lördag 28 mars 2009

Lilythrills

Det är en låt som jag misstänker att man tröttnar på snabbt. Men strunt samma. Just nu har jag en crush på Lily.

Jag är också med och är kritisk...

– Jag har förtroende för Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, men jag är också med och är kritisk till bonus, höga lönenivåer, pensionsvillkor...

Mona Sahlin försöker slå två flugor i ett uttalande i Ekot.
Fast det gör å andra sidan alla these days, så varför skulle inte också Sahlin göra det? De politiska bonusdebattskommentarerna kan sammanfattas så här, från höger till vänster:

Hejhej. Jag är djupt kritisk till verkligheten och det sätt på vilket jag bidrar till den.

Om våglängder någonstans mellan 400 och 700 nanometer

Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret, brukar det heta. Ett ordstäv så gott som något denna dag då vi tydligen ska släcka ljuset i en timme. Av någon outgrundlig anledning har det blivit debatt av saken. Folk är liksom för och emot Earth Hour. Varför då? Det är väl bara att strunta i att delta. Eller släcka en annan kväll. Eller följa Fredriks listiga tips.

Jag begriper inte varför man orkar jaga upp sig över jippokampanjer. Mycket av protesterna förefaller mig vara nån sorts agg på autopilot mot tom välvilja. Jag kan sympatisera med antipatin mot poserande symbolhandlingar, men man ska inte underskatta att det finns kraft i opinionsbildning. Det för säkert nåt gott med sig såtillvida att en det kan funka som påminnelse om att det är dumt att slösa energi. Å andra sidan, nej, självklart. En Earth Hour löser ingenting. Men det är är det väl heller ingen som har påstått? Själv kommer jag att delta - i den meningen att jag inte ens är hemma och inte har för vana att lämna lägenheten upptänd.

Ungefär den poängen försökte Stockholms miljöborgarråd Ulla Hamilton (M) göra i P1 igår när hon och oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida (MP) hade en hetsig diskussion om saken, med anledning av att Stockholms stad inte deltar. Ruwaida var rejält förbannad, varpå Hamilton undrade om Ruwaida verkligen tyckte att det fanns någon mening med att åka in till stadshuset på en lördagkväll när det inte är någon verksamhet där bara för att tända ljuset och släcka det igen.

Nej. Det vore verkligen poänglöst. Och det är förstås alltid risken med jippon, att det blir tomma gester, snarare än verkliga insikter. Men, opinionsbildning via kampanj fungerar bevisligen. Ty jag funderade på det där på väg hem i går kväll. Runtomkring mig i Sumpan finns ett par större kontors- och företagslokaler som har tänt precis hela tiden. Ett stort hus på andra sidan gatan belyser skrivborden dygnet runt. Frisören ett kvarter bort släcker aldrig. Mitt bidrag till Earth Hour blir kanske i stället att agera besserwisser och helt enkelt höra av mig till dessa ställen och be dem fundera över sina belysningsvanor.
Gesten är mindre, varken global eller särskilt slående. Men den är nära mig, den är personlig och därmed mindre tom.

Laakso släcker inte, men i stort sett håller jag med honom.

onsdag 25 mars 2009

Småkär i EU

Okej. Det här är en fullständigt meningslös bloggpost, men nåt måste ju bloggas så då blir det följande. Jag är på visit i EU-parlamentet i Strasbourg, vilket har resulterat i att jag har kärat ner mig lite i EU.
Alltså, vi talar inte om en villkorslös och hängivet beundrande kärlek direkt, men ändå. En spirande förälskelse, som jag faktiskt inte hade väntat mig. Parlamentet är mycket mer öppet och mycket mindre stolpigt än vad jag hade förväntat mig. Här pågår kort sagt en förbannad massa politik - på ett sätt som känns vitalt, trots att det är tungrott.
I like it.

Frågan är dock om detta är en förälskelse som kan frodas trots avstånd. We'll see.

söndag 22 mars 2009

Husdjurstankar en söndag

Häromveckan fick ett av mina favvodjur igelkotten lite dålig publicitet när smittskyddsläkare i Skåne kopplade salmonellautbrott bland barn till kottar. För att motverka kottarnas skamfilade rykte måste jag dela med mig av denna lilla film, där en husdjursigelkott käkar morot.

För ja, man kan tydligen ha igelkottar som husdjur, upptäcker jag efter lite googlande. Det förefaller dock inte vara vettigt att plocka en igelkott ute i naturen, afrikanska pygmévarianter ska det vara. Och naturligtvis finns det en hel uppsjö sajter för kottägare, till exempel en International Hedgehog Association, en Hedgehog Central, eller, på närmre håll en Igelkottar.se.
Hmm. En igelkott hemma i lägenheten? Så här funkar det, tydligen.
Tål att tänkas på...

Den konservativa bacillen

I januari lämnade Naser Khader sitt parti Liberal Alliance och förklarade detta med att han kommit på att han inte var liberal, snarare socialliberal. I veckan går han till Konservative Folkeparti. Om detta funderas det lite idag.

Å andra sidan är veckans utveckling kanske inte så förbluffande som man skulle kunna tro. Redan när Ny Alliance bildades figurerade ordet socialkonservatism som ett av ledorden. Och ser man till vad Khader också sa när han motiverade sitt avhopp i januari blir tråden ännu rödare.

– Då vi stiftade Ny Alliance såg jag framför mig ett brobyggarparti, ett värdeparti, ett integrationsparti. Ett parti i linje med det jag kämpat för i många år. Men jag lyckades inte hålla fast vid den visionen.

Om jag ska våga mig på en fri tolkning av det hela lyder den ungefär som följer.

För väldigt många sitter det väldigt långt inne att erkänna att de bär på den konservativa bacillen. Man kopplar konservatism med reaktionärt bakåtsträvande och känner sig därmed tvungen att hålla distansen. I själva verket finns det betydligt fler som när konservativa böjelser än det finns folk som faktiskt uttalar det.

Khaders vision är egentligen ett utmärkt exempel på vad som skulle kunna känneteckna ett modernt konservativt parti. Att bygga broar handlar ju sällan om radikalitet, snarare om en lite mer eftertänksam och pragmatisk inställning till de politiska skeendena.

lördag 21 mars 2009

Hej då Kurt Lundgren

Bloggosfären har förlorat en bråkstake.
Kurt Lundgren, som grymtat, grälat och ironiserat från Östra Ölands fria horisont har gått bort. Han var inte okontroversiell, men jag uppskattade honom, han var rolig. För lite drygt ett år sedan förklarade jag varför det var orättvist av Expo att lista honom som nån simpel och korkad islamofob i en bloggpost betitlad I griniga gubbars försvar.
Nu är vi en grinig gubbe fattigare.

måndag 16 mars 2009

In youth it was a way I had, to like poems like these...

Det är lite synd om mig. Känner mig krasslig, sover och sover. Vaknade nyss ur febrig slummer. När man ägnar dagen åt sådant kan det vara trevligt att dra fram gamla antologier som tummades i högstadiet och gymnasiet och hitta favoriter från förr. Till exempel den här som jag minns att jag fick göra en tolkning/översättning till svenska av på en engelsklektion. Vill dessutom minnas att jag blev rasande nöjd med resultatet, som väl finns i någon pappershög av minnen någonstans. Nå, i alla fall.

Indian Summer 
In youth, it was a way I had
To do my best to please,
And change, with every passing lad,
To suit his theories.

But now I know the things I know,
And do the things I do;
And if you do not like me so,
To hell, my love, with you!


Jag tycker fortfarande om den och mycket annat av Dorothy Parker, förstås, men något krockade på ett lustigt sätt när jag läste den nyss. Hela poängen med de få raderna är ju hur ungdomlig osäkerhet och behagsjuka förbyts i självständighet och självkänsla med åren.

Fast är det inte en ironisk twist att det här är den sortens dikt man älskar som allra mest när man är 18 år?
Då tyckte jag den signalerade kvinnlig mognad och styrka. Nu finner jag den en smula tonårig. Självständigheten låter lite påklistrad, lite mindre trovärdig idag än då. Eller så finns det för få lads with theories nuförtiden...

On an unrelated note så hade jag en text om Louise P:s finfina bok idag.
Back to bed.

tisdag 10 mars 2009

Jobbar som snobbar

Det är inte alls dumt att ha flippat en burgare eller två på Mackedonken, det ger rentav klirr i kassan i framtiden. Om detta och jobbsnobberi och lite annat resonerar jag på dagens sida. Klipp som tillhör texten finns för övrigt att beskåda här.

Idag har annars varit en dag i runtrännandets tecken. Bland annat besökte jag Aftonbladet, där det pratades nya och gamla medier tillsammans med medpanelisterna Fröken Opassande, Herr Uppstuds, jag själv, Mymlan, Kalle Jungkvist samt Jan Helin. Om vi sa något vettigt återstår att se, det dyker väl upp på Aftonbladets web förr eller senare. Jag gissar att jag som vanligt pratade för fort och att jag misslyckades med att stå still. Men något vettigt sades nog, om inte annat att döma av det faktum att vi fortsatte prata en lång stund efter att kameran stängts av, vilket brukar vara ett gott tecken.

måndag 9 mars 2009

Ge mig!

Hallå?!? Södra teatern? Fasching? När ska n i ta hit henne?!?
Jag vill ha sett Miss Platnum live innan årets utgång, begrips? Bara att få höra en balkanversion av Sexy Back är värt åtskilliga hundralappar.



Hela klippet här.

söndag 8 mars 2009

Tänk på ditt rykte!

Det är Internationella kvinnodagen. Som vanligt spretar det än hit än dit. Å ena sidan duktighet och å andra sidan flickor som inte får gå i skolan. Samtliga frågor som kan lyftas precis vilken annan dag som helst. Själv orkar jag inte riktigt engagera mig och inte heller välja vilken fråga som är viktigast på denna dag.
Dock skulle jag vilja omdefiniera uttrycket "Tänk på ditt rykte!" i sammanhanget kvinnor och sex. Föreslår härmed att uttrycket hädanefter ska tolkas som syftande på ryktet om den egna personens färdigheter gällande sex. Alltså.

Det enda rykte en kvinna ska behöva vårda är ryktet om hur förbannat bra hon är i sängen.

Den tror jag vi kan vara överens om, no? Självfallet gäller devisen även män.

Och så sänder jag ett glatt tack till Louise för trevligt releasekalas samt lika glada gratulationer till nedkomsten av Klassisk feminism.

lördag 7 mars 2009

Fredligt åt fanders

Jag vill vara i helgläge, men kan inte riktigt låta bli att motvilligt följa rapporteringen från Malmö. Det verkar ju gå precis som väntat, det vill säga åt fanders. En hormonstinn yngling står och hoppar på en polisbuss och visar sitt långfinger för människorna nedanför. Exakt hur detta budskap är tänkt att nå eller drabba staten Israel är oklart, men med den bedriften i bakfickan lär han väl i alla fall få ligga ikväll.

DN har ett klipp där en reporter intervjuar lite folk från den icke-stenkastande delen av demon. En av de unga demonstranterna lyckas med sitt uttalande sammanfatta exakt vad det är som är så dumt med hela resonemanget bakom här aktionen.

- Israelerna får inte komma och bli glada här.

Med den här logiken är det väl dags för demonstranterna att börja syna landets gränser. Det kan ju dyka upp glada turister eller affärsmän från Israel. Jag har också hört att ibland lyckas israeliska artister ta sig in och det är ju fullt möjligt att de dessutom är glada vid sitt besök. Det är ju en förbannad tur att vi inte håller Eurovisionsschlagerfestival i Sverige i år.

torsdag 5 mars 2009

Vill du att vi går gemensamt eller vill du gå ensam? Tala om vilka planer du smitt...

Gnäller idag på översynen av alkohollagen som damp ner i går och landade i att vi gör ungefär ingenting alls. Förmynderipolitiken fortsätter precis som vanligt - och värre. Även de liberaliseringar som var väntade uteblev. Suck.

Och i går skrev jag för övrigt om Konstfacks utredning, men framför allt var det kanske en önskan om mer respekt för det gemensamma.

"Sen när är det tecken på stor bildning att utan åtskillnad vörda allt som görs i konstens namn? Är det ens konstens önskan att samhället reagerar på allt som görs med underdånighet för att det är konst? Det kan jag inte tro. Provokationen är ingenting utan sin reaktion.

Låt mig ta ett plumpt exempel, som syntes flimra förbi som tittar-sms när frågan diskuterades i SVT:s Debatt nyligen. Det stod: ”Hitler var ju konstnär, kanske var alltihop bara en installation.”
Jämförelsen är gräsligt osmakligt, jag vet, men den har en jobbig udd. För utan moraliska och etiska avvägningar, vad hindrar egentligen påståendet? Och vem ska våga verka obildad?

Man kan inte betrakta medmänniskor som kasperdockor i konstens tjänst. Liksom journalister förhåller sig till etiska spelregler finns det anledning för konstnärer att väga syfte mot tillvägagångssätt. Det finns nämligen ett vi att förhålla sig till.

För mig är individen viktig, men det innebär inte att jag inte sätter stort värde på kollektiva ansträngningar. Av någon anledning har det som vi kallar det gemensamma kommit att tas fullständigt för givet. Som om vi vaknade en dag och så bara stod det där. Sjukhusen. Kollektivtrafiken. Utbildningsväsendet.

Det kollektiva uppfattas allt oftare som ”deras”, ”någon annans”, ”maktens”. Och då är det fritt fram att slå sönder det, ta det, håna det. Det är säkert bekvämt. Revolutionär, konstnär, fritänkare, visionär. Skönt att vara lite på marginalen. Smidigt att visa det med en t-tröja.

Andra, som inte vågar välja marginalen, nöjer sig med att betrakta dess invånare. De läser kriminalromaner eller tittar på dokusåpor och förundras över världar där det ”alltid är rätt att säga precis vad man tycker och tänker”. Där man kommer undan med plattityder om djungelns lag eller motstånd.
Ja, vi inte bara förundras, vi beundrar modet. För gud så skönt och fritt det verkar där, i den frivilliga marginalen. Allt kollektivet säger åt dig kan du besvara med ett välriktat långfinger.

För du bryr dig inte om deras lagar. Deras löjliga tunnelbanevagnar. Deras idiotiska företag och branscher. Deras töntiga moral. Du behöver inte dem.
Enda frågan är väl då, varför ställer du krav på dem?"

tisdag 3 mars 2009

Tvåbarnspappor, trebarnsmorsor och konsulter

En insändare som handlar om hur himla tryggt och bra det känns att socialdemokraterna styr landet på exakt rätt sätt från signaturen "Glad tvåbarnspappa" är inte alltid just detta. Det fick jag erfara många gånger om när jag delade min tid lika mellan att ledarskribenta och hantera/redigera en insändarsida. Och jag är definitivt inte ensam. Fråga en insändarredaktör i vilken landsortstidning som helst, särskilt under ett valår.

Bara att googla en insändare som känns misstänkt räcker förvånansvärt ofta för att inse att exakt samma insändare finns publicerad i andra landsortstidningar över hela Sverige. Kanske från "Glada trebarnsmorsor" istället, men i övrigt likalydande intill varje kommatecken. Då vet man att insändaren är centralt producerad. Under valrörelsen 2006, liksom i alla andra valrörelser, förekom de flitigt.

Var dessa insändare "äkta"? Bakom signaturerna dolde sig säkerligen faktiska morsor och farsor. Engagerade i socialdemokraterna visst, men även s-folk är ju folk, och med största sannolikhet var det också helt sant att de var glada över att s regerade. Efter valet förbyttes de massproducerade texterna och nu var det istället "Arg pensionär" som frekventerade spalterna. Även här finns det ingen anledning att ifrågasätta vare sig ilskan eller PRO-medlemskapet, men ändå förtas äkthetsintrycket av dupliceringen.

Det bär helt enkelt de flesta redaktörer emot att publicera insändare som redan tryckts i såväl Östersund som Kristianstad. Vill partier och intresseorganisationer, som ju har ett försprång i debatten bara i kraft av storlek, status och resurs, vara med finns det faktiskt debattsidor och dessutom lyxen att bli intervjuad i den vanliga nyhetsrapporteringen. Insändarsidorna vill vi som sållar inflödet på gärna reservera för "vanligt folk".

Fast det ska erkännas. Det är inte lätt, det där med att urskilja vanligt folk. Ibland är de ju konsulter, gudbevars!
Om detta skriver jag idag, bland annat apropå DN:s ledare i går.

söndag 1 mars 2009

Alla som får lön bör misstänkliggöras?

Jahaja. Vissa som engagerade sig mot FRA fick betalt. På vilket sätt gör det de andras engagemang mindre värt? För övrigt räcker det att ta en titt på de summor som nämns för att finna DN:s granskning ganska ointressant. En annons, lite fix med att slänga upp några websidor är väl ungefär vad man får för såna slantar. Om DN hade avslöjat att Putin hystat in miljoner i FRA-motståndet hade det varit intressant. Men inte ens det hade det förändrat min inställning till lagen i sig.

För övrigt kan jag avslöja att jag definitivt drog mitt lilla strå till den stora stacken jag med. Och tänka sig, jag fick också betalt!

En pr-konsult väljer sina uppdrag. En ledarskribent väljer liksom en bloggare sina ämnen. Det finns något mycket märkligt i det här perspektivet att åsikter är till salu. Så är det faktiskt väldigt sällan. Det är en jäkla skillnad mellan att som modebloggare slänga upp en post om nåt random sminkmärke bara för att man får lite gratisgrejer och att engagera sig politiskt fullständigt tvärs med sin uppfattning. Det senare tror jag är ganska ovanligt. De flesta av oss människor gillar att leva i ett hyfsat fredstillstånd med våra samveten.