måndag 16 mars 2009

In youth it was a way I had, to like poems like these...

Det är lite synd om mig. Känner mig krasslig, sover och sover. Vaknade nyss ur febrig slummer. När man ägnar dagen åt sådant kan det vara trevligt att dra fram gamla antologier som tummades i högstadiet och gymnasiet och hitta favoriter från förr. Till exempel den här som jag minns att jag fick göra en tolkning/översättning till svenska av på en engelsklektion. Vill dessutom minnas att jag blev rasande nöjd med resultatet, som väl finns i någon pappershög av minnen någonstans. Nå, i alla fall.

Indian Summer 
In youth, it was a way I had
To do my best to please,
And change, with every passing lad,
To suit his theories.

But now I know the things I know,
And do the things I do;
And if you do not like me so,
To hell, my love, with you!


Jag tycker fortfarande om den och mycket annat av Dorothy Parker, förstås, men något krockade på ett lustigt sätt när jag läste den nyss. Hela poängen med de få raderna är ju hur ungdomlig osäkerhet och behagsjuka förbyts i självständighet och självkänsla med åren.

Fast är det inte en ironisk twist att det här är den sortens dikt man älskar som allra mest när man är 18 år?
Då tyckte jag den signalerade kvinnlig mognad och styrka. Nu finner jag den en smula tonårig. Självständigheten låter lite påklistrad, lite mindre trovärdig idag än då. Eller så finns det för få lads with theories nuförtiden...

On an unrelated note så hade jag en text om Louise P:s finfina bok idag.
Back to bed.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Heh, ungdomlighet, självständighet, självkänsla och mognad, till trots, men du kan ju applicera poängen med att välja underkläder efter eget tycke, and whomever doesn't like't, can bloody well sod off. :p

//ST

en djefla man sa...

Jag använder litterära verk som ett slags instrument för att följa min vad man nu ska kalla det ... mognad? ... utveckling? ... åldrandeprocess?

Sandemose har till exempel förvandlats från livshållningsguide till egofixerad gringubbe. Men Heinrich Bölls humanism kan jag fortfarande skriva under på – även om jag numera betraktar ”Anekdot för sänkande av arbetsmoralen” som miljöpartism. Martinson är ostrukturerad och naiv – men jag ser honom fortfarande som den största stilistiska talangen.

johan,karlskrona sa...

Jag minns att "Indian Summer" syboliserade all min självständighet mot alla som ville skriva mig på näsan när jag var 15-16. Det är en bra dikt för ungdomar.