lördag 10 januari 2009

Och här sitter jag och rodnar och skäms

Knuff inspirerades jag av en sån där bloggstafett. Förvisso är jag inte inbjuden, men det struntar jag i. Det är Mackan Andersson som uppmanat folk att lista sina fem värsta "skämslåtar".
Intressant. Jag funderade länge och väl på det där. För det är ju inte helt lätt nuförtiden att hitta musik att skämmas över. Det är ju helt okej att gilla allsköns smörja - under förutsättning att man lägger till att det ju är en sådan förträffligt väl producerad och professionellt genomförd smörja. Därtill har vi en 90-talsrevival going on, vilket åter ger oss möjligheten att gilla saker ironiskt.

Vi är alltså ute efter skämmigt på allvar. Inte, "Jamen det svänger ju ändå!" Inte, "Jag kan inte hjälpa att huvudet bobbar och fingrarna trummar när jag hör..." Det ska rodnas! Ansiktet ska värmas upp, till och med här där jag sitter ensam vid köksbordet. Så jag letade i mitt minne med mina blossande kinder som mätare. Det här är vad jag fann...


Egentligen går den här länken och nedan video till fel låt. Vad jag ville ta med var Vico Torrianis Kalkutta liegt am Ganges (spotifylänk) men den finns bara med konstiga 90-talsbeats på Youtube och det går ju inte. Poängen med det hela är i alla fall tysk schlager, anno sådär 50-60-tal. Musik som exotiserar typ allting utanför Europa. Pinsamt omodernt och daterat på alla sätt och vis, som i Sieben junge Mädchen (tyvärr, finns bara på vinyl i mitt hem) där han sjunger om hur han har en flicka per veckodag. Eller som i den clowniga Bonsoir Herr Kommissar. (Spotify, men utdrag i medleyt nedan)
Ändå förförs jag av Torriani. Framför allt av det där karusellmusiksoundet som har något omisskännligt tyskt över sig. Soundet som säger mig att Torrianis fans är människor som anser att dans företrädesvis är något som görs vid långbord, gungandes i armkrok med bordsgrannarna...




Och apropå dans. Kanske är låten You're makin' me high med Toni Braxton ingen skämslåt egentligen. Hon är väl i allt väsentligt en accepterad del av samtidens R&B-arv. Men den är ju på intet vis subtil den här låten. Lite over the top. Och när jag hör den är det en direkt flashback till mina egna, mindre subtila dagar. I videon åmar sig Toni på en stilig piedestal. Själva uppfann jag och en väninna en egen dans till just den här låten, vars mycket enkla upplägg var, nej inte att sitta och kroka arm, men väl att hålla sig på alla fyra.
Så här. Först tjatade vi ihjäl DJ:n om att spela låtjäveln och för en gångs skull skona oss från Brainpool. Sen flög vi upp på fläkttrumman som omgärdade dansgolvet och kröp, svankade och åmade oss. Minst fyra gånger i månaden under sisådär ett år. Tydligast minns jag tillfället då jag hade på mig 1) någon totalt genomskinlig underklänning och 2) Musse Pigg-öron.
Rodnar jag nu? You bet. Men inte utan längtan.




Jag var ju bara sex år när låtjäkeln blev en hit, så jag ska inte påstå att jag minns det. Men skivan fanns av oklar anledning i den annars väldigt intressanta och kvalitativa skivsamlingen i mitt föräldrahem. Ja, jag känner att jag måste påpeka det.
Hur som helst. Artisten Tacos version av Puttin' on the Ritz är verkligen något alldeles i hästväg. Den utnyttjar alla effektknapparna på den nya och heta 80-tals keyboarden, om man säger så. Videon hjälper inte till. Taco struttar runt med en manisk blick, mejkad så att tändernas gulhet verkligen ska framhävas, och viftar med ett lysrör. Det steppas. En vit mus inspekterar ett blåsinstrument. Skäggiga dockor i snöfall. Minstrelmålade typer. Jag ääälskade den här låten när jag var sex. Det gör jag även nu.




Liksom Mymlan måste jag ta med Gyllene Tiders Flickorna på TV2. Inte för att jag tycker att det nödvändigtvis är pinsamt att gilla Gyllene Tider-låtar. De ingår i nån sorts halvpinsamt modernt svenskt kulturarv som vi älskar att hata. Nej, det jag skäms över när jag väljer den här låten är att när jag hör den lyckas hela mitt väsen tänka bort att det är Per Jag går och fiskar Gessle som sjunger.
Ja. Jag blir tänd på Per Gessle. På hans tonårigt kåta och löjliga lilla skratt precis där efter "mina läppar putar ut". Det sitter i sen mina egna tonår och det försvinner inte.




Slutligen hade jag tänkt ta med Mariah Careys My All, eftersom den är just en sån där låt som är för mycket på alla sätt och vis. Hennes signum, hjälplöst viskande som exploderar i ett wailande långt bortom vett och sans, reser varje hår på kroppen. Kroppen vet nämligen inte vad som är "för mycket" när det kommer till musiksmak.
Men. Eftersom Warner Music är dumma i huvudet så kan jag inte bädda in den låten. Miffon.

Inga kommentarer: