
slutbetalning,
slutbetyg
slutbetänkande…
Alla de där sluten flyter ihop och blir till tomma krumelurer. Det går bara att läsa betalning och betänkande. Jag tänker mig att det är lite samma sak som händer när vi ältat ett ord eller ett begrepp för mycket i en debatt.
Begreppen blir tomma krumelurer. Man tröttnar på dem, dissekerar dem litegrann, tar avstånd ifrån dem och avskyr dem.
Ungefär i den ordningen.
Här någonstans börjar en sak på ledarbloggen, apropå Stefan Jonssons senaste alster på DN Kultur.
tisdagen den 27:e maj 2008
Redskap
Men läs för all del en sak som jag skrev på ledarbloggen i går om kaveln som föredraget redskap i samhällsbyggande.
Later.
torsdagen den 22:e maj 2008
Hönan och äggstocken
Dagens evenemang har varit ett besök på Saco, som ju presenterat en studie beskriven på DN Debatt i dag.
Det mesta i den överraskar inte och det gör inte heller reaktionerna. Män måste bli mer solidariska är alltså lösningen? Jamen häpp för den! De ojämlika beslut som fattas lär knappast ha sin busenkla grund i att rikets alla män är ena själviska jävlar som fattar osolidariska beslut över lilla frugans huvud.
Nåja. Själv grunnar jag lite på saken på ledarbloggen...
"egentligen letar såväl arbetsgivare som kvinnor efter samma saker - längd och stabilitet. För arbetsgivaren innebär detta att man föredrar en ansvarsfull, stadgad man som kan tänkas erbjuda lång och trogen tjänst, medan kvinnor söker en lång och ståtlig man med stabila inkomstförhållanden.
Förutsägbart och stereotypt? Jomenvisst. Vi är trista, vi människor. Egentligen vore det nog bra om vi därför försökte skapa utrymme för våra mindre förutsägbara drag att växa..."
onsdagen den 21:e maj 2008
Eskil och lite om en panel
I övrigt hade jag tänkt att jag skulle berätta något längre om en paneldebatt (Kan ses
här) som jag var med i häromdagen om Englas begravning på Publicistklubben. Det fanns en ostyrig och lång text i mitt huvud efteråt som borde ha släppts ut direkt, men jag tappade sugen.
Hela poängen med att jag vände mig emot sändningen var för att vi alla skulle slippa den här jäkla fuldebatten som blivit och som till exempel sårat Englas mormor helt i onödan.
Nej, jag tror visserligen inte att SVT fattade sitt beslut vare sig på cyniska tittarsifferjagande grunder eller för att de var sensationslystna. Snarare tror jag att de gjorde det för att de - liksom alla andra - var känslomässigt engagerade i fallet och därför inte förmådde se situationen ur ett längre och mer principiellt perspektiv. Beslutet verkar ha fattats isolerat från allt annat och även om Jan Axelsson sagt att han förväntade sig debatt, så slog det honom uppenbarligen inte att debatten inte bara skulle komma att riktas mot honom och SVT.
Jag frågade honom om just det och då förklarade han tämligen torrt att SVT:s ansvar stannar vid själva sändningen. Om detta håller jag verkligen inte med. Man måste beakta en publicering ur ett lite vidare perspektiv än så, tänka på följder etc.
Så står man där och hör en synnerligen attackinriktad Jan Axelsson (beskyllde i stort sett alla andra medier för att vara sensationslystna) kalla mordet på Engla för något i stil med "exceptionellt och unikt allmängiltigt" och undrar lite vad det betyder när han även hävdar "strukturer" i mordet.
Sen säger Viggo Cavling, som åtminstone är rak och konsekvent i sin totalmediala hållning, att jag tillhör gruppen "fina och goda människor", vilket förstås betyder sådana som vill bli uppfattade så. Då tappar man sugen. Det är inget von oben-perspektiv att önska sig att medier tänker sig för och hanterar människor med omtanke och ansvar.
Men hur som helst. Det blir ingen lång text om den här saken. Jag är klar nu.
(Ann Heberlein var för övrigt cool. Och attan vad hon kunde prata! Jag vill också våga och kunna prata sådär bra och sammanhängande!)
måndagen den 19:e maj 2008
Det nya ledighetspartiet?
Själv är jag en stor vän av ledighet och lättja. Därför blev detta ämnet i dagens text, där jag undrar vem som ska hand om ledighetslinjen.
"Arbetslinjen innebär faktiskt inte att vara emot ledighet – tvärtom. Att låta människor behålla mer av sina pengar och skapa marginaler som ger handlingsutrymmet att ta en ledig dag utan att blanda in Försäkringskassan är en borgerlig ledighetslinje väl värd att värna."
Så. Nu ska jag på bussutflykt till gamla jaktmarker.
söndagen den 18:e maj 2008
Yr critique?
Programmet kan höras här.
Sluddrade jag? Hördes det att jag skakade som Shakiras rumpa? Delge mig gärna kritik om du har någon.
Förhatligt och förkastligt. Eller: När den borgerliga lusen ska läsas av snärtan
Orden är Veronica Palms när hon berättar i SvD om sossarnas nya idé - en extra månad i föräldraförsäkringen.
Honestly. Förhatligt? Förkastligt? Av alla möjliga sätt att ge människor bidrag bestämmer sig socialdemokraterna för att just det här är förhatligt och förkastligt - däremot har de inga problem att svälja bidrag som till exempel förlamar människor i arbetsmarknadsåtgärder. WTF?
Nå. Förkastligheten till trots så har alltså Palm och hela arbetargänget upptäckt att det förhatliga ändå appelerar till föräldrar. Därför har de befunnit sig tvungna att i sann röstfiskande ordning hitta på något likaledes appelerande. Omtanken och förståelsen rör en till tårar, verkligen...
Oftast är jag rätt ensam om att gilla vårdnadsbidraget. Jag tror inte jag känner en käft som uppskattar det. Visst, gängse alliansanhängare utanför kd kan möjligen tänka sig att tolerera det, men då måste de samtidigt intala sig själv att "DetÄrBaraValfrihetDetÄrBaraValfrihetDetÄrBaraValfrihet" för att inte gå apeshit vid tanken på alla dessa kvinnor som nu ska kedjas fast vid spisen med grova kättingar.
Jag går turligt nog inte apeshit. Det är rätt skönt. Men visst, att jag gillar vårdnadsbidraget är väl en sanning med modifikation. Jag gillar det så mycket som man nu kan gilla ett bidrag, kan man säga. Bäst vore förstås om folk bara fick behålla mer av sina pengar, så att de kunde ta ledigt ibland - utan att konsultera Försäkringskassan.
Jag har dock tänkt på en sak kring det här med fastkedjade kvinnor. För visst, jag är inte dummare än att jag begriper att även om vårdnadsbidraget inte riktar sig till något särskilt kön så har vi löneklyftor som gör att kvinnor lär stanna hemma mer. Fast jag tror inte att det bara är lönerna som påverkar. Det kan också vara så att fler kvinnor än män vill stanna hemma. Det är högst troligt. Ibland kommer det rentav upp som ett motargument, som om kvinnor led av någon sorts förvirring som gör dem intresserade av att vara med sina barn - en förvirring som självfallet måste motarbetas med politiska åtgärder.
Varenda gång jag hittills skrivit om det här med vårdnadsbidraget, i SN tidigare och SvD nu, har jag fått läsarrespons. Intressant i sammanhanget är att den responsen aldrig varit från kvinnor, utan alltid från män begivna på att läsa den borgerliga lusen av snärtan. Nu är det i och för sig så att man generellt får mer respons från män än kvinnor, men det är ändå intressant.
Det är män som tillskriver mig med den upprörda anklagelsen att jag vill kedja fast alla mina medsystrar vid spisen.
Det är män som förklarar för mig att rådande strukturer måste motarbetas bland annat genom att eventuella personliga viljor och önskningar som går på tvärs med högre politiska mål inte underlättas.
Dessa mäns engagemang för kvinnors lika rättigheter är förvisso glädjande och berömvärt, men har å andra sidan starka drag av det rätt typiskt manliga engagemanget. Kompromisslöst och med en politisk principfasthet som angränsar bokstavstroendet läxar de upp mig och inflikar sedan den mänskliga brasklappen om att "de inte är emot mer tid med barn per se".
När jag frågar dem om det måhända inte är deras syn på relationer som är gammaldags när de nu utgår ifrån att det är mödrar som ska vara hemma så bemöts detta alltid med att "men så kommer det ju att bli".
Jooo. Men ett sätt att motarbeta den statistiken är ju att ansöka om vårdnadsbidrag själv. Om man nu inte är "emot mer tid med barn per se", menar jag...
I debatten anförs ofta att vårdnadsbidraget kommer att innebära ett steg tillbaka i kampen för jämställdhet. När någon av de ideologiskt fäktande männen som skriver till mig förklarar att ett vårdnadsbidrag är helt fel väg eftersom vi fortfarande har strukturer av ojämställdhet mellan könen, så hänger jag upp mig på det där fortfarande.
Jag undrar. Finns det någon tidsplan kring när de där fortfarande existerande strukturerna kan tänkas vara utraderade så att staten kan lägga av med att styra över våra privatliv? Vad är egentligen målet? Ska jämställdheten vara absolut? På vilket sätt?
Det jag i all enkelhet tänker är att om man någon gång, någonstans ska kunna erbjuda en familj alternativ och möjligheter att styra själv så borde det väl ändå kunna tänkas vara rätt goda förutsättningar i det land som brukar berömma sig med att vara ett av världens mest jämställda. Eller?
fredagen den 16:e maj 2008
Dagens citat
Paggan avkrävs jävligt rent mjöl i påsen.
Som sig bör
"Myndigheten för arbetslöshetsförsäkringsavgift ska den heta, den statliga ”uppbördsmyndighet” som ska kräva in en statlig a-kasseavgift från alla oss som frivilligt valt att lämna någon av fackens a-kassor. Kandidaterna för att klippa bandet vid invigningsceremonin av denna instans radade inte direkt upp sig igår, om man säger så."
onsdagen den 14:e maj 2008
Under bältet
Och eftersom snart sagt varenda text jag skrev i ledarbloggen i går befann sig under bältet på ett eller annat sätt (Cicciolina, geishakulor, manliga strippor och HD:s våldtäktsdomar), så tänkte jag försöka höja blicken i dag.
Brösthöjd borde gå.
måndagen den 12:e maj 2008
Likheten mellan Skugge och Madonna
Det är en god nyhet som fick mig att tänka en del på denna Skugge. För hon är ett alldeles eget koncept. Ett hållbart mediefenomen som likt Madonna återuppfinner sig själv varje gång det gamla börjar bli trist eller ointressant. Märk väl att jag säger "blir" trist eller ointressant. Det är stor skillnad mellan att återuppfinna sig själv för att marknaden så kräver och att göra det för att man själv vill ut på nya äventyr. När det gäller Linda Skugge (och Madonna) tror jag att det främst springer ur det senare. Hon vill - och råkar dessutom ha plattformen att kunna göra det.
Få har Skugges påverkan. När hon skriver om kejsarsnitt blir det inte bara debatt, det blir en Skugge-effekt. Jämte denna påverkan finns hennes ojämförbara oförsiktighet. Hon verkar liksom ständigt skita blankt i hur en text "kommer att uppfattas av den och dem". Ett flöde och sen trycka på "skicka".
Självklart är kombinationen som gjord för att människor ska bli arga på henne. Självklart finns exempel då åtminstone jag inte tycker att det blev klockrent.
Om det verkligen är ett sånt där flöde eller inte vet jag förstås inte, jag har aldrig träffat tjejen, men förmodligen inte, få skribenter bara skriver och trycker på skicka.
Alla redigerar, korrigerar och "second guessar" sig själva. Snällar till det, eller bitchar upp det. Troligen även Skugge. Fast möjligen på ett annat vis.
Det vi mindre oförvägna skribenter kan avundas Skugge allra mest är hennes förmåga att slå sig själv på fingrarna när de vill tona ner. Skugges skrivande är liksom empiriskt. När hon second guessar sig själv så gör hon just det. Hon ifrågasätter sig själv och omvärderar sig själv allt eftersom hon gör nya erfarenheter - inte efter hur hennes åsikter spelar mot något annat.
Det är också därför vi hos henne kunnat följa en resa, från utskälld Popvänster i Erik Zsigas bok, till utskälld batonghöger i vänsterbloggosfären och numera till SvD:s näringslivsdel. En sådan resa är värd stor respekt.
Omfördelning av känslor
I alla händelser så plockade en läsare upp min till marken släppta tanke och lät den flyga högre.
Dessvärre fick han inte plats i kommentarsfältet eftersom det "tydligen har någon sorts utrymmesbegränsning. Precis som socialdemokraternas så kallade rättvisa fördelningspolitik. Den har också sina utrymmesbegränsningar".
(Redan den formuleringen kan man ju falla som en fura för...)
Sådana utrymmesbegränsningar duger ju inte. Klart att man ska få kommentera långt. Åtminstone om man gör det så intressant som denne man. Eftersom jag inte är säker på hur han hade signerat sig så nöjer jag mig med att presentera honom med förnamn.
Ladies & tjänstemän! I give you en styck Johans funderingar på temat.... tja vad ska vi kalla det? Jo, kanske Omfördelning av känslor:
Oj då! Fördelningspolitik på ett nytt sätt! Kanhända någonting för socialdemokrater att fundera över. En av socialdemokratins grunder är, om jag har förstått saken rätt, rättvis fördelning av efterfrågade tillgångar genom fördelningspolitik.
Jag har många gånger under alla mina levnadsår tänkt både många och tunga tankar om rädsla och dess orättvisa fördelning. Nog har jag tänkt mera på krig och annat mänskligt elände, men våldtäkt ingår förstås däri. I det mänskliga eländet. Våld är den civiliserade människans yttersta förnedring, har jag tänkt.
Våld är emellertid ingen efterfrågad tillgång, till följd varav fördelningspolitik inte kan tillämpas på den i en demokrati, däremot i en diktatur men bara utifrån den styrande tyrannens perspektiv. Man kan, visserligen med långsökta och rätt skruvade tankegångar, tänka sig att en envåldshärskare genom fördelningspolitik låter sina hejdukar dela ut lika mycket rädsla till var och en av sina undersåtar så att de alla är lika rädda för honom, så att ingen vågar revoltera mot honom. På så sätt blir rädsla en resurs, om än inte efterfrågad av gemene man, på vilken fördelningspolitik skulle kunna tillämpas.
Men även om envar undersåte får sig tilldelad lika mycket rädsla finns där ytterligare rädsla som andra förövare än tyrannen kan drämma till sina offer med. Även i en diktatur, eller kanske alldeles särskilt i en diktatur, finns ju våldtäktsmän och andra hänsynslösa mörkmän vilkas våld i en orättvis fördelning drabbar samhällsmedborgarna.
Jag skulle säga att en diskussion om rädsla som del i en fördelningspolitik skulle landa på ett filosofiskt plan därför att, som du skriver, det inte finns något verktyg i världen som kan lösa det här dilemmat, varken fördelningspolitik eller annat.
Emellertid är dina och Kielos tankar om orättvist fördelad rädsla både intressanta och tänkvärda. Sannolikt är det få människor, om ens någon, som tänker tankar som går i den rättvist fördelade rädslans banor. Man suckar bara och säger rätt oengagerat att världen är orättvis. Därvid avser man nog vanligen inte rädsla utan fattigdom.
Men rädslan finns överallt, i alla samhällen, i alla samhällsskikt. Jag tänker då i första hand på rädsla för kriminalitet, för rädslan att själv drabbas. I vårt land framgår det tydligt av de undersökningar som polisen brukar göra, varje år tror jag. Den rädsla som speglas där är förmodligen till viss del obefogad, men den finns där ändå och det är tillräckligt för att den skall tas på allvar.
Den rädsla som man kan läsa sig till i ovan nämnda undersökningar är orättvist fördelad. På en del håll i landet är medborgarna mera rädda än i andra delar. Hur polis och politiker hanterar denna information får vi inte veta.
Det är klart att rädsla aldrig kan bli rättvist fördelad. Det går inte. Omöjligt. Ändå tycker jag, Sanna, att det du skriver om i denna del av din blogg inte enbart är intressant och tankeväckande utan också väsentligt.
Sverige är (har varit?) en rättsstat och i en rättsstat borde, kan man tycka, människors rädsla för brott tas till utgångspunkt för hur rättsväsendet skall fungera. Rättsväsendet i Sverige tycks naggas mer och mer i kanterna med för få poliser, åklagare som lämnar sina arbeten och domstolar som inte hinner avgöra ärenden inom rimlig tid. Nyss läste jag om ett förslag innebärande att poliser skall kunna döma lagbrytare direkt på brottsplatsen vid fall av lindrigare lagöverträdelser.
Rädsla för våld, i vilken form våldet än förekommer och hur det än är fördelat, är ovärdigt en rättstat. Den uppgivenhet med vilken politiker hanterar sådana här frågor skulle kanske, till en del åtminstone, kunna motverkas med sådana här och andra oväntade infallsvinklar.
Kan man göra rädsla till en rättvisefråga, en omfördelningsfråga? För närvarande är svaret på den något skruvade men intressanta fråga nej, men om man börjar brottas med sådana här tankar kanske de kan leda fram till någonting.
Men vad vet jag, arma människa?
söndagen den 11:e maj 2008
Omfördelningens underligheter
Jag tänkte på en sak i går när jag läste intervjun med författarinnan i fråga i DN i går.
Där talar Kielos om att "Rädslan är verkligen orättvist fördelad i samhället". Det är en jäkligt intressant formulering eftersom den antyder att rädsla bara är ännu en praktikalitet som lite fördelningspolitik kan lösa.
Vidgar man perspektivet bortom våldtäkter och funderar på "offerskap" i största allmänhet kan man faktiskt konstatera att den här synen kommer igen överallt, kanske särskilt i historiska kontexter, men det finns flera exempel på aktuella debatter också. Alla frågor där fundamenten i debatten kräver att du accepterar en svartvit uppdelning i offer och förövare hamnar i den här fördelningspolitiska föreställningen. Det kan handla om alltifrån jämställdhet och diskriminering till kolonisation och slavhandel.
Jag säger förstås inte att dessa frågor och problem inte finns och är allvarliga och legitima diskussioner, men de förstörs när de reduceras på det här viset. Via en offermentalitet försöker man leda i bevis att det är fördelningspolitik som är lösningen, ofta i frågor där fördelningspolitik är ett absurt konkret svar på en fråga som är mycket större, mycket mer komplicerad och betydligt mer irrationell än så.
Det spelar liksom ingen roll om en majoritet av oss menar att visst, rädslan är orättvist fördelad, för det finns inget verktyg i världen som kan lösa den knuten. Vi kan lindra rädslan. Lysa upp parkvägar och lära oss självförsvar med mera. Men det är ju ingen omfördelning i ordets verkliga bemärkelse. Ett omfördelande drag vore ju snarare att föra över lite mer rädsla till det andra, mindre våldtagna könet. Då snackar vi tjejer som slår sig samman och gruppvåldtar lite killar med strap-ons. (Vilket säkert någon kan nappa på som idé..)
Lika lite räcker det till att många har en aldrig så stor "återbetalningsvilja" när det gäller länder som tidigare varit under kolonisationens förtryck, eftersom det finns en överhängande risk att vi med detta förstör ännu mer genom att pacificera våra tidigare offer medan vi inbillar oss att vi bara omfördelar lite.
Hmm. Jag tror inte att jag riktigt fick fram tanken här, men nu får det lik förbannat vara färdigskrivet. Utomhuset kallar.
lördagen den 10:e maj 2008
Att översätta Esbati
Det är förstås kul, men den bloggare som tänker sig en mer global läsekrets får nog även i fortsättningen blogga på engelska - om man inte har något emot att framstå som halvtossig förstås.
En oddity som inträffade när jag översatte bloggen var i det här inlägget.
Generellt verkar inte översättningstjänsten ta sig för att översätta namn och de flesta namn jag skrivit lämnas intakta.
Men av nån outgrundlig anledning översätts Ali Esbati till Rani Mukerji, vilket råkar vara en award winning Bollywood-aktris.
Skumt. Är du verkligen i Norge och jobbar Esbati? Eller är vi en parallell karriär på spåren? ;)
Nåväl. Nu måste jag översätta den här posten och se om det motsatta funkar också. Sen glass och sol.
torsdagen den 8:e maj 2008
Och vad är väl riktigare än en familj med så mycket av mina gener som möjligt?
"Nu avslöjar Josef Fritzl att han ville ha barn med sin dotter – och därför inte använde preventivmedel vid övergreppen.
– Jag såg fram emot att få barn med henne. Det var en vacker tanke för mig, att ha en riktig familj, även nere i källaren, med en duktig fru och några barn, skriver Fritzl."
En sjukligt självupptagen galning vill naturligtvis helst av allt klona sig själv.
Det är för honom en "vacker tanke".
Ptroo
Annars då? Tja, jag har en soft spot för Eskil Erlandsson. Han är en av de mest intagande ministrar vi har. Så självklart grämer det mig lite att jag inte har tid att bevista det här evenemanget idag. Och då har jag aldrig ens varit en hästtjej.
onsdagen den 7:e maj 2008
Ständigt denne Hitler
Ser för övrigt att fler än jag automatiskt tänkte på Mr Cleese. Såklart.
Tror dock egentligen att imitationer av Hitler himself (eller för all del av John Cleese) faller utanför hetslagstiftningen. Någon som kan lagens bokstav mer exakt får gärna rätta mig om jag har fel, men är det inte så att lagen skiljer på imitation och, eh, hur ska man uttrycka det...heilande för eget bruk?
Vårstädning här och där
"När höstens protester i Burma hade bedarrat var frågan som ställdes: Var är munkarna? De hade hämtats i nattliga räder och nu ryktades att juntans soldater beordrats att raka sina huvuden och ta plats i de tomma klostren. I vilken utsträckning ryktet var sant är svårt att veta, men att det uppstod är fullt begripligt. I diktaturens ögon är människor utbytbara pjäser."
söndagen den 4:e maj 2008
Medieförstårmigpå
Jag tror att magreaktionen hos dem som ställer sig negativa till tv-sändningen kommer härur. Det ligger något lätt självförhärligande i att lyfta sin egen empati till skyarna. Att föreställa sig att den är så stark och så djup att den alldeles bestämt måste direktsändas den här gången.
Det känns inte behagligt när empatin blir något att manifestera och bejaka på tv, som vore den en känsla av sällsynt art.
Så det så.
lördagen den 3:e maj 2008
Supportrar och tillhörigheter
Socialdemokraternas starka kvinna här i Sundbyberg, Helene Hellmark Knutsson, påstod sig gilla valfrihet, men bjöd samtidigt på den spännande frasen "rätten att välja (ska) alltid vara valfri".
Hela socialdemokratins paroll för i år var "Frihet kräver rättvisa", men ändå landade Östros här i Sumpan gång på gång i begrepp som snarare vill begränsa den.
Och så har vi som sagt det här supporterbegreppet (komplett med tillhörande merchandise i form av supporterhalsdukar) - ett språkligt krumbuktande i sig.
Vad betyder det när medlemsvärvning kokas ner till supporterskap och valfrihet blir ett erbjudande om att slippa välja?
Tja. Det blir väl samma som förut.
I en lokal variant av supporterkampanjen (hittad hos Hax) sammanfattar en tjej från s i Norrbotten hela strategin:
- Politik är mer en känsla av tillhörighet.
Okej. Så man behöver inte gilla politiken. Inte ha partiboken. Inte gilla företrädarna. Man kan bua, rya, hylla eller muttra - det spelar ingen roll. Bara man supportar, identifierar sig med tillhörigheten och framför allt - röstar.
Då är det kanske inte så konstigt att det fortfarande är lite tunnsått med konkreta besked från Sahlin. En supporter behöver ju egentligen bara veta mot vem eller vilka matchen står. Då räcker det att övertyga supportrarna om att socialdemokraterna inte är det andra laget, alliansen.
Samtidigt kan man notera att även om socialdemokraterna gjort den här tendensen mest tydlig genom att öppet döpa den i en kampanj, så är de inte är ensamma om att försöka tänka utanför partimedlemskapets ramar. Fp går till exempel också och funderar på mer spontana alternativ till det gamla vanliga medlemskapet.
Misslyckade benämningar eller ej, problemet är en realitet för alla partier. Det största problemet som jag ser det, är just det norrbottniska konstaterandet om "tillhörighet". Det sätter nämligen punkt för engagemanget. Välj lag och stå dem bi.
Egentligen borde partierna uppmuntra mer otrohet.

