fredag 31 oktober 2008

Huvudstupa tillbaka, timeless 90-tal

Som jag sa häromdagen - det är hög tid för 90-talsnostalgi. En del i att jag plötsligt fallit huvudstupa tillbaka i 90-talet är ett ivrigt och associativt användande av Spotify, men det ligger förstås i tiden nu. Portishead har ju släppt en ny skiva för ett tag sedan. (Borde de ha låtit bli, faktiskt.) Tricky kommer till Berns om några veckor.
Så jo, lite time-warp är det allt. Därför - 9 stycken 90-talare:

















Arbetsplatser och livsverk

En arbetsplats jag inte hade velat jobba på under det senaste året eller så är helt klart Folktandvården Karlaplan. Där har det varit förskräcklig stämning och klappjakt på anställda med fräckhet nog att vilja driva klinik alldeles själva. Om detta skriver jag i dag.

En som lämnar sin nuvarande arbetsplats för en ny, alldeles opolitisk sådan, är Peter Wennblad på Neo och han gör det med en strålande adjötext som jag tycker om. Förresten så har jag aldrig stött på någon redaktör som bollar och ger feedback på texter lika ypperligt rakt, ärligt och ändå inspirerande som Peter. Så, grattis till det, skribenter på Hela Gotland.

onsdag 29 oktober 2008

Konstnärens take på finanskrisen...

Ett par reaktioner från världens gatukonstnärer...























K-Guy, In loving memory of the Boom Economy.




WHAT GOES UP MUST COME DOWN from ABOVE on Vimeo.
























Henk Hofstra, Carcreditcrisis i Rotterdam.

Rosa Globbentutte och blå Torsofallos

Fler än jag och Sakine vrider och vänder på Rosa bandet-kampanjens förtjänster och missar. Fick nyss en kommentar som drog en parallell till majblomman, vars urkoncept ju är detsamma som Rosa bandets i den meningen att du kan nåla på dig "kvittot" på din godhet. (Detsamma gäller förstås band i alla kulörer för alla ändamål.)

Men majblomman är såpass mycket klassiker att den inte är i närheten av den känsla av "kommersialism" som Rosa bandet-kampanjen når upp till. Och då är det i alla fall min upplevelse att den där perioden i april brukar bli betydligt dyrare eftersom en inhandlad majblomma stannar hos sin ägare i ungefär två sekunder - och ungefär två meter bort står nästa blomsäljande unge.

Å andra sidan når majblommorna förmodligen inte upp till de summor som Rosa bandet-kampanjen drar in nu. Såvida man inte lägger ett längre tidsperspektiv på saken. Oavsett grad av "kommersialism" så handlar det ju också om att bevara sin auktoritet, aktualitet och trovärdighet också. Där kan Rosa bandet mycket väl tänkas bli förlorare i långa loppet om de envisas med att färga Globen, gator och torg rosa i en månad per år. Om detta fick jag ett mail och en länk till en artikel som helt enkelt frågar om det kan bli för mycket av det goda?

Jorå. Det kan det säkert. Det faktum att Sakine och många fler reagerar med sådan trötthet och irritation som de gör är väl ett bevis för det. Men, å andra sidan. När folk är trötta på Rosa bandet är det kanske ändå dags att ta nya och andra tag. Nästa oktober är det kanske det Blå bandet som sitter på var mans jacka och då färgas Globen blå i stället.
Eller nej. Stryk det sista. Självklart är det inte Globentutten som bör färgas, utan Malmös falliska stolthet Turning torso.

För övrigt undrar jag var all upprördhet är rörande den könsstereotypa koloreringen av dessa kampanjer?
Jag menar, bröstcancern är fångad under ett rosa täcke och ingen har blivit arg? Man blir ju helt perplex.
Vad är det med världen? Har folk gått och skaffat sinne för proportioner eller?

Inte ens google kan svara på den

Google borde verkligen förbarma sig över oss stackars människor och låta vissa googlingar resultera i en dead end-sida med ett kort och enkelt budskap, typ "42" eller "Åh, gumman, vi vet verkligen inte".

För det är ju omöjligt och därmed snudd på tortyr att försöka surfa sig fram till svaret på det här. Kanske den finaste och sorgligaste lilla googling jag sett, även om jag förstår att Annas hjärta snörper mer vid det andra exempel.

Själv brukar jag sucka tungt över alla de som landar här efter en sökning på "klitoris". Det måste ju liksom innebära att denna lilla del i den kvinnliga anatomin fortfarande är ett mysterium för många. Tur då att inlägget de landar i länkar till RFSU:s praktika på området.
Jaja.

måndag 27 oktober 2008

Bättre så?

Tidigare i dag funderade jag på om jag skulle skriva något om dagens DN Debatt eller inte. Det blev inte. Ibland orkar man inte upprepa sig.

Nu har jag emellertid kommit på ett enklare sätt än att dra hela argumentationen. Den stora oron i artikeln är ju att "Regeringen vill vinststyra primärvård i hela landet".
Jamen då så. Kan inte någon med lite auktoritet bara säga åt dem att det naturligtvis inte är fråga om något "vinststyre", utan ett "förluststyre".

That oughta do it. För man får väl anta att det ordet har en lugnande inverkan på debattörerna i fråga...

Något rosa, något stulet...

Apropå gårdagens inlägg om Rosa Bandet så har jag nu råkat på en historia som definitivt ger tyngd åt Sakis syn på saken.

En del skiter uppenbarligen i att stödja någon forskning över huvud taget. De snor helt enkelt åt sig någon annans band...

söndag 26 oktober 2008

90-talsnostalgi

Nä, nu släpper vi 80-talet tycker jag. Dags att nostalgisera 90-talet. Jag börjar idag.





Ska vi hellre förstatliga all välgörenhet?

Näe Sakine. Det här förstår jag inte alls. Över huvud taget blir jag lite trött av skällandet på Rosa Bandet - vare sig det handlar om en jämställdhetsbaserad ilska över att bröstcancern "får" en gala eller en lätt blasé irritation över den skära välgörenhet som varit särskilt synlig nu under oktober månad.

Så här. Cancerfonden och en av dess 32 huvudmannaorganisationer Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO) driver Rosa Bandet-kampanjen. Cancerfonden är, enligt sin egen beskrivning Sveriges största insamlingsorganisation, med 50 år av arbete på nacken.

"Över hela femtioårsperioden har gåvor, testamenten och lotterier inbringat över fem miljarder kronor. Det största bidraget från en enskild person är en gåva motsvarande 28 miljoner kronor som Cancerfonden tog emot år 2000. Tack vare de generösa bidragen är Cancerfonden den enskilt största finansiären av svenska forskningsprojekt om cancer. Återstoden finansieras av andra privata organisationer, till exempel Barncancerfonden och Wallenbergstiftelsen. Statens bidrag utgör endast en ytterst liten del."

Tillströmningen av intresserade företag som i samarbete med Rosa Bandet-kampanjen ser till att ytterligare fylla på fondens kassa har i år varit större än någonsin. Då är det tydligen läge att bli irriterad. Jag fattar ingenting.

"Varorna riktar sig mot kvinnor; den som vill ha en rosa xbox göre sig alltså icke besvär.", skriver Saki.

Tja, bröstcancer är ju en kvinnosjukdom, där finns väl en delförklaring till hur man tänkt när man sökt sina sponsorer. Dessutom. Penslar, tandtråd och skjutdörrar är alla exempel på saker som åtminstone jag betraktar som rätt könsneutrala, eller?

Men den biten är en småsak i sammanhanget. Det som verkar vara kärnan i irritationen är det här med att "visa" sitt stöd eller sitt engagemang.

"Men vad är det egentligen man tar ställning för eller emot genom att bära ett rosa band? Vem är inte emot sjukdomar? Uppenbarligen är ju tanken att omgivningen ska spana in banden och se att bäraren av bandet är emot - jättemycket emot - att folk dör i bröstcancer. Modigare ställningstaganden än så har man sett. På den rosa kampanjsajten står det: "Visa ditt engagemang och starta en egen insamling!". Läs den formuleringen noggrant. Just det, här gäller det att visa för andra. Man kan direkt skänka pengar till cancerfonden eller till andra organisationer utan att triggas i gång av ett rosa band, men ändå. Omvägar med band och kampanjvaror är trots allt det som har gjort kampanjen till en succé. Diskret välgörenhet är ute."

Well. För det första får Cancerfonden in pengar under andra tider på året också. Läs dödsannonserna så ser du ungefär hur ofta de avslutas med uppmaningen att tänka på Cancerfonden. För det andra är det exakt så här det bör och måste fungera. Rosa Bandet är ju ett skolexempel på strålande genomförd välgörenhetskampanj!
Självklart är diskret välgörenhet ute. Har det någonsin varit inne? Det tror jag inte - inte om man vill ha genomslag för sin sak i alla fall. Alla företag som är med och donerar pengar via sålda produkter vill självklart synas i kampanjen - det är enkel matematik när det gäller allt vad sponsring heter. Bara för att det finns kommersiella förtecken i kampanjen betyder det faktiskt inte att den är dålig. Ska vi avkräva välgörenheten diskretion kan vi lika gärna förstatliga den och skapa oss en uppsjö olika enprocentsmål.

Vad gäller själva banden och det rent personliga "uppvisandet" så måste man faktiskt inte bära dem om man är generellt emot den sortens godhetsskryt. Det går alldeles utmärkt att bara slänga in en slant på ett konto, om man nu inte vill vara del av hela "ringar på vattnet-grejen". Att kändisar och politiker bär banden kan man förstås tycka är "orättvis konkurrens" gentemot alla andra ändamål, men det är en separat diskussion.

Dessutom. Tittar man närmre på de egna insamlingar som är startade inom ramen för Rosa Bandets websida så framgår det ganska tydligt att de som "visar sitt engagemang" ofta gör det av högst personliga skäl. De startar egna insamlingar till minne av någon de förlorat. De gör det för att de själva lyckats bekämpa sin egen bröstcancer. Engagemanget må vara synligt och "uppvisat", men varför skulle det vara fel?

I mina ögon är Rosa bandet-kampanjen en fantastiskt lyckad kampanj. När en välgörenhetsorganisation lyckas så väl som den gjort med Rosa bandet är de bara att gratulera.

Slutligen, vad gäller föreställningarna om en kamp mellan bröstcancer och prostatadito. Det är väldigt lätt att sitta och sura över varför man inte själv "får" en gala, men då kanske man ska påminna sig själv om att bröstcancern inte har "fått" en gala som en fin present. Människor har arbetat med det här och har sett till att det blivit en gala.
Bland Cancerfondens 32 huvudmannaorganisationer finns också Prostatacancerförbundet. Med lite idogt arbete skulle de otvivelaktigt kunna genomföra en liknande kampanj - med gala och allt. Bert Karlssons engagemang kan säkert vara en bra början.

torsdag 23 oktober 2008

Hellre blå tåget

Dagens poäng är väl att jag hellre bokar platsbiljett på det blå tåget.

lördag 11 oktober 2008

Lossa ägg

Apropå mina funderingar kring kvinnliga cykler häromdagen.
Den viktiga frågan i USA så här i presidentvalstider är förstås: när har Sarah Palin sin ägglossning?

fredag 10 oktober 2008

Nog är det en röra alltid

Jisses. Det är inte lätt att hänga med i Mona Sahlins svängar. Knappt hinner man skriva en ledare förrän den är närapå inaktuell. Rödgrön röra är för närvarande ett högst aktuellt begrepp...

torsdag 9 oktober 2008

I ♥ gatukonst i skyltfönsterformat

Har ju glömt att länka till en del grejer så här är veckans produktion signerad yours truly på temat konfiskationspolitik och Weiron i Ottan samt konvulsioner i vänsterblocket.

Läget är trött, sur och hungrig. Måste verkligen börja skriva upp eller på annat sätt lägga min cykel på minnet. Jag tänker att det nog kunde vara bra att överraska och lugna sig själv med en schemalagd förklaring till sina mood swings. Om det nu är därför jag är sur, det vill säga. Det vore skönt om det var så. Ett fall och en lösning, liksom. Annars har jag ju inte en susning om varför och då måste jag kanske se över min självkännedom - vilket låter obehagligt.

Nåväl. Dagens uppiggare var helt klart en titt in på den mycket trevliga street art-sajten Wooster Collective, som funnits länge och därmed är en rejäl bank över samtida gatukonst världen över. En klar favorit i rss-flödet.

Hur som helst. Idag kunde de meddela att brittiske gatukonstnären Banksy öppnat "butik" i New York. Djuraffär, för att vara exakt.
Kolla bilderna hos Wooster här, men titta ännu hellre på filmerna på butikens websida. Animatronics är nämligen ett nyckelord i sammanhanget. I den här djuraffären vakar en stor övervakningskamera över två mindre skyddslingar. Två Chicken McNuggets pickar fridsamt ur dipsåsskålen. Korvar kryper runt i terrarier och en leopardpäls svänger irriterat på sin svans, där den vilar i en trädklyka.
Kan inte låta bli att lägga upp två av filmerna också. Den första är ett svep över flera delar, filmad av någon utomstående och den andra är från konstnärens egen sajt.






När du ändå är i gång, så ta också en titt på gamla grejer på Banksys egen sajt, här.

söndag 5 oktober 2008

Djävulsbudskap

"Pornografins skildringar slutar aldrig i våldet, äcklet, förnedringen, smutsen.Vad det än handlar om så lyfts det för de agerande upp till lustens, glädjens och njutningens plan. Våldtagna kvinnor njuter av våldtäkten och ber om mera. Det är i denna skärningspunkt som pornografins mest djävulska budskap sker."

Nej, det är ingen hejd på eländet i Aftonbladet. Porrens ovan beskrivna djävulusiska budskap når dessutom ungdomar och små barn. Ja, de senare går "direkt från Bolibompa till utmanande musikvideor" och för de lite äldre finns det alltså förnedring och våldtäkt, bara "två-tre tryckningar" bort.

Varför är det så att de som företräder linjen "porrens skadlighet" alltid verkar veta absolut ingenting om porr? För hur ska man annars förklara den här bilden de har av tingens ordning? Jag menar, jag har sett min beskärda del av porr, på nätet and elsewhere och mitt intryck är verkligen inte att våldtäktsfantasier är någon särskilt bred eller superpoppis genre i sammanhanget. Visst går det att hitta både detta och alla möjliga sorters förnedring, men då måste man ändå söka upp den aktivt, vilket indikerar att böjelsen eller intresset fanns där och kanske inte "lärdes in" via djävulsbudskapen...

Dessutom. Föräldrar har alla möjligheter att vara föräldrar. Det betyder till exempel att man inte låter sina småbarn ta ett megaskutt från Bolibompa till porr. Den delen bryr sig inte debattören om. I stället är han upprörd över vad tjejtidningarna handlar om.

"Vanliga flicktidningar som också läses av flickor i 10 till 14-årsåldern lär bland annat ut, att ”de flesta killar är väldigt förtjusta i oralsex”."

Well. De lär ju inte ut lögner i alla fall. Det hade ju varit rätt djävulusiskt också om tonårslektyren påstod att gossar avskyr oralsex och flickor tokhatar förspel.

torsdag 2 oktober 2008

Jag och finanskrisen

Nu när det finanskrisar världen över och folk omkring en pratar med oro i sina röster om bankgarantier, besparingar och lån inser jag att det faktiskt finns en bra sak med att inte ha en spänn undanlagd och inga lån eller ägodelar att betala av. Finanskrisen berör mig ju knappt alls. Allt är precis som vanligt för den vars ekonomiska situation består av i stora drag ett lönekonto som töms och fylls på månatlig basis.
Att vara pank kan också vara en frihetskänsla. Fuck off no money, typ.

You can help some women sometimes, but you can't help all the women all the time

I dag skrivs det om utdragssoffor i Margareta Winbergs barndomshem, om kvinnor i politiken och om huruvida kvinnor verkligen måste hjälpa andra kvinnor för att undslippa helvetet.
Själv tvivlar jag på det. Marita Ulvskog var till exempel så lagom stöttande gentemot den hårt arbetande Ebba von Sydow. Å andra sidan verkar nu Ulvskog få sitt straff genom att hamna på en het politisk plats som hon skyr - Bryssel.

"Jag funderar på vad som skulle vara min generations motsvarighet till denna biografiscenografi. Att jag under större delen av barndomen delade rum med min lillebror? Numera är ju detta klassat som trångbott. Om jag vore socialdemokrat, skulle jag i framtiden kunna förklara min politiska åskådning med detta? Eller för all del (när jag nu inte är det) kan jag motivera min liberala läggning med att en ny vägg så småningom gav oss skilda rum och lite mer individuellt svängrum?
Förmodligen inte. Men det ska ändå bli intressant att se hur arbetarrörelsens biografier utvecklas i framtiden, när allt fler av dess företrädare faktiskt har allt mindre av arbetarbakgrund.

Åter till den Winbergska utdragssoffan, som tar oss via den första bilens frihetskänsla till ett spirande politiskt intresse danat av en hårt arbetande far, som känner igen en klassförrädare när han ser en. Så småningom blir huvudpersonen själv, som brukligt är, något som är ”det finaste ett arbetarbarn kan bli”. I Winbergs fall är detta lärare, landstings politiker, riksdagsledamot, ordförande i kvinnoförbundet och sedan vidare upp på politikens karriärstege.
Det sägs ju ibland att det finns en särskild avdelning i helvetet för kvinnor som inte hjälper kvinnor. Även om jag trodde på helvetet hade jag inte trott mycket på det där – och än mindre på den uppfordrande uppmaning som vilar i uttrycket. Winbergs skildring av sin bana ger mig inga skäl att omvärdera denna uppfattning, även om boken ger en del andra intressanta inblickar."