söndag 4 januari 2009

Den galne diktatorn

- Zimbabwe är mitt, jag är en zimbabwier. Zimbabwe åt zimbabwierna!

Jäpp. Mugabe var i fin form när han höll tal inför sitt parti strax före jul. Året som gått i Zimbabwe har varit (ännu) ett sorgeår. Ännu sorgligare kanske för att det faktiskt varit ett val - med krossade förhoppningar om förändring som följd.
För lite drygt ett år sedan fyllde Robert Mugabe 83 år. Då, i februari 2007, lovade han att det aldrig skulle bli något regimskifte i landet.
Det löftet har han verkligen jobbat hårt på att hålla under 2008 och det verkar ha varit nyårslöftet också inför 2009.

Idag skriver jag en text om diktatorer i allmänhet och Mugabe i synnerhet.

"Under den tid som koleraepidemin härjat har Mugabes regim, precis som det ”anstår” en diktatur, hunnit med att skylla på omvärlden, be omvärlden om pengar samt hävda att epidemin hejdats. Irrationaliteten i hur regimen bemöter krisen är sorgesamt välbekant. En diktator bryr sig sällan om verkligheten. Människor såväl som djur och natur ingår i den galne diktatorns domvärjo.
Allting, till och med ett av inflation och sjukdomar härjat folk, är intet mer än en bricka i det spel som endast går ut på att säkra makten.

Det obehagliga med diktatorernas galenskap är att den ofta viskar om en självinsikt. Paranoian kommer med vetskapen att du styr fel, att moralen lämnat din sida för längesen.
Det är då du inbillar dig att det är god PR att sprida ut att du under din första golfrunda gjorde lika många slag som det fanns hål (Kim Jong Il). Det är då du inför en alldeles egen tidszon just för ditt land (Hugo Chávez). Det är då du ställer till med personkult och döper om veckodagarna efter dina släktingar (Nijazov/Turkmenbasji). Men framför allt: Det är då du lägger munkavle på medierna och börjar jaga oppositionen. Och det är då du plötsligt ser en Brutus i varje underhuggare.

Det förvånar inte att Mugabes extatiska hojtande om att Zimbabwe är ”hans” kom någon vecka efter att det rapporterats om splittringar inom Zanu-PF. Det låter nästan som om han försöker övertyga sig själv.

Apropå Brutus så är ju diktator ingen evig titel från början. I den romerska republiken fick diktatorn förtroendet av senaten i krislägen, under en begränsad tid. Systemet fungerade ett tag, men blev successivt allt mer missbrukat. Den siste som lät sig utses till livstidsdiktator var Julius Caesar – vars diktatur tog slut samtidigt som hans liv..."





Fotnot för messerschmittar.
- Ja, jag vet. Vi vet inte om det var just Brutus som mördade Caesar. Jag använder mig av en vanlig populär version av förloppet för att göra en poäng. So sue me.
- Den som läst papperstidningen och till äventyrs vill skicka mig ett mail om ordleken under bilden. (Är det du, Brute?) Jag vet att vi inte vet om detta sades, om något liknande sades eller om ingenting alls sades. Strunt samma. Jag kommer undan med att hävda att jag syftar på Shakespeares version av Ceasars död, ok?

2 kommentarer:

Magnus sa...

Jag skulle aldrig bete mig som en läskig besserwisser, det ligger inte för mig. Men, Kim Jong Il har aldrig hävdat att han gått runt en golfbana på 18 slag. Jag tror det var 32 eller 34 slag han gjorde det på.

Själv har jag gått en runda på 31 slag på min golfsimulator.

Carl Johan Hall sa...

Zimbabwe åt zimbabwierna! Elvis åt jordnötssmör!

Apropå simulatorer, har jag länge önskat mig dataspelet Sim Babwe där man kan styra sin egen bananrepublik.