torsdag 5 mars 2009

Vill du att vi går gemensamt eller vill du gå ensam? Tala om vilka planer du smitt...

Gnäller idag på översynen av alkohollagen som damp ner i går och landade i att vi gör ungefär ingenting alls. Förmynderipolitiken fortsätter precis som vanligt - och värre. Även de liberaliseringar som var väntade uteblev. Suck.

Och i går skrev jag för övrigt om Konstfacks utredning, men framför allt var det kanske en önskan om mer respekt för det gemensamma.

"Sen när är det tecken på stor bildning att utan åtskillnad vörda allt som görs i konstens namn? Är det ens konstens önskan att samhället reagerar på allt som görs med underdånighet för att det är konst? Det kan jag inte tro. Provokationen är ingenting utan sin reaktion.

Låt mig ta ett plumpt exempel, som syntes flimra förbi som tittar-sms när frågan diskuterades i SVT:s Debatt nyligen. Det stod: ”Hitler var ju konstnär, kanske var alltihop bara en installation.”
Jämförelsen är gräsligt osmakligt, jag vet, men den har en jobbig udd. För utan moraliska och etiska avvägningar, vad hindrar egentligen påståendet? Och vem ska våga verka obildad?

Man kan inte betrakta medmänniskor som kasperdockor i konstens tjänst. Liksom journalister förhåller sig till etiska spelregler finns det anledning för konstnärer att väga syfte mot tillvägagångssätt. Det finns nämligen ett vi att förhålla sig till.

För mig är individen viktig, men det innebär inte att jag inte sätter stort värde på kollektiva ansträngningar. Av någon anledning har det som vi kallar det gemensamma kommit att tas fullständigt för givet. Som om vi vaknade en dag och så bara stod det där. Sjukhusen. Kollektivtrafiken. Utbildningsväsendet.

Det kollektiva uppfattas allt oftare som ”deras”, ”någon annans”, ”maktens”. Och då är det fritt fram att slå sönder det, ta det, håna det. Det är säkert bekvämt. Revolutionär, konstnär, fritänkare, visionär. Skönt att vara lite på marginalen. Smidigt att visa det med en t-tröja.

Andra, som inte vågar välja marginalen, nöjer sig med att betrakta dess invånare. De läser kriminalromaner eller tittar på dokusåpor och förundras över världar där det ”alltid är rätt att säga precis vad man tycker och tänker”. Där man kommer undan med plattityder om djungelns lag eller motstånd.
Ja, vi inte bara förundras, vi beundrar modet. För gud så skönt och fritt det verkar där, i den frivilliga marginalen. Allt kollektivet säger åt dig kan du besvara med ett välriktat långfinger.

För du bryr dig inte om deras lagar. Deras löjliga tunnelbanevagnar. Deras idiotiska företag och branscher. Deras töntiga moral. Du behöver inte dem.
Enda frågan är väl då, varför ställer du krav på dem?"

2 kommentarer:

McBenke sa...

Ditt sista stycke tycker jag utmärkt fångar essensen i hur många på marginalen (jag läser vänsterradikala/principrelativister) resonerar. (Jag ämnar sno det för framtida egna diskussioner, men betalar här med ett inlägg)
Planka.nu t ex är lite samma andas barn med tydlig inriktning på att skita i skyldigheter (i detta fall att betala) men vara oerhört tydliga på att lära ut alla rättigheter en individ har i förhållande till t ex en spärrvakt. (Deras webbsida trodda jag först var ett skämt)
För en något mer liberal person med en tro på att grundläggande gemensamma samhällsfunktioner borde finnas med rättigheter och skyldigheter som följer, ter sig detta beteende som ologiskt och inkonsekvent. Särskilt som samma personer är tillskyndare i andra sammanhang av mer extrem kollektivism. Jag har aldrig i diskussioner fått en rimlig förklaring på hur detta hänger ihop. Men jag är säkert naiv när jag tror på vissa principer om logiska resonemang...

Håkan Lindgren sa...

"Av någon anledning har det som vi kallar det gemensamma kommit att tas fullständigt för givet. Som om vi vaknade en dag och så bara stod det där. Sjukhusen. Kollektivtrafiken. Utbildningsväsendet.

Det kollektiva uppfattas allt oftare som ”deras”, ”någon annans”, ”maktens”. Och då är det fritt fram att slå sönder det, ta det, håna det."

Bra sagt. Man utdefinierar sig själv från allt det som är gemensamt, och detta ses som modigt, rebelliskt, när det i själva verket är motsatsen. Det är att göra sig mindre, att förnedra sig själv. Det verkligt modiga steget vore att ta allt det gemensamma för givet, trots att man inte alltid känner sig hemma i det, eller ens välkomnad av det, och säga: detta är mitt. Allt detta är mitt. Vare sig de som styr över det har förstått det eller inte, så har _jag_ förstått det. Det är mitt sjukhus, min tunnelbanevagn. Och därför kan jag inte behandla den hur som helst.