lördag 29 november 2008

Palmfri TV

Veckan har kännetecknats av en utrensning av folk som heter Palm ur tv-rutan, till fansens stora besvikelse. En palm har fans som bildar facebookgrupper. Den andre har fans som får psykbryt och skriker och gråter. Det hade onekligen varit roligt om den senare reaktionen gällde ett nyhetsankare istället för en idolsångare, men man kan väl inte få allt.
Inte ens vecka 48, vars helg nu snart tar slut.










Rikard och Johan, med duvor.

I am getting so hot, I'm gonna take my robe off

onsdag 26 november 2008

Å nej, ännu en fejkchatt!

Kan vi nu en gång släppa det här med att bli upprörda fejkchattande?
Guillous svar var ju inte direkt några nyanserade under... Säger han "skitsnack" i luren så finns det inte mycket utrymme för tolkningar så att säga.
Dessutom. Om jag bryter båda armarna och dikterar bloggposter är de väl ändå mina bloggposter? Annars finns det ett rejält antal sekreterare här i världen som inte creddats vederbörligen...

Slump och PR

Dagens text handlar om Sverige, slump och PR, apropå en rapport från Globaliseringsrådet.
Blev inte så nöjd med texten, som alltid när man måste snuttifiera och exemplifiera snarare än grotta ner sig i en sak. Men, det finns rätt mycket intressanta ingångar till flera olika ämnen i den där rapporten.

Minst 105 svenska stadsdelar skiter i Per Schlingmann

Nähä. Det går inte över. Jag är fortfarande irriterad över både moderaternas tragiska strategival och såväl blogg- som gammelmediala kollegors val av ämnen.

I går slängde alltså en moderat arbetsgrupp fram en rapport, baserad på färska data från RUT. Idag behandlas detta av många medier, även delvis i en osignerad sak i SvD. På de flesta andra håll skrivs det dock under nån sorts allmän moderat integrationspolitik-rubrik. De allra flesta förefaller anta att rapporten från igår (måndag) innehåller den sedan helgen ökända idén om kontrakt.
Det gör den inte. Med andra ord är det inte måndagens rapport, kortfattat presenterad på DN Debatt, som behandlas i de flesta texter utan enbart helgens utspel. Igen, får man väl säga, eftersom den saken kommenterades rätt grundligt redan under helgen och i måndagens tidningar också.

Alltså. Kontraktet är en separat grej som inte finns i utanförskapsrapporten, men däremot nämns i de övergripande handlingarna inför konventet, som presenterades för flera veckor sedan. Men liv om saken blev det inte förrän Schlingmann bubblade om det i helgen.
Nå. Först ska vi kanske ta reda på vad som står om just kontraktet - som i mina ögon är en förhållandevis ointressant idé - i handlingsplanen. Så här står det:

"Integrationen ska präglas av begreppet etablering i Sverige. Individen ska ha huvudansvar för sin etablering. Ett kontrakt ska upprättas mellan individen och staten. Detta ska utgå ifrån individens kunskaper varför en validering av dessa, med översättning av betyg och arbetslivserfarenhet, inledningsvis ska göras. En liknande validering görs också på ett antal platser i dag men vi anser att det behövs en nationellt samordnad validering. Kontraktet ska tydliggöra förväntningar och krav på den nyanlände men även de insatser den nyanlände har rätt till för att en snabb etablering på arbetsmarknaden ska vara möjlig. Kontraktet ska vara individuellt och möjligt att omförhandla under kontraktstiden samt kopplas till den etableringsersättning individen får. Att bryta kontraktet ska få reella konsekvenser. Detta gäller båda parter."

Så. Hur mår du? Hur känns det? Var det jobbigt? Kände du ondskans stöveltramp?

Nä. Förlåt. Jag ska inte ironisera, jag vet. Men det här var kanske inte så farligt, eller hur?
Men visst, jag förstår. Det lät ju så hemskt... Det där han sa, Schlingmann. För vet du? (svälj) ...vad han sa? (snyft!) Han sa...(svälj) Nä, det är för hemskt jag kan inte.. Men, okej, han sa: svenska värderingar! (SNYFT!)

Fine. Klantigt. Dumt. Han pratade om svenska värderingar, men borde ha sagt lagar. Och än värre. Han gjorde ett utspel som faktiskt är betydligt mindre intressant än innehållet i rapporten som släpptes dagen därpå. För det ska han ha skäll och kallas populist. Det kan jag tveklöst hålla med om. Men det tar ju bara några meningar att klara av det. Till och med jag, som konstant skriver för långt, klarar av den saken på ett par meningar. De i stort sett enda som höll huvet kallt i den här debatten (som jag sett) var Luciano Astudillo och Mary. Det ska de ha cred för.

Jag tror inte heller på kontraktsidén, även om jag inte direkt börjar böla av den heller. Men inte för att det skulle vara livsfarligt att skicka signaler om vad som gäller. Det gör vi redan på olika sätt och de sätten kan säkert styras upp bättre. Men framför allt så tror jag inte på den idén av den enkla anledningen att den är besvärlig. Märk väl, kontraktet ska vara individuellt och möjligt att omförhandla. Brott mot kontraktet ska få konsekvenser för båda parter.
Jag tror det kallas BS på ren amerikanska. Eftersom det i alla tider kommer att finnas fler individer med behov av individuella handlingsplaner, kontrakt eller avtal än det kommer finnas upprättare av individuella handlingsplaner. Uppföljningen kommer att bli sådär. Vi kan hålla på och låtsas och kalla det "skräddarsytt" och vad som helst men relationen mellan stat och individ kommer aldrig vara "individuell". En blankett blir aldrig haute couture. Inte på arbetsförmedlingen, inte på soc., inte alls. Kontrakt eller ej, det andra är viktigare.

I den dära rapporten finns det en del goda idéer, inom ramen för en miljardsatsning. Bland dem jag gillar och gärna skulle hört bloggkollegor såväl som tidningskollegor resonera kring finns:

- Skattelättnader (slopad arbetsgivaravgift exkl. pensionsavgift) vid företagsetablering i de prioriterade områdena (vilka dessa är får ni söka upp i rapporten, jag måste gå och lägga mig snart), förutsatt att en viss andel av de anställda är boende i området.

- Socialbidraget anpassas för att mer likna a-kassan, dvs krav på arbetssökande och ev. flytt till jobb. Ett arbetslinjärt riktigt, men samtidigt ganska otydligt förslag. Man behöver få veta lite mer. Principen är dock inte fel. Dessutom innebär det en systemkontakt för en grupp som ännu inte tagit sig in i våra inkomstbaserade system, vilka trappas ned. Samtidigt lär man få höja socialbidragen rejält om det ska gå att trappa ner dem.

- Här finns också en tanke om att ett individuellt utbetalt försörjningsstöd kan öka förvärvsarbetande bland kvinnor. Det är dock inte så utvecklat att man lätt kan ta ställning till det, men som fokusområde betraktat är det bra. Det återkommer också i förslaget om Nystartscenter i områdena, vilka särskilt ska prioritera kvinnor.

- Läxläsningssatsningar i skolorna, de administrativa kostnaderna betalda av själva miljardsatsningen. Bra. I Stockholm föreslog s nyligen generell rätt till läxhjälp. Jag ser hellre riktad läxhjälp där den bäst behövs. (Om du tillhör dem som inte fattar vad en läxa är, läs här.)

- Fastighetsägare i miljonprogrammen måste presentera tidsplaner för och komma igång med all renovering som måste göras. Om fastighetsägaren bedömer att det inte finns något renoveringsbehov, ska hyresgästen kunna begära en inspektion av oberoende part. Fastighetsbolagen ges också ansvar att avhysa kriminella, vilket jag också gillar. Man kan ogilla den kriminella verksamheten i huset mittemot, men därifrån till att tjalla är det långt. Men hur kul är det om den egna fastighetsvärden skiter fullständigt i områdets sociala förfall och inte gör något?

- Den höga brottsutsattheten beskrivs väl av statistiken i rapporten. Vi talar till exempel om den mycket högre brottsrisken som en företagare i de 105 aktuella stadsdelarna har att vänta, vilket förstås i sin tur påverkar både arbetsmarknaden och de sociala förutsättningarna. En extra satsning med 100 fler poliser föreslås, med "kunskap om lokala förutsättningar, som inte får ersätta befintlig polis".

Nu är ju långtifrån allt i rapporten ens formellt moderaternas politik än, vilket torde göra det än mer intressant att kommentera och hissa och dissa förslagen tillsammans. Inte minst inför helgens konvent då en del kanske faktiskt kan bli sådant som m driver i förhandlingar med övriga allianskollegor.
Men det gör vi inte. I stället gör vi som brukligt är i den svenska integrationsdebatten. Som några jäkla wusses får vi kollektivt psykbryt över ordval. Jag menar honestly. Nog måste väl den integrationspolitiska debatten vara kapabel till mer än den oh so kritiskt granskande frågan "Vad menar Per Schlingmann egentligen med svenska värderingar?"

Jag tror att det finns en försvarlig mängd människor, boende i sisådär 105 av ovan nämnda stadsdelar bland annat, som skiter fullständigt i vad Per Schlingmann menar. Däremot är de kanske intresserade av slopad arbetsgivaravgift, 100 extra poliser och läxhjälp. Om vi får tid att dreva, förlåt, driva det så småningom...

Så. Färdig. Förlåt gott folk. Nu är jag snäll och oironisk igen.

söndag 23 november 2008

I ditt ansikte

Någonting säger mig att den här komikern lär få svårt att dra skämt i kategorin "Ni vet när man...".

Hurra. Vad tråkigt. Tjoho.

Det är ju en långtifrån ny grej. Men inom loppet av en vecka har jag hört denna fördömande åsikt om ett oskyldigt litet skiljetecken i en intervju med Jessika Gedin i nystartade tidningen Vi läser, därefter tagit del av den igen i Erlend Loes Volvo Lastvagnar (där det rentav föreslås internering av förbrytarna mot denna oskrivna skrivarlag) och slutligen hört två vänner vid två olika tillfällen hävda samma hårda inställning.
Det blev för många gånger på sju dagar och mitt mått blev rågat.
Jag känner att jag måste ta ställning.
För utropstecknet!

Detta utmobbade stackars skiljetecken är inte fint, så mycket har jag förstått. Det ska användas oerhört sparsamt.
Överdriven användning av utropstecken är bevis på bristande finess, dålig smak, pinsam överdrivenhet och känslosvall i kategorin patetik. Som skribent ska man gilla det sparsmakade. Ett semikolon eller kanske ett elegant tankstreck. Inte ett utropstecken. Och absolut inte flera i följd!
Utropstecknet är skiljetecknens white trash. Inunder finns ett spår av språklig elitism. Behöver man ett utropstecken har man helt enkelt inte uttryckt sig tillräckligt väl. Utropstecknet är de ordfattigas krycka, verkar många tycka.

Jag håller i och för sig med om att en text som belamras med utropstecken lätt ser tonårig ut. Men nu har det gått för långt.
I min inbox har jag allsköns mail som är kliniskt fria från utropstecken och de säger mig att den här trenden med språklig och kommunikativ minimalism - den är faktiskt inget att ha.

Ha en härlig sommar,
hälsningar
X Xson


...skriver någon och jag undrar vad det där kommat ska föreställa. Är det ett litet socialt skydd? En markering som på finkänsligt möjliga vis ska låta mig förstå att engagemanget i min sommar naturligtvis inte är av djupare art. Så att jag inte behöver känna mig invaderad. Vi känner ju knappt varandra gudbevars, jag och mailskribenten. Hur skulle det då se ut om hon höll på och lägga sig i min sommar, med yviga utropstecken dessutom?
Nej, Härlig sommar, får räcka, tänker hon och trycker på "skicka", varpå jag ägnar en stund åt att störa mig på den återhållsamma tonen och fråga mig om avsändaren månne har Aspergers.

Fast punkten är förstås den vanligaste ersättaren. Allt oftare ser jag meddelanden som avslutar med att önska mig: Trevlig helg.
Trevlig helg punkt.
Jaha. Så varmt och hjärtinnerligt det låter.

Fler och fler ord vars följeslagare brukat vara utropstecknet får nu klara sig ensamma. Jag har sett dem alla.
Hurra.
Vad synd.
Å så roligt.

Med sin nya kompis punkten ser de bara otrevliga ut. Ironiska, sarkastiska och torra. De menar inte vad de säger. De behöver utropstecknet för att slå sig igenom ordens bedrägligt glatta finish.

Det är för sorgligt. Det enda skiljetecknet vi har som tydligt markerar känsloinnehåll är tabubelagt.
Som vore det att våldföra sig på språket att färga det med sina egna känslor.
Som vore det alldeles för mycket att önska även okända människor en trevlig helg utropstecken.

Javisst, det är lågkonjunktur, men jag tycker nog att vi även framöver kan anse oss ha råd med utropstecken.
Så: Ha en härlig vecka, fuck off och hurra!!!

fredag 21 november 2008

Happy helg

Något att nynna på...

Kraft och kulturkonkretion

Som jag sa häromdagen. Det finns ju så mycket att skriva om kulturpolitiken och nu blev det lite mer konkretion i en låång postning på ledarbloggen.

Förresten var det roligt att få tips om en massa fina strofer ur låtar, som jag efterlyste häromdagen. Noterar också att de flesta verkar vilja vara anonyma när de delar med sig av denna information. Och det är nåt där. Man kanske vill behålla sådana känslolivskopplade juveler för sig själv? Ge mig fler hur som helst!

I alla fall. Jag har inte bestämt mig för en klar favorit än, men en som fajtas om topplaceringen är:

"Move with me, I'm strong enough, to be weak in your arms."

Fint det.

torsdag 20 november 2008

Generaliserar

Idag en sak om vanvården av äldre i Halmstad. Kort version på sidan, längre på ledarbloggen. Ingen lätt text att skriva, jag menar inte att generalisera, men ville hitta perspektiv utöver de vanliga om resurser och driftsformer. Hittills verkar det ha slagit an något, jag har fått många bra och fina mejl med kloka synpunkter. Och ett argt, som jag också förstår.

onsdag 19 november 2008

Vilken är din vackraste textrad?

Som alltid när jag skriver om kultur och kulturpolitik så finns det så mycket mer som skulle ha fått plats. Men vi får ta det nästa gång. Eller här på bloggen så småningom.

Meanwhile - och verkligen inte relaterat till mitt förra blogginlägg - så tänkte jag göra en liten poll.

Vilken är din favorit bland vackra textrader i en låt?
Inte hela texter, bara en mening som är oerhört kärnfull eller vacker eller betydelsefull eller rörande eller vad det nu må vara.

måndag 17 november 2008

Ett fint budskap som har något med texten att säga...i...

Idag sprang det runt ovanligt många Metroutdelare på stan och deras rop skallade över Sergels torg.

- James Blunt har skrivit i Metro!

Och se det hade han ju gjort.

Detta fick mig att tänka på Filippa Bark och hennes ganska korrekta sammanfattning av Blunts hitlåt You're beautiful:
"Ett fint budskap som har något med texten att säga...i..."

söndag 16 november 2008

Smoking seventies

I går såg jag The Baader Meinhof Complex. Helt klart en bra filmupplevelse. Den har ju också kritiserats en del, men jag tyckte inte att den enbart romantiserade. Tvärtom upplevde jag gott om ögonblick då man vred sig och suckade tungt över ligans huvudpersoner och deras, eh, logik. Men det kanske bara är jag som läser filmen så, vad vet jag.
I vilket fall som helst. Jävlar vad det röktes precis överallt på den tiden! Ögonblicken utan cigaretter i bild kan sannolikt räknas på ena handens fingrar.

lördag 15 november 2008

Mer fil

Och i dag skriver jag mer om det jag bloggade här om igår, dvs IPRED-lagen, fildelning m.m.

"För sisådär tio-femton år sedan såg det ut så här när man gick på fest.

Framåt kvällen höjdes volymen på stereon och de mest musikintresserade började slåss om makten över cd-spelaren. Det bläddrades vilt i värdens cd-samling. Skivor låg i högar, kladdiga av vin och ingen låt spelades någonsin till slut.

Så gick en tid. En del var sig likt. Framåt kvällen höjdes volymen och det bläddrades vilt, fast i det bibliotek av nedladdade låtar som värden hade på datorn. En del hade med sig brända cd-skivor med egna partyblandningar. (Man kan ju inte lita på värdens smak…) Ingen låt spelades till slut.

Så gick ytterligare en tid. Brända cd-skivor försvann, däremot hade alla med sig sina mp3-spelare till festen och dessa togs fram för inpluggning och bläddring framåt kvällen. Ingen låt spelades till slut.

Numera behöver man inte ta med sig något alls. Man går direkt till nätet och bemödar sig inte med någon nedladdning. Nättjänster som Youtube och Spotify ger tillgång till exakt allt du för närvarande associerar till. Kampen om valet är förstås densamma och inga låtar spelas någonsin till slut, men det här sista steget är intressant. Den sista kopplingen till musikens fysiska existens är borta."

fredag 14 november 2008

Roliga citat x 2

Jag sitter här och sörjer den här veckans förluster en liten aning. Det fanns så många roliga planer och jag missade dem allihop.
I måndags hade jag tänkt gå på Åkets bokrelease och sedan kika in hos Stureplanscentern och lyssna på Petra Östergren. I tisdags skulle jag få fika och vara social. I onsdags missade jag Fores träff om arbeskraftsinvandring. I går hade jag både tänkt hinna med Fokus rankingpresentation och ett annat mingelkalas. Av allt detta blev ingenting. Och i dag kom jag iväg sent från jobbet och missade en teaterföreställning på Södran.

Två ting drar dock mungiporna uppåt just nu.
Johan Ingerö har hittat ett roligt citat.
Och det har Widar Nord också.

Jag tror jag skiter en smula i IPRED-lagen

Japp. Det pågår ett skifte. Det är smärtsamt och bråkigt.
En del vill backa och bevara det enda verksamhetssätt de känner till
Det är inte så konstigt. Jag tycker inte de förtjänar allt spott och spe de får motta. Dock är argumentationen i den där DN Debattaren onekligen lätt att slå hål på. Det framstår i princip som om undertecknarna hade välkomnat precis vilken lag som helst. Men som sagt. Jag förstår ändå deras våndor.
Andra omfamnar gärna det nya och funderar på alternativa sätt att ta betalt.

Givet vilka de senaste dagarnas debattörer har varit är det svårt att inte se generationsklyftan i det här. Kanske kan man också läsa in hiphopens generellt välvilliga tolkning av ditt och mitt i kreativa sammanhang i Timbuks resonemang. Genrer som lånat, inspirerats, återanvänt och samplat länge kanske lättare kan se värdet i att förhålla sig lite mer lättsamt till "det självklara i att den som skapar något också har rätt att få bestämma över sitt verk". För vad menar DN-debattörerna med bestämma? Vilken världsdel jag kan se en film?
Jason håller å andra sidan hjärtat till vänster och har således en för min del mindre acceptabel förkärlek för kollektiva betalningslösningar till exempel skattevägen. Det finns en inte så liten godtycklighet i de där kompromisserna också.

Hur som helst. Ett skifte är det. De som fildelar kan förvisso sägas gå före och puffa utvecklingen, men det går inte att komma ifrån att han eller hon också gör det genom att på ett föga schysst sätt straffa enskilda artister som egentligen bara verkar på det sätt de vet och kan. (Åtminstone ibland, varje nedladdning kan inte betraktas som ett uteblivet köp.) Det är väl ungefär därför som jag inte själv fildelat i någon större utsträckning. Ja, jag delar åsikten att branschen inte hängt med och rentav motverkat utvecklingen. Men det är inte artisternas fel.

Och fan vet om fildelning är slutet på detta skifte. Det låter lite så ibland från de fildelningsvärnande piraterna, men jag tror inte att jag håller med. Jag menar kom igen. Om några år är fildelningen också passé och då är IPRED-lagen inte längre särskilt meningsfull. Eyes on the prize, people, eyes on the prize.

De flesta jag känner har redan förpassat sina skivor till källarförrådet. Med sånt är jag konsekvent konservativ så mina, både cd och vinyl, förvaras fortfarande i lägenheten. Det är gammaldags, jag vet. Dessutom helt onödigt, de samlar bara damm. För flera år sedan lade jag över musik från mina skivor på datorn och därifrån till mp3-spelaren. Suck vilken tid det tar att hålla på med det där. Sjukt tråkigt. För att inte tala om hur mycket plats det tar. Och då har jag ändå inte lagt in hälften. Synkningen och dubbelarbetet vid datorbyte ska vi bara inte tala om.... Laddat ner musik har jag som sagt knappt gjort alls, däremot shoppat på iTunes och självfallet fått en del nedladdat material från vänner.

Det är ju ett evigt sorterande och katalogiserande. En låt säger sig tillhöra genren hiphop. En annan heter Hip-hop. Sen har vi den markant annorlunda genren Hip Hop/Rap. En låtjävel utger sig för att vara R&B, men det här spåret av samma artist är Soul/R&B. Så har vi förstås Soul. Och, eh, Soul Classics? Det finns en kategori för 80-tal. Men många 80-talslåtar kallar sig helt sonika Pop. I princip vad som helst kan ta sig prefixet Alternative. Pust. Okej, jag får tagga om lite...
Hmm, vad är den här låten för nåt egentligen? Indie eller Indiepop? Indierock? Varför i h-e taggas Cornelis som World?! Varför taggas allt utanför väst som World? Jag menar HUR tänker man när man buntar ihop Klezmer och Reggaeton under samma genretak!? Och varför funkar inte Gracenoteladdningen som den ska? Meh, vart tog albumnamnet vägen? Ååååååh, nu måste jag SKRIVA in alla låttitlar!!!

Jo. Det tar lite tid allt det där. Och så särskilt kul är det ju inte.

Vet ni vad?
Jag vill inte ha all världens musik i filform på min hårddisk, jag vill ha tillgång till all världens musik. Förvaringen får hjärtans gärna ske någon annanstans. Och jag betalar gärna!
Problemet nu är väl möjligen att den tillgången funkar bättre stationärt än mobilt. Men det där är ju bara en tidsfråga.
IPRED-lagen har problem, det ska medges. Men den är en parentes och det är filerna på din hårddisk också.
Eyes on the prize, people, eyes on the prize. Hold on.

Och priset ska vara den fria och smidiga tillgången, inte gratisätandet.

torsdag 13 november 2008

Rothstein hittar tre små ord

Ibland är Bo Rothstein en kul filur. Som när han gör såna här tilltag. Men ibland är han inte alls lika rolig. Det tänkte jag i dag när jag läste hans debattartikel mot bloggosfären i GP idag.

Främst reagerade jag på påståendet att Mattias Svensson skulle ha anfört som huvudargument att Rothstein skulle suga hans kuk. Det lät väldigt konstigt.
Mattias har för det första aldrig bara ett argument och för det andra brukar den uppsjö av argument han normalt är beväpnad med alltid vara utvecklade och underbyggda som katten. En oförskämd mening bestående av dessa tre små ord lät inte som ett normalbyggt $venssonskt svar i någon debatt någonsin. Dessutom kom jag ungefär ihåg texten och mindes inte att jag hajat till inför något särskilt.

Inte heller var det något särskilt, förstås. Visserligen finns de tre små orden där, men i kontexten ordlek. Jag orkar inte förklara, läs här så fattar ni. Mattias har även bloggat till sitt försvar idag.
Man kan med andra ord konstatera att det fanns en hel del argumentation i sak, vilket Rothstein väljer att inte låtsas om i sin artikel. Han gör, kort sagt, ett så kallat fultrick, för att ge igen.

Det bredare klagomålet på bloggosfären som framförs i artikeln kan man inte vara annat än frågande inför. Det verkar allra mest som att Rothstein är sårad. Och det kan man såklart bli. Själv kan jag, i egenskap av gammelmedial skribent, ruttna rejält på det eviga tjatet om gammelmedia, men det är långt därifrån till att döma ut en hel ocean av kreativitet och uttrycksvilja? Dessutom ruttnar jag på sisådär trettio saker om dagen i vanliga medier också. Och jag inser det fatala i att skälla på "bloggosfären", som vore den en sammanhållen entitet.

Visst finns det tendenser till likriktning, självgodhet, inpyrdhet och mobbeteende här och var bloggosfären - precis som överallt annars. Taket för frispråkighet är förvisso högre, men Rothsteins kloakanalys stämmer inte särskilt väl.
Det intressanta med bloggosfären är inte dess sämsta sidor, utan dess bästa. Det råkar dessutom vara helt individuellt vilka bloggar man lägger under "bäst" respektive "sämst". Man måste liksom inte "läsa ut" bloggosfären. (Gudskelov.) Man får välja helt själv.
Men sök och du skall finna.
Frifräsare. Partikulariteter. Navelskådande excesser. Supersmala intressen. Politiknördar. Matnördar. Sportnördar. Stilister av rang. Stylister av rang. Språk som får dig att rodna. Språk som får dig att somna. Sminktips. Poesi. Tankar om trafiksäkerhetsstrategier. Det smartaste du någonsin läst. Det absolut mest korkade du någonsin läst - idag igen!
It's all there. Det är därför det är kul ju. Frispråkigheten ingår i paketet.

Helt klart är hur som helst att om man förhåller sig till bloggosfären efter hur sårande träffarna blir efter en knuffsökning på sitt eget namn så har man inte tittat så noga på denna sfär.

UPPDATERING
Som en sorts understreckare till konstaterandet att i bloggosfären får man fler och spretigare synpunkter. En webredaktörsblogg som i flera månader bott i min rss-läsare är Emanuel Karlsten på Dagen - en tidning som kanske inte ligger i topp på priolistan i den dagliga läsningen annars. Karlsten ger ofta en uppdaterad syn och annorlunda version av de debatter som råder i hans egen sfär och förefaller genuint nyfiken, öppen och kommunikationsvillig på ett sätt som, om du ursäktar Karlsten, inte alltid råder i Dagen.
I dag tipsar redaktören om morgondagens utgåva av Dagen, som sägs bli en hyllning till webben. Kanske att man skulle leta rätt på ett ex av Dagen i morgon dårå...

Gnäll: näsan, tv-bristen och örongodis

Jag är sjuk och eländig och har inte orkat blogga. Man skulle kunna tro att det var en omöjlighet att en näsa i den storleksordning som jag stoltserar med kunde bli täppt, men jag kan informera om att det är fullt möjligt. Inga fördelar med fysiken där alltså. Har jag förresten berättat om Halloweenfesten? Det måste jag göra nån gång. Mycket rolig, näsrelaterad och sådär sympatiskt självdistanserad anekdot.

Nå, innan förkylningsdimmorna sänkte sig över mig så vill jag minnas att jag skrev något om jämställdhet och sånt, litegrann relaterat till det här.
En positiv tolkning av skeendena är förhoppingsvis att det faktum att jag orkar författa det här inlägget måste betyda att jag är något sånär på bättringsvägen. Eller att jag helt enkelt inte står ut med tristessen. Sjuk och utan tv är en dålig kombination...

Nå. Som jag redan tjatat om. 90-talsnostalgin är det här halvårets grej. Ytterligare bevis hittades nyss på Facebook. Jag firar med gammalt örongodis.













fredag 7 november 2008

Vissa säger tja, eller tjena...

Såg SVT:s Debatt från i går och började skriva en grej här, men flyttade sedan över till ledarbloggen.

I övrigt kan man väl konstatera att det onekligen var rätt roligt när Sd:s Björn Söder förnumstigt tog avstånd från Carl Hamiltons uttalanden om jordhålor. Stackars Hamilton. Han lyckades aldrig riktigt få fram vad han menade med den där jordhålan. Själv tycker jag nog att det var rätt tydligt att han inte menade "åk hem till din jordhåla", utan att han uppmanade handskakningsvägrerskan att överväga eremitleverne.
Därmed inte sagt att det var trevligt av honom att säga så, men det är knappast ett "go home" vi snackar om.

Oh well. Egentligen ville jag lägga upp Kaahs trivsamma låt "Hälsa", men se den fanns inte på varken YouTube eller annorstädes. Så vi får la dansa i stället. Om det nu är okej med all världens religioner...

torsdag 6 november 2008

onsdag 5 november 2008

Springa in i direktsändning

I går var jag med i Debatt. Det var på håret, men jag och meddebattören Fredrik hann fram, trots att SJ gjorde sitt bästa för att stjälpa hela projektet.
Vet inte själv hur det gick. Lite konstigt blir det alltid, inte som man tänkt sig. Det som jag ville prata om primärt, frihandel vs. protektionism fick jag inte sagt mycket om. Men någon mening hasplade jag ur mig i alla fall.

Inslaget ses här.

Annars hanns det med några inlägg på ledarbloggen när jag väl återkommit till Estocolmo.

Och. Nu kan vi slutgiltigen begrava det här kortspelet.

tisdag 4 november 2008

Nedräkning

Ultimativa krav är ett uttryck som jag gärna skulle se en graf på användandet av. Fem-sex år, max är min gissning. Dessförinnan nöjde vi oss liksom med ultimatum eller krav. Så icke längre. Extra allt.

I dag avhåller jag mig emellertid från att använda detta ultimativa krav och nöjer mig med det gammalmodiga ultimatum.

Oavsett vilket så kan vi kan konstatera att det i dag är tio dagar kvar till den dag då Lars Ohlys tålamod med Sahlin och s löper ut. Då får vi se om det blir ljuv förening eller om relationen kraschar. Att döma av andra berömda kärlekar med förhinder är oddsen dåliga. Varken Romeo & Julia eller Rhett & Scarlett lyckades ju få till det lyckliga slutet, om såna ens finns.

söndag 2 november 2008

Det som inte fick plats

Häromveckan var jag på Teater Scenario i egenskap av "ledarskribent som ser på teater", ett synnerligen trevligt koncept.
Jag såg där Dragana, föreställning om en lesbisk gynekolog. En humoristisk föreställning förvisso, men gynekologen Dragana var minsann inget att skratta åt. I själva verket var det ganska ledsamt alltihop. I alla händelser kom vi under diskussionen efteråt att diskutera bland annat normer, vilket jag skriver om idag.
Utöver det jag resonerar om i texten, kring normer och normativitet, fanns det mycket annat att fundera på efter föreställningen och panelsamtalet. Det får jag plats med här.

Dragana är en isolerad person som knappt lever annat än för sitt jobb. Genom det lever hon också ut sin sexuella läggning på ett sorgligt förträngt sätt. Hon går helt enkelt igång lite på sina patienter.
Now. Gynekologer som går igång på sina patienters murvor är obehagligt. Att det råkar vara en lesbisk sådan spelar ingen roll. Ändå reagerar publiken inte på samma sätt inför karaktären Dragana. De skrattar. Precis som du som läser detta kanske kluckade lite nyss över ämnesvalet i pjäsen och alltings typiskhet, typ. Ja, typ är faktiskt ett nyckelord i sammanhanget. Ty att publiken skrattade berodde förstås delvis på att hon, Dragana, skildras annorlunda än vad som kan kallas typskildringen av konceptet "kåt gynekolog". Till exempel:

- Dragana skildras med humor, vilket går hem med lätthet eftersom överkåt kvinna alltid är roligt och nästan aldrig hotfullt.
Tex: Hahaha, hon tar på sig munskydd för att dölja att hon dreglar när hon får en skitsnygg patient!

- Dragana skildras inkännande och med förståelse.
Tex: Hon är ensam och isolerar sig från världen. Hon har inga relationer och är avogt inställd till tanken att lära känna människor. De är ju "okända" och man vet ingenting om dem, vilket Dragana tycker är obehagligt oberäkneligt. Draganas tillvaro består således bara av hennes jobb och allt detta är självvalt.
(Om man nu kan kalla människans benägenhet att i med imponerande självdestruktivitet prydligt placera ut krokben för sig själv för ett val. Just i dag när jag slarvat bort mig själv är jag såklart skeptisk, men all right. Vi har val.)

Hur som helst. En kåt manlig gynekolog hade ju inte fått det här spektrat (och då var Dragana ändå målad med rätt tjocka och karikerande penseldrag). Han hade helt enkelt skildrats som en äcklig gubbe. Ni vet, lite sådär som en del tjejer på fullaste allvar tror att alla manliga gynekologer är. På allvar.

----
Faktum är att jag måste göra ett avbrott här och ta en sväng om här med gynekologskräck. Jag har verkligen noll förståelse för det. Jag begriper inte det här eviga "jag-vill-helst-gå-till-en-kvinna-för-det-känns-lite-äckligt-med-manlig-gynekolog". Det framstår för mig som ingrediens i nån sorts generellt brudigt koketterande.
Jag menar fine. Det existerar säkert en eller tre gynekologer med lite underliga motiv till varför de valde sina jobb. Men den absoluta lejonparten är förstås måttligt intresserade av dig och ditt underliv på något annat sätt än det professionella. Om risken för äcklighet nu känns så monumental när du ställs inför en manlig gynekolog så är det kanske dags du frågar dig själv en sak: Är min murva verkligen så himla speciell att den skulle kunna få en gynekolog som ser tjogtals med underliv vareviga dag att fullständigt tappa koncepten?
Nä. Tänkte väl det.
----

När allt kommer omkring tyckte jag nog inte att Dragana handlade särskilt mycket om könsidentitet och normer. Snarare om en ensam och isolerad människa som hade svårt med relationer, sexualitet och med sig själv. Men om en människa som ändå förklarade att hon "aldrig önskat att hon var någon annan, men att hon däremot önskat att hon var någon annanstans".

Det där citatet betyder ganska mycket tycker jag. Om du vet att du hamnat rätt, att du är den du vill vara, nå men grattis, då har du faktiskt redan nått en bra bit! Kvar är bara att orka vara det ute i världen. Det är inte alltid lätt, men det är den saken du behöver göra, vilket väl är lite av poängen med min text i dagens SvD.
För egentligen kokar allt ner till något mycket enklare än att jag har sett en föreställning om könsidentiteter. Jag har sett en föreställning ur vilken man kan dra följande goda råd: Våga vara dig själv. Ingen kommer kunna vara det åt dig.

Och apropå det här med normativa beteenden. Att vi alls diskuterar de här sakerna gör ju förstås att många av oss verkligen försöker bete oss icke-normativt. Det kräver en bråkdels sekund av eftertanke, vanans makt är ju stor och då är det lätt att förutsätta att en tjej har en pojkvän, men inte minst om är en skrivande person så finns där otvivelaktigt redan en medvetenhet installerad. Man tänker till och skriver "partner" etc.

Jag pratade om detta med en kompis som berättade att hon gjort just detta i samtal med en dagisfröken på sonens förskola. Läraren hade just berättat att hennes barn och - såklart - även hon själv hade drabbats av en synnerligen ondsint magsjuka som förlamat hela familjen. Min väninna hann med att korrigera bort heteronormativiteten ur sin replik som alltså blev "Oj då, fick din partner det också?"
Följden blev ett obekvämt ögonblick då något frågande flackade förbi i lärarinnans ögon. Helt nöjd med att bli missuppfattad verkade hon i alla fall inte, även om hon inte sa något.
Det här behöver ju alls inte handla om att den här dagisfröknen har något emot homosexualitet. Förmodligen har hon det inte, men hajar ändå till när någon antyder att man sänder ut signaler som går på tvärs med vem man är.

Lite obekväma ögonblick här och var kan man förstås leva med. Det kan till och med vara nyttigt att de förekommer. Därför har jag som sagt lovat att vara flata när jag går till gynekologen hädanefter. Men man kan ändå, som ren kuriosa, konstatera att rent statistiskt lär normen om ett icke-heteronormativt beteende ge oss fler awkward moments per skalle.

lördag 1 november 2008

En trendkänslig proffstyckarkappa

Mina första stapplande steg som skribent togs i Helsingborgs Dagblad. Jag och en gymnasiekompis med talang för fotografi teamade upp och bevakade konserter på frilansbasis. Närhelst Bob Hund, Addis Black Widow, Bo Kaspers Orkester, Lisa Ekdahl eller andra storheter gästade vår lilla stad var vi där. Det var roligt och en början på en livslång (hoppas jag) vilja att skriva.
Jag inser när jag tänker på det också att det var längesen. Fatta att jag gick på konsert, skrev text på förmiddagen dagen efter, tog bussen in till Ängelholm för att skriva in textjäkeln på plats på lokalredaktionen. Därifrån kunde den mailas till Helsingborg, men mer internet än så var inte tillvaron just då.

Nåväl. Häromdagen fick jag ett litet klipp skickat till mig från mina hemtrakter. Klippet kom just ifrån Helsingborgs Dagblad där journalisten Stefan Bergmark apostroferat mig i en kommentar på kultursidan. Det handlar om det faktum att jag häromveckan transkriberade en intervju i P3 med Paolo Roberto på ledarbloggen.

Inte helt oväntat blev denna lilla postning, som jag själv kommenterade rätt sparsamt, en rejäl bloggsnackis. Det förvånar mig inte det minsta. Man skulle rentav kunna säga att det var därför jag vidarebefordrade den så okommenterad som jag gjorde. Jag visste ju att debatten skulle ta fart av sig själv och ibland är det lika intressant att bara peta in pinnen i brasan som att vara tändsticka själv.

Detta förstår inte Stefan Bergmark. Han verkar i stället mena att det faktum att jag inte kommenterat och tyckt till (i meningen ta starkt avstånd och nypa Roberto i örat får man anta) utgör nån sorts bevis för att jag är en karriäristisk trendkänslig kappvändare. Och av någon anledning intresserar han sig mer för var jag har jobbat än för den sakfråga jag antar att han vill kasta ljus över:

Sanna Rayman har på några år gjort kometkarriär inom borgerlighetens proffstyckarskrå. Från ungdomskolumnist på Skånska Dagbladet, inlyft som krönikör på ledarsidan och därefter vikarierande politisk redaktör på Södermanlands nyheter är hon idag anställd på Svenska Dagbladets ledarsida. Hennes liberalism har tidigare innehållit ett visst mått av feminism.
När Sanna Rayman nu skriver ut Robertos antifeministiska haranger gör hon det utan kommentar.


Jag har skrivit ett svar direkt till hans artikel, men slänger upp samma sak här:

Hej Stefan!
Vilken rolig analys du har gjort! Inledningsvis en lägesbeskrivning om trendkänsliga kappor i vinden och avslutningsvis ett konstaterande om att min "liberalism tidigare innehållit ett visst mått av feminism". Okej, jag hajar. Jag är den trendkänsliga kappan som överger ideal för jobb.
Det är fel. Men framför allt illustrerar din analys ganska väl varför jag skrev mitt blogginlägg som jag gjorde. För att jag inte ville skriva människor på näsan, bara vidarebefordra något intressant.

Jag kan först och främst meddela att jag håller inte med Roberto om hans inställning till könsneutral äktenskapslagstiftning. Blockaden du skriver om känner jag inte till och kan egentligen inte kommentera alls. Över huvud taget är din inramning mest utformad som ett konstigt försök till "guilt by association", vilket är trist. Att jag transkriberar en intervju innebär knappast att jag håller med Paolo Roberto om allt han någonsin gjort och sagt.

Som jag förstår dig så borde jag alltså ha kommenterat mer - underförstått kritiserat. När någon kallar sig antifeminist, men (märk väl!) säger sig vara absolut för jämställdhet, så ska man alltså ställa sig upp som en man eller kvinna och ta avstånd. Nå, nu gjorde jag inte det, utan transkriberade och konstaterade att oavsett om man höll med Roberto eller inte så är det underhållande att höra hur programledaren reagerar - dvs med komplett förvåning över något så enkelt som en annan åsikt.

Man kan såklart tycka att Roberto har en enahanda syn på feminism, men ska det vara ett krav att känna till skillnaden mellan särartsfeminism, liberalfeminism eller radikalfeminism för att få uttala sig i jämställdhetsfrågor? Det vore ett rejält - och dessutom ganska elitistiskt - fattigdomstecken i en debatt som faktiskt angår alla. Den avgrund du talar om bebos alltså av alla de som inte kallar sig feminister, men som är för jämställdhet? Du får ursäkta, men jag tycker att det är lite snålt.

Av ditt engagemang att döma känner du starkt för jämställdhetsfrågor. Trovärdigheten i detta hade förhöjts avsevärt om det inte vore för din beskrivning av mitt yrkesliv, som låter lite som att jag nyss fattat pennan. Visst. Lejonparten av mitt yrkesliv har upptagits av arbete med kultur och scenkonst och skrivandet var länge sidospåret snarare än huvudspåret. Men att jag har andra erfarenheter betraktar jag som en styrka. Min krokiga yrkesbana tänker jag inte be om ursäkt för.

Det behövs lite perspektiv på de "några år" du skriver om. Till exempel. I totalt sju år skrev jag för Skånskan. Under denna tid blev alltså jag, arma passiva kvinnovarelse, "inlyft" på Skånskans ledarsida.
Det har inte föresvävat dig att jag kanske "lyftes in" där för att jag förtjänade det? (För övrigt var jag fast anställd på SN och har även vik:at på DN.)

Helt enkelt. Den här kometen färdades i ungefär tio år innan den landade där den är nu. Ännu fler år blir det om man räknar in mina första stapplande frilanssteg här på HD när jag gick i gymnasiet.
Jag tycker att du ska fundera på varför du ägnar bokstäver åt att beskriva mitt yrkesliv i stället för att argumentera.