torsdag 31 juli 2008

Hivmän

Idag om hivmän och huruvida ordet borde reclaimas eller bytas ut. Eller nåt.

Begreppet hivman figurerar mig veterligen bara inom kriminaljournalistiken, när det i övrigt skrivs om hiv som sjukdom heter det snart sagt alltid hivpositiv eller liknande.

Mehdi Tayeb var den förste hivmannen. Han flydde landet 1998, jagad av polis för att ha haft oskyddat sex med över 130 kvinnor. Efter honom har vi haft ett par till, senast förra sommaren då det skrevs en del om en hivman i 30-årsåldern, som raggat upp minderåriga på nätet samt om ytterligare en som raggat upp kvinnor på krogen och därefter våldtagit dem. Det har funnit fler, förstås, men de mest omskrivna fallen brukar som regel handla om mer än bara oskyddat sex. Våldtäkter, ett systematiskt raggande och andra skräckinjagande detaljer är det som gör nyheten. Visst kunde man skriva ”man i 30-årsåldern som är hivpositiv” i stället för hivman, men skulle det göra någon skillnad?



Något som inte fick plats, men som borde bli en egen text framöver är det andra hiv-relaterade seminariet jag bevistade. Under detta diskuterades smittskyddslagstiftningen, som jag skrivit om ett par gånger förut här på bloggen. Då har jag varit mycket negativ till RFSL:s vilja att ta bort informationsplikten, men i går blev jag om inte omvänd så i alla fall ambivalent. Funderingar pågår.

söndag 27 juli 2008

Djur, natur och jag är sommarkär

Som utlovat blir det lite mindre urbant idag. Istället en rejält lantlig sommarstämning om djur, mat och etik.

"Första året var en kelig gossekalv som döptes till Putte. På höstkanten åt vi middag hemma hos mormor och min morbror skrockade att ”Det är Putte vi äter nu.” Jag minns inte om det bara var ett skämt eller om det var sant. Vad jag däremot minns är att jag inte närmre undersökte vilket och att jag inte heller la ner gaffeln. Kanske åt jag Putte, jag vet inte."

Hela här.

För övrigt har jag kärat ner mig i en rumänska. Miss Platnum korsar hiphop och pop med balkanröj i låtar om smör, mat, släktens tjat om giftermål med mera. Jag ska genast utsätta Södra Teatern och andra troliga arrangörer för aggressiv lobbying. Den här kvinnan bör genast ta sig hit och spela! Kanske håller min förälskelse i sig hela hösten då.

Give me the food


Smakprov av Mercedes Benz. (Tyvärr inte fullängd. Det fanns ingen hel som var inbäddbar. Hela låten hittas tex här.)


Marry me

lördag 26 juli 2008

G-funk era

Det är sommar. Luften har hetta. Sånt måste firas - med en nostalgisk hitkavalkad. Ni förstår att det är så här och så där och så här. Det finns helt enkelt ingen årstid som är bättre lämpad för g-funk, baby. Dessa dagar är helt enkelt perfekta för att sippa på gin och juice. Detta är tiden då det är stört omöjligt att göra skökan till hemmafru. Det är alldeles precis nu, när termometern passerar 25+, som vi som bäst förstår att det helt enkelt inte är roligt om inte våra homies också får lite. Det är just och precis nu, som jag inser att jag faktiskt inte har glömt bort Dre.

Japp. Idag äntrar SvD:s ledarsida the g-funk era, bland annat med anledning av en konsert med Ice Cube på Södran, som jag själv missade. Att döma av recensionerna var det en rejäl miss, ty kritikerkåren verkar enad i sina hyllningar.

Nå. Om dagens text känns irriterande wannabe urban så lovar jag att ändra på den saken i morgon...
Med besked. Tills dess, mer hits.

You can do it


Today was a good day


Snook, är också inklämda i texten, i förbifarten, så det får bli en tub med dem också. just denna låt medför en framåtsyftande pysseluppgift. Ett ord ur texten återkommer nämligen på ledarplats imorgon (dock inte från min penna). Gissa vilket!

Längst fram i taxin

söndag 20 juli 2008

Ute och rider

Idag sitter jag upp på en och annan käpphäst och skriver om kulturpolitik, bland annat med anledning av en intervju med kulturministern i DN häromdagen, men också med anledning av Skuggutredningen, som vill bistå ordinarie kulturutredning med visioner.

"Det är inget fel med att vara visionär, men efter att ha följt initiativets blogg under våren har jag ännu inte sett mycket som antyder att man vill lägga konstruktivitet till visionerna. Häromdagen ifrågasattes obegripligt nog vårt styrelseskick och tidigare har idén att ”förbjuda all reklam” luftats. I förra veckan befann sig Skuggutredningen på Gotland som en del av den alternativa politikerveckan. Uppslutningen var tydligen dålig, och ironiskt nog hänförs detta på bloggen till – dålig marknadsföring."

tisdag 15 juli 2008

Jag tror jag är med

Alex Schulman är inte förtjust i ordet snippa.
Jag har egentligen inte så särskilt mycket emot snippan även om hela avledningsgrejen från snopp känns rätt fantasilös. Revben all over again, typ. Men hey, gillar man snippa så är det fine med mig.

Vad jag liksom Schulman inte förstår är hur snippan på bara några ynka år valsat in och tagit över som enda acceptabla ord. Plötsligt har allt annat än snippa blivit nån sorts helgerån. Bara för att RFSU var smarta och började kampanjen på förskolorna.

Själv gillar jag murva. Det är ovanligt, låter lite rart och mysigt, antyder potentiell lurvighet och lyckas samtidigt låta som en bekantskap med god aptit. Snippan är en anorektisk nippertippa jämfört med hungriga murvan.


Finfint med flerfiligt

I dag skrivs det om barnsjukvård och försäkringar för sådan. I Almedalen lyckades jag dessvärre bara bevista hälften av det seminarium jag refererar till eftersom Mona Sahlins presskonferens pockade på uppmärksamhet.
Dock kvalificerade sig redan den del av seminariet som jag faktiskt hann med till att jag kan utnämna det till ett av Politikerveckans mest intressanta.

Bilden av Almedalsaktiviteterna är ofta rätt platt. Politiker håller viktiga tal, viktiga och duktiga intresseorganisationer kämpar för viktiga saker och däribland går avlönade lobbyister omkring och försöker tillskansa sina uppdragsgivare fööretagen fördelar.
Skandias seminarium visade med all önskvärd tydlighet att fööretagen minsann är minst lika bra på att arrangera angelägna och breda debatter. Att det finns många intressen närvarande under den där veckan är bara bra. Att det är så ohemult många aktiviteter att välja mellan är dock aningens irriterande, eftersom man lätt missar det som är verkligt bra.

Nå. Hur som helst om Skandias undersökning och debatten om gräddfiler kan man läsa i min text i dag.

För övrigt har jag feber och infekterade stämband. Det känns som om jag är på väg att odla adamsäpple ungefär.
Det professionella rådet är att prata med mörk röst - inte viska.
Tro mig när jag säger att jag lyder detta råd. En permanent pajad röst vore förödande för hela mitt humör och välbefinnande. Hemska tanke att aldrig mer få briljera på karaokesunkhak...

söndag 13 juli 2008

Hemma och sjuk

Då var Almedalen över och man är ohemult trött. Dessutom har jag lyckats ådra mig feber och halsont, för närvarande konsumeras litervis med te med honung och ingefära. Några längre reflektioner orkar jag inte, måste sova och bli frisk, men något kortfattat var det ungefär så här:

- FRA svävade över allting, även om seminarierna på temat var få.

- De politiska utspelen och nyheterna lämnade en hel del att önska. Eller så ska vi sluta upp med att inbilla oss att det ska ske världsomvälvande händelser på Gotland.

- Talen lämnade också en del att önska. Länge såg det ut som om Mona Sahlin skulle ta hem segern, men sisådär en kvart in i Fredrik Reinfeldts tal blev det faktiskt riktigt bra. (Å andra sidan från att ha varit rejält mystiskt.)

- Jag åkte med det här flyget hem och fjäderfät skapade munter stämning när han fick hämtas in från cargoutrymmet och spännas fast i eget säte med extraförlängt bälte.

- Jag skrev en del. Här, här och här, bland annat.

tisdag 8 juli 2008

I dalen

Jag är i Almedalen och hinner inte blogga så mycket. Nu tar jag dock en paus och gör ett försök.
För det första. Oavsett vad den här tillställningen är, politisk marknad eller ankdamm, så är det ändå ganska trevligt. Dock får jag, trots att det bara är mitt andra år här, intrycket av att det snart svällt så mycket det kan utan att explodera till intet. Mångfald i all ära, men till slut blir det urvattnat. Seminarieprogrammet utgör en betydande tyngd i väskan.

Ett hett tips till arrangörerna på Gotlands kommun mfl är att nästa år göra en kalenderfil av programmet, där man kan klicka i de evenemang som känns intressanta och tanka ner till sin iCal, Outlook eller telefon eller vad man nu har för gadget. Papperslöst och underbart.

Säkert är det mitt rookie mistake att vilja gå på allt och därmed se hälften av flera hållpunkter, men många som är här lär pumpa in rejäla stålar utan att få något vettigt ut av närvaron. Almedalen är en informationstopp och det är egentligen idioti att försöka få medialt genomslag för en fråga här om man inte är synnerligen etablerad. (läs partiledare)

Annat. Jag bor på ett vandrarhem tre kilometer utanför muren med tre snygga snäckor. Hur trevliga de än är så inser jag att det billiga med att dela rum med tre andra försvinner bort rätt snabbt när man måste åka taxi till och från Visby varje dag. Så kan det gå när man är slappt planerad.

För övrigt. Just nu skiner solen och jag sänder tacksamma tankar till Helios, Apollon, Ra eller vem som nu vill ta emot dem, men hittills har det varit för jäkla regnigt. De brukar visst kalla den här tillställningen Politikerhultsfred och jag fattar grejen, men aldrig har jag väl känt liknelsen mer tydligt än de senaste genomfuktiga dagarna. Att vara på festival är att aldrig någonsin vara helt torr. En serie bad hair days, helt enkelt.

Nå. Det har skrivits en del. Idag har jag en sak om sossarnas ekonomiska seminarium på ledarsidan, men jag rekommenderar den längre versionen på bloggen, där Andreas Bergh får bre ut sig i full prakt.
Och just det, nyss postades en liten spaning på ledarbloggen.

lördag 5 juli 2008

Sommarblogg bland författarinnor och identiteter

Det har varit författarkongress i stan och om detta läste jag i DN under rubriken Författare utan gränser.

Det handlar bland annat om egyptiska författaren Nawal El Saadawi och jag fastnar vid en mening hon säger:
- Talet om identitet är en sorts rasism.

Spåret återkommer i ett citat från västindiska författaren Jamaica Kincaid, som inte heller hon vill definieras utifrån en enda identitet:

JAG ÄR FRÅN ön Antigua, säger hon, ska hela mitt jag bestämmas utifrån att Columbus åkte förbi här 1492 och sade, "titta, där ligger Antigua"? På en allvarligare nivå, fortsatte Kincaid, när någon ställer frågan "vem är du?" blir jag tvungen att leta genom århundradena genom en serie av övergrepp och onda gärningar. Det mesta jag skrivit handlar om den kvinnliga migranterfarenheten - och det handlar också om möjligheten av att kunna bryta upp, att vägra låta vem jag är bestämmas av det förflutnas ondska.

Kloka damer det där. Och jag kommer att tänka på en annan dam, som jag intervjuade för några år sedan - Zadie Smith. Även hon var högst motvillig till att inordna sig i något så begränsande som en ynka identitet. Över huvud taget var hon inte mycket för enfald.

Innan intervjun, som gjordes 2003 när hon släppt boken Autografjägaren, så hade jag läst på flera håll att hon skulle vara svår att intervjua - ärlig på gränsen till taskig i sin kritik av varje ställd fråga och så vidare - men det märkte jag faktiskt ingenting av. Visst var hon ärlig, men inte så man blev rädd. Snarare var det imponerande hur mycket klokskap i form av one-liners hon lyckades häva ur sig under den där stunden.
Det är något att vara avundsjuk på, förmågan att hitta de perfekta formuleringarna direkt.

Zadie Smith är förvisso inte aktuell just nu, men när jag letade fram och läste igenom den här intervjun slog det mig att här finns det ju en faktiskt intellektuell och smart människa som definierar sig som vänster.
Ändå är det Naomi Klein de hyllar...

Oh well. Hur som helst är det ovan som föranleder denna bloggpost, i vilken jag bjuder på delar av den där intervjun.
Sommarläsning, helt enkelt.

- Ofta när nutida författare gör samhällsbeskrivningar i sina böcker så har de en kritisk udd på det hela. Det kan vara multikulturalismen, som du tagit upp, men lika gärna klassfrågor eller vad som helst. Oftast finns det ett tydligt rätt och fel. Man förstår ganska omedelbart vem/vad som är syndabocken – ekonomi, klasser, rasism.. Jag hittar inte syndabocken i dina böcker. Är det medvetet?

- Ja. Jag är inte journalist och jag är inte politiker. Vad skulle vara poängen med en roman om den bara berättade min åsikt om multikulturalism för dig. Då kan jag bara skriva ner helt snabbt vad jag tycker på ett papper och så är det klart. En roman är inte lika med ett statement. En roman är en roman.
Anna Karenina är inte lika med uppmaningen ”Ligg inte med andra människor!” Krig och fred är inte lika med uppmaningen ”Kriga inte!” De är romaner. Romaner innehåller en otrolig blandning av upplevelser och de ska inte vara något annat. Det skulle vara som att kräva av någon att sammanfatta betydelsen av sitt liv i ett par meningar. Är ditt liv ett statement som går ut på att du skriver för en tidning? Nej. Ditt liv är varierat. Mitt liv är varierat. Och det är mina böcker också. Allt annat skulle vara fejk. Om en författare sätter sig framför dig och säger ”min bok handlar om multikulturalism/ kapitalism etc.” så är han en fejk.

- Alex-Li, huvudpersonen i boken är en ganska välkänd romanfigur... Den barnslige, hopplöse snubben strax under trettio, något som diskuteras ganska mycket i hela västkulturen. Du moraliserar inte där heller. Skyller inte på något, föreslår inga lösningar på det här problemet – om det nu är ett problem?

- Många som intervjuat mig idag har faktiskt sagt just det där, att Alex är en så hemsk person. Att han är så lat och barnslig och oansvarig och allt det där. Och det jag känner inför det där är alltid:
”Jaha, men vad är det som är så fantastiskt med dig då?” Jag har väldigt svårt för att döma andra människor. Jag gillar inte Alex-Li särskilt mycket, men han försöker ju. Archie i Vita tänder försöker. De gör ett försök med att leva så som de tror att de vill leva. Om mina böcker verkar ambivalenta så är det för att jag själv inte kan bestämma mig för vad jag tycker. Jag vet vad jag ogillar hos människor, men det tar lång tid för mig att komma fram till att en person inte är nåt värd eller helt fel eller nåt sånt. Jag skriver inte för att döma någon. Bara för att förlöjliga alla...haha..

- Om de här barnsliga vuxna nu är så himla barnsliga. Vad är motsatsen? Vad består den där vuxenheten vi saknar av?

- Om jag ska prata generellt, vilket jag inte gillar att göra, så måste jag säga att jag tycker att vi framför allt måste växa upp och se verkligheten. Till exempel så var jag väldigt länge – och mina vänner var likadana – helt ointresserad av politik. Vi tyckte att det var trist och vulgärt och deprimerande. Jag gjorde till och med – och det är pinsamt att erkänna – en poäng av att vägra läsa A-delen i tidningen. Inget utrikes, ingenting.
Jag tyckte att jag inte behövde läsa det där om jag inte hade någon medfödd länk till ”de länderna” osv. Så är det inte längre. Då tyckte vi att det var såå mycket mer intressant med kultur och film och musik osv. Allt sånt där måste bort. Vi måste alla göra en ansträngning och växa upp.

- Men, tror du inte att den förändringen redan är på gång? Här i Sverige talas det i alla fall mycket om att unga människor är mer politiskt intresserade nu än på länge.

- Kanske, jag vet inte. Jag känner mig i alla fall mer politisk nu än någonsin. Om man är åt vänster och i vilken mån som helst intellektuell så har man just nu ett enormt ansvar.

- Inte om man är åt höger?

- Jo, då också. Men om man är höger så är det mindre troligt att man tar det ansvaret. Och mer troligt att man redan är aktiv. Högern är alltid aktiv. It's what they do. Att vara hardcorehöger är att vara väldigt aktiv.
Problemet med folk som är hardcore-vänster är att de inte gör nåt alls. Samtidigt vill jag inte bli så engagerad att jag dras in i partipolitik eftersom det alltid leder till kompromisser. Vi britter tvingas t ex ständigt att rösta på labour för att det inte finns något alternativ.

Som världen ser ut just nu känner jag närmast ett tvång att hålla på min övertygelse som pacifist. Det känns viktigt att inte kompromissa. Om du tror på fred, så ska du hålla fast vid det – även om det är opraktiskt. För mig är det ett etiskt ställningstagande och jag vill inte tvingas in i praktiska detaljåsikter. Där intar jag en mycket absolut ståndpunkt. Jag tror att alla just nu håller på att bli väldigt fundamentalistiska kring det där. Det jag skriver just nu är essäer om mina favoritböcker och temat är etik, om hur man ska leva sitt liv. Om motsägelsefullhet och moraliska dilemman. Jag skulle inte ens ha tänkt tanken att skriva något sånt för sju år sen, men nu känns det rätt. På ett sätt är det ett mycket kärleksfullt skrivande eftersom jag skriver om böcker jag tycker om.

- Det finns en scen i boken där Alex-Li super sig packad i alfabetisk ordning på en pub. Nånstans på puben finns det en snubbe som håller ett ”rörande tal om tolerans”, vilket går ut på att det är ”samma jävla fanstyg”. Det där är kanske inte så trevligt, men ändå rinner han bara ner som en trivsam full snubbe på en pub när man läser. I verkliga livet skulle man kanske inte uppfatta honom som trivsam, men din snabba bild av honom verkar ändå rymma förståelse. Var kommer den ifrån?

- Framför allt så är hela det här västerländska konceptet med att bli förolämpad, eller snarare uppfatta allt möjligt sånt som stötande, ganska främmande för mig. Jag förstår inte det där. Jag har inte, i hela mitt liv, blivit stött av någon. Även om nån stod mitt emot mig och sa nigger skulle jag inte betrakta det som stötande. Jag skulle bli upprörd, ledsen, men det här med stötande... Jag tycker inte nakna människor är stötande, jag tycker inte att det är stötande när någon kräker på TV. Jag kanske inte vill se det men jag finner det inte stötande. Det är något väldigt puritanskt med det där begreppet som jag inte pallar med.

- Alex-Li delar ju in allt i judiskt eller goy. Är det goy att finna saker stötande?

- Mycket goy. Verkligen. Saker kan göra mig ledsen, men det handlar aldrig om att något för mig personligen är stötande. Dessutom tycker jag inte att det finns något fast och fixerat – överhuvudtaget – som ger dig en moralisk auktoritet. Alla böcker som jag gillar handlar på nåt vis om just det där. Du är aldrig den gode, aldrig personen som äger konceptet godhet. Det där är något man måste försöka och kämpa med varenda dag i livet. Jag motsätter mig vilken person eller religion eller vad som helst, som tror sig ha monopol på rättfärdighet och godhet eller någon sorts moralisk auktoritet.

Om du inbillar dig att bara för att du är svart så är du en poet, en plågad själ eller om du är ursprungsamerikan så vet du mer om naturens och jordens inneboende röst. Nej, jag kan inte köpa det där. Om du kan göra de där sakerna så är det ett resultat av din vilja, och något du har uträttat – inte något medfött. Ingen har rätt att göra anspråk på sånt. Ingen. Och då är det väl mitt jobb att få alla som tror det att verka löjliga.

- En vän till mig bad mig fråga om hur du ser på det som brukar kallas andra generationens invandrare. De som ofta tillskrivs epitet som nationslösa och religionslösa, ja rotlösa helt enkelt, fast mellan två världar.

- Många frågar mig om det där. Jag förstår inte vad de menar. Menar han folk som jag? Jag är halvt vit, halvt jamaican, men jag har aldrig tänkt på det så faktiskt. Jag minns speciellt ett magasin som nån förening skickade till mig. Det var specifikt var för ”blandras-barn”, och handlade om - ja du vet - våra fascinerande liv, vår kamp bla bla..
Jag tycker inte att någon ska ge sig själv så mycket cred. för något som bara finns där. Folk kommer fram till mig och säger saker som: ”Jag är så glad att du gav oss och våra otroliga upplevelser en röst.”

Då vill jag bara säga att: Jag talade inte för dig! Jag talade för mig själv, om hur jag såg och kände vid ett specifikt tillfälle i mitt liv.
Det är skillnad mellan att inse att dina upplevelser har format dig och att tro att det gör dig väldigt speciell eller ger dig några enorma insikter. Jag får bok efter bok från folk som har skrivit sina memoarer. De tror fucking genomgående att deras liv är så mycket mer intressant än den vite grannkillens liv. Men, ingens liv är ärftligt dödsintressant. Du ger ditt liv värde.

Jag är lite trött på de där frågorna. Jag har aldrig trott att jag led som blandras. Jag är inte det som de brukade kalla ”tragic mulatto” – en sån där stackare som man brukar porträttera som mycket förvirrad. ”Är hon vit? Är hon svart? Hon kan inte få rätsida på det stackarn..!”
Ibland hör man folk säga att de skulle aldrig gifta sig utanför sin ras för att det skulle bli så tragiskt och förvirrande för barnen. Det där är en gigantiskt missuppfattning av hur det känns att vara i en mänsklig kropp. Jag menar, man föds och inser så småningom att ”jaha, jag är brun”. Jag tänkte inte så värst mycket på hur det skulle kännas att vara vit, kines eller whatever.
Jag är intresserad av de där frågorna, men samtidigt vill jag inte uppmuntra dem för folk blir så patologiskt besatta. Det är varken mer eller mindre intressant än en hel drös med andra intressanta saker. Och när man börjar dra in pride blir det än mer knasigt. Ibland får jag frågan ”Är du stolt över att vara svart?”

Ärligt talat. Jag är stolt över att kunna skriva bra. Jag är stolt över att jag lärt mig prata, gå och att inte skita på golvet, men jag kan inte vara stolt över det som bara är. Jag kan inte vara stolt över min hand liksom, varför skulle jag?

- Vad betyder intellektuell fåfänga för dig?

- Usch, det är svårt att låta bli. Intellektuell fåfänga är som att tankarna styvnar. Det går ut på att man blir mer och mer ovillig att:
A) låta andra människor lära en saker och
B) inte kunna ta kritik.

Jag tror att det där kommer nästan naturligt när man blir äldre. Om någon försökte tvinga tillbaka mig till grundskolan nu skulle jag bli helt förfärad, men samtidigt försöker jag verkligen betvinga de där tendenserna. Det är min största skräck att inte kunna ta kritik från folk längre. Som tjej är man nog lite paradoxalt tursam där. Tjejer tenderar ofta att lättare ta åt sig – nästan för mycket – av kritik, men för mig har det nog varit bra. Annars blir man nog en alltför envis typ.

Det finns så många författare som man beundrat men slutat läsa deras böcker för att de helt enkelt inte är bra längre. Jag tror att det beror mycket på att man efterhand förlorar den där känslan av att vara en person som kan vara i behov av träning, hjälp och råd. När jag skrev Vita tänder pluggade jag och var van vid det där. Det är nog delvis därför jag börjat studera igen, jag ville få tillbaka den där känslan, det gör en ödmjuk. Inte minst nu när jag lyckats få in en fot på Harvard, de där Harvardkidsen är jävligt smarta...

- Igår när du berättade om folk som ville ha tips om hur man blir en författare från dig så sa du att de många av dem sagt att de inte läste något alls själva och att de personerna snarare var ute efter att ”bli kändisar på ett respektabelt sätt”, som Christina Aguilera fast med intellektuell cred. eller nåt liknande. Varför tror du att så många vill bli berömda?
(I går innebär Kulturhusets författarscen som Smith besökte)

- Det är det absolut lättaste sättet att få människor tycka om dig, det är så lätt. När du möter människor som varit kända väldigt länge så är det som om de glömt hur man har ett samtal. De kommer in i rummet och allting handlar plötsligt om dem. Det är samma sak med skönhet. Vackra människor behöver inte allt det där som fula behöver. Jag var ett väldigt fult barn när jag var liten och du vet, är du ful så måste du ha en massa andra attribut – prata mycket, vara rolig, smart, göra korttrick eller vad fan det nu kan vara. Man måste göra nåt i alla fall. Är du en enormt vacker kvinna eller känd så behövs inte det där. Effekten är likadan och det är väldigt attraktivt tror jag, för det verkar ju så lätt.

En vacker kvinna behöver inte säga ett smack, det är inte nödvändigt. Samtidigt så driver det en till enorm depression. Jag har träffat massvis med modeller som varit närmast självmordbenägna för INGEN lyssnar på dem. Men ändå, folk vill ha den där masskärleken som det innebär.
Jag minns från de gånger då jag var på prisutdelningar för Vita tänder att det verkligen var en konstig känsla. Och den påminner om kärlek, det gör en glad, man blir målet för hundratals människors uppskattning. Men ändå, är det så mycket tunnare, det försvinner på en sekund. Det är ingenting i jämförelse med den där glädjen som kan forsa igenom en när man verkligen älskar. Den lyckan går hela vägen in, du vet, man känner den när som helst – när man äter eller simmar och bara känner en sån lycka. Det är egentligen helt ojämförbart, men för vissa människor räcker det inte om det inte är 30 000 pers på en arena. Fast för min del tycker jag synd om såna människor. Personlig glädje och nära relationer slår allt.
Vänskap och sexuell kärlek är de enda anledningarna vi har att vara på den här planeten.

tisdag 1 juli 2008

Förklara för mig som vore jag en träskpadda

Man vet aldrig vad folk ska gå igång på. I går skrev jag ett rätt bagatellartat inlägg på ledarbloggen om den unge syndikalisten Niklas Svenlin som tillsammans med sitt fack hotade med att sätta OKQ8-macken i Piteå där han sommarjobbade i blockad då det salufördes porrtidningar där.
Ja, jag skrev raljant och ironiskt. Det beror på att jag helt enkelt inte tror på att Niklas Svenlin haft en klump i magen varje dag på sitt sommarjobb sedan 2004.
OM han verkligen har haft det så tror jag (och snälla missförstå mig inte - nu menar jag verkligen INTE detta ironiskt eller nedlåtande) att han behöver någon sorts terapi eller hjälp, för då är hans känslighet något som i längden kan bli väldigt jobbig för honom, då porr och herrtidningar trots allt finns lite varstans ute i samhället.
Jag tror dock mer på min förra teori, det vill säga att Niklas faktiskt inte haft en klump i magen i fyra år, utan att han bedriver en politisk kamp,vilket styrks av det faktum att han även ordnat bort Slitz från campuskiosken i Umeå. Det får han naturligtvis göra, men då förbehåller jag mig också rätten att argumentera emot.
Vilket jag gjorde.

I dag har jag mailat fram och tillbaka med bloggaren Nicklas och försökt förtydliga min syn på saken, men det har inte hjälpt. Nicklas är jättearg på mig. (Obs. Här kan det bli förvirrat. Vi talar alltså om olika personer med likalydande namn. Niklas = syndikalisten i Piteå, Nicklas = bloggaren som är jättearg på mig)

Det finns flera delar i den diskussion vi försökt föra i dag. Jag noterar i kommentarsfältet hos Nicklas blogg att han säger att han formulerar sig som han gör för att få min uppmärksamhet. Men Nicklas. Du och jag har samtalat flera gånger förut och jag har uppmärksammat dina kritiska kommentarer då. Det hade jag gjort nu också, träskpaddor och suggor eller ej. Men det där spelar mindre roll. Man får i alla fall ge dig att du är verkligt innovativ med invektiven. ;)

Nå. Jag ska försöka besvara kritiken i punktvis portioner också här. Det blir långt, men hey, min bloggs undertitel finns där av en anledning så deal with it!

Vad jag dock skulle önska är att fler från den rödare sidan - jag tror att jag kommit till vägs ände med Nicklas - hjälper mig att förstå hans syn och argumentation. Det måste ju gå att prata en bit, litegrann i alla fall? Jag är uppriktigt nyfiken! Det är så frustrerande med den här väggjäveln framför en.

Patrik, hilfe bitte?
Syrran, du förefaller mig vara en rak och kommunikativ person?
Ali? Kom igen, jag vet ju att du är inne här och kikar ibland.
Catti? Ditt argument om tillgång/efterfrågan och konsumentmakt är det mest konsekventa hittills. Hjälp till med den här biten också?

Uthängning?
Nicklas menar att jag när jag kommenterat en nyhet med politisk bäring har gjort mig skyldig till att hänga ut aktören i denna nyhet. Det har jag mycket svårt att förstå. Jag har inte hängt ut Niklas, det har han gjort själv, bland annat genom att tala ut och argumentera för sin sak i flertalet rikstidningar och i dag även i Studio Ett i P1.
Detta påpekade jag för dig, men då menade du att denna mediemedverkan hade han "valt själv och det ger ta mig fan inte en pompös högerskribent rätten att göra honom till en offentlig person".

Jag håller inte med. Niklas Svenlin är, som jag skriver ovan, en aktör i en politisk process som han valt att driva. Jag kan inte tro att du menar att när en tidning har skrivit om en aktuell nyhet om en person så måste alla andra medier vänta med att ta upp nyheten tills personen i fråga vänder sig till dem? Då har du nog missuppfattat det här med medier, inte minst mina arbetsuppgifter som är att kommentera politiska skeenden.
Syndikalisterna ville ha publicitet i en fråga och fick det - från mitt håll och andra. Det är dessutom värt att notera att de vann sin strid. Chefen som tidigare sagt att han inte ville vara moralpolis backade plötsligt och tar nu inte bara bort tidningarna utan inleder därtill diskussioner med politiker för att göra hela kommunen porrfri. Jamen tjena föräldrafilter på stadsnätet!

Hyser jag ett genuint hat mot arbetare?
Nicklas menar att jag i mitt "elfenbenstorn har inte den blekaste om hur det ser ut vid botten av tornet". Då försökte jag påpeka att jag nog hade en sådan aning genom att ge en kort översikt över vilka jobb jag haft genom livet hittills, varpå Nicklas menade att detta var ointressant samt att min tro att "man inte skulle kunna hysa förakt mot sin egen klass diskvalificerar dig ju egentligen från vidare diskussion".

Jag inser att denna anklagelse kanske kommer som paketlösning när jag nu jobbar där jag gör. Men nej, jag tycker inte att jag hyser förakt mot någon klass. Jag inser samtidigt att det hjälper föga att jag själv bedyrar detta eftersom jag ur Nicklas perspektiv förmodligen inte har någon rätt att själv avgöra den saken, men i just den här, ganska bristfälliga och icke-kommunikativa delen av min och Nicklas diskussion finns det något som intresserar och förbryllar mig storligen och som jag inte fick något svar på. Så här.

Jag kan inte riktigt säga vilken klass jag tillhör. (Något som jag för övrigt var inne på häromdan också) Förmodligen innebär detta medelklass. De som inte riktigt vet brukar vara det.

Nicklas går från att säga att jag "inte har den blekaste om hur det ser ut vid botten" till att hävda att det spelar mindre roll om jag haft "arbetarjobb" eftersom man faktiskt kan hysa förakt mot sin egen klass. Okej,så långt är jag med. Ett förräderi, helt enkelt. Eller med Niklas ord: jag jobbar nu på SvD och får betalt för att spy på mina före detta kamrater.

Men jag begriper inte var gränserna för dessa klassindelningar går. Niklas i Piteå är akademiker, men har ett sommarjobb på en mack. Då är han arbetare. Men om jag hade mina högeråsikter redan långt innan jag jobbade på SvD då? Om de funnits där hela tiden? För jag lovar, mina åsikter dök inte upp för två månader sedan.
Var hamnar vi då?
Landar vi inte slutligen i att en äkta arbetare bara kan vara den som alltid håller med Nicklas?

Sakfrågan
Nicklas tycker att jag är en fräck liberal när jag antyder att man kan byta jobb om man vantrivs med de i arbetet förekommande uppgifterna. "Jag är glad att det inte är skitstövlar som du som sätter gränser för vad vi arbetare ska behöva stå ut med."
För mig saknar redan detta ordval proportioner. Stå ut med.
Niklas erbjöds att slippa hantera tidningarna. En skiva sattes upp för att täcka för dem. Inget av detta dög. Själv kompromissade han inte en millimeter, utan drog tillsammans med sitt fack till med ett blockadhot. Jag tycker inte att det är rimligt.
Nicklas gör en jämförelse och säger att jag med min kritik implicit menar att "Lite porr ska väl en riktig karl tåla" och hävdar sedan att det är samma sak som att tycka att "Vad fan, lite tafs får väl en kvinna bjuda på!" Det är exakt samma sak, skriver Nicklas.

Nej, det är det inte. Sexuella trakasserier ska man självklart göra något åt. Utöver sådana finns det mängder av andra arbetsmiljöproblem och andra missförhållanden värda och nödvändiga att organisera sig och kämpa emot.
Men att befinna sig i samma rum som porrtidningar i ett ställ? Sorry jag kan inte se det som ett arbetsmiljöproblem. Jag menar dessutom att Syndikalisterna genom att hävda detta underminerar grunden för att fackligt arbete ska kunna uppfattas som seriöst.
Jag menar ärligt. Ska en anställds - i detta fallet sommarjobbares - antipatier gentemot enskilda varor på en mack få bestämma utbudet på densamma? Är det några fler delar av en näringsverksamhet som enskilda anställda bör ha domvärjo över? Marknadsföring? Prissättning? Vore det i så fall inte mycket klokare om Niklas och syndikalisterna själva startade en mack?

Märk väl. Jag förstår att Niklas i Piteå verkligen ogillar porr och jag respekterar att han har sin åsikt. Men det är trots allt bara hans privata åsikt.
- Om han vore vegan och kände starkt för detta, borde då macken sluta med korvförsäljning?
- Om han vore övertygad ateist, borde då Statoil sluta sälja Biblar?

Om det var en kvinna...?
Ja, jag hade tyckt samma sak om det var en kvinna som ville bestämma över mackens utbud.

Kan man byta jobb?
Jag har förstått att detta är något mycket känsligt, att påstå att det är möjligt att byta jobb. Jag anar att ingången i detta är ett slags grundhållning som går ut på att eftersom förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är ett ständigt pågående krig så får man inte ge upp och lämna fältet, utan man måste stanna kvar och tvinga fienden på knä.
Ur detta perspektiv blir det förstås så att när jag föreslår jobbyte så är det i princip samma sak som att säga "ge upp fajten". Nicklas menar att jag "bevisar med varenda knapptryck på tangentbordet att det inte är den enskildes rättigheter du värnar utan kapitalistens över den enskilde."

Okej, men det förutsätter att man har det där krigsperspektivet på arbetsmarknaden och jag har aldrig upplevt det så. Kanske har jag haft för många schyssta arbetsgivare. Kanske har jag nöjt med mig med att tänka "Vilket pucko!" när de har varit puckon, jag vet inte.
Dock framhärdar jag i min åsikt att det går att byta jobb och att det kan vara befogat att göra det om man inte trivs med sina arbetsuppgifter. Till och med i Piteå tror jag att det går att hitta åtminstone ett annat sommarjobb under loppet av fyra år.

Det finns också ett inte så litet problem med den där krigsvisionen. För när fienden väl är på knä, vem ska man då vara anställd hos? Okej, en del av er jag frågat har väl lösningen klar - förstatliga allt. Men ni som ändå menar att det bör finnas lite mer mångfald, hur tänker ni?

Arbetsmiljölagen och individen
När Nicklas försöker drämma till mig med nåt slags "du är inte liberal-argument" så hugger han i sten. Individens rättigheter är en sak, individens krav på att alla andra individer ska rätta sig efter bara mig är en helt annan. Och det är snarast detta som Niklas i Piteå har gjort.
Nicklas skriver att "arbetsmiljölagen utgår ifrån vad du som anställd känner!" Visst, det är hos den enskilde det börjar. Men, som jag skriver ovan, det innebär inte att det inte är högst problematiskt av SAC att ta upp och driva ett fall som detta. Det framstår som oseriöst och underminerar det fackliga arbetet.

Slutligen
Jag lämnar porrfrågan och moralismen i sig därhän. Vi tangerade också den, men där är jag mindre förbryllad. Värt att notera i detta sammanhang är dock att i Studio Ett idag intervjuades Niklas i Piteå och det stod klart att han även menar relativt oskyldiga tidningar som Café och Slitz m.m. Det blev nåt slags förvirrad diskussion mellan honom och Erik Hörstadius om objektifiering. Intressant var dock att när Hörstadius föreslog att det kanske, någon gång, kan vara så att någon vill visa upp sig och vara naken, replikerade Niklas så här:

- Jag tror inte att nakenhet per definition är objektifierande absolut inte, utan det handlar ju om vilket bildspråk som existerar i de här bilderna. Så är det ju generellt sett om man tittar i det som du kallar för grabbtidningar o jag vill helst inte göra någon distinktion mellan de olika former av porr som finns, men då är vi i alla fall överens om vad för tidningar vi pratar om, det bildspråket som används i de här olika tidningarna helt klart är objektifierande.

Okej. Bildspråket är fel. Ett annat bildspråk vore rätt? Sen kommer samtalet in på huruvida det inte finns lika "dåligt inflytande" i tjej- och damtidningar och programledaren föreslår att "Man kanske inte ska sälja damtidningarna heller för att de är kvalitativt dåliga?" Niklas svarar:

- Skillnaden i det här fallet här är att jag inte tvingas konfronteras med det materialet som finns i damtidningar eller tjejtidningar, men jag kan hålla med om att de är dåliga. De är minst lika bidragande till unga tjejers och unga killars dåliga mående som de här porrtidningarna då.

Mhm. Du tvingas inte konfronteras med dem? Killen hade nyss sagt att de obehagliga herrtidningarna såldes i ungefär två-tre ex per vecka. Jag vet förstås inte, men det är nog en kvalificerad gissning att han faktiskt konfronteras med tjejtidningar betydligt fler gånger i veckan. Mot slutet av intervjun får så Niklas ta ställning till huruvida det också är objektifierande och dåligt "när Fredrik Ljungberg visar underkläder i en annons".

- Det kan jag inte svara på rakt av, det beror på hur annonsen ser ut. Det kan vara det.

Jo. Man får väl gå på magkänsla där antar jag..
; )