lördag 30 augusti 2008

Playtime's over

Under semestern läste jag bland annat The Game, en rätt patetisk historia om du frågar mig. På pendeltåget in till stan alldeles nyss utsattes jag emellertid för vad som måste vara Spelets antites. Tre fulla snubbar sitter och hinkar burköl och liksom drar det sista ur sommaren. En av dem utser sig till min samtalspartner.
Vad hinner vi med på vägen in?

Han frågar om jag är "en öltjej" och konstaterar raskt att det måste jag vara. "De är trevligast."
Sen vägrar han tro mig på att Sort Guld är danskt öl, inte tyskt.
Så visar han mig av misstag lite porrfilm på sin kompis mobiltelefon, skäller ut polaren för syns skull och meddelar denne - något över samtalston - att han inte ska förstöra nu när halva är inne.
Därefter berättar han om sin fru och sina två barn och förkunnar att mina barn kommer att bli ohemult vackra.
Slutligen informeras jag om att jag är en bra tjej, en "lite snus i fickan är väl skit samma-tjej".

Men allt det där var ju helt onödigt. He had me såklart at öltjej.

Nej hörni. Pendeltågsraggandet är inte längre - om det någonsin varit - comme il faut. Den somriga öppenhetens dagar är förbi och det är hög tid att gömma sig bakom halsduk och inte prata med någon. Höstigt, svenskt och välbekant. Jag laddar podden med gammal melankolisk ensamhet.



tisdag 26 augusti 2008

Som sagt

Ja, jag kan ju säga det här också.
Frågor inför fredagens FRA-hearing mottages på mail eller i kommentarer nedan. Jag lovar inte att jag hinner klämma in just din fråga, men tar gärna emot uppslag och idéer till varje givet område i debatten.
Ämnesområdena för varje del i hearingen lyder som följer:

1) utrikes- och säkerhetspolitik
2) integritet och juridik 

3) teknik

söndag 24 augusti 2008

Souvenirer och soundtrack

Jag försöker tänka ut saker som är bra med att komma hem från en solig, lat och välsmakande semester.
Det är svårt.
För det är ju så ohemult trevligt det där med semester. När timmarna förpassas och fördrivs på ett helt igenom behovsstyrt sätt. Från hunger till tapas, från törst till vatten, vin och öl, från koffeinbehov till en god con leche och från bekräftelsebehov till lite karaoke eller dans. Ah, att vara solbränd och i värme, att bada hela tiden, att dricka ur nätta spanska glas som låter ölen ta slut innan den är för ljummen eller avslagen, att anamma siestans dygnsrytm och vara ute till sju-åtta på morgonen och säga godnatt till geckoödlan på husväggen när man kommer hem.

Men, efter att ha lagt pannan i djupa veck kom jag på åtminstone några fördelar:

- Här hemma kan man sova hela natten utan att vakna svettig enda gång.
- Här hemma luktar vattnet i kranen inte pool.
- Här hemma måste man inte vara insmord med solskydd hela tiden.
- Här hemma slipper man se rödbrända britter överallt.
- Här hemma behöver man inte besvara frågan Do you like the Espain? sjuttielva gånger på en utekväll.

Nå. Jag har tänkt igenom veckans ljudbild och kan konstatera att den är rätt typisk för spansk semesterort. Salsa, reggeaton och mer eller mindre störig semesterhouse. Förutom detta utbud så var det följande låtar som blev minnesvärda spår i veckans soundtrack...

Staden vi bebodde hette San Pedro. Då måste man förstås nynna på den här nyblivna femtioåringens dänga titt som tätt.



Patsy fick självklart vara med.



Han som vill att Kulla-Gulla ska skaka sin booty var med under en glad bilfärd.



Fröken som bör sluta knarka var med.



Ett tralligt framfört krav på livet och kärleken var med.



Ja, till och med Dia Psalma överraskade genom att titta förbi.




Jahaja. Då var det snart dags för höst. Det blir säkert trevligt det med.
Bloggen får dock gå på lågvarv ytterligare någon vecka.

torsdag 14 augusti 2008

Vacaciones

Det är några föreställningar kvar av Ångrarna på Stadsteatern och jag rekommenderar verkligen verkligen verkligen att du avsätter en timme och tio minuter för att gå och se den. En strålande föreställning av Marcus Lindéen, baserad på två verkliga personers livsberättelser.
Se så, boka nu en biljett!

För övrigt har jag semester nu, vilket förmodligen lär innebära bloggstiltje i sisådär en vecka. Läs något av vårens inlägg i stället.

- I januari skällde jag på medial alarmism.

- Långversionen av en text till Neo om Mona Sahlin.

- En liten utredning om enfrågemänniskan.

- I mars funderade jag på begreppet "skylla sig själv".

- Ville jag i maj kedja fast kvinnor vid spisar? Njae..

- Med avstamp i Katrine Kielos funderar jag på om det verkligen går att omfördela känslor.

- I juni inspirerade Nina Björk till en text om kloka män och kvinnor och vem som vill vara ihop med vem.

- Och så i juli grävde jag ur gömmorna fram en gammal intervju som jag gjort med Zadie Smith, och som helt enkelt är värd att läsas.

onsdag 13 augusti 2008

Det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli?

I egenskap av vid-spisen-kedjare och del av SvD:s "förvirrat inkonsekventa" ledarsida tar jag åt mig av Sakine Madons kritik i Expressen idag, även om bara kollegan Paulina Neuding nämndes vid namn.
Sakine menar i korta drag att om man ser ett stort problem med hedersförtryck bör man i konsekvensens namn också ogilla vårdnadsbidrag och den traditionella kärnfamiljen. Gör man inte det är man bara "feminist på deltid".

Well, vårdnadsbidraget gillar jag ungefär så mycket som man nu kan gilla ett bidrag. Bäst vore förstås om folk fick behålla mer av sina pengar, så att de kunde styra mer över sina liv, utan att blanda in Försäkringskassan. Bidraget är en halvdan lösning, skapad för att passa in i det system vi har - ett system som tillåter väldigt få egna val. Men vi återkommer till det där med val och barnavårdnad.

Det ska väl, i konsekvensens namn, erkännas att jag inte kallar mig feminist. Kanske just för att detta epitet brukar bära med sig krav på att göra feminismen till en allt annat överordnad heltidstjänst. Det är ungefär den rättning i leden som SvD:s ledarsida nu avkrävs av Sakine och tyvärr - jag vill inte rätta in mig där.
Konsekvens i all ära, men människor och deras relationer är inte konsekvensens högborg och det vill jag alltid ha med i bilden.

Sakine skriver att "Bortom hedersdebatten tycks feminismen inte vara intressant längre. Då är det inte lika hett att problematisera normer, strukturer och integration på SvD:s ledarsida. Det ryms inte i mallen."

Jag undrar lite vilken mall det är vi pratar om. Hedersförtrycket är ett tydligt och förkastligt brott mot individens rätt att själv välja hur livet ska levas. En eller flera människor förtrycker en annan på ett högst påtagligt och konkret sätt. Om man på allvar likställer blotta förekomsten av äktenskap och familjebildning på helt frivillig basis med hedersförtryck - ja då är det nog dags att se över sina vågskålar.

"Antingen är man för jämställdhet eller så är man inte det. Att vara för jämställdhet lite då och då, för att matcha "det som är inne" för stunden, ser inte särskilt snyggt ut."
skriver Saki vidare och gör på sätt och vis en Bush. Hur ska vi ha det? Är vi med i koalitionen för jämställdhet eller ej? Är vi skurkfeminister eller good guys?

Alltså, hedersförtrycket drabbar förvisso fler tjejer än killar, men den är i grunden något som kränker individens rätt att bestämma över sig själv, oavsett kön. Egentligen behöver vi inte ens dra in feminismen, vi snackar högst grundläggande principer här.

Men okej, låt oss "go there". Till normerna och den onda familjen...
Poängen som Paulina gör, som jag tidigare har gjort och som mängder av andra också har påpekat när det gäller Bitterfittan är att även om folk ser normerna, så verkar de av någon outgrundlig anledning följa dem ändå. Till och med Sveland gör det.

Då kan man förstås säga att vi följer normer för att vi inte vågar göra något annat. De är ju så attans starka, normerna. Man vågar inte annat än att bleka analen, slänga in lite botox och gifta sig, typ.
Ärligt, Saki. Du kan inte mena att du ansluter dig till denna totala nedvärdering av individens förmåga att bestämma själv?

Maria Sveland sa, i faktarutan till sin artikel i DN tidigare i sommar att hon drömmer om att bo i kollektiv - som vore det något fullständigt onåbart.
Newsflash, det finns kollektiv. Det går att starta nya. Det är på intet sätt otillåtet. Det finns människor som trotsar kärnfamiljsnormen. Det höjer inte mina ögonbryn och jag får väl anta att det inte heller höjer Sakines.
Men, faktum kvarstår - Sveland följer normen och hon nöjer sig med att kokettera med att hon är emot den. Åter andra väljer kärnfamiljsliv för att de helt enkelt gillar det. Själv struntar jag högaktningsfullt i vilka val folk gör, så länge valen är möjliga.
Och det är de.

Trots betydande framgångar vad gäller jämställdhet i Sverige framställs vårdnadsbidraget ibland som ett nästan samhällsomstörtande och farligt experiment, medan kvoterad föräldraförsäkring för många hägrar som en landvinning i klass med rösträtten. Vårdnadsbidraget innebär enligt de flesta ett steg tillbaka i kampen för jämställdhet. Det är dåligt eftersom vi fortfarande har strukturer av ojämställdhet mellan könen. Vi är alltså inte klara - än.

Vore det då inte på sin plats att komma överens om ett par saker? Vad är tidsplanen? Hur bråttom är det? När är vi nöjda? Vad är målet? Inga äktenskap? Inga familjer? När kan de där fortfarande existerande strukturerna tänkas vara utraderade så att staten kan lägga av med att styra över våra privatliv?

Slutligen, apropå kollektiv och individer. För ett tag sedan länkade just du Saki, till Dilsa Demirbags Stens fina och resonerande artikel om småbarns behov. Jag minns att jag reagerade litegrann, både på att du fann det intressant och att du skrev att detta med "barns behov" var något du inte hade koll på.
Det har väl inte jag heller, jag är i alla fall ingen mor. Men jag lever i föreställningen att också barn är individer med personligheter.

Det betyder att barn är olika. För några barn kan det vara komplett och fullständigt problemfritt att börja dagis hur tidigt som helst, medan det för andra, mindre kollektivt lagda barn kan vara svårare. Det kan också uppstå olika situationer i livet som påverkar behoven.

I min familj var det så. Jag hade inga som helst problem med dagis och jag började tidigt. Sen flyttade vi och fick byta hus, tillvaro, dagis och allt det där. För mig inte så besvärligt, men för min tvåårige lillebror blev det för mycket. Ett totalt haveri. Vi pratar inte curling - även personalen gav efter en tid rådet att han nog skulle vänta lite med att börja där. Mina föräldrar blev tvungna att leta andra lösningar - som inte fanns. Ett lugnande halvår med vårdnadsbidrag hade kunnat göra stor skillnad för en liten liten pojke som helt enkelt inte var redo för dagiskollektivets vardag just då.

Att döma av den debatt vi för idag borde den samhälleliga uppgiften för föräldrar i denna situation alltså vara att i första hand tänka på den feministiska konsekvensen?

Nej. Olika människor har olika behov. Olika barn har olika behov. Är det så jäkla hemskt om vi har en aldrig så liten utväg att möta dessa behov?
Vad är det som säger att feminismen ska vara det enda styrande instrumentet i familjepolitiken?
Eller handlar allting bara om att "det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli"?
I mina öron låter det rätt läskigt.

tisdag 12 augusti 2008

Spela dum

I dag undrar jag, i korta drag, vad poängen är med att spela dum inför diverse olika problem i samhället, till exempel hedersförtryck och utseendefixering.

Detta har redan renderat mig ett antal fyra upprörda brev som talar om för mig att kvinnor minsann slår män mer än vad män slår kvinnor.
Nå. Inte för att detta med relationsvåld var huvudpoängen i texten, men visst. Alla har sina käpphästar. En del ser rött av uttryck, själv ser jag mer rött vid tanken på ihopsydda kvinnokön. Kanske betyder det att jag är könspartisk, jag vet inte.

Hursomhelst. Så vi slipper den här pajkastningen om hemmavåldet och vem som utför det samt är "bäst" på det.
Jag har en idé. Kan alla män som får stryk av sina kvinnor börja anmäla dem, så att vi får någon verklig statistik att gå på? Mörkertal är dåliga tal att bygga på.

måndag 11 augusti 2008

Timbromannen och s-bloggaren får namn

När jag skrev om boken Fallet Nogger Black häromdagen uppehöll jag mig bland annat vid en passage där det beskrevs hur en kryptiskt icke namngiven Timbroit skämtat och skrattat med en likaledes kryptiskt icke namngiven socialdemokrat. Än mer kryptiskt var hur dåligt noterad den här passagen var, inte ens om man begav sig till bokens sista sidor kunde man genom notapparaten få veta vilka debattörer det egentligen var som skojat och skämtat med varandra - över de ideologiska gränserna.

Och det var väl också tanken, antar jag. Att låta det vara lite kryptiskt och mystiskt alltihop. En man med anknytning till Timbro och en socialdemokrat som dessutom var ordförande. Det krävs så himla lite för att få till lite konspirationsvibbar. Där sitter du, lille medborgare, intet ont anande. Och under tiden skrattar alla big shots åt dig - näringslivsanknutna fat cats tillsammans med ordförandepampar från s...

Nå. När jag väl nämnt saken i min text fick jag emellertid snart besked. De omnämnda figurerna var Mattias Svensson och Jonas Morian och båda två har nu kommenterat författarnas tilltag. Svensson har dessutom hittat ytterligare fel och brister.

Det är inte utan att man undrar...
Ska det vara så här nu? Varje debattbok följs av en "motbok" som pekar ut alla fel och fulgrepp?

Hejhej Hayes

Vid frukostbordet får jag veta att denna röst har lämnat oss.

söndag 10 augusti 2008

En sån där

Zaida uppmanar och sent omsider lyder jag.

Regler:
* Posta reglerna först.
* Svara på alla frågor.
* Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.
* När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag:
* Klockan är snart ett, magen kurrar, kylen är tom och bör inte heller fyllas. Jag och diverse podsändningar ska fika tillsammans.
* Göra den sedvanliga helgbesiktningen på de lokala loppisarna.
* Skriva om en text.
* Städa, sortera, packa, tvätta lite och planera mina kommande två semesterveckor.
* Svara på läsarmejl. Ligger konstant efter.

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag är hopplös på att komma ihåg mitt liv på ett organiserat sätt, allra minst katalogiserar jag årtal i huvudet. Blev faktiskt tvungen att släpa fram gamla lådor och pärmar för att överhuvudtaget vara säker på om jag hade kommit till Stockholm 98 eller om jag fortfarande huserade i Skåne. Det senare var korrekt. För tio år sedan läste jag litteraturvetenskap i Lund och fann några av de vänner som fortfarande är något av det bästa jag har. Jag var förmodligen olyckligt kär, det var lite av en sport för mig då, men det hindrade mig inte från att ha väldigt roligt. Jag lyssnade så mycket på musik att det i dag framstår som otroligt att jag hann göra något annat - men det gjorde jag. Jag frilansade som ungdomskrönikor i Skånska Dagbladet och när jag gräver i mina pärmar hittar jag två texter från just 98. Båda behandlar på olika sätt censur (barnporr, barns sexualitet och modetidningen Bibel), tryck- och åsiktsfrihet (anslagstavlor på nätet m.m). Jaja, en del ämnen är visst evigt aktuella för mig.

Ställen du bott på?
Slättaröd, Lund, Uppsala, Stockholm

Fem saker du skulle göra om du var miljardär?
Kanske ska man drömma storslaget vid den här frågan, men jag är rätt nöjd med mitt liv och har inga överdrivet storslagna visioner, bara små. Men...

* Ge bort pengar. Bort med lillebrors studielån, bort med mammas huslån, ge pengar till bra kulturutövare, skicka hårt arbetande vänner på semester etc. Förenkla och förgylla mina nära och käras liv helt enkelt.
* Köpa en lägenhet med stoor, odlingsvänlig och solig balkong.
* Jobba lite mindre, eller snarare friare, och i gengäld resa mycket mycket mer.
* Bilda mig. Friska upp språken. Allt och lite till.
* Anställa en personlig tränare som med regelbundenhet piskar mig till ett hälsosammare liv eftersom jag själv är för lat.


Sådärja. Och uppgiften sänds härmed vidare till:

Herr Svensson, Karin, den lurvige, Helena, Miss Madass samt kollegan.

torsdag 7 augusti 2008

FRAdag

Idag skrivs det om FRA och chatten i DN häromdagen. Sticket föranledde dessutom ett svar från Ingvar Åkesson på FRA, vilket kan beskådas här.

För övrigt föranleder varje text om FRA numera en anstormning av kritik (och för all del även en del glada tillrop) på mailen. Ett stick om FRA innebär en kraftigt förkortad arbetstid dagen efter, eftersom det blir så attans många mail att svara på och jag vill verkligen svara utförligt på allt - är inget stort fan av "tack för ditt mail, intressanta synpunkter, hejdå-trixet".
Knepigt det där, när man nästan drar sig för ett ämne av arbetstidsekonomiska orsaker...

Oh well. Det här nynnar jag på idag, apropå ingenting alls.

onsdag 6 augusti 2008

Nogga please

Ordleksrubriker, va!? Alltid lika roligt! Idag skriver jag om boken Fallet Nogger Black och då fick Ol' Dirty Bastard vara med på ett hörn. Baföratt.

"När jag lägger ifrån mig boken kan jag omöjligen konstatera annat än att den är ett försvar för CMR:s agerande och definitioner.

Folk gillar att leta upp tecken på konspirationer i vardagen. Vem har till exempel inte fått ett paket Marlborocigaretter dechiffrerat för sig som varandes ett budskap från Ku Klux Klan? Frågan är dock om dessa konspirationer gör något för att stävja problemen med rasism i samhället. Jag tvivlar. Visst användes graffitibokstäver i Nogger Black-reklamen (vilket CMR tog upp som argument), men det räcker att till exempel gå igenom persongalleriet i kultfilmen Style Wars (1983) för att konstatera att graffitipionjärernas gemensamma nämnare knappast var hudfärg.

Vi kan kalla det strukturer, kulturrasism eller subtil vardagsrasism. Oavsett vad så vet vi att rasismen finns och att grunden kan vara både medvetna och omedvetna fördomar. Pripp och Öhlander menar att CMR:s poäng var att Nogger Black synliggjorde dold rasism samt att kritikerna inte godtog denna syn, utan i stället raljerade och hävdade att ”riktig rasism” måste vara avsiktlig.

För att illustrera vidden av majoritetssamhällets hånfullhet beskriver författarna hur en ”nyliberal” bloggare ”med anknytning till tankesmedjan Timbro” skämtar om saken och sedan citeras av en s-anknuten dito, som finner skämtet roligt. Av någon anledning förväntas läsaren finna det avslöjande att en socialdemokrat kan dela humor med en Timbrodebattör. Apropå fördomar."

tisdag 5 augusti 2008

Middle class hero is something to be

Skriver i dag om Mona Sahlin, bland annat med anledning av en intervju som jag trillade över häromdagen, tack vare Merit.

Något som inte fick plats i texten, men som också är värt att påminna om är att en del av de gamla lagrar som socialdemokratin vill vila på inte ens är något som de ensamma kan ta äran för. MBL infördes till exempel i ett rätt blockbrett samförstånd.

"Med samma historiskt flyhänta debatteknik berättar Sahlin att ”på 1980-talet kom Arbetsmiljöverket och arbetsmiljölagen till” varpå hon raskt konstaterar att det har ”försämrats drastiskt med borgarna”. Hur får vi inte veta, vilket vore intressant med tanke på att det mesta i arbetsmiljöväg sköts av fack och arbetsgivare – via skyddsombuden. Vad borgarna har med den saken att göra kan man undra.
Vidare förklarar Sahlin att regeringens rehabiliteringskedja inte innehåller rehabilitering. För det första: Sahlin hävdar detta innan kedjan har införts. För det andra: regeringen satsar 3,4 miljarder kronor – att jämföra med den årliga miljard för rehabinsatser som förra regeringen skickade in i Försäkringskassan, men som successivt kom att handla allt mindre om rehabilitering och allt mer om utredningar. Under s sista regeringsår användes cirka 90 miljoner kronor av den där miljarden till faktisk rehabilitering.

Så vad mer, förutom fluffiga påståenden och en önskan om att vi ska hylla s för vad de gjorde på 1970- och 80-talet? Tja, på frågan om vilken klass Sahlin tillhör svarar hon – med en lön på 126 000 kronor i månaden – ”välbetald medelklass”. S-ledaren lugnar oss dock genom att betona att hon aldrig har läst på universitet."


För övrigt ger bloggen Stockolmsnatt sin take på FRA-motstånd och Facebookfenomen i tre snabba serierutor här.

söndag 3 augusti 2008

Cheerful insanity

Helgen går mot sitt slut, men än finns lite kvar av den. Snart ska jag på teater, det är trevligt. För den som redan har söndagsångest bjuds här två käcka låtar som utgör ett strålande sätt att börja en ny arbetsvecka med.
Dessutom är jag helt enkelt glad att lillebror introducerat mig för plattan The Cheerful Insanity of Giles, Giles & Fripp och sprider härmed bekantskapen vidare. Förslagsvis ignorerar ni de underliga bilder som följer med nedan youtube-klipp och nöjer er med att lyssna och - förhoppingsvis - bli glada i hågen.



Tryggare kan ingen vara

Under prideveckan gick jag faktiskt inte bara på seminarier om hivmän. Jag hann också med två stycken om BDSM, som var betydligt mer intressanta än hiv-språkbråket.

Jag gör inte anspråk på att ha någon erfarenhet av BDSM-svängen, men har på ett mina tidigare jobb medverkat till att dra ihop ett lack och läderkalas, som avslutande del av en postum hyllning och retrouppsättningar av ett par av koreografen Per Jonssons verk.
Jag kan nog säga att det var en av de mest trivsamma fester jag någonsin varit på. Förvisso begriper jag att de förmodligen är lite mer avancerat annars, när gästerna inte är lika delar BDSM-folk uppblandat med en och annan operatant. Kanske hade jag rodnat mig hela vägen hem från ett reguljärt BDSM-partaj, jag vet inte, men stämningen överlag var så oerhört respektfull och samtidigt tillåtande. Inte ett uns av påstridiga ovälkomna raggningar. Totalt och fullständigt tryggt.

Därför är det rätt löjeväckande att höra saker som att BDSM-klubbar blivit av med sin utskänkning med moralistiska argument om förargelseväckande klädsel och med hänvisning till att de skulle vara otrygga miljöer för tjejer. Tryggare kan nog ingen tjej vara än i den miljön. Överhuvudtaget tycker jag inte att det är särskilt svårt alls att inse att överlämnandet av kontroll, som det ofta handlar om, kan fungera i allra högsta grad hämningslösande. Det låter som en bra grej.
Varför "vi andra" då - oavsett om det är medelst indragna tillstånd eller sjukdomsklassning - skulle vilja lägga oss i något som så uppenbart är en överenskommelse och relation mellan vuxna människor övergår mitt förstånd.

Well. Idag bjuds det sex och religion på ledarplats, en oslagbar kombo.

"Överhuvudtaget är Tiina Rosenbergs paroll vältajmad. I åratal har hbt-rörelsen fått försvara sin existens med kärleken som vädjan. Men kärlek är faktiskt inte den enda anledningen till sex. Pur glädje kan vara en. Behov av tröst en annan. Så är det för alla. Lika lite som heterosexuella ska homo-, bi- och transpersoner behöva rättfärdiga sitt sex med Den Stora Kärleken. Därmed inte sagt att den inte är en alldeles särskilt ljuvlig anledning – för alla.



Var och en blir helt enkelt salig på sin fason. En mindre vanlig sådan är BDSM, det vill säga dominans- och undergivenhetslekar, lack, läder och annat. Tidigare i veckan hölls två seminarier på temat och under dessa fick jag klart för mig att BDSM-utövarna känner sig styvmoderligt behandlade av RFSL, som inte riktigt ger dem samma status som övriga grupper. Det är inte obegripligt. En fetisch eller böjelse är inte detsamma som en läggning. Man kan fråga sig varför det alls är nödvändigt att ”komma ut” som BDSM-utövare. Vad man går igång på mellan lakanen – oavsett om de är av finaste linne eller glattaste galon – torde vara en privatsak.



Samtidigt finns det förstås alltid exempel på diskriminering. BDSM-klubbar har fråntagits alkoholtillstånd och människor har utsatts för ryktesspridning och utpressning, för att nämna några, och fetischer klassas alltjämt som sjukdom."


UPPDATERING/SKRYT:
Bloggiganten Blogge skriver att jag har "har alla indianer i kanoten, alla knivar i lådan och alla flingor i paketet". Jag lär säkert ge anledning till andra epitet i andra frågor någon gång framöver, så jag suger åt mig när tid är. Från mig och indianerna: tack tack! ;-)

lördag 2 augusti 2008

Handjobb



Ett exempel på vad som verkar vara en hel liten subkultur av människor som gör en egen version av "daft hands" och slänger upp på Youtube.
Vi människor, vi är kul vi.