måndag 23 februari 2009

Dragshow och vårkänslor

Det har kommit mer ur maskinens maskineri. Svensk hiphop in drag, det måste älskas.



Den som delar min förtjusning i hiphop blir kanske också glad av den nya sajten My Best Friend is My Grind.
Detta plus Medina-tipset häromdan = jag tror bestämt att det blir en bra vår, kanske rentav ett bra år.

lördag 21 februari 2009

Art for art's sake

Men ser man på! Jag har inte bloggat på en vecka. Vilken tur då att det sista blogginlägget bjöd på fin pausmusik.
Nå, jag tänker inte blogga nu heller, även om det finns nåt frö till konstig bloggpost om, eh livet och allting, i bakhuvudet.
Det får gro en stund till. Meanwhile kan jag konstatera att sedan postningarna om kulturen och högern respektive vänstern ökade på min ganska blygsamma trafik något så är vi nu tillbaka i normaltillståndet, då en liten grupp trogna tittar förbi då och då och resten kommer hit via underliga googlingar. Som till exempel den aningslösa: eskort + oskuld eller varför inte den mystiska: indien, urin, kolsyra.

Annars har jag liksom många andra uppehållit tankarna en hel del vid två parallella debatter, nämligen den om NUG samt den om kulturens kvalitet. Det blev en lång grej på ledarbloggen. Delar av den klipper jag in här.

"Själv gick jag med i facebookgruppen "Mer skattepengar till Konstfack". Mest för att poängtera att det är (eller borde vara) omöjligt att ha en tydlig linje när det kommer till skattemedel versus konst i största allmänhet.

NUG förstörde det vi gemensamt betalar till och åsamkade oss kostnader. För detta fick han sin examen. Vägen till denna examen har också den kostat skattepengar. Men även om det inte gick en enda skattekrona till några konstakademier och det inte fanns någon kulturpolitik alls så skulle konsterna ändå kunna ta våra slantar i anspråk, tro mig.

Ta Lars Vilks verk Nimis, Arx och Omfalos som riksbekant exempel. Dessa fördes upp olovligen och missbrukade således ett slags offentligt rum, om än ett naturdito. Utan tvekan hamnade en del av notan för de långdragna juridiska processerna kring konstverken hos skattebetalarna. Numera lockar det 30 000 besökare per år. Det går helt enkelt inte att hålla en tydlig linje när det kommer till diskussionen skattepengar versus konst. Det vore inte heller särskilt smart att försöka.

Men detta är inte detsamma som att man måste gilla NUG och hans konstverk. Ändå verkar det långtifrån självklart att man ska få vara vara kritisk och ogillande. Allra minst är det självklart för Lena Adelsohn Liljeroth. I DN Kultur förklarar Jessica Kempe att kulturministerns tydligt negativa hållning till NUG film är lika med att hon ”underblåser också ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten.”

Jaså minsann? Det är intressant att detta sägs just nu. Parallellt pågår en annan kulturdebatt, det faktum att ordet kvalitet inte nämns i de föreslagna nya kulturpolitiska målen. Inte bra, säger debattörerna. Var är visionen, varför talar inte Alliansen eller kulturutredningen om vad man vill med konsten och kulturen? Varför säger man inget om vad som är kvalitet? Vad är kultur för dig, ministern? Svara nu och svara rätt!

Jag kan till viss del hålla med. Jag tycker att man borde våga sig på att tala om kvalitet. Om så bara genom en smygformulering om att kvalitet är fina grejor det.
Men, kulturutredningen gör inte det. De vet nämligen att följande trio är kuggfrågornas kuggfrågor.

Vad är kultur?
Vad är konst?
Vad är kvalitet?


Det visste inte Lena Adelsohn Liljeroth. Hade hon vetat hade hon anlagt en oberörd min och sagt ”Ingen kommentar” eller möjligen ”Mhm, det här väcker tankar och känslor.” I stället blev hon arg och reagerade. Nu löper hon gatloppet.

För hur vågar hon påstå att hon vet bättre än NUG vad som är konst?
Hur kan hon hävda att hans konst inte skulle vara just kvalitet?
Tänk om det är hon som inte begriper ett smack!?

Ja, tänk om…

NUG:s eget intresse verkar vara i det närmaste noll. I Expressen kan man läsa om en essä (vetenskaplig, åtminstone enligt uppgiftsbeskrivningen) han skrev under sitt sista år på Konstfack – även den på samma tema som ”examensarbetet”. Förutom två sidor bestående av orden ”bla bla bla bla bla” skriver han bland annat följande:

”Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det, folk har väl ganska bra om man har tid att gnälla över att en yta färg har bytt yta, stackars bostadsrätt!”

samt

”Jag vill känna det jag gör, ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben”

L’art pour l’art? Snarare l’art pour l’artiste.
Och uppsatsen, den fick betyget godkänt. Lagom kvalitet, således..."


Hela texten här. Och när man läser kan man ju alltid lyssna på den här dängan.

söndag 15 februari 2009

Var är Dr Long John när man behöver honom?

Jag fick ett litet trevligt vykort med ett målat motiv föreställande Sundbyberg från min tandläkare. Han menar att det är dags för återbesök. Kortet har även ett förslag på tid för detta besök.
Det är ju inga konstigheter, även om varken jag eller min plånbok är helt eniga med tandläkaren om att det är dags för återbesök. Vad som däremot irriterar mig på är att jag förväntas ringa och påpeka denna oenighet. Om jag inte gör det tänker min tandläkare debitera mig för uteblivet besök. Mejla kan jag såklart inte göra.

Vad är det för sätt? Han kan väl inte bara pådyvla mig en kostnad sådär hur som helst? Tänk om jag var bortrest. Eller lat. (Vilket jag är, har haft kortet med telefonnumret i handväskan i tre dagar och fortfarande inte kommit till skott.)

Var är alla bra tandläkare? Var är Dr Long John? Så här hade han aldrig gjort.

Den som har Spotify rekommenderas följa länken ovan till Dinahs version.
Andra får hålla till godo med Bette Midlers cover här nedan. Lite kortare, lite mer utagerande, lite mindre het.

Men världens bästa tandläkarlåt är det, nonetheless.

Njae

Hörni Knuff!
Ni har blandat ihop Åsorna lite nu tror jag...

lördag 14 februari 2009

...Och en kulturkänga åt höger

I min förra bloggpost återanvände jag Åsa Linderborgs svepande språkbruk där Timbrohöger och höger är samma lika. Det stämmer såklart inte, men å andra sidan gör Timbrohöger och höger ofta samma svepande gest med begreppet ”kulturvänstern”.
Hursomhaver. Några av de debattörer jag länkade till som exempel på ”Timbrohögern” företräder inte Timbro, utan sig själva. I Timbros egen kommentar till kulturutredningen ligger fokus på ett par saker som de tycker är bra – saker jag för övrigt delar Timbros positiva syn på. Det betyder dock inte att jag med självklarhet kan sägas ingå i det ”nyliberala Timbrogänget” på alla fronter, vilket Tvärdrag med samma ivriga kampretoriska språkbruk som Linderborg nu gör gällande.

Min gissning är att det finns ganska mycket som Timbro ogillar med Kulturutredningen, även om de inte fokuserar på det negativa i sin kommentar. Utredningen har tex föga likheter med smedjans senaste rapport Kulturförvandling observerad, i vilken ståndpunkten de facto är att blotta existensen av en kulturpolitik är kontroversiellt.
Jag har inga problem med att förstå, respektera och lyssna på argument för den ståndpunkten. Jag gillar dessutom att diskutera det och uppskattar att någon driver debatten från detta håll.
Men att påstå att Timbro och dess vidare krets, med Linderborgs ord ”Timbrohögern”, skulle representera all höger är helt enkelt fel. Eller i Linderborgs fall, eftersom hon förmodligen vet detta, jättelistigt.

I själva verket är merparten av högern mycket mer pragmatisk än så när det kommer till politiken. Den pragmatiska högern har som politikskapare den fördelen att den inte bedriver kamp, utan respekterar för kulturen viktiga värden som tex yttrandefrihet och inte är lika benägen att ge kulturen ideologiska skyldigheter, som till exempel Åsa Linderborg med flera på vänsterkanten gärna gör.
Därmed inte sagt att olika delar av högern inte förtjänar kritik. Såväl "Timbrohögern" som andra.
Nu kommer lite sådan.

* Ett problem med såväl Timbrohöger som kulturkonservativ dito är att man så obetänksamt ger Åsa Linderborg vatten på sin kvarn om kulturhat. Högern har ack så lätt att falla ut i vredgad och ganska ideologiskt ologisk argumentation när den konfronteras med konst den inte gillar. Då kommer plötsligt harangerna om ”Han som.., hon som.., det där jättekonstiga “så kallade” konstverket som.., den där dumme dumme kommunisten.., kisserskan i Umeå, Anna Odell, Dror Feilers blodbassäng och hela Operan gudbevars...”
Och plötsligt, i hettan, blir också dessa enskilda konsthändelser bevis för att kulturpolitiken kanske borde tas bort ändå, trots allt.
Det är inte trovärdigt.

För jaaaa! Det finns exempel på skitdålig, irriterande, stötande konst och skitdåliga, irriterande, stötande konstnärer. Konst som jag finner obegriplig. Konst som du finner obegriplig. Men inte ens om man checkar av samtliga punkter på tio i topp-listan över exempel som regelmässigt måste dras som argument mot allt vad kulturpolitik heter blir jag imponerad. Inte heller håller jag andan i väntan på att någon av dessa debattörer ska ifrågasätta skattemedlen som betalade exempelvis Lars Vilks tvååriga arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.
Aldrig har väl högern med sån liv och lust försvarat konsternas frihet som när han satte in sin treeggade udd mot såväl yttrandefrihetsbegränsare och fundamentalister som feg och inskränkt konstvärld?

Well. Låt mig då påpeka att den ”kulturvänster” som då skällde ut Lars Vilks efter noter för rondellhundsprojektet visserligen gjorde det på allehanda korkade sätt som inte minst bevisade den bristande respekten för yttrandefrihet, men jag såg ingen av dem hävda att Vilks var ett levande bevis för all kulturpolitiks avskaffande.
Man skulle i och för sig syrligt kunna säga att det beror på att vänstern älskar skatteuttaget mer än yttrandefriheten, men dock: De använde inte detta grovhuggna och situationsbundna argument. Det gör däremot högern gärna när tillfälle bjuds. Detta irriterar mig.

* Nå. Timbro kan faktiskt tänka sig lite kulturpolitik och statlig finansiering de också, men önskar då mer av marknadens/konsumentens/individens styre över denna politik. Till exempel talas det i ovan nämnda rapport om vouchers. Åter andra har förordat kulturcheckar. Emellanåt får jag också mejl från läsare som önskar sig sådana. Här gäller samma som vanligt. Jag tycker inte att diskussionen är ointressant. Jag ser inga behov av att spotta och fräsa om kulturhatande höger om man säger så…

Men jag är skeptisk. Åtminstone om kulturcheckarna är tänkta att VARA kulturpolitiken, inte bara ett inslag i den. Att bara köra med kulturcheckar innebär att helhet och långsiktighet försvåras för en mängd kulturverksamheter. Kulturchecken skulle du och jag förmodligen använda för att köpa till exempel en teaterbiljett med. Men innan biljetten finns har det ju hänt lite andra grejer. Det har kanske repats på en scen, det har fixats med kostymer och det har byggts scenografi… Vilket kostar checkar.
Okej. Jag vet. Detta är inga konstiga förutsättningar. Varför skulle inte kulturen kunna planera sin ekonomi och ta betalt för det den gör som vilket företag som helst? Det är en god poäng och många konstnärer och kulturskapare är dåliga på att göra just detta - ta betalt. (Vilket är en av anledningarna till att jag välkomnar att Kulturutredningen lägger en del förslag kring saker som skulle kunna hjälpa till att göra kulturföretagandet mer lukrativt.)

Samtidigt antar jag att tanken med kulturcheckar är att ett sådant system har mer marknadsmekanik. Dvs att kultur som folk vill ha överlever, medan den folk inte vill ha får gå hädan. I motsats till när kulturpolitiken gör staten till en smakdomare som bestämmer åt folk att teater och opera ska överleva, trots att fler gillar Liza Marklund-böcker. (Eller ja, Marklund var kanske dåligt exempel just nu, men ni hajar…)

Ja, jo. Marknaden är bra. Men, å andra sidan uppfattar jag det lite som poängen med kulturPOLITIK att faktiskt frisera marknaden lite. Till exempel för att man vill ha lite mer mångfald i utbudet? Mer mångfald, mer kultur, mer folkbildning, mera allt. Helt enkelt lite fler punkter på skalan mellan den billigaste kulturen som kan produceras i stort sett ideellt/gratis (typ den här bloggen eller en trubadur med sin gitarr) och den förvisso produktionsmässigt dyra, men också för konsumenten överkomliga kulturen (till exempel film som tack vare massproduktion och eller välkända aktörer & regissörer kan bära sina kostnader.) Det är i alla fall anledningen till att jag tycker att kulturpolitik ska vara mer än checkar. Ja. Så jävlig är jag. Jag vill ha mer mångfald än vad marknaden i lilla Svedala kan erbjuda.

Och förresten. Om man förespråkar ett checksystem har man ju redan accepterat förekomsten av en skattefinansierad kultur, eller hur? Det ser jag ingen anledning att göra om man inte samtidigt anser att detta ska åtföljas av, japp, en politik. Att enbart plocka in skatter för att omvandla dem till checkar låter lite inkonsekvent, som ett onödigt krångel för absolut ingenting.

Det är ju knappast för nöjet att trycka checkar som snart sagt alla länder i hela västvärlden bedriver någon sorts kulturpolitik.
Nej, det är för att det råder en hyfsad enighet om att det finns kultur och konst värd att lägga en kollektiv hacka på. Jag säger hyfsad, för det är ju en ständig diskussion om vilken folkbildning, kulturvård och konstproduktion som ska få åtnjuta skatteslantarna. En fajt om vilka värden som är "bäst" och mest värda, en fajt där konsten som sagt ofta blir ideologiernas och/eller smakernas tillhyggen.

* Vilket leder oss in på de kulturkonservativa. De kan gilla checkidén (mest för att de vill jävlas med ”kulturvänstern”), men de pillar alltid in brasklappar. De kulturkonservativa har nämligen identifierat vad som alltid bör stå ”utom tävlan”. Således ska runstenar, kyrkor och gravhögar samt väl valda mästerverk ges en särställning och få åtnjuta skattepengar utan checksystem.

Jahaja. När kultur- och konstobjekten blir gamla blir liberalen kulturkonservativ. Och nu hittade du plötsligt ett område värt lite politik, alltså? Törs man gissa att det beror på att du inte känner dig trygg med att överlämna runstenarna åt checkinnehavarnas omdöme och gunst? Missförstå mig rätt. Jag tycker definitivt att man ska kulturvårda och kan i den meningen joina den kulturkonservative i kampen mot mossans angrepp mot runskriften. Men jag tycker inte alls att det är lika självklart logiskt att skattslantar ska gå just till vård av sådant som vi numera eliminerar medelst idog klottersanering eller genom böter för olaga affischering…

Mig veterligen finns det inte många länder där staten inte lägger några slantar alls på kultur, men låt oss låtsas att det finns. Då kommer flera av de dyrare kulturformerna, tex scenkonst, ändå vara beroende av stöd utöver den enskilde konsumentens betalningsvilja, exempelvis i form av mecenater etc.
Så har det alltid varit. Konsumenten om det inte är bara mecenaten själv, kommer ju alltid in sist, när verket redan är klart. De första riskpengarna måste komma någonstans ifrån. Som gåva, som sponsring, som statliga stöd eller som gemensam ansträngning från civilsamhället.
Man kan förstås föredra att BARA konsumenterna BARA civilsamhället eller BARA privatpersoner/mecenater bidrar till kulturen av någon ideologisk anledning. Så är tex många rädda för näringslivets inblandning för att de helt enkelt är lite rädda för företag och kommers, medan andra ser en långt större ofrihet i att staten har sin tumme på konstens födkrok.
Eftersom båda sidor har sina poänger föredrar jag en kombination av samtliga - konsumenter, näringsliv, civilsamhälle, privatpersoner och stat - eftersom jag tror att detta ger kulturskaparna bäst förutsättningar att vara fria och hoppa mellan olika intressen lite efter vad som passar det verk han/hon för närvarande vill förverkliga. (Och att kulturutredningen lägger lite extra tyngd vid civilsamhället är bra eftersom det är dåligt uppmuntrat i Sverige.)

Jag tycker inte att det är någon särskilt ”Timbrohögersk” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag tar del av utpräglade vänsterinlagor som Åsa Linderborgs eller merparten i Tvärdrags senaste nummer.

Jag tycker inte heller att det är någon särskilt ”kulturvänstrig” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag debatterar med folk av mer utpräglat ”Timbrohögerskt” snitt.

Faktum är att jag tror att min syn på kulturen och kulturpolitiken är ganska okontroversiell och vanlig, utanför den rätt knäppa kulturdebatten. Eller?

En kulturkänga åt vänster....

Men det var väl då själva den. Nu får det tamejbakifrån vara nog!
I går skrev Åsa Linderborg om Kulturutredningen. Det är uppenbart att hon, liksom jag, inte har hunnit läsa hela. Analysen verkar snarare bygga på vad hon vill att utredningen ska vara än var den är. Det framstår som fullt tänkbart att Linderborgs sansade och eftertänksamma rubrik Ett skott i hjärtat sattes redan nån gång 2007, kanske rentav innan utredningen hade tillsatts.

Svenskans ledarsida får vara med på ett hörn. Det får vi, som kollegan konstaterade, vara rätt mycket nuförtiden. Det skaver visst att SvD:s ledarsida har deltagit i kulturdebatten. På något annat sätt kan man inte tolka den ilska med vilken vi ständigt omnämns som någon sorts hot mot allt vad kultur heter. I senaste numret av SSU-tidskriften Tvärdrag lyckas vi kvala i hela två texter. Så upprörande är det när högern blandar sig i debatten och framför kritik.
(Speaking of which. Nej, Stina Oscarsson, vi har inte länkat till bloggar som vill skicka dig till Nordkorea. De har länkat till oss och syns i det som populärt kallas Twinglyruta. Twingly är en integrerad del av nätdebatten, vars dynamik du har varit förskräckande ointresserad att förstå, använda eller delta i, vilket jag redan har påtalat, men betvivlar att du har läst.)

Nåväl. Åsa Linderborg meddelar att högern när ett svårt hat mot kultur. Förutom ledarsidan förkroppsligas detta hat av "Timbrohögern", som även hatar staten och som enligt Linderborg "jublar" över Kulturutredningen.

Öh, nej, inte alls. Jag känner delar av "Timbrohögern". Det är trevligt folk. Men, jublar gör de rakt inte. De tycker att det här är en jättetråkig utredning. Socialistisk rentav. Många av dem är nämligen av åsikten att ingen kulturpolitik ska finnas. Eller att folket ska styra den mer direkt. Den åsikten är inte min och inte Svenskans ledarsidas. Inte heller är det en åsikt som särskilt många i politiska högern utanför Timbro delar. Det vet förstås Åsa Linderborg, men det struntar hon blankt i. Hennes text handlar ju inte om Kulturutredningen eller om kulturpolitik. Den handlar, som alltid, om hööögern. En höger som:

"ser på kulturarbetare som onyttiga, snobbiga kufar. Medveten om att kulturellt kapital inte är något som kan köpas för pengar, känner den sig helt enkelt utanför och därmed hotad."

Vilket kvalificerat skitsnack. Att det råder olika syn på vad som är en bättre kulturpolitik och vad som ger kulturen och konsterna större möjligheter och frihet är sin sak, men det borde vi kunna diskutera utan att lägga ord i varandras munnar och åsikter i varandras hjärtan och hjärnor. JA, jag är höger, men NEJ, jag hatar inte kultur. Om så vore hade jag inte utbildat mig till och sedan ägnat åratal åt att kulturarbeta inom scenkonsten. Jag betackar mig, Åsa Linderborg, för din propaganda om mitt kulturhat. Det är oförskämt.

"Det är en i sammanhanget tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. När Svenska Dagbladets ledarsida skjuter in sig mot kulturen är huvudargumentet att man inte ska skattefinansiera kommunister. Riktigare är att säga att kulturen är det enda den sargade vänstern har kvar - varför den konfrontativa högern nu ger sig på även den sektorn."

Nu måste jag få fråga. Sedan när är detta ett huvudargument från SvD:s ledarsida? Varifrån har du fått det? Ge gärna en hänvisning till aktuell text så ska jag säkert kunna förklara den för dig. Jag tror bestämt att du blandar ihop argumentation med poäng.

Så här är det, Åsa Linderborg. Inget politikområde ska vara ett reservat för ett särskilt block eller en särskild ideologi. Det är jag övertygad om att du också förstår - eller åtminstone kan acceptera i demokratins namn. Jag skulle aldrig driva en så korkat och banalt kulturpolitiskt motto som "Förvägra kommunister bidrag!" Det är irrelevant vad en konstnär har för politisk åskådning och kulturpolitiken kan inte heller avkräva konsterna att vara apolitiska eller ideologiskt blanka.

Däremot är det förstås så, och jag antar att det är det du menar när du säger att kulturen är det "enda" vänstern har kvar, att den svenska kultursfären är övervägande vänster. Eller åtminstone tror den sig vara det.
Det kan vi såklart bråka om och försöka puffa i olika riktningar bäst vi vill du och jag, som ideologiskt öppna ledarskribenter. Men det är något annat än att diskutera en utredning eller ett politikområde.

Linderborg gör också ett nummer av att utredningen arbetat under direktiven ekonomiskt status quo, det vill säga förslagen ska inte i sig kräva en högre andel av statsbudgeten än vad som är nuvarande kulturbudget. Detta anses bevisa ett stort ointresse för kulturen. Jag skulle snarare säga att det innebär att man velat göra ett realistiskt arbete. Det vore inte vettigt att ge en utredning direktiven att kraftigt möblera om i statsbudgeten så som den sett ut i många decennier. Det rimligaste är att rita på befintliga förhållanden och att därutöver önska sig olika tillskott, vilket utredningen också gör. Det talas om beskattningen av konstnärernas traktamenten, om behovet att lösa pensionsfrågan, om behovet att ersätta Framtidens kultur. Ett antal nya utredningar i olika frågor som skulle kunna innebära nya pengar till kulturen uppmuntras. Men allt kan inte rymmas, kulturutredningen ritar upp ramarna. Den kan inte också förändra hela skattelagstiftningen.
Vilket leder oss till sponsringen som Linderborg kommenterar med följande:

"Det är omöjligt att av princip vara emot all sponsring, men kulturen ska inte vara beroende av sponsring."

Just det. Det är därför vi har en kulturpolitik. Vad vi däremot har mycket lite av är sponsring. Det är därför den frågan överhuvudtaget är intressant, för att lite mer kosing till kulturen vore bra.
Så, såvida Linderborg inte hittar ett bekvämt kryphål som gör det möjligt för henne att vara emot all sponsring av princip kanske hon kan vara okej med att vi testar det? Litegrann bara?

Vidare konstateras det att:
"Kulturpolitiken blir näringspolitik. I linje med det ligger att konstnären ska 'stimuleras' som småföretagare och därigenom bli lojal med det samhällssystem som det borde vara en förbannad skyldighet att tolka och kritisera".

Se där, ett dekret om konstnärens skyldigheter, direkt från Aftonbladet! Nu får du bestämma dig hur du vill ha det. ÄR kulturen "det enda den sargade vänstern har kvar" eller inte? I så fall borde du redan nu vara rejält förgrymmad över att kulturen inte fullgör sina ideologiska plikter mot dig. Majoriteten av kulturskaparna är ju redan företagare.
Jag håller i och för sig med om att det inte finns något självändamål i att öka andelen företagare i kultursfären. Däremot finns det all anledning i världen att stötta befintliga med enklare regler och bättre undervisning på de konstnärliga utbildningarna.
Förresten tror jag att din farhåga om lojalisering med systemet är något överdriven. Jag känner gott om kulturskapare som driver företag och som är alldeles förträffliga på att kritisera marknaden, högern och samhället ändå. Jag håller långtifrån alltid med dem, förstås, men det är ju inte poängen här - eller hur?

Kort sagt. Lika lite som jag tänker vägra kommunister kulturstöd har Åsa Linderborg någon rätt att uppdra konsten vad den ska tolka och kritisera. Däremot skulle det vara intressant att höra lite mer om hennes åsikter om kulturpolitik någon gång.

lördag 7 februari 2009

Tuppjuck

"ANONYM GÄSTBLOGG"

Det är goda tider. Gammelmedia har äntligen fattat att bloggosfären regerar! Jag var på prisutdelningen av Stora Bloggpriset häromdagen. Fantastiskt kul att träffa alla man lärt känna över nätet IRL. Alla vinnare och nominerade förtjänade verkligen att vinna och nomineras. Förutom Carl Bildt och Schulman och Gynning. Precis som alla andra så applåderade inte heller jag när deras namn lästes upp.
Vad tror de, liksom? Att man blir bloggare bara genom att skapa ett bloggkonto och blogga?
Var var de när alla vi andra genomförde bloggbävning efter bloggbävning? Var var de när vi gång på gång samlade våra gemensamma krafter i en enda åsikt? Var kommer de vara när vi gör det igen och igen och igen?
Att de blev nominerade är faktiskt en skam, jag förstår inte hur det gick till överhuvudtaget. Typiskt gammelmedia. Men man får vara glad att de fattar litegrann ibland alla fall.

För några kvällar sedan var jag på Liberatipub och såg min idol och hjältinna Camilla Lindberg och Alexander Bard som hon startat nätverket Liberati med. De berättade om hur illa Folkpartiet (och säkert alla andra partier också) beter sig mot alla som kommer in och är nya. Partisekreteraren Erik Ullenhag fick rejäla doser kritik av båda två, men hans svar var mest politikersnack. Som när Alexander Bard berättade om alla intressanta medlemmar i Liberati, professorer på KTH och allt möjligt, som gärna vill vara med där men absolut inte vill bli med i Folkpartiet. Då sa Erik Ullenhag att någonting om att då kanske de inte vill det.

Jag tycker att Alexander Bard hade helt rätt i sin replik om att professorerna ju vill in och förändra. Det är klart de vill. De vill bara inte vara medlemmar i Folkpartiet förrän Folkpartiet slutat vara Folkpartiet.

Överhuvudtaget var det mycket intressant allt det som Alexander Bard sa. Han pratade om att partierna inte fattar internet och bloggarna och att det är den nya politiken. Att det var jätteirriterande att bli medlem i ett parti och få en massa inbjudningar till möten som man inte har tid med. När allt man vill ha är en maillista att diskutera politik på. Jag håller helt med Alexander Bard om det. Egentligen hade jag hellre suttit hemma och chattat än varit på Liberatipub. Det var ju rätt onödigt det också.

Och förresten. Gammelmedia fattar ingenting. Igen. I snart en vecka har de nu mörkat att det egentligen var bloggosfären som tillsammans avslöjade den grymma gåsdunsplockningen i Polen och Ungern.
(Alla länkar till bloggaren i Bjuv som gjorde det är bortplockade av gammelmedia och bloggen verkar inte heller finnas längre (mystiskt), så jag kan tyvärr inte länka. ÄR DET NÅGON SOM GJORT EN SKÄRMDUMP? Jäklar att jag inte tänkte på det, det var ju så vi avslöjade att Lisa Bjurwald är typ helt dum i huvudet och alla på gammel-DN också.)

Men man borde inte vara förvånad. Gammelmedia har aldrig förstått bloggosfärens hederskodex om att ära den som äras bör. Ibland tror man att de har fattat, som när bloggpriset delades ut och de bjöd på drinkar och mat. Men så snor de en hel story - som de aldrig hade kunnat göra lika bra som det stora grupparbetet bloggosfären gjort - och gör den till TV4:s. Just nu är jag så arg på TV4 att jag inte vet var jag ska ta vägen! Det är fan värre än vad Liza Marklund gjorde. Hon var i alla fall inte så låg att hon snodde hela sin story från bloggosfären.

Bra i alla fall att Mona Sahlin har börjat följa på Twitter. Eller vem det nu är som skriver hennes fejkade 140 tecken. Fast å andra sidan. Alla nya människor som börjat twittra nuförtiden. De twittrar ju ändå bara fel hela tiden. Det var faktiskt socialare när det inte var så många där mer än vi som fattade. Nu måste man ju ägna halva dagarna åt att skälla ut alla som inte fattar.

Nu ska jag ringa och ge min mamma en rejäl jävla utskällning, hon fattar verkligen inte bloggosfären. Eller Twitter. Eller internet. Man får ju skämmas.

xoxo

fredag 6 februari 2009

LOLOLOLOLOLO

Någonting gjorde att det aldrig blev någon länk till min text om LO:s maktelitrapport i gårdagens tidning. Således kommer en sådan här. Fick även anledning att fundera lite till på saken efter att ha fått diverse glada och sura mejl, vilket resulterade i ännu ett varv på ledarbloggen, vilken numera är att betrakta som "min" ledarblogg. ;-)

Hur som helst. Jag vet fortfarande inte vad den inneboende poängen är med LO:s rapport. Men man kan ju alltid fundera på vart de vill komma.

Så, vad ska jag göra med vetskapen att 198 personer tjänar hästlängder mer än vad såväl jag som Östermalms snart strejkande sopgubbar – med en snittlön på 32000 – gör? ( DN 4/2) Missförstå mig rätt, sophämtare ska ha bra lön! Men från dem och mig till makteliten är avståndet ungefär lika långt, så hur är det tänkt att vi ska reagera, industriarbetarna, sophämtarna och jag?
LO anvisar en lämplig reaktion genom att upprepa ordet maktelit 145 gånger. De gör också jämförelser över tid, som visar att klyftan mellan industriarbetaren och elitmänniskan har växt sedan 1950. Intressant är att varken skillnaderna anno 1950 eller 1980 anses acceptabla, vilket markeras med sarkastiska citattecken:
”Den demokratiska eliten tjänade motsvarande ’endast’ drygt 4 gånger så mycket som en vanlig industriarbetarlön 1950.”

”1980 var relationen till industriarbetarlönen ’bara’ 9 gånger större.”


De flesta av de arga som efter denna text mejlade mig tycker att jag missar poängen, vilken enligt dem är att diskutera girighet. Jag håller i och för sig med om att girighet är ett missklädsamt drag. Samtidigt blir jag rätt lättad av att vårt samhälles värsta girigbukar begränsar sig till 198 stycken. Men, jag försökte ändå förtydliga på ledarbloggen idag genom att påpeka att LO inte:

"brukar vara så pigga på att fullfölja den diskussion de sparkar igång och diskutera vad de menar är rimliga löner för den 198 personerna som ingår i makteliten. Då blir hela deras inlägg i debatten i mina ögon oseriöst.
Som sagt. Rapporten handlar om 198 personer. Att merparten av vårt lands chefer och vd:ar ligger en betydlig bit under dessa 198 ignorerar LO eftersom deras hela syfte är att skapa en generaliserande bild av vd:ar, politiker, direktörer och chefer. När det gäller just vd:ar i näringslivet blir det särskilt slående. Faktum är nämligen att:

I Sverige fanns det år 2007 cirka 38 000 företag med minst 10 anställda. 80 procent av dem är små, dvs med färre än 50 anställda. Medianlönen för vd:ar i dessa bolag är 59 000 kronor. Större företagschefer har mer, medianlönen för en vd i ett av de största företagen – med fler än 500 anställda – ligger på 142 000 kronor, men i den gruppen finns förstås många med långt mer.

Visst är det mycket pengar, men inte i närheten av den “maktelit” på 198 personer som LO granskar. Ändå är det dessa 198 LO lyfter fram som en stor, men mer än lovligt luddig, poäng. Då finner jag det faktiskt intressant att ställa frågan: Ska vi ta de 198 personernas pengar och dela upp dem på LO:s medlemmar? Eller vad är det egentligen LO vill säga?
Ty LO verkar inte kunna fördra heller 1950 års statistik, då det de kallar "den demokratiska eliten" tjänade som de skriver "endast" drygt fyra gånger som en vanlig industriarbetare 1950 (vilket i runda slänga är vad Wanja Lundby Wedin tjänar nu) så blir det ju helt omöjligt att föra en vettig debatt?
LO meddelar ju aldrig en ståndpunkt, säger inte ett knyst om vad de anser vore rimligt. Allting hanteras med samma förtrytelse och den verkar gälla precis varenda skillnad mellan 1950 och nu. Det enda man kan utläsa är således en mycket generellt negativ inställning till allt vad chefer och toppskikt heter. Samt att det mellan 1950 och nu aldrig har funnits en acceptabel nivå.
Kort sagt. Så länge LO väljer i dessa rapporter att hålla hela argumentationen på en naiv nivå. Då får de finna sig i att deras debattinlägg besvaras med samma naivitet.

onsdag 4 februari 2009

Rustad med röster

Idag skrivs det om att trygghet och säkerhet ska finnas för alla, i alla stadsdelar och landsändar.

"Det känns nästan planerat. Samtidigt som jag läser gårdagens SvD-artikel om Romario från Husby som knivhöggs till döds i höstas har jag svenska hiphopduon Medinas mixtape Varsågod de e gratis 2 i lurarna. Låten heter Beväpnar mig och handlar om förortsosäkerheten, oron för att någon ska ska komma fram och ”försöka sig på något skumt”. Ljud som påminner om dragna knivar skär genom refrängen.
Detta i öronen. Framför ögonen samma skildring. Nils Ivar Jönsson på Citypolisen berättar att:
–Antalet beslagtagna knivar ökar och vi hör också de unga själva berätta om att fler bär kniv.
Så följer tolkningarna. Knivarna bärs inte för trygghet, utan som statussymbol säger en polis. Andra nämner droger, dåligt engagemang från vuxna och arbetslöshet. Troligen stämmer alltihop vid olika tillfällen. Mycket behöver göras."


Medinas mixtape finns att ladda ner här och är, som titeln antyder, alldeles gratis. Det fina i kråksången är dessutom att mixtapet bara är en försmak av vad som komma skall. Det innehåller låtarna "som inte klarade sig" till kommande albumet som släpps i slutet av våren, vilket antyder att albumet verkligen är något att se fram emot. Särskilt upplivad är jag också över att Medina petat in ordet äggstock i en låt. Mig veterligen en pionjärinsats.

Mer om Medina på Whoa.

Bonustips. Något annat som gått några varv i lurarna på sistone är Splinters mixtape Karusellen snurrar. Stundtals klubbigare, smakar mindre förort och mer innerstad. Om det är nåt du går igång på går du hit och laddar ner eller lyssnar här.

måndag 2 februari 2009

Der Konsumismus

Alla ismer blir roliga på tyska. Ismus-ändelsen är kul. Men konsumism? Nja, jag tror inte att det är en ism, faktiskt. Om detta skrivs det idag, med avstamp i modeveckan. Ni vet, den som befolkas av anhängare av fashionismusen.

"Modebranschen positionerar om sig. Begreppet ”slow fashion” har surrat länge. Långsamt mode ska vara reaktionen på konsumism och verkar rymma det mesta – ekologiskt, återanvänt eller helt enkelt hållbart. Tänk signalord som kvalitet, rättvist, basplagg, klassiskt... Argumentationen bygger på en allmän strävan att skapa ett mer hållbart samhälle. Men kan modebranschen förkroppsliga detta? Säkert kan enskilda designers känna och agera så, men den sista jag litar på när det gäller tidlöshet och hållbarhet är en bransch vars livsluft är trender som kommer – och går. Det kan verka klokt att köpa, säg, en svindyr ”oversized” t-shirt i kraftig fröskalsbomull med asymmetrisk halsringning som kommer att ”hålla i åratal”. Men om ett år är för stora t-tröjor pinsamt trashiga, medan ribbade farfarströjor i tvättad bomull är ”det nya tidlösa”. Då sitter jag där, garanterat omodern i flera hållbara år framåt..."

söndag 1 februari 2009

Spy Barn

En sak som är helt fel är att ladda upp inför utgång i Stockholms innerstad med nedan låt. Det skapar förväntningar som varken Riche eller Spy Barn kan uppfylla. Men jag får förstås skylla mig själv för mitt obetänksamma musikval. Och samtidigt avråda andra medmänniskor från att upprepa mitt misstag. Kör inte Snövit. Ett lämpligare val är nog Lady GaGa eller någonting ditåt.

I och med gårkvällen har jag bevistat Spy Barn hela två gånger i mitt liv. Frånsett ställets alla irritationsmoment som trängsel, showcasebeteende och vip-underligheter med hierarkiskt indelade rum och skrymslen, är det mest intressanta att där stöter jag ihop med en massa människor som jag jobbat med eller pluggat med och som jag inte sett på evigheter. Trevliga människor som passerat förbi och igenom mitt liv, helt enkelt.
Det är alltså där de håller till, människorna jag inte sett på evigheter. Bra att veta. Då får jag väl gå dit nån gång om ett år eller två och heja på dem igen.

Nåja. Vad är väl en bal på ladan?

K-märkning påbjudes

Karin har hittat en sjuttiotalsdröm av rang i Huddinge.