fredag 30 januari 2009

Bäckenbotten

Om Kongo idag. Så sorgligt det känns när man återigen skriver om samma tragedi som för flera år sedan.

"Ordet våldtäkt är egentligen för svagt. Det som pågår är inte våldtäkter, utan en raffinerad massförstörelse, med kvinnor som stridsmedel. Mukwege berättar att han har lärt sig att se på en kvinna var och av vilken grupp hon har blivit attackerad eftersom de använder olika tillvägagångssätt. Några använder knivar. Nästan alltid är det gruppvåldtäkter, inför grannar och familj, som ibland tvingas delta. Andra har utarbetat ett sätt att skjuta sönder ett underliv och samtidigt undvika att offret dör.

För dö ska de inte . De ska fortsätta leva, förklarar han. Själva våldtäkten är bara första steget. Därefter följer den planerade effekten. En våldtagen kvinna innebär inte sällan splittring i familjer och byar. Alla inblandade traumatiseras så djupt att samhället omöjligen kan gå vidare som vanligt. De kvinnor som blir gravida stöts bort av den anledningen. Åter andra förvisas på grund av skam, rädsla för hivsmitta eller helt enkelt för att de har blivit infertila och/eller handikappade. Rebellerna uppnår så sitt mål. Flykt och förskingring tar vid och kvar blir ytterligare en bit land att lägga vantarna på.
Mukwege talar om de enorma behov av psykologhjälp som föds ur detta nationella trauma. Det är svårt att ens föreställa sig omfattningen.

Det är i ett knökfullt rum på Sida jag sitter och lyssnar. När jag hör de fasansfulla historierna hukar jag mig i stolen och kniper, på ren reflex. Kniper för allt jag är värd. Jag är troligen inte den enda kvinna härinne som under dessa 90 minuter ägnar mig åt ofrivillig träning av muskulaturen i bäckenbotten."

torsdag 29 januari 2009

Tar en toy

Och apropå det här med Spotify...
Så finner jag att Kinky Afro har en god poäng.

Och i övrigt bryr jag mig föga och tänker som så att det löser sig nog ska ni se.

onsdag 28 januari 2009

Lägga sig

Okej. Uppsamling. I går en text i samband med Förintelsens minnesdag, som kändes om möjligt tyngre och mörkare än vanligt.
I dag en liten sak om skolmat som är god. Den gillades till och med av Stockholmsvänstern, har jag sett. Jojomensan.

Nå. Just nu borde jag förstås gå och lägga mig. Jag måste verkligen gå och lägga mig. Men så snart jag tänkt tanken så glömmer jag bort hela konceptet gå och lägga sig. Hur gör man?

Varför detta kokobeteende? Jo, för att det ska göras morgonteve i morgon, förstås.
Alltså. Den som vill kan få se mig svimma i direktsändning i morgon bitti. Jag planerar att göra det bredvid Aftonbladets Ingvar Persson, klockan kvart i sju på TV4.

Nu måste jag verkligen gå och lägga mig. Vad det nu betyder...

måndag 26 januari 2009

Pizzan är platt

Idag handlar det om pizza på ledarsidan. Och om de pengar för vilka man köper pizza.

"Jobbavdraget är en rejäl skattesänkning, men ändå är märkligt få medvetna om den. En delförklaring är sannolikt vår inbitna vana att leva efter pizzakonjunkturen, ur hand i mun. Vi tror oss inte kunna spara och planera och försöker därför inte.
Jag är själv likadan. Om två veckor sitter jag där, i min egen månatliga lågkonjunktur, och dricker sötliskig Orangensaft.
Häri finner vi den kanske viktigaste aspekten av jobbavdragets politik. Att återuppväcka sparandets och hushållandets dygder."


Och på den här förtjänstfulla sajten kan man räkna ut storleken på sitt eget jobbavdrag.

Kuriosa: Pizzorna på den bild som tronar över texten i papperstidningen kan för övrigt ha inmundigats av Barack Obama. Åtminstone var bilderna en del av nån sorts Obamaknäck från AP Photo.
Det ni. Han är med även när han inte nämns.

söndag 25 januari 2009

Trust game

Jag tänkte att vi skulle göra ett experiment. Lite av ett trust game, typ. Så här. Jag tycker lite söndagssynd om mig själv och skulle därför vilja önska mig lite hjälp i form av, tja, kosmisk välvilja. Det är just nu lite synd om mig

1) för att mina naglar skivar sig
2) xxx xxx xxx xxxx xxx xxxxx xxxxxxxxxxxxxxx xx xxxxxx xxx xxx xxxxx.

Ja. Som ni ser är anledning nummer två lite hemlig. Man måste ju skydda sin integritet på nätet och allt det där, ni vet. Jag förstår ju att nummer ett inte förefaller så särskilt viktig alls, så jag tänkte så här.
Om jag lovar - och ni tar mitt ord på - att nummer två är en i allra högsta grad angelägen och vällovlig sak, så kanske ni som läser detta kan tänka er att ändå, i blindo, sända mig välvilja, hållna tummar och goda önskningar om att båda ska lösa sig?

Vad sägs? Kan vi göra så? Schysstarå!

LOL-moment II

Som sagt. En anledning att läsa många bloggar är att man får skratta - högt - för sig själv minst en gång varje dag. Det finns så mycket smart och roligt folk därute.
Dagens jag-asgarvar-ensam-i-mitt-kök inträffade courtesy of Nima, som har analyserat en radda sökord som fört människor till hans blogg. Mycket underhållande.

lördag 24 januari 2009

Inte en sån text

"Med anledning av din kommentar om inställelse av minnet om förintelsen och orsaken till detta där du frågar dig varför??

Var har du hållit hus de senaste veckorna????"


Jodå. Jag har fått ett antal mejl med anledning av min postning på ledarbloggen igår. Merparten är tack och lov inte alls som det här ovan, utan de flesta är glädjande nog positiva. Många är, med rätta, upprörda över den inställda minnesstunden i Luleå. Och det vilar ju onekligen en becksvart ironi över att ett beslut att ställa in en minnesgudstjänst av Förintelsen blir ett så isande bevis för varför hågkomsten behövs...

Majoriteten av de arga och kritiska mejlen utgår - trots att jag faktiskt var noga med att över huvud taget inte nämna orden "höger" eller "vänster" - ifrån att jag skrivit inlägget för att "skylla all rasism på vänstern" eller "misstänkliggöra samtliga palestinavänner och israelkritiker" etcetera.

Men det var inte därför jag skrev inlägget. Jag skrev det för att jag blev uppriktigt sagt skitledsen, förbannad och tom inombords när jag läste komministerns Bo Nordins trassliga försök att fullfölja det resonemang han, och övriga inblandade i beslutet, påbörjat. Det är så fruktansvärt oansvarigt och dumt. En minnesgudstjänst av Förintelsen torde dessutom innefatta hågkomsten även av alla de romer och homosexuella som liksom det judiska folket föll offer för nazimen. Hur har man tänkt i det avseendet, tro?

Det jag ville peka på var det faktum att det pågår en begreppsglidning i debatten. Vi ska så klart kunna debattera och diskutera Mellanösternkonflikten för allt vad tygen håller, från såväl höger som vänster, men den här sortens urartningar måste hållas kort(are). Särskilt viktigt blir det när begreppsglidningarna lämnar den hetlevrade nätdebatten och smyger sig in i den offentliga debatten och blir till helt "normala" ståndpunkter som till exempel en random komminister eller kommun kan inta. Eller för all del, en regissör. Varpå hans beslut "respekteras" av alla på teatern.

Jag tror inte att komminister Bo Nordin är antisemit. Han hade förmodligen bara inte tänkt färdigt. Men det borde han ha gjort. Därav uppmaningen "Säg det då!" Man kan inte påbörja ett sådant resonemang och komma undan med att mumla fram slutet. Tänk tanken till sitt slut och uttala den högt! Då kommer du förhoppningsvis avsluta med att utbrista "Oj, så fruktansvärt fel jag tänkte där!"
Att människor såväl på vänster- som högerkanten kan göra det är jag helt övertygad om. Höger och vänster må vara ett bärande perspektiv i många texter jag har skrivit och kommer att skriva.
Men den här var inte en av dessa texter. Det hade varit futtigt.

fredag 23 januari 2009

tisdag 20 januari 2009

But why?

Först meddelar han att det är slut med skådespelandet. Sen pajar han sitt fagra yttre genom att skägga ner det fullständigt. Och så, som en sista droppe, meddelas det att den musikkarriär det ska satsas på är en rapdito.
Det är inte lovande, Joaquin.



Och sen ramlar han av scenen. Kan någon intervenera please?

måndag 19 januari 2009

Några kommunikativa saker innan läggdags

Redan efter partiledardebatten häromveckan fick man en första hint om vilket trevligt komplement Twitter är till bloggosfär och andra små och stora sfärer på internet, när ett flöde kommentarer startade i samma stund som partiledarna började tala i riksdagen.
Ikväll fick den mycket hackande Bambusersändningen från Publicistklubbens debatt om Liza Marklunds Gömda välkommet stöd genom att Magnus Ljungkvist med flera bistod med liverapporter och kommentarer via taggen #pkdbt. Helt klart ett mervärde.

Jag tror inte att jag skrivit en rad om den här historien. Det kan bero på att jag inte har läst Gömda och därför inte känner mig så lurad som jag kanske hade gjort om jag läst och tagit storyn till hjärtat som sann. Kontentan av alltihop är förstås att detta blir en rejäl minnesbeta för Liza Marklund, men framför allt lär oss hela historien något som väl knappast är en ny insikt:
Man ska inte tro på allt man läser.
Så nu vet vi det. Igen.

Och en grej till. Fick idag ett mejl från Calandrella, tretton år och bloggare (eller möjligen bloggerska, man kan inte så noga veta, han/hon är lite hemlig av sig). Brevet handlade om en text om Ipred som jag skrev för en och en halv månad sedan och jag ska villigt erkänna att det var med lite pust och stånk som jag mottog det. Det besvarades rätt många mejl efter den texten så jag är lite trött på temat, om man säger så...
Jag missade säkert att besvara några brev redan då. Det var lite intensivt de där dagarna och när jag kör brevsvararsessioner hemma under helgerna markeras inte mejlen som besvarade i inboxen på jobbet, vilket gör allt lite extra förvirrat. En del får två svar, andra inga alls. Till slut tappar man både räkningen och sugen.

Så. Om du är en sån som inte fick svar, gå till Calandrellas blogg och läs mina svar samt länkarna jag gett henne/honom. Allt sammantaget borde dessa olika svar och texter ge en hyfsad bild av hur jag tänker i frågan Ipred.
Nej, jag vet, det är inte helt pragmatiskt.
Jaa, jag vet, det är lite inkonsekvent.

Men som en del av er som läser här vet har jag en viss svaghet för att låta en del debatter och resonemang gro lite mer, eh, organiskt ibland. Om detta känns mycket irriterande föreslår jag att du muttrar eller skriker hippiejävel/flumkapitalist eller något annat tillämpligt högt för dig själv och/eller skriver det i kommentarsfältet nedan.

Nej, missförstå inte. Det där sista var ingen ironi med taggarna åt alla håll - tvärtom. Se det som ett frikort till alla som velat ge mig ett ipredskt tjuvnyp och få utlopp för den besvikelse jag mycket tydligt märkte att den där texten orsakade. Ni som varit snälla nog att inte bita huvudet av mig, kanske för att ni gillar annat jag har skrivit:
Tack, det var snällt av er och jag är på allvar tacksam. Men nu, bring it on. Fältet står tomt och väntar på en dos "näthat".
Men pretty please, with sugar on top! Låt nu inte min mejlväxling med Calandrella generera ännu en lavin av mejl om Ipred, som tvingar mig att ägna helgen åt brevsvarande.

Jag hade liksom tänkt göra nåt skoj i helgen.

Sorgesam läsning

Läste nyss en mycket bra och vacker bloggpost om den tilltagande antisemitismen och det sorgliga med att fostras in i fördomar, motsättningar och hat.

Jag var själv med i CISV i nästan tio år, men jag kan inte påminna mig att jag under något av alla de läger jag var på hamnade i någon situation som på ett så avgörande tydligt sätt illustrerade själva kärntanken med organisationen: Genom barnen, fred i världen.

Läs!

Varför kände jag inte till den här pinglan?

Så trevligt. Jag gör en nyupptäckt, Jazmine Sullivan, som tydligen är Missy Elliots senaste fynd. Tydligen ett skivsläpp från i höstas, men för mig en helt ny bekantskap som doftar starkt av Mary J och Lauryn Hill.
(Videon avslutas med en föga intressant intervju med videons regissör, men detta var den enda inbäddbara varianten, så den som struntar i hans resonemang kring varför han gör en "directors cut" kan ju bara stänga av när skönsången är över...)

lördag 17 januari 2009

En med tyngd är borta

När jag vikarierade på DN:s ledarsida sommaren 2005 var även Anders Isaksson en del av redaktionen. Även om jag haft nöjet att arbeta med honom i någon dryg månad eller så, vore det att ta i att påstå att jag kände honom. Men han var en person man instinktivt respekterade och tyckte om. Som kom på sin cykel, med sitt frukostwienerbröd. Som rökte som en borstbindare och som inte ägnade sig åt trams- och bullshitdebatter. En man med integritet, helt enkelt. Tydlig och klok.
Det är alldeles på tok för tidigt att han har lämnat oss nu.

fredag 16 januari 2009

LOL-moment

En anledning att läsa många bloggar är att man får skratta - högt - för sig själv minst en gång varje dag. Har man ett försvarligt gäng bloggar liggande i rss-feeden blir det ofrånkomligen så. Det finns så många smarta och roliga människor därute. Dagens jag-asgarvar-ensam-i-mitt-kök fick jag tack vare en en bloggpost från i torsdags hos Mårten Schultz. Tack Mårten.

"I morse satt jag och bebisen på mattan i hallen. Det var tidigt, tidigt. Bebisen lekte med klossar. Jag läste morgontidningarna med oseende ögon. Så sträckte hon sig plötsligt fram, lyckades ur högen med tio tidningar lirka ut DN Kultur som hon knycklade ihop till en boll innan hon i vredesmod slängde den i väggen med sådan kraft att hon ramlade bakåt, slog huvudet i väggen och började gråta.

En i vanliga fall helt adekvat reaktion på DN Kultur."

Därefter länkar Schultz till Maciej Zarembas utmärkta text i just DN Kultur.

Blåsa i trumpeten lite bara

If I may toot my own horn....
Jag har ju inte skrivit så mycket signerat på pappret sista dagarna och det har inte blivit så mycket till läsning här heller. Men däremot har jag fått ur mig bland annat två långisar på ledarbloggen som jag vill tuta lite för. Så nu gör jag det.

Om Ayaan Hirsi Ali, som jag full av nervös beundran fick skaka tass med igår, här.

Om Per Gahrtons text på SVT Opinion här.

torsdag 15 januari 2009

Kreativ förruttnelse

Stagnelius får vara med på ett hörn när jag beskriver ett seminarium om kriser och livet efter dem som jag bevistade på Timbro igår.

onsdag 14 januari 2009

Ha!

Ja ja. Ni kan ju hålla på med era bloggtävlingar och era prisutdelningar och er statistik och kalla mig gammelmedia och hin och hans moster. Det rör mig inte i ryggen. För jag har överraskande nog kvalat in i Hyenans bloggroll och givet vänsterdominansen i den torahrullen är det fan lite poäng till mig.

Fråga mig inte hur det gick till, kanske är det lön för att jag erbjuder finfint satirvirke på ledarbloggen, men roligt är det hursomhelst. Skrattar bäst som skrattar hyenan. ;-)

tisdag 13 januari 2009

Vad som kan utrönas av en statstjänstemäns inälvor

Den magiske ekonomisten formerly known as hälsosam, ger mig dagens skratt.

"Arthur C Clarkes tredje lag säger att begränsningen sätts av vår fantasi, snarare än av de tekniska möjligheterna. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.”
Lite på samma sätt måste den förutsägelse som jag nyligen gjorde om att Riksbanken skulle sänka räntan ha tett sig för riksdagsledamoten Peter Hultqvist från Borlänge. Hultqvist såg bara två möjligheter:

1. Den lägre tjänstemannen på socialdepartementet, Mattias Lundbäck, har supit ner Stefan Ingves och fått honom att avslöja en kommande räntesänkning.

2. Den lägre tjänstemannen på socialdepartementet, Mattias Lundbäck, har magiska krafter och kan förutsäga fenomen som räntesänkningar genom att spå i statstjänstemäns inälvor."


Hela inlägget här.

I wanna be the biggest boss that ever bossed the world around

Eftersom jag inte kan sluta sjunga på den här låten så tänkte jag sprida den för vinden.
Om fler än jag har den på hjärnan så är det åtminstone inte bara jag som verkar ha storhetsvansinne...

måndag 12 januari 2009

Knäckebrödsvåndor

Jag slog mig lös lite på Konsum häromdan och tyckte att jag kunde unna mig ett ohemult dyrt knäckebröd. Testa en ny sort. Kanske rentav med en liten tanke om att detta köp skulle bli beviset på att alla knäckebröd egentligen är ungefär likadana. Tänkt och gjort. Ett ohemult dyrt paket slank ner i korgen.

Vi snackar hålkakor, rejält brungräddade, stinna med akrylamid no doubt. Nu inser jag att jag aldrig borde gjort detta köp. För det är väldigt väldigt gott, detta knäckebröd. Och man kan ju faktiskt inte vara en sån lyxlirare att man kontinuerligt håller sig med knäcke som kostar över 60 spänn paketet.

Så därför, en konsumentvarning till er alla, så att ni inte faller i denna lömska fälla. Passa er för detta bröd.
Once you've had Vika Kummin, you never go back.

Negrebnollah

Negrebnollah är mitt smeknamn på Hallonbergen. Där bodde jag i tiotalet år och trivdes alldeles ypperligt. Det var ett trevligt ställe, till skillnad mot vad många tror.
Så där är det ju hela tiden. Alla försvarar ivrigt sin egen lilla förort, men tror hemska saker om de andra. Förmodligen tycker de som bor i Hallonbergen att ryktet om deras hood är orättvist, samtidigt som de tror att Rissne nog är lite stökigt ändå.

Idag skriver jag om trygghet och ordning.

lördag 10 januari 2009

Och här sitter jag och rodnar och skäms

Knuff inspirerades jag av en sån där bloggstafett. Förvisso är jag inte inbjuden, men det struntar jag i. Det är Mackan Andersson som uppmanat folk att lista sina fem värsta "skämslåtar".
Intressant. Jag funderade länge och väl på det där. För det är ju inte helt lätt nuförtiden att hitta musik att skämmas över. Det är ju helt okej att gilla allsköns smörja - under förutsättning att man lägger till att det ju är en sådan förträffligt väl producerad och professionellt genomförd smörja. Därtill har vi en 90-talsrevival going on, vilket åter ger oss möjligheten att gilla saker ironiskt.

Vi är alltså ute efter skämmigt på allvar. Inte, "Jamen det svänger ju ändå!" Inte, "Jag kan inte hjälpa att huvudet bobbar och fingrarna trummar när jag hör..." Det ska rodnas! Ansiktet ska värmas upp, till och med här där jag sitter ensam vid köksbordet. Så jag letade i mitt minne med mina blossande kinder som mätare. Det här är vad jag fann...


Egentligen går den här länken och nedan video till fel låt. Vad jag ville ta med var Vico Torrianis Kalkutta liegt am Ganges (spotifylänk) men den finns bara med konstiga 90-talsbeats på Youtube och det går ju inte. Poängen med det hela är i alla fall tysk schlager, anno sådär 50-60-tal. Musik som exotiserar typ allting utanför Europa. Pinsamt omodernt och daterat på alla sätt och vis, som i Sieben junge Mädchen (tyvärr, finns bara på vinyl i mitt hem) där han sjunger om hur han har en flicka per veckodag. Eller som i den clowniga Bonsoir Herr Kommissar. (Spotify, men utdrag i medleyt nedan)
Ändå förförs jag av Torriani. Framför allt av det där karusellmusiksoundet som har något omisskännligt tyskt över sig. Soundet som säger mig att Torrianis fans är människor som anser att dans företrädesvis är något som görs vid långbord, gungandes i armkrok med bordsgrannarna...




Och apropå dans. Kanske är låten You're makin' me high med Toni Braxton ingen skämslåt egentligen. Hon är väl i allt väsentligt en accepterad del av samtidens R&B-arv. Men den är ju på intet vis subtil den här låten. Lite over the top. Och när jag hör den är det en direkt flashback till mina egna, mindre subtila dagar. I videon åmar sig Toni på en stilig piedestal. Själva uppfann jag och en väninna en egen dans till just den här låten, vars mycket enkla upplägg var, nej inte att sitta och kroka arm, men väl att hålla sig på alla fyra.
Så här. Först tjatade vi ihjäl DJ:n om att spela låtjäveln och för en gångs skull skona oss från Brainpool. Sen flög vi upp på fläkttrumman som omgärdade dansgolvet och kröp, svankade och åmade oss. Minst fyra gånger i månaden under sisådär ett år. Tydligast minns jag tillfället då jag hade på mig 1) någon totalt genomskinlig underklänning och 2) Musse Pigg-öron.
Rodnar jag nu? You bet. Men inte utan längtan.




Jag var ju bara sex år när låtjäkeln blev en hit, så jag ska inte påstå att jag minns det. Men skivan fanns av oklar anledning i den annars väldigt intressanta och kvalitativa skivsamlingen i mitt föräldrahem. Ja, jag känner att jag måste påpeka det.
Hur som helst. Artisten Tacos version av Puttin' on the Ritz är verkligen något alldeles i hästväg. Den utnyttjar alla effektknapparna på den nya och heta 80-tals keyboarden, om man säger så. Videon hjälper inte till. Taco struttar runt med en manisk blick, mejkad så att tändernas gulhet verkligen ska framhävas, och viftar med ett lysrör. Det steppas. En vit mus inspekterar ett blåsinstrument. Skäggiga dockor i snöfall. Minstrelmålade typer. Jag ääälskade den här låten när jag var sex. Det gör jag även nu.




Liksom Mymlan måste jag ta med Gyllene Tiders Flickorna på TV2. Inte för att jag tycker att det nödvändigtvis är pinsamt att gilla Gyllene Tider-låtar. De ingår i nån sorts halvpinsamt modernt svenskt kulturarv som vi älskar att hata. Nej, det jag skäms över när jag väljer den här låten är att när jag hör den lyckas hela mitt väsen tänka bort att det är Per Jag går och fiskar Gessle som sjunger.
Ja. Jag blir tänd på Per Gessle. På hans tonårigt kåta och löjliga lilla skratt precis där efter "mina läppar putar ut". Det sitter i sen mina egna tonår och det försvinner inte.




Slutligen hade jag tänkt ta med Mariah Careys My All, eftersom den är just en sån där låt som är för mycket på alla sätt och vis. Hennes signum, hjälplöst viskande som exploderar i ett wailande långt bortom vett och sans, reser varje hår på kroppen. Kroppen vet nämligen inte vad som är "för mycket" när det kommer till musiksmak.
Men. Eftersom Warner Music är dumma i huvudet så kan jag inte bädda in den låten. Miffon.

fredag 9 januari 2009

Vän av Iran, av demokratiska skäl

Jag antar att Mohamed Omar är ute efter att provocera. Att han är på nån sorts inspirationstripp efter Andreas Malms utsvävningar på Newsmill häromdan. Det finns så många hemska och sorgliga citat att plocka bland i hans artikel att man knappt vet vilket man ska välja.
Så jag börjar välvilligt, med ett lite mindre förskräckligt, och tar det som utgångspunkt.

"Propaganda mot islam, vilken spys ut av sionister såsom Ba’t Yeor, Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Robert Spencer, Irshad Manji et consortes och som sedan sprids med fanatisk glöd genom neokonservativa nätverk visar att det ligger i deras intresse att underminera islam, förstöra synen på islam, ta bort sympatin för islam, skrämma människor för islam.
De har varit tämligen framgångsrika. Det är därför palestinierna inte får det stöd de borde ha. Folk går på skitsnacket om att muslimer hatar människor för att dessa har en annan tro eller livsstil. Att det är därför de skjuter raketer."


Nej, Mohamed Omar. Jag tror verkligen inte detta om muslimer.
Och du har ju själv träffat och pratat med Irshad Manji? Jag var också där och du verkade vid det tillfället inte anse att hon "spydde ut propaganda". Tvärtom föreföll det som om du hade visst intresse och utbyte av hennes tankar kring den religion ni faktiskt delar? Nå. Kanhända var det spelad artighet, vad vet jag?

Mohamed Omar hävdar i sin artikel att:
"Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas eftersom de fruktar demokrati"
samt att:
"Om demokratin skulle segra i Egypten skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt".
Hans slutkläm sätter spiken i den demokratiska kistan:
"Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag nu Hamas, Hizbollah och Iran."

Om demokratin skulle segra skulle vi få den trio du nu stöder. Törs man påpeka att de inte direkt är några glänsande exempel på demokratiska ideal? Eller är det tillräckligt med demokrati för dig om det hålls ett enda demokratiskt val, en gång?

Demokrati är inte detsamma som folkligt stöd i en sekund, ett givet ögonblick. Demokrati måste vara någonting pågående.
Visst finns det folkligt stöd för Hamas och Hizbollah, men det stödet handlar inte sällan mer om det faktum att de vid sidan om sin väpnade kamp sysslar med social verksamhet. Att de friar till folket genom välfärd. Om jag fick gissa på vad som gör Hamas mer populära bland vanligt folk i Gaza så tippar jag att de flesta gillar skol- och dagisverksamheten mer än deras färdigheter i att skjuta raketer. Hur länge tror du, Mohamed Omar, att Hamas skulle behålla sitt folkliga stöd i en stabil om det enda de gjorde var att skjuta raketer?
Eller tvärtom, om tillvaron i Gaza var en helt vanlig vardag utan raketer? Och Hamas plötsligt stod där med krav om ökad välfärd från en lynnig opinion?

Fast förlåt. Det är klart. Hamas mål är ju en islamistisk stat. Ingen demokrati. När de väl gått segrande igenom det där enda demokratiska valet och upprättat sin stat behöver de förstås inte oroa sig för sånt som hur man hanterar opinioner. Det är ju bara att fråga de styrande i Iran.
De vet precis hur man gör.



UPPDATERING
Har fått svar från Omar nu, som synes här nedan. Det gör mig emellertid inte mindre brydd.

Karl Rydå gör också en genomgång. Och ja. Ledsamt är precis vad detta är.

tisdag 6 januari 2009

Bättre sent än aldrig, del 2

Som sagt. Ett par återblickar av nyårskrönikerande art orkar vi med och efter första halvåret kommer här det andra.
Juli-December 2008 såg, enligt min blogg, ut ungefär så här:

JULI
Juli månad började med att jag behängdes med en enorm mängd kreativa invektiv á la kapten Haddock, efter att jag skrivit ett inlägg på ledarbloggen om en mackanställd som vägrade sälja porr i Piteå. Det hela utmynnade i nån sorts försök att reda ut huruvida min inställning till säljvägran verkligen kunde betecknas som klassförakt. Och om klass över huvud taget hade med saken att göra.
Sen rotade jag i gamla luntor och bjöd på en låång intervju med Zadie Smith, som jag gjorde för ett antal år sedan och hittills bara publicerats i kortare version.
Jag höll med Alex Schulman angående ordet snippa, som plötsligt blivit det enda accepterade ordet och så påbörjades vad som under hösten skulle komma att bli en veritabel serie texter om Skuggutredningar och kulturutredningar på ledarsidan.
Jag skrev om min vän kalven som jag kanske åt upp och blev kär i en rumänska.

AUGUSTI
Det var fortsatt sommarstiltje på bloggen, men det var å andra sidan en ösig augusti på SvD:s ledarsida. Månaden inleddes med BDSM, vilket utvecklades lite även här.
Sen skrev jag min kanske bästa rubbe någonsin, Nogga please, i en text om Nogger-debatten och lyckades få med Ol' Dirty Bastard på ett hörn. Bara en sån sak.
Så fick jag lite mer semester, men hann under den med att bråka lite med Saki om jämställdhet, vårdnadsbidrag och annat. Man vet att det är sommartorka i nyhetsflödet när ledarskribentskorna börjar catfightas med varandra... Fast vi hade rätt kul.
Sommaren tog slut i och med att jag träffade en full snubbe på tunnelbanan. Han hade inte läst The Game.

SEPTEMBER
Hösten tog sin början och jag ville få regeringen att våga vara borgerlig. Måhända var det för peppande ändamål som jag försökte lägga vantarna på Magnus Betnér åt högern
En utlyst tävling om borgerliga slagord genererade mediemedverkan och ute i Stockholms nattliv träffade jag på libidoegofuckers.
Jag var med i Timbro-TV och gav mig på Rädda Barnen.

OKTOBER
Socialdemokratins förhållande till utdragssoffor inspekterades genom en läsning av Margareta Winbergs bok.
Finanskrisen drog i gång så smått och jag konstaterade att det finns "fuck off-money" och så finns det "fuck off - no money". Det senare verkar spara nerverna i kristider. Har man inget har man heller inget att oroa sig för mer än det vanliga.
Gatukonstnären Banksy gjorde skön gatukonst i skyltfönsterformat och jag skrev om krisens allra första varsel på Volvo, vilket gjorde mig minst sagt impopulär i Västra Götalandsregionen. Sen dess har det blivit fler varsel och i takt med att de duggat fram har ståndpunkten "förstatliga Volvo" blivit allt mer salongsfähig. Jaja. Gatukonsten var fin i alla fall.
Jag tog Rosa Bandet i försvar, men min entusiasm mattades när jag bara några dagar insåg att folk inte bangar för att sno välgörenhetsband.
Och så råkade jag på världens sorgligaste googling.

NOVEMBER
Tjafsade lite med Stefan Bergmark med anledning av att jag spritt Paolo Robertos utläggning i radio om jämställdhet via ledarbloggen.
Gick på teater och skrev om lesbiska gynekologer, normer och kön. Eller nåt sånt.
Jag bestämde mig för att skita en smula i Ipredlagen och försökte blicka framåt på ledarplats.
En äldrevårdsskandal inträffade i Halmstad och engagerade mig samt många fler, åtminstone att döma av mejlfloden som följde i spåren på de uppföljande texterna på ledarsida och blogg.
Det där med läsarmejl är för övrigt något jag måste lära mig att hantera bättre i år. Att, som jag försöker, svara långt och personligt på allt är inte hållbart. Det leder till uppskjutna svar, bortglömda svar och/eller maratonsvarande på helgerna.
Får nog acceptera att man ibland måste nöja sig med ett kort och inte så utvecklat svar. Fast när det gäller ämnen som äldrevård går det bara inte. Då är breven späckade med egna sorgliga historier, bifogade klagomål till kommunen, bifogade överklaganden till en eller annan nämnd, vädjanden om att man ska hjälpa. Det går inte att läsa allt. Det går inte att hjälpa och belysa varje fall. Men det är också helt omöjligt att med gott samvete skicka ett svar enligt mallen "Tack för dina synpunkter, hej då". Ett effektivt men inte opersonligt mejlsvarande. En nöt att klura på 2009, helt klart.
Nå, november avslutades med att jag tog utropstecknet i försvar och blev irriterad på det kollektiva psykbrytet över att Per Schlingmann sagt "svenska värderingar".

DECEMBER
Äldrevårdsmejlen togs om hand i ännu en ledare där flera av brevskrivarna fick komma till tals. Kulturhuset Cyklopen brändes ner, jag skrev och sedan skänkte jag och Per en slant till återuppbyggnad.
Integritetsåret sammanfattades och jag såg fram emot nyårsaftonens lajvkalas då jag och vännerna skulle fira in det nya året i Twin Peaks - med baklängesprat och allt.
Så avslutningsvis. Det är inte ofta den här bloggen innehåller bilder av mig, men så är det ju heller inte en blogg av typen "Dagens outfit". Idag får dock bli ett undantag. Min roll för kvällen var Blackie O'Reilly, dvs madamen på bordellen One-Eyed-Jacks och jag tycker att jag lyckades hyfsat, no?



Att blogga för kampen

Apropå inlägget om bloggpris och s-bloggare häromdagen...

Kulturbloggen, som är s-märkt, men ofta handlar om kultur och nöje, syns ännu en förklaring till varför s-bloggeriet brister i bredd och aktualitet och därför blir mindre intresseväckande.
Rosemari, som skriver bloggen har fått ett ilsket mejl från en s-kollega där hon i princip blir utskälld för att skriva om "all dynga som kan tänkas finnas". (Dyngan ska alltså förstås som nöje och kultur, som hon dessutom har fräckheten att tjäna en slant på ibland som frilansföretagande journalist och konsult.)
"FRA är en överklassfråga", förklarar mejlaren vidare och menar att hon istället borde ägna sig åt "kampen mot alliansen".

Det är väl egentligen här det syns tydligast. Enögdheten. Kampen framför allt - också framför inspiration och dagliga ingivelser. Att blogga för kampen. Inte för att man vill blogga.
Visst har många högerbloggare kämpat "för alliansen" i många frågor. Men de bangar heller inte för att vara emot. FRA-frågan är ett exempel, men överhuvudtaget är regeringen rätt massivt utskälld på den högra sidan av bloggosfären. Inte av samma anledningar som s-bloggarna framför kritik förstås, men ändå. Det finns en stark kritik som är högst påtaglig. Jag tycker inte att jag har sett samma påtagliga bråkighet bland s-bloggarna gentemot den egna toppen. (De framträdande frifräsarna undantagna)
Var fanns det massiva s-motståndet mot FRA när lagen först kom till? Var det bloggbävning på s-info? Det kan jag verkligen inte påminna mig.
Eller för all del. Hur högt gick debattvågorna om arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet inom s-bloggosfären 2006? Är den måhända lite väl benägen att vila i devisen "stolt men inte nöjd"?

söndag 4 januari 2009

Bättre sent än aldrig

Det har ju gått lite på halvfart här sista veckorna, minst sagt. Jag har inte riktigt orkat blogga, lusten har inte infunnit sig och när den har gjort det har den varit flyktig. Sekundsnabba infall, men inte varaktiga nog att gå från tanke till bloggande handling. I dag är emellertid en undandag, det blir hela tre stycken.

Det är ju egentligen lite för sent, vi har redan hojtat Gott nytt år, men det struntar jag i. Ett par återblickar av nyårskrönikerande art orkar vi med. Så, vi börjar med första halvåret. Januari-Juni 2008 såg, enligt min blogg, ut ungefär så här:

JANUARI
Jag inledde året med att gnälla på fyrverkerignäll, alarmism och medier och fundera över om offervinkeln i nyhetsrapportering kunde ses som ett "intrång" på min egen publicistiska domän, dvs åsiktsjournalistik. Inlägget föddes efter att jag hade bevistat en debatt på Publicistklubben.
Några dagar senare märkte jag ord, med anledning av att Marita Ulvskog liknat Fredrik Reinfeldt vid Mao Zedong. Sen var det dags att ilskna till över SKTF som presenterade en osedvanligt dum och oärlig "undersökning". Två poster blev det om saken. Så dumt var det.
I mitten av månaden utkom årets första nummer av Neo, i vilken jag hade en text om Mona Sahlin. På bloggen slängde jag upp den ännu längre versionen.
Lång var också bloggposten i vilken jag dissekerade enfrågemänniskans problem. En bra text, om jag får säga det själv.
När januari så smått gick mot sitt slut tog jag griniga gamla gubbar i försvar, närmare bestämt den där bråkstaken på Östra Öland.

Sen dumpade Mona Sahlin Pär Nuder på ett sätt som får begreppet passive aggressive att framstå som höjden av kommunikativ aktivitet. Den bästa kommentaren om den saken fälldes av Jonas Hallberg i P1:s Spanarna...
"Vill inte köttberget komma till Pär Nuder får Pär Nuder komma till köttberget."

FEBRUARI
En promemoria inledde stängselnämndens nedläggning, en nedläggning som pågått och kommenterats i bloggosfären genom hela året.
Lärdom: Det spelar ingen roll om en myndighet består av typ inga anställda alls - det tar ändå ett år att lägga ner den.
Jag hittade världens sötaste websida och grunnade över vad ärkebiskopen av Canterbury egentligen pysslade med.
På alla hjärtans dag bjöds det på nya rön om bröst och barnskrik och dagen efter hade jag det enorma nöjet att meddela att jag fått sprillans nytt jobb.
Det begicks tv-debut och den, liksom en hel uppsjö andra händelser (Manadebatt, Schottenius vs Norberg m.m) fick mig att påbörja en följetong om Kulturen & Högern samt att försöka tala med DN Kultur på DN Kulturs språk.
Fidel Castro avgick och föranledde skrivande om bakverk och diktatorer.
Del två i kulturföljetongen kom till och mitt förtroende för Rädda Barnen fick sig en rejäl törn.

MARS
I början av mars var det precis som nu oroligt i mellanöstern. Jag skrev ett inlägg som sorgligt nog är lika applicerbart på den debatt som förs även nu.
Jag var med i en frihetstävling hos Timbro och lite senare påpekade jag att oavsett om det handlar om jesusbilder eller muhammedteckningar så är det alltid ett problem när religionen försöker vidga sina handlingsutrymmen på de demokratiska principernas bekostnad.
Jag identifierade ett speciellt Sahlinskt sätt att besvara frågor samt en journalistisk vinkel kallad "jamen durå-vinkeln".
Månadens inlägg kan nog ha varit en långis om det här med att "skylla sig själv", ett inlägg löst relaterat till våldtäktsrättegångar/debatter.
Per Wirtén triggade mig att skriva avsnitt nummer tre i kulturföljetongen.
Det blev påsk och jag målade ägg och lade skrytsamt upp bilder på bloggen. Och så fick Mona Sahlin och Ylva Thörn sig en känga för en synnerligen hopplös debattartikel.

APRIL
Jag slutade på SN och började på SvD. Det bloggades mycket dåligt den här månaden, men en del fick jag gjort.
En debatt om Forum för levande historias informationssatsning om kommunism bröt ut. Jag kommenterade och funderade på min egen härkomst.
Ali Esbati var rolig och jag träffade små elaka män med batonger.

MAJ
Jag lyssnade på förstamajtal här i Sumpan, Englas begravning blev en av vårens debatter och hela världen fick lära sig namnet på en viss herr Fritzl.
Jag luftade, med inspiration från Katrine Kielos bok, en fundering kring om det verkligen går att omfördela rädsla rättvist i ett samhälle och beskrev lite senare hur det går till när den borgerliga lusen ska läsas av snärtan - där snärtan alltså var jag, och dessutom ett jag som skrivit snällt om vårdnadsbidraget.
Jag tog Eskil Erlandsson i försvar, efter att han pratat om hundar och spenar.

JUNI
FRA-debatten är i full gång och når så småningom ett sorgligt klimax.
Jag försvarar Eskil Erlandsson lite till, hittar en tok på Nya Zeeland och Nina Björk får mig att fundera på smarta killar och tjejer.
Det är ännu mer FRA, massor faktiskt och så går luften ur mig, när jag på min första semesterdag bestämmer mig för att häcka i riksdagshuset.
Sen blir allt så där jobbigt, ni minns, men det är långtifrån över.
Det tar en stund att "komma ner" efter FRA-upphetsningen, men jag hinner få in semesterläget i några dagar. Läsa böcker och fota kor, typ.

Två gratulationer är på sin plats

Hade inte tänkt ge mig in i debatten kring det traditionsenligt tjuriga kritik som brukar riktas mot korandet av årets politiska blogg, men inser att jag visst har några tankar om saken.
Okej. Högerbloggare brukar kapa åt sig fler placeringar än vänsterbloggare i tävlingen. För detta har Bloggen Bent, som dragit igång tävlingen, brukat misstänkliggöras en smula. Han är nyliberal och därför är allting snett, typ.

Dock. Sedan en övervakare från "motståndarlaget" införts har det mesta av den där banalkritiken tystnat något och de flesta verkar villiga att acceptera att det nog går rätt till.
Men bara nästan. Det går alltid att hitta nya problematiska strukturer och förklaringsmodeller när kartan inte ser ut som man vill. Nu är det i stället ett problem att tävlingen inte hålls på "neutral plats", dvs den borde inte befinna sig på grundarens blogg.

Ärligt talat. Det här är bloggosfären, ingen public service-institution. Det är ju för jäkla trist att när en kille kommer på att kanske vore det kul att kora årets politiska blogg, därefter tar initiativ till en tävling - ja då får han sedan ägna sina nyårshelger åt att försvara initiativet, som vore han ett ointagligt maktcentra och etablissemang. Om det nu är så himla problematiskt vem som startat och agerar värd för tävlingen så kan man ju starta en egen, alternativ variant. Det brukar ju vara ett populärt grepp inom vänstern, det där med alternativa alternativ till whatever etablissemang man identifierat som ideologiskt störande element.

Årets efterdebatt verkar dock ha sparkat igång en välbehövlig diskussion bland s-bloggare, vilka lyckades särskilt dåligt i tävlingen. Jag är inte förvånad över det. Många av s-bloggarna befinner sig i lite av ett gated community på S-info. Ordet dålig "bloggmognad" är väl funnet i sammanhanget. Deepeditions sammanfattning av problemet är också på pricken.

Det är värt att notera att de mest intressanta funderingarna kring s-bloggeriets brister står att finna hos just de s-bloggare som med fog kan kallas lite mer frifräsiga.
Erik Laakso frågar sig om det handlar om ovilja att tävla, en tanke som onekligen framstår som ganska trolig. Fast jag tror ändå inte att problemet ligger här.

Det handlar lite om det jag skriver ovan. Det vill säga att andan inom s ofta är att man vill vara i underläge och alternativ - fast bara på vinnande plats. I verkligt underläge blir socialdemokraten obekväm och börjar söka förklaringar till varför man inte står som segrare.
Och de förklaringarna man landar i är sällan något så enkelt som "Jag gjorde dåligt ifrån mig, får skärpa till mig lite till nästa gång." I stället blir det det här fingerpekandet mot allsköns förfördelande strukturer, trots att det egentligen är enkla saker. Vill man vinna tävlingar måste man förtjäna sin seger. Det räcker inte att tycka att man förtjänar den.
Som tur är finns det nyliberaler som inte snålar med goda råd...

För övrigt tycker jag att man kan avläsa resultaten i denna lilla tävling på ett annat sätt, som gör att placeringarna på höger-vänster-skalan blir av sekundärt intresse.
Värdig, viktig vinnare var rubriken över den lilla bloggpost jag skrev förra året efter att Isabella Lund röstats fram som Årets politiska blogg 2007. Den tolkning av resultatet som jag gjorde då var att hennes vinst i mångt och mycket var en seger inte bara för henne, utan också för yttrandefriheten. Att rösta på henne var att rösta för att fler röster ska få höras - och lyssnas på.

Även i år är vinnaren både värdig och viktig och därtill rolig och orädd. Dessutom bloggar han med en intensitet och idoghet som får de flesta av oss att framstå som arbetsskygga drönare.
Om yttrandefriheten var ett genomgående tema 2007 så har integriteten varit 2008 års absoluta kioskvältarämne, med FRA som frågan med stort FR. Det syns när man kikar igenom vilka som tagit hem topplaceringarna.

Med andra ord. Det finns två gratulationer att dela ut även i år.
Grattis Hax!
Och grattis integriteten!

Den galne diktatorn

- Zimbabwe är mitt, jag är en zimbabwier. Zimbabwe åt zimbabwierna!

Jäpp. Mugabe var i fin form när han höll tal inför sitt parti strax före jul. Året som gått i Zimbabwe har varit (ännu) ett sorgeår. Ännu sorgligare kanske för att det faktiskt varit ett val - med krossade förhoppningar om förändring som följd.
För lite drygt ett år sedan fyllde Robert Mugabe 83 år. Då, i februari 2007, lovade han att det aldrig skulle bli något regimskifte i landet.
Det löftet har han verkligen jobbat hårt på att hålla under 2008 och det verkar ha varit nyårslöftet också inför 2009.

Idag skriver jag en text om diktatorer i allmänhet och Mugabe i synnerhet.

"Under den tid som koleraepidemin härjat har Mugabes regim, precis som det ”anstår” en diktatur, hunnit med att skylla på omvärlden, be omvärlden om pengar samt hävda att epidemin hejdats. Irrationaliteten i hur regimen bemöter krisen är sorgesamt välbekant. En diktator bryr sig sällan om verkligheten. Människor såväl som djur och natur ingår i den galne diktatorns domvärjo.
Allting, till och med ett av inflation och sjukdomar härjat folk, är intet mer än en bricka i det spel som endast går ut på att säkra makten.

Det obehagliga med diktatorernas galenskap är att den ofta viskar om en självinsikt. Paranoian kommer med vetskapen att du styr fel, att moralen lämnat din sida för längesen.
Det är då du inbillar dig att det är god PR att sprida ut att du under din första golfrunda gjorde lika många slag som det fanns hål (Kim Jong Il). Det är då du inför en alldeles egen tidszon just för ditt land (Hugo Chávez). Det är då du ställer till med personkult och döper om veckodagarna efter dina släktingar (Nijazov/Turkmenbasji). Men framför allt: Det är då du lägger munkavle på medierna och börjar jaga oppositionen. Och det är då du plötsligt ser en Brutus i varje underhuggare.

Det förvånar inte att Mugabes extatiska hojtande om att Zimbabwe är ”hans” kom någon vecka efter att det rapporterats om splittringar inom Zanu-PF. Det låter nästan som om han försöker övertyga sig själv.

Apropå Brutus så är ju diktator ingen evig titel från början. I den romerska republiken fick diktatorn förtroendet av senaten i krislägen, under en begränsad tid. Systemet fungerade ett tag, men blev successivt allt mer missbrukat. Den siste som lät sig utses till livstidsdiktator var Julius Caesar – vars diktatur tog slut samtidigt som hans liv..."





Fotnot för messerschmittar.
- Ja, jag vet. Vi vet inte om det var just Brutus som mördade Caesar. Jag använder mig av en vanlig populär version av förloppet för att göra en poäng. So sue me.
- Den som läst papperstidningen och till äventyrs vill skicka mig ett mail om ordleken under bilden. (Är det du, Brute?) Jag vet att vi inte vet om detta sades, om något liknande sades eller om ingenting alls sades. Strunt samma. Jag kommer undan med att hävda att jag syftar på Shakespeares version av Ceasars död, ok?