söndag 29 juni 2008

Så fort vi blev amorösa så begynte hon pladdra om björnar

Apropå ingenting alls mer än att jag är på gott humör. Två vitt skilda ting har lyst upp helgen. Skivan Visor och oförskämdheter - en förevigad livespelning med Cornelis, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström som man önskar att man hade sett i verkligheten. Strålande skiva. Hade helst velat lägga upp Fröken Saga & Visan om bomben, men jag hittar bara ett spår på YouTube så det blir det jag bjuder på. Cornelis gillar inte att kallas teddybjörn...



Dessutom en färskare sak. Eller okej, den är inte ny, släpptes i början av maj tror jag. Men för mig är det här hur som helst sommarens tralligaste örhänge. Refrängen klistrar sig som spunnet socker. Estelle feat. Kanye West, American Boy.



Det var det. Semestern är över och nu börjar jag jobba igen. Smygstartade lite på ledarbloggen idag och har redan fått en hoper ilskna mail. Så kan det gå.

Kvinnlig klokskap

Som sagt. Jag gick och grunnade på klass, bland annat med anledning av de där böckerna jag läst senaste veckan. (Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund, Åsa Linderborg - Mig äger ingen och Maria Sveland - Bitterfittan)

Dessa tre böcker förenas i en oerhört hög grad av igenkänning. Trots att jag varken är gift eller har förlorat ett barn känner jag gång på gång igen mig hos Hadley-Kamptz och nickar bekräftande på var och varannan sida i Bitterfittan. Och trots att jag delar i princip inga av Linderborgs samhällsanalyser och har noll erfarenhet av att växa upp i en industri- och arbetarstad känner jag stundom igen mig så att det svider i hennes i klassbegreppen förankrade barndomsskildring.

Okej. I relationer kan man väl alltid känna igen sig. Det är väl inget konstigt med det egentligen, så allmänmänskligt som det nu är. Men det blir ändå lite konstigt. Åtminstone när författarens hela poäng är att peka på ett samband och göra en mer eller mindre stor politisk - inte allmänmänsklig - poäng. Då känns det nästan som om jag förstör författarens syfte. Där sitter jag, i all min högerhet, och känner släktskap med Åsa Linderborg, liksom.

Linderborg sätter sin familjs tragik i direkt samband med klass. Själv använder jag sällan klassbegreppet eftersom jag inte riktigt vet vad jag är. Det handlar inte om att jag vill förneka att det finns olika sociala skikt, men klassbegreppen är utdaterade och fungerar dåligt. Det är dock värt att notera att medan Isobel talar om sin medelklassbakgrund görs det i förbifarten och med det lilla korn av skamsenhet som medelklassen konsekvent uppvisar över sig själv. Alltså man förminskar och gör ner sin bakgrund lite, låter förstå att man är medveten om att den bär med sig något ytligt okomplicerat. Enklare är det för Isobel att beskriva sin killes överklassbakgrund. Då kan hon vara mer rakt bedömande och därmed också mer ärlig.

Det är väl så antar jag. Lätt att tillåta sig själv lite mer svepande generaliseringar om dem "ovanför", svårare att ens våga sig på att beskriva den strax under. Medan det där tar ganska liten plats i Jag går bara ut en stund finns desto mer i övriga två böcker. Där identifierar sig författarna med klass på ett helt annat sätt och identifierar också andra utifrån samma sak. Här finns klasskampen och antipatierna riktade uppåt ständigt närvarande. När Sveland beskriver upptäckten av klasskillnader i skolan, hur bratgrabbarna såg på huvudpersonen Sara som en "kommunisthora". När hon berättar om den där intervjun då Ebba von Sydow kallade sig arbetarklass. När hon beskriver alla de par hon ser vid frukosten på semesterhotellet dit hon flytt undan sin kärnfamiljsångest. Eller när Åsa Linderborg kärleksfullt beskriver sin fars sönderarbetade nävar och hur hans spenderbyxor åkte på, lika kortsiktigt vid varje löning.

En mycket upprörd läsare ringde mig en gång när jag skrivit något han inte gillade. Sånt händer ibland och just den här hade ringt förut. Oftast var han berusad när han ringde in sin ilska över mina åsikter. Mina tidigare förslag om att helt enkelt inte läsa mina texter verkade inte ha bitit, men denna gång hade han kommit på en lösning och krävde information om min klassbakgrund. Han fick en snabbversion (mamma SFI-lärare, morföräldrar bönder, pappa invandrad tjeck som flydde undan kommunismen och här var både fabriksarbetare och egenföretagare.) och verkade därefter löjligt nöjd. Jag begrep aldrig vad det var som snubben tyckte var så avslöjande, men på hans triumferande stämma hörde jag att alla pusselbitar nu låg på plats. Tydligen var denna knappa information fullt tillräcklig som grund för att kunna avfärda alla mina framtida resonemang på Södermanlands Nyheters ledarsida.

Även om den arge läsaren aldrig bjöd på någon klokskap - vilket våra tre författarinnor gör - så finns det något, ett sorts skygglappsanalyser, som förenar i alla fall Linderborg och Sveland. Tanken att det finns en rot till diverse onda ting. Att det ska finnas en knut och ett sätt att lösa den. Linderborg tror alltjämt på klasskampen som lösning. Sveland avslutar i dur, med en förnyad ambition att uppnå ett rättvist och jämställt förhållande.

Hur mycket jag än kan känna igen mig, kan jag inte helhjärtat dela de där slutsatserna. Linderborgs klasskamp löser inte min fars likaledes sönderarbetade egenföretagarnävar och det faktum att han, liksom hennes far, dog innan 65. Innan de tänkta frukterna av hans möda kunde skördas. (Inte för att det ens fanns några frukter att skörda, bara skulder.) Ändå är det sådana som han, företagare, som vänstern konsekvent och helt utan nyanser eller ansatser till empati kallar "gynnade".
Skulle man protestera mot den världsbilden kan det enkelt avfärdas, till exempel med att man tillhör den "okunniga högern".
Vem är egentligen okunnig om bara en sorts nariga nävar begråts?

Samma svårighet återkommer hos Sveland. Å ena sidan når hon långt i den meningen att hon ser behovet av försoning och förlåtelse om någon sorts mänsklig samvaro ska vara möjlig. Hon fattar, för egen del, att det är nödvändigt om än tokigt svårt att förlåta människor när de sviker. Och även om jag känner igen mig i många av hennes betraktelser slås jag också av hur hon tar parti helt efter kön - även när hennes huvudpersons information består i bara några nyfikna ögonkast i en hotellrestaurang. Sara avgör att en försupen kvinna är försupen på grund av makens försummelser. Så kan det förstås vara, men det kan lika gärna vara han som sitter där och sörjer. Det kan lika gärna vara han som är sviken, besviken och måste förlåta. En kvinna Sara möter på en bussutflykt blir irriterad över frågan var hennes make är och fräser ilsket att han får klara sig själv. Sara imponeras och blir än mer förstående när kvinnans "börda" och make, med alzheimersimmiga ögon stapplar fram till bussen för att vinka adjö.

Nej, det är knappast med några rättvisa ögon hon betraktar världen, även om hennes önskan är att uppnå rättvisa. Hon, liksom Linderborg, begråter bara en sorts nävar och förlåter bara en sorts orättvisa. Isobel Hadley-Kamptz däremot gråter, förlåter och tampas helt i det privata och alltigenom mänskliga.
Egentligen gör Linderborg och Sveland det också, vare sig de vill se det eller inte.

Det finns mycket mer att säga, inte minst om Bitterfittan som jag läste sist, men jag tror vi stannar där. Men läs dem, allihop, om du inte gjort det. Och läs dem särskilt om du är man. Igenkänning är mindre värt än aha-upplevelser.

lördag 28 juni 2008

Jävla mobboffer!

Ibland undrar jag om de hittar på såna här nyheter för att folk ska få något att prata om. Att JO ringer upp Kvällsposten/Expressen och spånar lite och till slut landar i något i stil med att inbjudningslistan för 8-åringars barnkalas bör granskas.

Förmodligen inte. Förmodligen är det på allvar, från början till slut. Även mobbare ska få tårta, tycker JO. Kanske borde mobbarna faktiskt få allra mest tårta. För de mobbar ju av en anledning, det vet vi ju utan att ens behöva undersöka saken. De mobbar för att de har en stygg mamma. Eller en stygg pappa. Eller en stygg katt.

Den mobbade däremot har säkert snälla föräldrar och supersöta husdjur. Det är därför han eller hon mobbas. För att han eller hon har det så bra. Mobbaren är ju bara avundsjuk på allt den mobbade har. För den mobbade har ju så mycket fint som alla borde få ha. Faktum är att alla mobboffer är as som inte delar med sig av sina snälla föräldrar och sina söta djur. De förtjänar ingen tårta. Inget kalas heller. Vad de förtjänar är att ett helt posse av mobbare kommer hem till dem och kräver tårta annars blir det stryk.

Apropå stryk fick jag ett pressmeddelande från socialdemokraterna häromveckan. De har gjort en handlingsplan mot ungdomsvåld. I utskicket är det Björn Fries som står för ordet och han säger mycket så mycket klokt att ni inte kan ana. Till exempel så här:

- Både den som misshandlar och den som utsätts för misshandel är offer för våldet.

Precis. Alla är offer. JO måste utöka antalet tjänster omedelbums, det finns ju massor att utreda!

65 liter mjölk och mitt dåliga minne

Till en början gick det lite trögt. Jag liksom tog inte semester, trots att den tog sin början. FRA-karusellen var en starkt bidragande orsak förstås, men till slut gick det ändå. Lösningen är, som alltid, att dra till Skåne och göra ingenting särskilt alls. Vistelsen var dock lite för kort för att jag, som brukligt, skulle kunna skaffa mig en kalvkompis hos grannen. Kalvar blir man inte vän med hur som helst, det tar tid och tålamod att få deras långa ben sluta skälva.
Den här gången blev jag tvungen att lämna innan tilliten var vunnen, men fick däremot veta att förra årets kalv minsann numera bor hos en annan granne och ger smått fantastiska 65 liter mjölk om dagen. Jag tänker tro att det har med min keliga uppmärksamhet i hennes barndom att göra.

Frånsett djur och natur har det lästs böcker som legat i vänthögen länge. Vilka?

Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund
Åsa Linderborg - Mig äger ingen
Maria Sveland - Bitterfittan

Samtliga mycket bra. Alla med en iakttagelseförmåga som förbluffar mig.
Jag tänker ibland att jag nog förr eller senare kommer att skriva en bok, men när jag lägger de här tre böckerna till handlingarna känns den tanken oerhört avlägsen. Det verkar som om författandet kräver gott minne och sinne för detaljer. Nu pratar jag inte om detaljrika iakttagelser av mänsklig samvaro och interaktion utan det andra - att iaktta färger, namn på mat, produkter, platser, dagisfröknar, låtar, passager i andras böcker - you name it.

Jag kan inte det där. Jag har varken plats eller ro i huvudet. Jeez, jag har knappt plats i huvudet för det jag lärde mig förra veckan. Genom mig flyger sådana kunskaper, ingenting stannar kvar. Jag skojar inte, ingenting stannar kvar mer än ramarna, skelettet, skeendena och känslorna av vad det nu var.

Jag minns till exempel vem jag älskat och inte, men det är mina allra bästa och äldsta vänner som upplyser mig om vilka som var där, vilka vi umgicks mer sporadiskt med, vad jag hade på mig vid den och den festen då jag hånglade lyckligt eller grät av brustet hjärta eller vad det nu var. Själv har jag inte en susning om omständigheterna. Det är som ett tunnelseende.

På samma sätt minns jag vad och vem som gjort mig illa, men ofta är omständigheterna fragmenterade och konturlösa. För att ta ett rätt banalt exempel. Jag minns att jag blivit mobbad, men minns knappt längre namnen på de som gjorde det - trots att de höll varje dags öde i sina händer under en viss period. Även här krävs gamla goda vänners minne för att bli påmind om specifika situationer och vem som sa si eller så, om det var i ett klassrum eller en korridor, vår- eller hösttermin.

Hur som helst. Har man så få detaljer att måla med så går det liksom inte att få till en bok. I alla fall ingen som blir kul läsning, så jag håller på det projektet tills huvudet kommit till ro och börjat lagra igen. Förr eller senare måste det ju ske, eller? Om någon vet hur man gör plats och ro i ett huvud får ni gärna tipsa.

Jag märker för övrigt att det lurar något annat i bakhuvudet om ovan böcker som behöver bloggas, jag tror det handlar om klass. Men det är för luddigt ännu. Vi får se.

Meanwhile ger jag er några av de bekantskaper jag inte hann med i sommar - om bloggen händelsevis har några läsare som delar min förtjusning för nötkreatur.




måndag 23 juni 2008

Exodus?

Liberalerna flyr till de gröna, berättar Maria Ferm och citerar ur några av de mail hon fått, bland annat från en tidigare moderat väljare:

Hej, det är mycket bra att ni står upp för integriteten. Bra jobbat! Arbeta nu vidare för att FRA stängs.

Okej. Det här låter inte som en av moderaternas klipskaste väljare. Den här killen ogillar inte bara FRA-lagen, nej han vill stänga hela FRA, som alltså är en myndighet, civil sådan, verkande på Försvarsdepartementets område.
Nå. Till skillnad från honom har merparten av FRA-lagens motståndare haft en lite mindre svepande hållning. Många, även jag, har vid något bloggskapande tillfälle skrivit harangen "Jag har inget emot signalspaning i sig, men..."

Invändningen i sig är relevant, men jag har inte sett många förslag till alternativ. Vi lägger in den där brasklappen om att vi inte är totalemot, eftersom vårt mål inte att paja allt säkerhetsarbete, utan att bevara integriteten. Men vad finns bakom brasklappen? Finns det några bra alternativ?

På helgens midsommarkalas diskuterade jag frågan med en vän som har varit och fortfarande är ganska oinsatt i hela FRA-debatten och som inte kände sig särskilt förskräckt. Jag anförde brevhemlighet, integritetsintrång, fan och hans moster, men hon menade att Ja, ja. Det är väl inte konstigare än att knarkhundar får lukta på den vanliga posten.

Nu är det förstås en jäkla skillnad på att lukta på post och att titta på den, men ändå - det är en tankeväckande jämförelse. Vi ger ju inte hundrackarn tre-fyra brev och håller tummarna att han ska hitta något just där.
Det jag undrar är med andra ord: Hur signalspanar man begränsat, utan att inledningsvis ha tillgång till "allt"? Går det över huvud taget? Mina tekniska kunskaper räcker inte till för att jag själv ska kunna besvara den frågan, men alla tankar och all vägledning vore tacknämlig.

Noterade i dag en ganska god sammanfattning av min syn på det här med signalspaningen hos bråkstaken på Öland:

Alla begriper ju att FRA eller nån annan bevakar medborgarna, men att stifta en lag om att det är tillåtet är ju ändå ganska dumt. Låt skumraskeriet pågå i det fördolda, för det sker med eller utan lagstiftning.Vad som nu lagstiftats om har ju för övrigt redan pågått i flera år. Alla vet att åsiktsregistrering är förbjudet, men det är klart att åsikter registreras, hur skall man annars kunna hålla reda på de farliga dumskallarna? IB har säkert en efterföljare, det kan vi utgå ifrån.

Ja, det är ganska exakt så jag ser på saken. Det må vara en krass syn, men jag ser den samtidigt som den mest realistiska och jag skrev om det här för några veckor sedan:

Naturligtvis övervakas vi. Regler böjs och bryts, sedan får vi avslöjanden, skandaler och efterföljande granskningsprocesser. Det ingår i spelet. Det viktiga är dock att integriteten får fortsätta vara högsta hönset bland principerna. Det är så vi garanterar medborgarna schyssta spelregler. FRA-förslaget bryter den maktbalansen, till medborgarnas nackdel. Undantaget blir regel och integriteten förtvinar.

Vad som anfördes många gånger om i talarstolen i riksdagen var att FRA-lagen är bra för nu får vi äntligen lagstiftat vad som redan pågått länge. Jag håller helt enkelt inte med om att det är bra, inte på bekostnad av vad man inkräktar på.
Därmed inte sagt att jag inte förväntar mig att det spanas lite nu och då när det verkligen behövs.

Men det är klart. FRA är en myndighet och vill ha klara papper. Begriper inte att allt kanske inte är så enkelt.
Så nu är vi där vi är och ur borgerligheten sker ett liberala väljares Exodus. Problemet är bara att det inte finns något Kanaans land att gå till, bara en jäkla massa öken.

Eller nej, inte bara öken. Aktiviteten sjuder och blir alltmer konstruktiv, vilket gläder mig. Tillställningar planeras, här är en (läs om fler planer hos Oscar Swartz) och i Inom centern bubblar det av välbehövlig förändringsvilja och tillhörande ångest.

För övrigt fortsätter en del riksdagsledamöter idogt att svara på de mail som jag skickade inför omröstningen. Att det tar tid är förståeligt, de har väl en del att beta av. Dock är det ingen större skillnad på svaren som kom före och efter - samma plattityder, samma svepande resonemang, samma brist på konkreta förklaringar. Idag kom ett från Lennart Pettersson (c). Han berättar i slutet av sitt brev att:

En förutsättning för att kunna få leva i frihet är att vi håller de odemokratiska krafterna i hårda tyglar. Om priset för detta är att du och jag kan riskera att FRA vid något tillfälle, av en slump, läser ett mail, ja då står jag ut med det. Ibland väger allmänintresset högre än egenintresset och detta är en sådan fråga. 
Tänk på, att i ett odemokratiskt land hade det inte varit möjligt att skicka dessa mail till oss riksdagsledamöter. Du hade förmodligen inte heller fått svaret i denna form utan på ett helt annat brutalare sätt.

Ärligt talat Lennart. "Tänk på barnen i Afrika-tricket" känns malplacerat här. Ordentligt malplacerat.
Menar du verkligen att jag ska trösta mig med att jag åtminstone får maila dig mina åsikter?

Du får ursäkta min bortskämdhet, men det hjälpte inte.

fredag 20 juni 2008

Framåt

Oavsett vad jag tycker om ilskenivåerna i den fortsatta FRA-debatten så är det här helt vansinnigt. Så dumt, så dumt. Hur tänkte ni?

Annars intar Bloggen Bent den kanske just nu mest konstruktiva hållningen och det gillar jag skarpt. Det är aldrig för sent, saker kan fortfarande ändras och förändras, via juridisk aktivism eller annan.

För övrigt kan vi i dag förskräckas över burleska prydnader på Grönan, eller dra en lättnadens suck över att svenska jordgubbar verkligen är svenska.

Nu ska jag fira midsommar i stadsmiljö. Det går, men jag saknar havet.
Glad midsommar!

UPPDATERING. Mina Moderata Karameller är också inne på det konstruktiva spåret.

torsdag 19 juni 2008

Ska du verkligen kasta den där stenen?

De mest turbulenta dagarna i politiken på mycket länge är över och jag har egentligen släppt saken och tagit semester. En sak vill jag dock säga.

Jag har tagit mig igenom Fredrick Federleys kommentarsfält. Det är ingen rolig läsning. Nackskott påbjudes, självmord föreslås, saker som kan hända i mörka gränder insinueras och dra åt helvetena är så många att jag tappar räkningen.

Fine. Var besviken. Jag delar besvikelsen. Men låt oss ändå vara sakliga. De förändringar som ett antal unga liberaler från olika partier har fått till stånd genom att signalera trots och stödja sig på den bloggbävning som finns ÄR inte bara sidenband och glansigt papper. Vore det bara fråga om ombudsmän och kommittéer hade jag delat den uppfattningen. Men det är det inte. Det handlar också om:

- Att skärpa upp tillståndsförfarandet så att det landar i en domstolsliknande myndighet/nämnd är en bra förändring mot förut.
- Att denna också ska fatta beslut och särskilt ta hänsyn till och kräva "synnerliga omständigheter" när en spaning på individer är aktuell likaså.
- Att ändamålen för vilka signalspaning ska få bedrivas nu förtydligas och preciseras är också en förändring till det bättre.
Bland annat.

Helt enkelt. En del av förändringarna innebär också förbättring. Förvisso hade jag hellre sett ett nej eftersom, som jag skrev i går:
"Det handlar inte om hur mycket ni månar om de oskyldiga fiskarna. Det handlar om att ni har snott hela floden."

Men, det går att vara besviken och saklig samtidigt. Ni borde testa det, alla ni som nu säger upp bekantskaper och utfärdar biljetter till det glödheta stället. Jag menar kom igen! Varför skulle Federley och Johansson inte få kalla sig liberaler längre? Om de tycker att den kompromiss de nått duger hyfsat, så tycker de det.

Om du å din sida tycker att den inte når upp till dina krav så röstar du inte på dem igen. Svårare än så är det inte! Visst skriver även jag upp det inträffade som en pinne i det protokoll över politiker som man för i bakhuvudet och plockar fram vid val.
Men mer än så är det inte. Därifrån till nackskott bör det vara betydligt längre än vad jag nu ser. Det är skrämmande.

Vad avses över huvud taget med ett sånt kategoriskt uttalande? Att den sanna liberalen måste vara renlärig? Enligt vilken lära då - förutom den som din besvikelse dikterar? Vill du påstå att du lever ditt liv utan kompromisser?

Well, den vars ideologiska renlärighet är fri från minsta hack eller fläck kan ju kasta första stenen. Och sedan avlägsna sig ur min bekantskapskrets. Den som sätter bokstavstroendet högst är för mig lika skrämmande oavsett om den är liberal eller kommunist.

Fredrick, Annie. Nästa gång jag träffar er kommer jag tala om för er att jag verkligen hade önskat mig en annan utgång och att jag därför blev besviken. Jag kommer att ställa nyfikna och kanhända besvärliga frågor om hur ni tänkte genom hela processen och vad det var som gjorde er nöjda med en kompromiss. Allt det där som man undrar över.
Men, sen kommer jag, trots allt, credda er för att ni gjorde det som ni kunde, ville och pallade under besvärliga förutsättningar.
Jag har nämligen inte ett galet behov av att hålla med alla jag känner.

tisdag 17 juni 2008

Luften går ur

Ja se det var en spännande semesterdag, hörni!
Och den landade i nåt som känns som tofu. Det ser ut som det har stadga och kanter, men det förvånar i sin brist på tuggmotstånd. Luften går ur en långsamt. Efter en speedad dag. En dag fylld av rännande fram och tillbaka på stan - i skor med helt fel klackhöjd kan jag tillägga. En dag av stora förhoppningar och rätt mycket anspänning.

Så var är vi nu? Det finns alltså en c-märkt lista med krav, som landar hos Förvarsutskottet. Exakt vad står det på denna lista? Det är fortfarande något osäkert dessvärre. Jag ser en del av punkterna i rapporteringen här och var, men inte allt.

De saker som nämns mest är framför allt att FRA:s verksamhet ska kontrolleras dels genom specialgranskning av Datainspektionen, dels genom att tillsätta en kommitté av granskande riksdagsmän och kanske också inrätta ett integritetsombud som ska bevaka FRA:s avlyssning.
Fler kontrollstationer och instanser som vakar över integriteten helt enkelt. Det är förvisso bra grejer, men inget att gå upp i brygga över.

De mest intressanta och välkomna kraven jag hörde från talarstolen kom från Annie Johansson (som för övrigt höll det i särklass bästa anförandet) och handlade om:

- att det ska vara EN oberoende myndighet som ger tillstånd - och inte som i det liggande förslaget två olika tillståndsförfaranden.
(Varav det ena är att regeringen eller regeringskansliet kan ge tillstånd själv och då krävs inget tillstånd från tillståndsmyndigheten)

- att man ville ha förtydliganden av ändamålen för vilka signalspaning ska få bedrivas.

Jotack, det vore också bra, i nuläget är detta vagt och godtyckligt formulerat. I propositionen resoneras det kring hur yttre hot ska avgränsas, om det bör avgränsas mer eller ej, men regeringen finner att en viss flexibilitet är nödvändig och skriver att:

"För att täcka in hela det komplexa hotspektrumet, med betydande inslag av icke-militära och icke-väpnade hot, föreslår regeringen att verksamheten skall avse "yttre hot", oavsett deras karaktär och ursprung. Därmed omfattas hela den säkerhetspolitiska hotbilden. Begreppet yttre hot är vidsträckt och måste också vara det för att ge utrymme för nödvändig flexibilitet och förmåga att anpassa verksamheten efter nya företeelser."

Visst. Men vidsträckthet till trots, nog kunde några avgränsnignar ändå vara på sin plats? Särskilt som det under rubriken Nya säkerhetshot och risker resoneras som följer:

"Det finns också en rad andra fenomen som kan påverka Sveriges säkerhet negativt och i vissa fall få säkerhetspolitiska konsekvenser. Hit hör t.ex. olika typer av försörjningskriser, ekologiska obalanser, miljöhot, etniska eller religiösa konflikter, stora flykting- och migrationsrörelser samt ekonomiska utmaningar i form av valuta- och räntespekulationer. Snabba, effektiva och samordnade åtgärder från statsmakternas sida för att möta denna typ av hot eller påfrestningar kan i många fall underlättas av den förvarning och analys som en effektiv underrättelseverksamhet kan bidra med."

Ekologiska obalanser. Stora migrationsrörelser. Ekonomiska utmaningar. Så många hot, så lite tid.

Dock är jag tveksam till om just dessa mina favvokrav på Annies lista verkligen kan komma att införlivas efter en återremiss. De innebär mer genomgripande förändringar i liggande förslag, vilket regeringen sannolikt inte är sugen på. Lite påbyggnad i form av kommittéer, ombud och annat går ju alltid att lägga till, men att på allvar pilla i förslaget lär blir svårare att tvinga fram.

Dessutom. Huvudproblematiken är alltjämt att avlyssningen sker genom att "allt" scannas av - och det problemet lär inte försvinna vid en återremiss.
Därför kan jag inte vara själaglad över det här - även om jag definitivt tycker att såväl Annie och Fredrick - och även Karl Sigfrid, Birgitta Ohlson med flera - gjort vad de kan under rådande förutsättningar.

Det är lätt att förstå den känsla som både Fredrick Federley och Annie Johansson gav uttryck för i talarstolen - känslan av att de tvingats in i fajt med de sina av socialdemokraterna. Annie uttryckte det klockrent när hon förklarade att:

"Det som stör mig i den här debatten är att s spelar på en fribiljett. (...) Ert agerande är och förblir ett eländigt hyckleri. Så försök inte ens göra ett nummer av ert engagemang i morgon. Mellan min och er röst vad gäller den personliga integriteten skiljer det oceaner."


Det är helt enkelt inte rättvist från början att de har hamnat i den här positionen där de förväntas vara riksdagens enda liberala vakthundar. Där håller jag helt klart med Alice Åström, som i talarstolen konstaterade att "Enskilda ledamöter är inte de som i dag ska kritiseras. Det är partierna som förtjänar kritiken".

Så är det. Rodnaden bör färga kinderna på alla de som inte bråkat ett smack. De som i dag stod och sa att "Integritet är viktigt, men..." På dem ligger den tyngre bördan.

- På Tolgfors som försöker lugna mig genom att påpeka hur enormt stora informationsmängder FRA skulle behöva spara och läsa om de verkligen skulle spana på inhemsk kommunikation. Som om en ren utrymmes och kapacitetsbrist skulle vara ett argument i sammanhanget.
- På Staffan Danielsson (c), som glatt konstaterar att "Det finns mer att göra, debatten ska fortsätta" samtidigt som han argumenterar för ett ja.
- På Else-Marie Lindgren (kd), som från talarstolen klargör att ett Nej innebär att riskera "våra söner och döttrars liv i Afghanistan".
- På partiledarna som svingat piskan på ett sätt som gör mig outsägligt besviken.

Så det säger du..?

Vi är väldigt försiktiga med att säga vad vi ska göra när vi har vunnit ett val. Vi ska vinna det först.

Thomas Bodström i SvD. Han talar visserligen om FRA-lagen, (ni vet den där som han gillade redan från början), men av någon anledning känns uttalandet mer heltäckande än så...

måndag 16 juni 2008

Countdown

Snart är det dags. Jag begriper inte riktigt samordningen inför de kommande två dagarna. Någonstans läser jag att man ska det är samling vid pumpen på onsdag och att det är vit dresscode. Någon annanstans står det att det ska samlas också i morgon, dresscode obekant.
Hursomhaver, jag tänker mig nog att jag ska dit både i morgon och på onsdag. FRA-debatten, från åhörarläktaren i riksdagen i morgon vill jag helt enkelt se live.

Redan vid de övriga ungdomsförbundens manifestation för någon vecka sedan reagerade jag på att ett ungdomsförbund saknades. Att Ung vänster inte var med handlar ju om deras (löjliga) princip att aldrig göra någonting med de borgerliga ungdomarna, men Kdu:s frånvaro kändes onekligen underlig. Under helgen har det rapporterats om varför - de hade liksom gjort en planeringsmiss när det gäller FRA-frågan och hade så sent som för en vecka sedan ingen beslutad åsikt.
I dag verkar det dock ha lossnat. Det kom ett pressmeddelande om att KDU skänker "1984" till alla kd-ledamöter, jämte en uppmaning om att rösta för integriteten.

Det tog sin lilla tid och det har det som bekant gjort för många. Tveklöst har bloggosfären lyft och påverkat i den här frågan. En ganska intressant aspekt i sammanhanget är det som Fredrick Federley sa till Ekot i helgen.

"Det är ganska många osäkra. Det är också många som inte har cirkulerat i medierna, som de senaste dagarna har hört av sig och sagt att de har våndor inför beslutet, att de äntligen har börjat sätta sig in i frågan och att de blir alltmer tveksamma för varje nyhet om förslaget som kommer."
(min kursivering)

Sådär ungefär i grevens tid sätter lagstiftarna sig in i lagarna de ska stifta.
Now. Jag kan förstå att det är svårt för varje ledamot att vara totalinsatt i varje liten lagsvans som knackas igenom. Men stora principiella beslut som detta borde man faktiskt granska med egen hjärna och eget hjärta. Och inte ett par dagar innan.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt att spektaklet dragits ut över två dagar. En lång debatt i riksdagen kan förstås vara bra. Men de riksdagsledamöter som kanske, eventuellt kan tänkas säga NEJ, skulle förmodligen ha nytta av en chockverkan modell "Oh, captain, my captain". Nu kommer i stället en kväll och en natt då piskor kan vina än ettrigare och då det rentav kan hända att en och annan socialdemokrat väljer att trotsa sin piska. Inte bra.

I Ekots lördagsintervju med Reinfeldt i helgen pratades det en del om FRA, men den frågan jag ville höra ställas kom aldrig: "Tänker du göra det här till en kabinettsfråga?". Det hotades ju en del med sådant sist det begav sig, men den här gången har inget sådant hörts från statsministern. Ändå verkar många ledamöter ha hotet i färskt minne, kanske för att det uttalats internt denna gång.
Om jag var borgerlig riksdagsledamot hade jag tagit mycket lätt på den risken. För ärligt talat. Reinfeldt verkar inte dum i huvudet och då gör man inte FRA till en kabinettsfråga. Då vore han en stor tramsebyxa.

För övrigt noterar jag att riksdagens hemsida verkar ha dukat under av alla mail. För när jag försöker klicka fram kontaktuppgifter till ledamöter går det inte. Hur jag än försöker blir svaret bara error. Eller så har de bara tröttnat på alla besvärliga mailande medborgare...

Det kommer att gå bra. Jag tror verkligen det. Jag är så optimistisk att jag satsat en tusing i ett vad på att åtminstone de unga centerliberalerna ska göra rätt. Så kom igen, don't fail me now!

söndag 15 juni 2008

RIP EST

Alldeles för tidigt. Usch.

Andra försöket

Söndagsmorgonen inleddes med övningar på SR, i panel med Olle Svenning och Heidi Avellan i Godmorgon Världen! (Panelen ligger runt 40 minuter in i programmet)

Det var mitt andra försök. Fortfarande är det nervöst som attan. Fortfarande säger mamma att jag pratar för fort. Fortfarande känner jag att jag måste lära mig att, som det heter, ta ordet. Det vore också bra om allt man tänkt inför övningarna stannade kvar i huvudet när man sätter sig framför den där micken. Oerhört obehagliga, de där ögonblicken av hjärnstopp.

Men. Frånsett allt det där gick det väl okej. Jag hann i alla fall med att trycka in lite om FRA och det var ändå min huvudprioritering inför det hela. I den meningen var det mission accomplished.

torsdag 12 juni 2008

Sökord

Någon har landat på min blogg genom att söka på begreppet kognitiv konservatism.
Det låter spännande, men jag har aldrig hört talas om att det skulle finnas något sådant etablerat begrepp.
Any ideas någon?

För övrigt beskrev jag mig häromdan med termen förstående cyniker. (ej att förväxla med det mer frontande plakatuttrycket medkännande konservativ...)

Förstående cyniker... Hmm...
Jo, det finns definitivt något där som jag gillar.

På latsidan

Jo. Bloggbävning är väl ett adekvat uttryck för vad som pågår. Det känns nästan meningslöst att blogga om något annat än FRA de här veckorna. Å andra sidan - varför skulle man blogga om något annat när nu tiden är så knapp?

Det har kanske med min naivitet att göra, men jag hyser ändå visst hopp.
Inte bara på grund av det här och det här, men för att jag tänker att det liksom bara inte kan barka så fel. Väl?

I alla händelser orkar jag inte blogga här om saken, jag tycker mig nog ha dragit mitt strå till stacken jobbet - och det är inte heller bara jag som skrivit om detta av kollegorna.

Nåväl. I dag är det uppenbart för varje SvD-läsare att jag bara latade mig på jobbet i går.
Men visst unnar ni mig väl att vara lat - så gammelmedia jag är..? ;)

fredag 6 juni 2008

Doggy style

Sådärja. Både Aftonbladet och Expressen har nu hakat på djursextrenden. Och Monica Green med flera riksdagsledamöter insinuerar glatt till att Eskil Erlandssons beskrivningar i talarstolen på något sätt skulle vara uttryck för någon egen läggning.
Jag skrev om det för några veckor sedan och återigen i går.

"Jag känner en rar liten tax som så snart du slår dig ner i en soffa begär att bli upplyft i knät. Väl där lägger hon sig omedelbums på rygg och fläker ut sig med den oblyghet som bara ett djur kan ha och kräver att man klappar henne över hela den lååånga taxmagen.

Detta, mina vänner, innebär att jag...
i långsamma, mjuka
smekningar berör
var och en
av hennes små spenar.
Upprepade gånger.

Blir jag trött i armen och lägger av så tjurar och gnyr hon.

Om du som läser detta inte är dum som en riksdagsledamot, så vet du att detta inte är några konstigheter. Då vet du att jag inte har ihop det med en tax..."



Fast det är klart.
Ser man till hur diverse riksdagsledamöter uttalat sig om Eskil Erlandssons fria funderingar i talarstolen, så är det dock läge att bura in mig.

Kan dessutom avslöja att en gång juckade en annan hund mot mitt ben.
Är dock osäker på rättsläget eftersom jag hade en ganska kort kjol på mig.

Happy nationaldag på er, nu drar jag till arkipelagen!

torsdag 5 juni 2008

Boyz N the Hood

På bloggen Inslag ser jag följande hisnande klipp från Nya Zeeland:



Redan i början är det kul, men när han drar av sig huvan är det som om hela klippet går in i en ny liga. Man blir ju bara tvungen att reda på vad det är som pågår i politiken därborta i Oceanien...

En lokalpolitiker har alltså väckt uppseende när han i protest mot en statlig kampanj dykt upp på ett möte iförd full Ku Klux Klan-mundering samt med en skylt om halsen där det står "its wotz under da hood dat counts".
Det var ju onekligen väldigt underligt gjort. Men, inte helt oväntat för karln verkar det som. Att döma av regionens hemsida, brukar han ställa till det. Åtminstone säger borgmästaren i Kapiti att:

- For some time we have tolerated Mr Evan’s antics and I am now giving notice that I will no longer accept them in the Council Chambers.

Tilltaget har väckt vederbörlig uppmärksamhet och mannen har nu fått be om ursäkt.

Okej. Men varför drog snubben på sig en Ku Klux Klan-outfit till att börja med? I filmklippet pratas det om en Hoodie Day och det är definitivt ingen helgdag jag känner till.
Lite mer surfande förklarar saken. Tydligen är det så att Nya Zeeland nyligen haft en "Ungdomsvecka", som bland annat toppades med Hoodie Day den 30 maj. Går man in på den officiella websidan för veckan kan man läsa att

Hoodies, like young people, often get a bad rap. But given a chance, a hoodie can be your best friend - stylish, warm, and cosy.

Uppenbarligen är luvtröjan inget mysplagg bland andra på Nya Zeelands breddgrader. Nånstans läser jag att köpcentran har infört policys som säger att kunder i hoodies inte är välkomna. Det är ett kontroversiellt plagg, helt klart. Så kontroversiellt att man utlyser en dag då politiker, kändisar och andra framträdande figurer drar på sig en luvtröja och poserar på bild, för att motverka bilden av luvtröjekids som "huliganer".

Insatsen har kritiserats och debatterats rejält, ända till en punkt där det - såklart! - blev gräl mellan parlamentets partier om saken, med bojkotter och annat kul käbbel.

Och så till sist - en tokfrans i KKK-kläder och skokräm i fejan.
Lyckad ungdomssatsning, verkligen. Som vilket South Park-avsnitt som helst.

I think we all learned something today....

onsdag 4 juni 2008

Flytande föda

Mattias Svensson efterlyser intellektuellt tuggmotstånd och undrar vad som är Per Wirténs egentliga argument i Klein-debatten och påminner om att frånvaron av argumentation inte är ny. Det var ungefär samma visa från Wirtén i OBS-debatten om borgerlig kultursyn.

Jag tar tillfället i akt att påminna om det jag skrev på bloggen efter Wirténs Obs-inlaga. Här och här.

O dyre prins

Ah. En långis.
Jag hade roligt, men jag garanterar inte att du kommer att ha det. Ni får läsa på egen risk. Är du allergisk mot generaliseringar bör du avstå. Jag gör flera - och vet att det vimlar av undantag.

----

Liksom kollegan har jag i snart en vecka funderat på Nina Björks alster i DN häromveckan, som numera finns på nätet, courtesy of Anders B Westin (vars intressanta blogg jag inte kan begripa att jag inte upptäckt förrän de senaste månaderna.)

However, vad Nina Björks funderingar gör med feminismen som projekt är mig faktiskt ganska egalt. Jag är mer intresserad av vad det gör med relationer och hur vi uppfattar intelligens. Såklart.

So. Nina Björk tål i längden inte att känna sig smartare än sina män. Det kan jag absolut relatera till, men jag tror knappast att det är en känsla som alla kvinnor delar. I stora drag tror jag på Westins bedömning

"att begåvade, skickliga och kreativa kvinnor söker partners som svarar upp mot den egna genstatusen. Det är inte mer konstigt att begåvade kvinnor söker begåvade män, än att vackra kvinnor söker män som är vackra eller på annat sätt har en hög status. (Vilket är vetenskapligt bevisat.)"

Kaka söker maka, alltså. Jomenvisst.
Dock skulle jag tippa att vi förvirras något av tidens trender i den här selektionen. En för sin tid riktigt smart brutta som levde vid en tid vid för enkelhetens skull kan kalla, eh, apstadiet kanske valde puckade snubbar hela tiden bara för att hennes samtida ideal var att han skulle vara stark och snabb. (Okej, exemplet haltar betänkligt men flyg med tanken ändå.)
På samma sätt kanske en puckad tjej idag låter sig påverkas i sina val av att kunskaper numera värderas högst och därmed är en konkurrensfördel - trots att en relation med en riktigt krallig alfahanne kanske hade blivit lyckligare och funkat både längre och bättre.

Kort sagt. Även om jag inte huvudsakligen tror på könet som social skapelse, så kan det sociala skapandet nog sägas vara där och störa en hel del. Sure enough, de flesta låter inte sin radar störas ut totalt av sociala förväntningar. Vi tar hem spelet ändå, så att säga. Om inte annat hjälper kroppen till att peka ut vägen medelst kemi och himlastormande förälskelse. Och ja, då söker förmodligen begåvade kvinnor begåvade män. Som till exempel Victoria Benedictsson, Alva Myrdal och Simone de Beauvoir och deras respektive.

----

Jag drog Björks artikel i korta drag för två vänner i helgen. Båda män och åtminstone några år yngre än jag själv. Båda protesterade mot Björks tankar om kvinnor och klokare män. I efterhand har jag funderat på deras argument och - med risk för att låta nedlåtande boys - jag finner det rörande.

Vad de hävdade var nämligen att de absolut inte ville ha en tjej med mindre intellekt, tvärtom! De ville ju beundra henne, de ville ju att hon skulle göra saker som man beundrade. Göra sitt, ha karriär - allt det där. Alls icke ville de ha en tjej som var mindre smart än de själva.
Kanske, resonerade de sedan, var detta för att de tillhör en annan, lite yngre och mer jämställd generation.

Det är för det första rart att de så snabbt placerade sig själva som huvudpersoner i processen och enbart funderade kring vad just de ville ha i sin tilltänkta. Självklart, det gör vi alla på ett känslomässigt plan och i teorin, men nere i praktiken är jag rätt säker om att Westin har totalrätt. Till syvende och sist står kvinnan med makten. Hon väljer varthän det slutgiltigt barkar.

När grabbarna väl börjar överlägga med sig själv och sin trendkänsligt jämställda metrosexualitet kring parets intellektuella kompatibilitet (inte minst ur ett närmast statusbetonat utifrånperspektiv) så har hon redan för länge sedan fällt ett mer eller mindre intuitivt avgörande om huruvida matchningen är okej eller inte.

- Kanske för att hon i hans hjärna ser en möjlighet till evig intellektuell stimulans. (Vilket han förmodligen inte kommer att uppfylla helt eftersom det är en helt galet högt ställd förväntning.)

- Eller också för att hon verkligen gillar att han är lång. (Vilket han däremot kommer att uppfylla livet ut, om inget oförutsett och bra konstigt inträffar.)

----

Nina Björk menar att Benedictsson, Myrdal och de Beauvoir (och många kvinnor med dem) söker män som kan "lyfta dem till något annat än ett konventionellt kvinnoliv". Man kan förstås fråga sig varför vi trots en ganska långt gången jämställdhet fortfarande måste drömma om sådana lyft. Ett svar kan vara att jämställdhetsprojektet inte är "klart" än. Ett annat att vi inte vill att det ska bli helt klart eftersom vi då inte har några lyft eller liv kvar att drömma om.

Över huvud taget tror jag, liksom Björk, att hela föreställningen om att lyftas till ett annat liv är bedräglig. Tyvärr, får man väl tillägga, för vi kvinnor investerar nog så mycket i den drömmen, som är rätt essentiell för både romantik och djup kärlek. Man skulle rentav kunna säga att det är härifrån vi bygger våra relationer.
Samtidigt är det där motsägelsefullt. När Benedictsson möter Georg Brandes ger han henne en komplimang för hennes utseende, vilket hon noterar med besvikelse eftersom det för henne ter sig allt för banalt.

...Well. Just den dagen ja. Låt säga att Brandes i stället hade satt i gång med en ambitiös uppvaktning av enkom Benedictssons intellekt och att han fortsatt detta relationen igenom. Fatta hur hon hade föraktat honom för hans evinnerliga lovsånger av hennes kloka huvud och hjärta till slut! Förstå hur dum hon hade ansett honom vara och hur förödande det hade varit för hela hennes upplägg, som ju faktiskt var att söka stimulans.

Det är en fin gräns männen har att vandra på, onekligen.

---

Mot slutet av sin text skriver Nina Björk att:
"den fråga som dessa tre kvinnor aldrig la någon vikt vid, frågan om emotionell överlägsenhet, har varit lika frånvarande. Lika lite som man föds till kvinna föds man till insikt om vad som är värt vår beundran."

Det är så sant att man baxnar baklänges. Problemet är väl snarast att alldeles för många kvinnor glömmer bort att kräva beundran för den emotionella överlägsenhet de besitter - och kanske också att själva värdesätta den tillräckligt. Merparten av männen kommer inte fatta det förrän vi själva gör det. De som redan fattar det är avundsjuka.

För övrigt skulle man också kunna spekulera i att dessa kloka kvinnors jakt på "sin intellektuella herre" och "överman" har sin grund i en så banal önskan som att hitta någon som faktiskt förstår eller försöker förstå sig på en - åtminstone ibland. Yep, vi är vid "talandet om känslor" - en övning vars intellektuella värde är uppenbart för smarta tjejer, men sällan lika tydligt för en ack så klok man. Män är ju som bekant från Mars och kvinnor från Venus....

Den besvikelse som Nina Björk beskriver kan ju faktiskt vara så enkel att den utgör tillfällena då en kvinna ögonblick för ögonblick inser att inte ens han, som jag slängde upp på intellektets piedestal, klarar av att förstå mig. Det är kanske en fåfäng förhoppning redan från början, men när när vi väl nått dit, när vi vet att han inte förmår, ja då finns det bara en slutsats en klok kvinna kan dra: Han förstår mig inte, alltså är han dum.

Efter att den insikten kraschlandat i hjärtat stannar vi förbluffande nog ofta kvar, "intill döden lojala" skriver Björk. Det kan ha ett antal olika anledningar.

- Besvikelsen över att vår utvalde visade sig vara (åtminstone emotionellt) underlägsen sporrar oss underligt nog att hänga kvar för att leta upp den där överlägsenheten vi ändå vill tro på.
- Vi står vår utvalda gencocktail bi, kanske snarare än att vi står honom bi.
- Vi fixar inte att erkänna den egna intuitionens nederlag. Intuitiva felslut kan kännas som nog så monumentala nederlag för en kvinna. Vi ska ju ha den inom ständigt räckhåll, intuitionen.

Som sagt. Kvinnans val är de centrala. Besvärligt nog betyder också att våra felval är centrala misstag som det är nog så svårt att erkänna.

Därmed inte sagt att vi inte gör det emellanåt.
Det är då vi drar. Och det är då männens EQ får sin välbehövliga träning.

tisdag 3 juni 2008

Mest därför

"Min farfar var kommunist, och han hade varken dator eller bredband. Till liten del beroende på att det inte var uppfunnet då, men till största delen beroende på att han var fattig."

Louise P har hittat ett riktigt guldkorn i ett kommentarsfält.

Om FRA

I dag om FRA, men läs egentligen hellre den längre versionen som jag slängde upp på bloggen redan i går. Det trista är väl mest att jag har föga hopp om att det kommer att göra någon skillnad - trots att det finns gott om riksdagsledamöter som ogillar förslaget.


"Egentligen är det inte särskilt förbluffande att ”uppgiften” avlyssning funnit på FRA förut. Det skulle förvåna mig storligen om det inte smyglyssnats lite nu och då. Vi har en IB-affär bakom oss i närtid. Bara den ger en vink om hur säkerhetsarbete bedrivs – och alltid har bedrivits. Delvis öppet och korrekt, delvis i skuggigare marker. Det ligger i arbetsområdets natur och är inte något som egentligen överraskar.

Vår samtid ärar genomskinlighet och insyn. Allt ska vara genomskinligt och tanken är förstås god. Säpo har sedan något år tillbaka föresatt sig att de ska vara öppna och erbjuda oss insyn. Det är förstås ett i allt väsentligt gott initiativ, men det får mig ändå att höja roat på ögonbrynen.
Vad inbillar vi oss, egentligen? Om Säpo ska vara genomskinligt, måste vi då inte starta en ny, lite hemligare säkerhetspolis?

Naturligtvis övervakas vi. Regler böjs och bryts, sedan får vi avslöjanden, skandaler och efterföljande granskningsprocesser. Det ingår i spelet. Det viktiga är dock att integriteten får fortsätta vara högsta hönset bland principerna. Det är så vi garanterar medborgarna schyssta spelregler. FRA-förslaget bryter den maktbalansen, till medborgarnas nackdel. Undantaget blir regel och integriteten förtvinar."

måndag 2 juni 2008

Tjurig konservatism i kultursponsringsfrågan

Eh, bättre sent än aldrig. Dagens skriverier var om kultur och sponsring av densamma, med anledning av Handelskammarens undersökning.

Noterade i helgen att Barbro Hedvall skrev om samma sak, men förstår mig inte på hur hon resonerar när hon skåpar ut sponsring med stöd i undersökningens fynd att summorna i nuläget är låga. Lika lite förstår jag varför den normalt sett intressanta och nyanserade bloggen Kulturekonomi ansluter sig.

Det är klart att siffrorna är låga nu! Vi har ju ingen avdragsrätt nu. Det är ofördelaktigt och en osäker satsning att sponsra. Det är däremot ett safe bet att sponsra idrott. (Så länge man vill bli förknippad med huliganer och firmor, dvs...)

Sen är det klart att mer privata pengar går in i kulturen än de 90 miljoner undersökningen landade på. Här har kultur som får stöd både från det offentliga och elsewhere funnits med i underlaget. Däremot har inte helt privata initiativ som till exempel Bonniers konsthall.

Så visst finns det mer stålar i omlopp. Men poängen är att de kunde bli fler.
Varför är det ingen som vill det? Motståndet är lika tjurigt konservativt som när arbetsplatser inför nya programvaror.
Alla blir sura och önskar sig tillbaka till den gamla goda tiden då allt var åtminstone välbekant kasst.

---

Upptäckte nyss att informationschefen på Handelskammaren bloggar och pedagogiskt beskriver en del av avdragsproblematiken väl.