lördag 14 februari 2009

...Och en kulturkänga åt höger

I min förra bloggpost återanvände jag Åsa Linderborgs svepande språkbruk där Timbrohöger och höger är samma lika. Det stämmer såklart inte, men å andra sidan gör Timbrohöger och höger ofta samma svepande gest med begreppet ”kulturvänstern”.
Hursomhaver. Några av de debattörer jag länkade till som exempel på ”Timbrohögern” företräder inte Timbro, utan sig själva. I Timbros egen kommentar till kulturutredningen ligger fokus på ett par saker som de tycker är bra – saker jag för övrigt delar Timbros positiva syn på. Det betyder dock inte att jag med självklarhet kan sägas ingå i det ”nyliberala Timbrogänget” på alla fronter, vilket Tvärdrag med samma ivriga kampretoriska språkbruk som Linderborg nu gör gällande.

Min gissning är att det finns ganska mycket som Timbro ogillar med Kulturutredningen, även om de inte fokuserar på det negativa i sin kommentar. Utredningen har tex föga likheter med smedjans senaste rapport Kulturförvandling observerad, i vilken ståndpunkten de facto är att blotta existensen av en kulturpolitik är kontroversiellt.
Jag har inga problem med att förstå, respektera och lyssna på argument för den ståndpunkten. Jag gillar dessutom att diskutera det och uppskattar att någon driver debatten från detta håll.
Men att påstå att Timbro och dess vidare krets, med Linderborgs ord ”Timbrohögern”, skulle representera all höger är helt enkelt fel. Eller i Linderborgs fall, eftersom hon förmodligen vet detta, jättelistigt.

I själva verket är merparten av högern mycket mer pragmatisk än så när det kommer till politiken. Den pragmatiska högern har som politikskapare den fördelen att den inte bedriver kamp, utan respekterar för kulturen viktiga värden som tex yttrandefrihet och inte är lika benägen att ge kulturen ideologiska skyldigheter, som till exempel Åsa Linderborg med flera på vänsterkanten gärna gör.
Därmed inte sagt att olika delar av högern inte förtjänar kritik. Såväl "Timbrohögern" som andra.
Nu kommer lite sådan.

* Ett problem med såväl Timbrohöger som kulturkonservativ dito är att man så obetänksamt ger Åsa Linderborg vatten på sin kvarn om kulturhat. Högern har ack så lätt att falla ut i vredgad och ganska ideologiskt ologisk argumentation när den konfronteras med konst den inte gillar. Då kommer plötsligt harangerna om ”Han som.., hon som.., det där jättekonstiga “så kallade” konstverket som.., den där dumme dumme kommunisten.., kisserskan i Umeå, Anna Odell, Dror Feilers blodbassäng och hela Operan gudbevars...”
Och plötsligt, i hettan, blir också dessa enskilda konsthändelser bevis för att kulturpolitiken kanske borde tas bort ändå, trots allt.
Det är inte trovärdigt.

För jaaaa! Det finns exempel på skitdålig, irriterande, stötande konst och skitdåliga, irriterande, stötande konstnärer. Konst som jag finner obegriplig. Konst som du finner obegriplig. Men inte ens om man checkar av samtliga punkter på tio i topp-listan över exempel som regelmässigt måste dras som argument mot allt vad kulturpolitik heter blir jag imponerad. Inte heller håller jag andan i väntan på att någon av dessa debattörer ska ifrågasätta skattemedlen som betalade exempelvis Lars Vilks tvååriga arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.
Aldrig har väl högern med sån liv och lust försvarat konsternas frihet som när han satte in sin treeggade udd mot såväl yttrandefrihetsbegränsare och fundamentalister som feg och inskränkt konstvärld?

Well. Låt mig då påpeka att den ”kulturvänster” som då skällde ut Lars Vilks efter noter för rondellhundsprojektet visserligen gjorde det på allehanda korkade sätt som inte minst bevisade den bristande respekten för yttrandefrihet, men jag såg ingen av dem hävda att Vilks var ett levande bevis för all kulturpolitiks avskaffande.
Man skulle i och för sig syrligt kunna säga att det beror på att vänstern älskar skatteuttaget mer än yttrandefriheten, men dock: De använde inte detta grovhuggna och situationsbundna argument. Det gör däremot högern gärna när tillfälle bjuds. Detta irriterar mig.

* Nå. Timbro kan faktiskt tänka sig lite kulturpolitik och statlig finansiering de också, men önskar då mer av marknadens/konsumentens/individens styre över denna politik. Till exempel talas det i ovan nämnda rapport om vouchers. Åter andra har förordat kulturcheckar. Emellanåt får jag också mejl från läsare som önskar sig sådana. Här gäller samma som vanligt. Jag tycker inte att diskussionen är ointressant. Jag ser inga behov av att spotta och fräsa om kulturhatande höger om man säger så…

Men jag är skeptisk. Åtminstone om kulturcheckarna är tänkta att VARA kulturpolitiken, inte bara ett inslag i den. Att bara köra med kulturcheckar innebär att helhet och långsiktighet försvåras för en mängd kulturverksamheter. Kulturchecken skulle du och jag förmodligen använda för att köpa till exempel en teaterbiljett med. Men innan biljetten finns har det ju hänt lite andra grejer. Det har kanske repats på en scen, det har fixats med kostymer och det har byggts scenografi… Vilket kostar checkar.
Okej. Jag vet. Detta är inga konstiga förutsättningar. Varför skulle inte kulturen kunna planera sin ekonomi och ta betalt för det den gör som vilket företag som helst? Det är en god poäng och många konstnärer och kulturskapare är dåliga på att göra just detta - ta betalt. (Vilket är en av anledningarna till att jag välkomnar att Kulturutredningen lägger en del förslag kring saker som skulle kunna hjälpa till att göra kulturföretagandet mer lukrativt.)

Samtidigt antar jag att tanken med kulturcheckar är att ett sådant system har mer marknadsmekanik. Dvs att kultur som folk vill ha överlever, medan den folk inte vill ha får gå hädan. I motsats till när kulturpolitiken gör staten till en smakdomare som bestämmer åt folk att teater och opera ska överleva, trots att fler gillar Liza Marklund-böcker. (Eller ja, Marklund var kanske dåligt exempel just nu, men ni hajar…)

Ja, jo. Marknaden är bra. Men, å andra sidan uppfattar jag det lite som poängen med kulturPOLITIK att faktiskt frisera marknaden lite. Till exempel för att man vill ha lite mer mångfald i utbudet? Mer mångfald, mer kultur, mer folkbildning, mera allt. Helt enkelt lite fler punkter på skalan mellan den billigaste kulturen som kan produceras i stort sett ideellt/gratis (typ den här bloggen eller en trubadur med sin gitarr) och den förvisso produktionsmässigt dyra, men också för konsumenten överkomliga kulturen (till exempel film som tack vare massproduktion och eller välkända aktörer & regissörer kan bära sina kostnader.) Det är i alla fall anledningen till att jag tycker att kulturpolitik ska vara mer än checkar. Ja. Så jävlig är jag. Jag vill ha mer mångfald än vad marknaden i lilla Svedala kan erbjuda.

Och förresten. Om man förespråkar ett checksystem har man ju redan accepterat förekomsten av en skattefinansierad kultur, eller hur? Det ser jag ingen anledning att göra om man inte samtidigt anser att detta ska åtföljas av, japp, en politik. Att enbart plocka in skatter för att omvandla dem till checkar låter lite inkonsekvent, som ett onödigt krångel för absolut ingenting.

Det är ju knappast för nöjet att trycka checkar som snart sagt alla länder i hela västvärlden bedriver någon sorts kulturpolitik.
Nej, det är för att det råder en hyfsad enighet om att det finns kultur och konst värd att lägga en kollektiv hacka på. Jag säger hyfsad, för det är ju en ständig diskussion om vilken folkbildning, kulturvård och konstproduktion som ska få åtnjuta skatteslantarna. En fajt om vilka värden som är "bäst" och mest värda, en fajt där konsten som sagt ofta blir ideologiernas och/eller smakernas tillhyggen.

* Vilket leder oss in på de kulturkonservativa. De kan gilla checkidén (mest för att de vill jävlas med ”kulturvänstern”), men de pillar alltid in brasklappar. De kulturkonservativa har nämligen identifierat vad som alltid bör stå ”utom tävlan”. Således ska runstenar, kyrkor och gravhögar samt väl valda mästerverk ges en särställning och få åtnjuta skattepengar utan checksystem.

Jahaja. När kultur- och konstobjekten blir gamla blir liberalen kulturkonservativ. Och nu hittade du plötsligt ett område värt lite politik, alltså? Törs man gissa att det beror på att du inte känner dig trygg med att överlämna runstenarna åt checkinnehavarnas omdöme och gunst? Missförstå mig rätt. Jag tycker definitivt att man ska kulturvårda och kan i den meningen joina den kulturkonservative i kampen mot mossans angrepp mot runskriften. Men jag tycker inte alls att det är lika självklart logiskt att skattslantar ska gå just till vård av sådant som vi numera eliminerar medelst idog klottersanering eller genom böter för olaga affischering…

Mig veterligen finns det inte många länder där staten inte lägger några slantar alls på kultur, men låt oss låtsas att det finns. Då kommer flera av de dyrare kulturformerna, tex scenkonst, ändå vara beroende av stöd utöver den enskilde konsumentens betalningsvilja, exempelvis i form av mecenater etc.
Så har det alltid varit. Konsumenten om det inte är bara mecenaten själv, kommer ju alltid in sist, när verket redan är klart. De första riskpengarna måste komma någonstans ifrån. Som gåva, som sponsring, som statliga stöd eller som gemensam ansträngning från civilsamhället.
Man kan förstås föredra att BARA konsumenterna BARA civilsamhället eller BARA privatpersoner/mecenater bidrar till kulturen av någon ideologisk anledning. Så är tex många rädda för näringslivets inblandning för att de helt enkelt är lite rädda för företag och kommers, medan andra ser en långt större ofrihet i att staten har sin tumme på konstens födkrok.
Eftersom båda sidor har sina poänger föredrar jag en kombination av samtliga - konsumenter, näringsliv, civilsamhälle, privatpersoner och stat - eftersom jag tror att detta ger kulturskaparna bäst förutsättningar att vara fria och hoppa mellan olika intressen lite efter vad som passar det verk han/hon för närvarande vill förverkliga. (Och att kulturutredningen lägger lite extra tyngd vid civilsamhället är bra eftersom det är dåligt uppmuntrat i Sverige.)

Jag tycker inte att det är någon särskilt ”Timbrohögersk” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag tar del av utpräglade vänsterinlagor som Åsa Linderborgs eller merparten i Tvärdrags senaste nummer.

Jag tycker inte heller att det är någon särskilt ”kulturvänstrig” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag debatterar med folk av mer utpräglat ”Timbrohögerskt” snitt.

Faktum är att jag tror att min syn på kulturen och kulturpolitiken är ganska okontroversiell och vanlig, utanför den rätt knäppa kulturdebatten. Eller?

16 kommentarer:

Nemokrati sa...

"kulturvänstern" är nog inte det enda, "vänsterpacket" har jag också hört tillämpas och tittar man i en del kommentarsfält så tycker folk att kulturen skall läggas ned helt och hållet, lika bra.

Vad ska man kalla det kulturklimatet?

Och nu säger kulturministern att hon blir upprörd om graffitin flyttar in på galleri för att hon ser graffiti som skadegörelse.
Hon kunde ju också ha sagt Entartete Kunst.

Vad blir nästa steg.
Bokbål?

Elisabet Widlund sa...

Jo, visst är det säker många som har samma kulturpolitiska syn som du, Sanna!

Problemet är bara att allmänhetens syn på högerkulturpolitik inte alls motsvarar vad den egentligen innehåller. Och därför tror många att de måste välja vänsterkulturpolitik.

Jag vill påstå att Alliansen har ett riktigt stort kommunikationsproblem när det gäller kulturen. På grund av att man inte är tillräckligt offensiv, närvarande och tydlig i kulturdebatten, skapas utrymme för mer höger än Timbro-högern att profilera sig på kulturområdet. Och i allmänhetens medvetande ersätts då Alliansens politik med utspel från enskilda ny-nyliberaler.

Högerkulturpolitik kommer då att förknippas med kulturcheckar och åsikter som att staten inte ska ha en kulturpolitik över huvud taget, vilket Alliansregeringen inte alls förordar.

Så trots att den sittande regeringen faktiskt ökar kulturbudgeten, satsar rejält på kulturarv, barn och unga och på att förbättra konstnärers villkor, tror många att politiken tvärtom präglas av kulturfientlighet och en önskan att släppa kulturen på den fria marknaden och låta den klara sig själv och följaktligen självdö.

Det är verkligen dags för Alliansen att samla ihop sina verktyg och slipa på kulturkommunikationen. 20 januari skrev jag en bloggpost om hur långt efter V och S (som har profilerat sig på kulturfrågan), Alliansen ligger.

Det är dags för en kulturpolitisk Allianssamling!

Sanna Rayman sa...

@Nemokrati
Jag tror inte du ska basera din uppfattning om politik enbart utifrån kommentarsfält. Kan nog bli lite snett. Och att steget skulle vara kort från att en kulturminister säger sig ogilla ett konstverk till att hon bränner böcker är, milt uttryckt, en överdrift. Hon måste inte gilla all konst. Det måste inte du heller, för övrigt.

@Elisabet
Jamen det var ju för väl. Då är jag "normal"! ;-) Vi borde nog ses och grotta ner oss i utredningen tillsammans, det vore kul att bolla vinklarna lite, finns en del grejer är jag tveksam till.

Anonym sa...

Vill bara säga hur mycket jag gillar ditt sökande, resonerande och de flesta av dina slutsatser.
Ambitiöst. Bra. Värmer en fd ledarskribent på SvD.
Stå på!
Och vänlig hälsning
Cecilia Stegö Chilò

Sprainerd sa...

Tack för en bra artikel. Det behövs verkligen bra, analyserande artiklar från alla håll i dessa dagar då polariseringen tycks oundviklig. Med risk för att återupprepa ovanstående kommentarer skulle jag bara vilja konstatera att:

1. Många debattörer på högerkanten är väldigt okunniga och ouppdaterade om hur kulturvärlden fungerar och tenderar att sprida fördomar i debatten. I vissa fall gör man det kanske till och med med avsikt, som propaganda, för att svartmåla sina politiska motståndare. Oavsett så uppfattas detta som en provokation av kulturvärlden.

2. En del debattörer på högerkanten lyckas ibland trassla in sig i resonemang där man både smutskastar "kultureliten" i samma andetag som man förklarar sin kärlek till konsten, eller att man försöker förklara för konstnärer vad de "egentligen" tycker och vill. Det är naturligtvis inte ett sätt att vinna kulturvärldens "hearts and minds".

3. Detta förvärras av det hat mot kulturvärlden som man kan se i kommentarsfälten hos bloggare som Hax och Ingerö (där parasiter är det snällaste man kan få läsa) som gör mig mörkrädd. Jag undrar om inte kulturvärlden håller på att bli en symbolfråga för extremhögern som kommer att tas upp av t.ex. SD i nästa val.

4. Tyvärr är inte heller kulturproducenter alltid vana att diskutera politiska spörsmål och tenderar att antingen inte ge sig in i debatten alls, eller göra det på ett sätt som ytterligare polariserar diskussionen. Ett mer delikat förhållande är att de kulturutövare som har sina sympatier till vänster tycks ha lättare för att ge sig in i politiska debatter jämfört med de som räknar sig som konservativa eller libertarianer.

Jag håller annars med om att högern måste hitta något sätt att manövrera sig ur denna märkliga situation. Man kan inte både associera kulturen med vänstern och därmed lägga bränsle på elden åt de krafter som gör hatet mot kultureliten som en symbolfråga, och samtidigt räkna med att få stöd från konstnärerna för sin kulturpolitk. Som jag ser det ligger nyckeln till alliansens framgång i en förståelse för kulturens villkor och i ett språk som kan uttrycka den förståelsen.

En vanlig $vensson sa...

Men Sanna,

Här var du egentligen bara för allt som är bra (ur ett snävt kulturverksamhetsmaximerande perspektiv). Bättre att pengar kommer från alla håll än bara några, typ. Ja, för den som står i penningregnet kanske. Men för den som ska betala är det ju viss skillnad om man köper något (frivilligsektorn, marknader, mecenater etc) eller om man tvingas betala för vad andra tycker är fint (kulturpolitik).

Dessutom finns en makt- och kvalitetsaspekt i det hela. När staten köper kultur skapas kadrer av människor lojala till staten. Där har du stora delar av dagens "kulturetablissemang". De beskrivs här: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4066788

Ett annat problem, särskilt med den av regeringen valda ansatsen, är den tilltaget byråkratiska produktionsprocessen:
Befarad här:
http://www.magasinetneo.se/blog/archive/2009/02/14/en-kulturens-tomteverkstad

Och bara härom veckan skrev jag exempelvis väl om Malmös kulturnämnd, Stina Oscarsson och ett offentligfinansierat filmprojekt. Nej, det gör mig inte till anhängare av kulturpolitik, men argumentationen är inte "Jag gillar, alltså ska andra betala. Jag ogillar, så lägg ner."
http://www.magasinetneo.se/blog/archive/2009/02/03/skal-for-den-spontana-ordningen

Men du har rätt om checkidén, det är en löjlig och potentiellt byråkratisk konstruktion. Ett fikonlöv för fegisar som egentligen vill lägga ner kulturpolitiken men inte vågar säga det.

Njaaa, här hade jag sett fram emot en bättre kritik.

Sprainerd sa...

En bättre kritik, Mattias? Syftar du då på din egen typ av kritik, som du länakr till ovan, i vilken du i ett och samma stycke lyckas använda orden dypöl, träsk, avlopp, andliga svin, lakejsvin och lakejmentalitet för att beskriva "stora delar av dagens kulturetablissemang"? För mig liknar det mer inkvisition än kritik.

roberth sa...

Att en kommunist och usa hatare får sitta i Svt och raljera är vidrigt! Linderborg bör kläs av!

En vanlig $vensson sa...

Sprainerd/

Självklart rekommenderar jag vad jag skriver.

Jag blir lite förvånad över din prinsessan-på-ärten reaktion för att jag i ett långt inlägg avslutar med att i ett stycke använda mig av metaforer och bildspråk, vi kanske ska skippa sådant i kulturens namn och hålla oss till kanslisvenska?

Lite förvånad är jag också över att du förhåller dig till det, och inte till resten av inlägget. Du brukar inte ha några problem att förhålla dig till intellektuella resonemang även om vi inte håller med varandra.

Sanna Rayman sa...

Okej alla. Jag hade min fredagen den 13e idag och har slösat bort tid på Publicistklubbens debatt och kommit hem sent, så ni får ta nedan svar för vad de är - något sämre än ni förtjänar.

@Cecilia Stegö Chilò
Tack så hjärtligt! Sökandet och resonerandet blir väl emellanåt fler än slutsatserna, men man kan ju inte få allt. ;)

@Sprainerd
1) Visst gör man det med avsikt. Den rent ideologiska debatten handlar ju om detta och jag ska inte vara så självrättfärdig att jag säger att jag aldrig ägnar mig åt det. Jag är ju ändå ledarskribent och driver naturligtvis frågor med det högerperspektiv som jag har. Dock finns det en del frågor där jag är mer intresserad av att så att säga "nollställa" diskussionen eftersom den är FÖR förvirrat fördomsfull. Kulturdebatten är en sådan.
För övrigt är det ju alldeles självklart att det är med avsikt som Åsa Linderborg skriver en sådan text som hon gör. Som kulturintresserad högerperson med ett förflutet inom kulturbranschen skulle jag nog säga att svartmålningen är ganska total gentemot högern inom denna sfär. Men nu rann bägaren över. Att påstå att alla som är höger hatar kultur är för mycket. Inte ens de som stör sig på "kulturvänstern" hatar kultur. Däremot har de en annan syn på hur kulturen bäst står fri. (Och så är alla fortfarande jättesura över överreaktionerna på när Cecilia Steö Chilò utnämndes. Man ska inte bortse ifrån att det gjorde ganska ont i rätt många kulturintresserade högermänniskor att höra att den utnämningen var lika med "konsternas död". Det är liksom beyond svartmålning.

2) Detta gör alla ideologiska debattörer. Se Åsa Linderborgs passus om vad som är konstnärernas förbannade skyldighet tex.

3) Ingen debatt ska - ever - tolkas utifrån kommentarsfält. Se bara på Roberths nyanserade inlägg här ovan. Jag har helt slutat bemöta hans "nyanserade" utbrott, men du gör ett stort misstag om du drar några långtgående slutsatser om en hel debatt utifrån kommentarsfält - eller ens ifrån bloggosfären. Den är fantastiskt och rolig, men inte heltäckande på något vis.

4) Ja. det där är ett problem. Själv diskuterade jag i princip aldrig politik när jag jobbade inom kulturvärlden. Helt enkelt för att jag insåg hur oerhört ensam jag var. Det är inte så lätt att säga emot när konsensus är så enormt stort. Några av de mest högljudda debattörerna i kulturdebatten nu är för övrigt de jag hade debatter med redan då, så jag är inte förvånad över att de så tydligt väljer inte bara ideologisk sida, utan dessutom partipolitisk sida.
(För övrigt. Vem döljer sig bakom Sprainerd, om man får vara nyfiken? Jag såg att du startat en blogg..)


@mattias
Jag har såklart läst dina texter. Som vanligt är vi inte helt överens. Så här. Jag håller inte för osannolikt att din syn skulle vinna mer terräng på lång sikt OM man införde mer av min syn över tid. Men det är inte särskilt konstigt att din vision ter sig som ett hot för en kulturverksam vars hela verksamhetsområde vilar på staten, därtill i ett land där det faktiskt är så att mecenaterna är få och näringslivets intresse minimalt. Mycket på grund av att staten tar hela ansvaret och har gjort så länge. Så vad gör man då? Rycker undan mattan för allihop, samtidigt som man förklarar för dem att de är statslojala lakejer?
Nja. Jag är inte överdrivet känslig för mustigheter så jag blir inte ilsk som Sprainerd. Däremot tror jag att taktiken är, sådär.
Vi är där igen, mattias... Jag är mer pragmatiskt och tålmodigt lagd än du. Och kanhända lite mer...diplomatisk? Nåväl. Du får inte mer svar än så här, vi får ta det över en öl nån dag tycker jag.
Sen ska det sägas att jag också har frågetecken kring utredningen angående byråkratiskt fluff. Hela den där grejen med "aspektpolitik" tex änns mer än lovligt larvig. Och jag hade naturligtvis inte förväntat mig annat av dig än att du skulle vara totalt rak och ärlig om checkidén, för den är ju bara ett fikonlöv. ;-)

@roberth
Jag förstår inte vad du får ut av dina kommentarer men jag hoppas att de lindrar tillvaron för människor i din närhet.

Sprainerd sa...

Mattias:
Det blev bara ett halvdussin metaforer för mycket, inte minst med tanke på den hårda tonen i det "uppror mot kultureliten" som tycks pågå. Jag är ingen fan av kanslisvenska, däremot av gammal klassisk anständighet i samtalstonen.

@Sanna
Jag tycker du beskriver problemen på ett utmärkt sätt (jag antar att det har med din bakgrund att göra). Kulturvärlden har ju faktiskt sin egen ideologi, eller mind-set, eller vad man vill kalla det, som går tvärs över den politiska höger-vänsterskalan. Problem uppstår därför redan i språket när politiker vänder sig till kultursfären och vice versa och båda grupperna insisterar på att få använda sin egen terminologi. Det är med andra ord ett klassiskt konfliktläge.

Cecilia Stegös tillsättning är ett bra exempel. Visserligen pratades det om kulturskymning av vissa grupper inom kulturvärlden som traditionellt tar ställning för vänstern, men jag tror att det stora flertalet egentligen var avvaktande eller helt ointresserade.

I ett av hennes första uttalanden efter tillsättningen noterade jag en mening som direkt kunde försämra relationen med kulturvärlden. Jag kommer inte ordagrant ihåg, men innebörden var att hon inte trodde att någon konstnär egentligen ville vara bidragstagare. Genom att använda ordet "bidragstagare" får man förstås direkt stora delar av kulturfolket emot sig, och genom att göra sig till talesman för vad en konstnär vill och inte vill bortsåg hon från kulturvärldens egen ideologi.

Varför gjorde hon det? jag tror att hon försökte tala till flera grupper av befolkningen samtidigt: konstnärerna, sina allianskollegor och "folket". Hon kunde ha tagit en sak i taget i stället.

Jag menar att det här är ett paradexempel på hur högerpolitiker kan klampa i klaveret. Jag säger inte att inte Cecilia kunde ha blivit en utmärkt kulturminister, det är jag övertygad om att hon kunde ha blivit, men den där typen av uttalanden är så lätta att undvika.

På samma sätt blottar sig konstnärer allt för ofta för kritik när man pratar med politiker eller media om kulturpolitik. Ja, jag ryser i bland när jag hör vissa uttalanden som aldrig borde ha fått hamna på band. Kanske borde man införa mediaträning som en punkt på konstnärliga högskolor (här har för övrigt Konstfack skött sig alldeles utmärkt i den pågående debatten om deras studenter).

Fler förutsättningslösa möten mellan politiker och kulturproducenter tror jag skulle kunna vara nyttigt för båda världar.

Till sist: jag behåller min anonymitet tills vidare om du ursäktar, men det borde ju framgå att jag är verksam inom kultursfären.

Nemokrati sa...

Sanna Rayman:

Nu sa jag ju inte att det var kulturministern som skulle anlägga någon sådan brasa.

Inte heller någon ur svenskt Folkeparti fast dom förvisso har representanter som helt sonika tycker att vi tar och lägger ner Konstfack, och som anser sig företräda en hel folkerörelse, fast det bara är en mindre pöbel på400 personer på Facebook.

Inte heller någon från Axess, som dock anser att konsten bör hålla sig innanför glas och ram samt företrädesvis vara 'figurativ och avbildande'.

Vad jag däremot tror är att den typen av utspel sammantaget bidrar till en unken kultursyn som mer hör hemma nånstans i mitten av förrförra seklet.

Nej, jag sällar mig då betydligt hellre till Lars Vilks senaste debattinlägg på SVT Opinion - konst som provocerar är bra konst.

Och då menar jag ju inte att det provocerande inslaget nödvändigtvis behöver utgöras av djuranalogier riktade mot personer av utomeuropeisk härkomst, vilket annars har kommit att bli ett populärt sätt att provocera på, har det visat sig, åtminstone hos vissa poliser. Trots att dom inte ens är några wallraffande konstfackselever, utan bara "vanliga, hederliga, arbetande, skattebetalande" poliskonstaplar.

Sanna Rayman sa...

@Nemokrati
Snyggt. Drypande ironier. Välfungerande guilt by association och allt det där. Men räcker inte hela vägen.

Jo, jag läste Vilks och tog faktiskt just honom som exempel i en annan text om det där. (Ligger längre fram i bloggen.)

Jag kan till viss del förstå hur du menar, men grundpoängen att "Konst som provocerar är bra konst" tycker jag är ganska korkad. Då ÄR ju Ballar av Stål konst...?

Nja, jag finner nog snarare att provocerande konst KAN vara bra konst. Men, den kan också vara dålig. Ingen konst, oavsett genre eller uttryck kan per definition vara bra bara för att den har ett eller annat adjektiv i förledet. Varken avbildande eller provocerande sådan.
Det underliga med NUG-grejen är att han försvaras just enligt denna devis, att det är bra FÖR ATT det provocerar - utan att någon kunnat tala om för mig vad det är som är bra.
Jag finner denna inställning mer än lovligt osjälvständig. Jag gillar konst, men jag tänker inte vara självutplånande vördnadsfull inför den. Lite som du inte verkar vara självutplånande vördnadsfull utan snarare kritiskt inställd till djuranalogier.
Det innebär dock inte att jag vill anlägga några bål.
Förstår du skillnaden?

Nemokrati sa...

Jag tycker att du undviker att svara på frågan om kulturministerns och Folkepartirepresentantens respektive kultursyn.

Vi har alltså en kulturminister som säger att "graffiti är skadegörelse" och att det är "upprörande" att den tagit sig in på galleri.

Vidare en Folkepartist som helt sonika anser att en hel utbildning ska läggas ner bara för att ett par vildhjärnor löpt amok.

Båda utspelen visar på en fördomsfull generalisering, något som du här så pedagogiskt förklarar att man inte direkt kan hänge sig åt utan vidare.

Jag anser att det är en skam att ha en kulturminister som vet så lite om det politikområdet hon är satt att ansvara för, och som dessutom uttalar sig just så generaliserande.

Båda dessa utspel är alltså diskriminerande och direkt pinsamma. Vore det inte för att de kan tilltala populistiskt borde man enbart bemöta dem med tystnad.

Sanna Rayman sa...

"Undviker" jag att svara? Men, snälla rara du! Jag är inte en överhet som du behöver korsförhöra. Vi diskuterar du och jag. Kan du komma upp ur din ideologiska skyttegrav för några sekunder och prata med mig som en människa?

Alltså. Jag tycker inte att det är min uppgift att svara för eller försvara vare sig en folkpartists eller vår kulturministers kultursyn. I mina ögon bör det vara upp till alla var och en vilka kulturyttringar och verk de gilla och ogillar.

Men okej, jag kan förklara hur jag ser på deras respektive agerande i den här debatten. Då tycker jag gott att du kan bevärdiga mig med ett par svar också, på det jag frågade om i min förra kommentar.
Menar du att ALL konst som provocerar är bra konst per definition? FÖRSTÅR du alls vad jag menar när jag säger att en sådan definition gör dig eller mig osjälvständigt vördnadsfulla inför konsten generellt?

Nå, nu var det ju inte så mycket graffiti och desto mer skadegörelse om du frågar mig. Jag tycker, kort sagt, att detta är ett ganska enfaldigt konstverk. Det förefaller mig inte särskilt troligt att, säg, Banksy - eller för den delen Akay eller Adams för att nämna några bra svenska gatukonstnärer - hade gjort något liknande. För mig är det slappt och ogenomtänkt. Om du har nån annan upplevelse av detta konstverk så berätta gärna, jag är inte omedgörlig och ska gärna lyssna om du har en intressant tolkning.

Sen själva detta att säga "Detta är inte konst". Det är förmodligen det absolut vanligaste sättet att visa sitt missnöje med ett konstverk. Anmärkningar av detta slag gjorde många av upprörelse över Vilks Rondellhund och det gör många i upprörelse över NUG nu. Jag tycker inte att det är livsfarligt att säga detta. Vad det betyder i praktiken är att man verkligen verkligen inte gillar konstverket. För att understryka säger man att det här borde inte "få kallas" konst.

Du kallar dessa reaktioner skamliga, pinsamma och rentav pöbelaktiga.
Själv skulle jag inte välja det uttrycket eftersom jag finner det förhållningssättet ganska elitistiskt och till föga hjälp för att förstå vare sig reaktionerna eller tolka konstverket i sig. Men visst. Vill man framhålla sig själv som mer bildad än pöbeln räcker det kanske.

En fråga: Hade du varit lika upprörd om folk hade sagt "Det här är inte konst för mig"?

Sen vet jag inte, pratar du om Folkpartiet när du skriver Svenskt Folkeparti eller? Var det inte du som ondgjorde dig över tonen i bloggosfären för några dagar sedan? (Noterade för övrigt att du benämnde mitt blogginlägg "pöbelaktigt" i ett av dina senare inlägg, som naturligtvis inte gick att kommentera alls. Way to go med samtalstonen....)

Jag håller inte med någon som vill lägga ner Konstfack och jag håller med dig om att det är generaliserande. Men vår kulturminister har inte sagt något om att lägga ner konstfack, hon har uttalat sig mycket kritiskt om Nugs "Territorial Pissing". Och jag menar fortfarande att hon har rätt till åsikter, precis som alla andra. Det är inte särskilt sannolikt att Nug i detta nu sitter och skakar av skräck för att Liljeroth inte gillar det han gjort.

Vad du menar med diskriminerande begriper jag inte.

Nemokrati sa...

Sanna,

Du efterlyste svar - jag har några svar.

När det gäller tonen då så har jag följande svar: - Som man ropar i skogen...

/jag menar då att jag reagerat på det stora antal anmärkningsvärda utbrott av okvädinsord och osedvanligt vulgära uttryck som på kort tid förekommit från ledande personer i tidningar, på debattsidor, i artiklar, i verkligheten (poliserna) och alltså i din blogg - du är ju ändå ledarskribent/

Vidare tycker jag att du sliter ut konsten ur sin samhälleliga kontext - vilken just nu är av det mer påträngande slaget.

Vi har en ungdomsarbetslöshet på 24,1% enligt SCB:s senaste pressmeddelande. Problemet med ungdomsarbetslösheten är att den varit extremt hög väldigt länge. Vi har också en katastrofal bostadssituation för ungdomar - det byggs inga billiga bostäder - alla måste äga sin bostad osv.

Det finns således anledning att förvänta sig en hel del uppdämd frustration i denna grupp, som du kanske kan förstå - att konsten då blir lite extra konstig är kanske inte så konstigt. Man har nämligen även av generationsskäl anledning att förvänta sig att konstnärerna just inom denna 'genre' lätt gör sig till språkrör A. för ungdomsgruppen B. för vissa av dessa underliggande spända stämningar som finns i samhället och som av ovanstående skäl kan vara särskilt kännbara för denna grupp, vem vet. Det är i alla fall en teori jag har, så god som någon.

När det gäller pöbelmentaliteten - så tycker jag att användandet av vulgära uttryck och svärande från ledande politiker, ledarredaktionspersoner samt poliser m fl liknande befattningshavare inte passar sig, då dessa har ett stort inflytande i samhället och därför bör anstränga sig extra att hålla en god ton - då vanorna annars gärna sprider sig lägre ner i hierarkierna och uppmuntrar just pöbelaktiga utrop både nu och då, vilket i nämnda spända samhällsläge plötsligt kan rikta sig mot andra delar av befolkningen, företrädesvis de mer utsatta delarna, då dessa har svårare att försvara sig och således kan utgöra lämpliga byten i sådana uppdykande situationer.

Opinionsledare bör alltså vara lite mer försiktiga än andra, likaså kungen.
Där har jag en konservativ syn, det kan jag erkänna.

När det gäller kulturministern så måste jag nog ändå tillgripa citat för att klargöra: Kulturministern sa enligt DN (och då hyser jag tilltro till förmågan att citera korrekt hos journalisterna därstädes):

1. "Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt."

Jag vill då fästa din uppmärksamhet på den generiska referens kulturministern här använder - alltså är korrelatet inte den specifika 'gatukonstnären' med tag-namnet 'nug' utan konstformen i sig.

Dessa generaliserande påståenden upprepas sedan när kulturministern återigen i direkt anföring säger:

"- Jag blev otroligt upprörd. Av att graffiti flyttas in på galleri så här... Jag ser graffiti som skadegörelse."

Jag hoppas att jag nu tillräckligt tydligt emotsäger ditt resonemang om att det var just den specifika amoklöparen som avsågs.

Och det är alltså såna här generella uttalanden om en hel konstform som jag ogillar och inte tycker vittnar om den uppdaterade kompetens inom politikområdet som jag förväntar mig av en minister.

Nu hoppas jag att jag svarat på dina frågor.

Jag ber om ursäkt att jag dröjde så länge med svaret, men jag har haft annat att göra.