måndag 19 december 2011

Wiehes bolag: Ta omedelbart bort Slussensången!

Vi trodde att det bara var ett oskyldigt lokalpolitiskt funny-ha-ha att låta våra nätbekanta ta del av proggparodin som växte fram över vårt frukostbord förra lördagen. Benny Andersson deklarerade i SvD att han till sist blivit proggare.
”Man mognar”, som Benny motiverade sin strid för en söndervittrad trafikrondell.

Samtidigt, av en händelse, var Sveriges meste proggnestor Mikael Wiehe dagsaktuell med ett nyskrivet alster om Valerie Solanas. Han väljer också de ”stora” striderna och fina nyanserna, så att säga.

– Benny och Micke vore ett fint team. Nu kommer väl snart Wiehe-låten till Slussen, fnissade vi.

Idén var oemotståndlig. ”Benny” fick bidra med en darrande text till Wiehes gamla örhänge. Effekten blev komisk, kan man säga. Vi spelade in låten i sovrummet. Det gick på tredje tagningen – minstingen började skrika av munspelet på de två första försöken.

Uppmärksamheten blev större än vi kunde ana. Det är alltid roligt när fler delar ens humor. Men någon som uppenbarligen inte skrattar är Wiehe själv. Nu har vi kontaktats av Anders Larsson, vd för United Stage, som företräder Mikael Wiehe. Han menar att ”detta är absolut inte tillåtet utan tillstånd utan är ett intrång i upphovsrätten”. Därför ombeds vi nu att ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”.

Litet häpen blir man allt. Och hjärtats lilla fågel huttrar.



Uppdatering. 
På många sätt är det här lustigt, men inte bara. Vill därför, on a serious note, skriva att det är glädjande att så många redan har bloggat och retweetat detta och uttryckt stöd för rätten/möjligheten att slänga ihop en satir eller parodi i sovrummet. Nedan ser ni vår brottsplats.



Skurkarna på brottsplatsen. 


lördag 10 december 2011

Slussvisa om aftonen

När det visade sig att Benny Andersson lekte med tanken att återförena Abba för att rädda Slussen blev det bråttom. Skulle man muta in området kampvisor för Slussens bevarande var det nu eller aldrig.

Tänkt och gjort: jag och The Inslag Santesson Orchestra snodde raskt ihop vårt budskap i form av en protestsång. Sång till en sluss är redan vederbörligen publicerad, tweetad och retweetad, men som en service till den som gärna karaokar eller vill sjunga med för att visa sitt stöd för Slussen publicerar jag här texten. Väl bekomme! :-)



När de hotar, när de säger du ska rivas
då vill jag inte vara med.

Du har båtar, du har hiss och rulltrappa
Du har en gång där man kan slappa.

De säger det luktar kiss där, men det har jag aldrig känt.
Du har sköna toaletter, där man kan få det tänt.

--

När de klagar, när de kallar dig förfallen,
då har de glömt allt du har gjort.

Dina bussar, din trafik längs Mosebacken.
Kallhjärtad rivning är det tacken?

Då flyger mitt hjärtas fågel, och landar vid stadens sluss.
Den kommer per tunnelbana, och byter sen lätt till buss

--

Jag känner stolthet när jag går i cykelgången,
välfärdsstatens sista värn.

Men du har åldrats - vinterfrosten bröt betongen,
Och rosten åt dina armeringsjärn

DIn skönhet den är bedagad, den vittnar om ett långt liv.
Du har sett kärlek, kommers och hundbajs och nattligt fyllekiv.

---

När de klottrat, när de skrivit sista taggen
När hipstern gått med nattklubbsraggen

Finns du kvar där? Vem fick det sista garvet?
Kapitalet eller kulturarvet?

Är du vaken, kan du höra våra röster?
Sten, låt vårt budskap sjunka in!

Det är nog nu, stan ska va som när vi föddes.
Tryck paus - förändra ingenting!

Öppna nu dina slussar, låt Saltsjön välla in!
Dränk råttorna i stadshuset, de fattar ju ingenting.

onsdag 5 oktober 2011

Halvvägs in i "Happy Happy"...

Förresten så läser jag Happy Happy. Jag är bara knappt halvvägs och det är rätt tråkigt. Som att läsa flera Mitt livs novell-stories på raken. Historier med existensberättigande, givetvis. Jag inser att detta är erfarenheter som många delar och därför finns det ett naturligt utbyte av att läsa om andras upplevelser. Men att detta har behandlats som en debattbok och dessutom har skapat en rätt eldfängd debatt förstår jag inte alls. Det här är en bok som sorterar bättre i genren livsstil/självhjälp – inte under rubriken samhällsdebatt.

Jag började faktiskt läsa boken mest på grund av debatten/alla de storsågande recensionerna. De gjorde mig lite motvalls. Plötsligt var det en väldig slagsida åt hur ansvarslöst det var att "hylla" skilsmässan, kändes det som. Så när jag beställde hem Svelands/Wennstams alster var det faktiskt med ambitionen att läsa den välvilligt, kanske rentav att försvara skilsmässorna som plötsligt, år 2011, gått och blivit kontroversiella.

För så märkligt är det ordnat här i världen att när Maria Sveland redaktörar ihop en bok om att skilsmässa är bra då autopilotas det fram en massa kritik som i stället hyllar uthållighetens dygder. Det frenetiska skällandet på Happy Happy liksom gjorde skilsmässan till något kontroversiellt, nästan tabu, och det är mycket märkligt för jag har aldrig uppfattat den som tabu förut. Au contraire. Folk skiljer sig ju mest hela tiden, utan att drabbas av några gräsliga sociala stigman. Visst beklagar man ofta ett sprucket äktenskap (vilket jag ska återkomma till) men värre en så är det knappast. Därmed kan man säga att reaktionerna på Happy Happy nästan gav redaktörerna poängen de inte hade från början.

Nej, problemet med Happy Happy är inte att den är kontroversiell i sitt "hyllande" av skilsmässan som utväg. Att denna utväg ibland är enda lösningen är – i mina ögon – en trivial sanning som ingen vettig människa kan ha något att invända mot. Problemet är snarare att bokjäkeln är så rackarns banal. Det är, som sagt, lite Mitt livs novell, kryddat med kulturjournalistiska "spaningar" som ska bekräfta tesen att äktenskapsupplösningar är behängda med en "tystnadskultur".
Så påpekar redaktörerna redan i förordet att:

...hela vokabulären kring separation/skilsmässa är dessutom färgad av tragik: förhållandet "sprack", "gick sönder", "tog slut", "kraschade". Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än på den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.


Vilket avslöjande! Har ni tänkt på att vi säger att relationer "tar slut" när de tar slut? Så förlegat av oss! Och så besvärligt för författarna att också de måste använda denna vokabulär för att...öh...för att det är det som händer. För att det är omöjligt att beskriva dessa slut på något annat sätt eftersom båda inblandade vanligen haft helt andra förhoppningar och därför ofrånkomligen upplever slutet som ett misslyckande. Inte bara, men dock.
Bara några stycken framåt i samma förord förklaras emellertid att skilsmässor gör ont samt att livet är en berg- och dalbana som "gör en yr och kräkfärdig". Härifrån lanseras sedan tesen att skilsmässor kanske "väcker så starka känslor hos omgivningen" eftersom "ingen vill spy"...

Vi vill inte förenkla, skriver redaktörerna. Problemet är att det är det de gör, mer än någonting annat. Tramsiga språkspaningar och banala iakttagelser levereras i parti och minut och kombineras med högstämt tal om att det råder en "tystnadskultur" kring detta heta debattämne. Anrättningen kryddas sedan med lite bitterfittiga "skämt" om att inga män är med i boken för att "det var så svårt att hitta några som höll kvalitén" samt att det finns en skilsmässa bakom varje framgångsrik kvinna.

Jag ska dock inte hålla redaktriserna emot alla de bidragande författarna. Pernilla Glaser är först ut och skriver en fin liten berättelse om hur ett skilsmässobeslut mognar fram och om vilka som är de största ångestpunkterna. (Barnen, förstås.) Det är intressant att ställa hennes berättelse mot nästa - Maria Svelands - som cirklar kring Svelands förtrytelse över sin mors reaktioner, frihetskänslan när hon flyttade, glädjen över att ha många kompisar med mera. Där Glaser överväger sig själv i en kontext, i relation till andra är Sveland nästan uteslutande intresserad av att beskriva sig själv.
Självklart har säkert också Sveland oroat sig över hur förändringar i familjekonstellationen påverkar barn och allt det där, det utgår jag ifrån, men onekligen blir hennes text slående självcentrerad bredvid Glasers.

I grunden måste det förstås finnas "ego" med i en skilsmässa, såtillvida att två olyckliga jag sällan kan skapa ett lyckligt hem åt barn. Men Svelands triumfrop över sitt singelliv ger stundtals intrycket av att hon var barnet i den här relationen.

Well, fuck you too, tänkte jag och gick och köpte en fet jävla borrmaskin och började borra upp mina stringhyllor. Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! (---) Jag har alltid betraktat mig själv som oteknisk och av den anledningen har Olof varit den som borrat och skruvat ihop saker från Ikea...


Är det bara jag eller säger den här passagen mer om författarens tidigare osjälvständighet än om hennes nyvunna självständighet? Nåja. Oavsett vilket är hon att gratulera till emancipationen, det är givetvis frustrerande att känna sig inkapabel jämfört med livspartnern – även om man har sig själv att skylla för den ojämställda situationen.

Om barn närvarar sparsamt i Svelands text är de än mer väck i Mian Lodalens. Mian Lodalen berättar helt enkelt om en gång när hon blev dumpad.
Visst, hjärtesorg suger. Men skriver man en debattbok om skilsmässor med tesen att det faktiskt finns någonting kontroversiellt i ämnet, ja då torde väl den första insikten vara att om tabu alls föreligger så är det inte för att hymens band klipps eller för att kärleken tar slut utan JUST och BARA när andra, dvs barn, påverkas. Att två vuxna människor flyttar isär och slutar ligga med varandra är så att säga varken kontroversiellt eller intressant för samhällsdebatten.

Jag begriper ärligt talat inte vad Lodalens text har i den här boken att göra. En nyckel kan väl möjligen vara att hon av Svelands text att döma hjälpte Sveland att flytta när hon skilde sig...

måndag 25 juli 2011

Svarte Petter efter Oslo

Tidigt, tidigare än man hade önskat och riktigt orkar med, inträder Svarte Petter-spelet om mannen vi kallar ABB. Från Anders Lindbergs försök att pådyvla hela högern ansvar till Lisa Bjurwalds dito. För att nämna några.
Samtidigt är det många inom denna höger som reagerar väl kategoriskt på dessa ideologiskt och/eller PR-för-bok betingade påhopp. Ser nu hur många med emfas avfärdar att det på något enda vis skulle kunna finnas en politisk skala på vilken både konservativa, liberaler, ABB, SD (eller för den delen sossar) existerar.

Det är såklart larv. Skalan är en skala. Således måste man ge Lisa Bjurwald viss rätt i att det finns likheter mellan hur många SD-are och SD-sympatisörer resonerar och hur ABB resonerar. I sina konservativa stunder har SD i sin tur likheter med högerns konservativa, medan man i andra stunder liknar S. Omvänt innebär detta också att högern i vissa stunder liknar SD, liksom S i vissa stunder liknar SD. Det är inget konstigt med den saken.

Bjurwalds och Lindbergs debatteknik bär likheter i det att de båda verkar ha föresatt sig att göra nästintill hela den politiska skalan till ett icke rumsrent landskap sånär som på deras egen heliga millimeter i vilken vi andra måste samlas för att inte riskera det Bjurwaldska eller Lindbergska pekfingret. Infinner vi oss inte där pådyvlas vi ansvar för onda åsikter i samhället eller rentav ett terrordåd av sällan skådade mått.

Den anklagelsen är ohederlig och oseriös, ja. Men det betyder inte att alla likheter kan avfärdas. Sådana finns och då blir det lite fånigt att – som jag sett flera fellow högerdebattörer göra – försöka påstå att alla paralleller som dras är direkt felaktiga. Det måste de givetvis inte vara, frågan är snarare om de är rimlig grund för de huvudlösa anklagelser som brukar följa.

På exakt samma sätt som RAF eller AFA befinner sig på ytterkanten av den politiska skalans vänsterflygel befinner sig en sådan som ABB snarast på den politiska skalans högra dito. Tungt och obehagligt som fan, men det får vi hacka i oss. Denne ex-FRP:are är rentav lättare att placera högeröver än SD, som vinglar mellan S-nostalgi och konservatism.
Faktum kvarstår emellertid. Vi besväras alla av extrema galningar, både högern och vänstern har dem. Viktigt att komma ihåg är dock att det på intet sätt betyder att vi alla ÄR dessa galningar. Att påstå det är lika orimligt som att missa skillnaderna mellan muslimer och islamister.

Alltså. Ingen är ansvarig för ABB. Ingen bär skulden för hans dåd mer än han. Visst är det så. Däremot har vi alla ett ansvar för renhållning inom åsiktsgemenskaper – eller samfundsgemenskaper – för samhällets skull. De som har störst möjlighet att marginalisera en möjlig och farlig våldsverkare ur en grupp bör också gripa den chansen.

Innan ni börjar ropa misslynt om kollektivt skuldbeläggande: Nej. Det betyder inte att det finns en kollektiv skuld, det betyder bara att vi gör oss dumma om vi blundar för att det sannolikt gör mer nytta när muslimska samfund skickar ut pressmeddelanden och tar avstånd från islamistiska dåd än när katolska grupper gör det. På samma sätt lär ABB besväras föga av liberala och socialdemokratiska avståndstaganden från hans terrordåd, däremot har FRP, SD:are och dylika grupperingar större möjlighet att på allvar marginalisera och ta avstånd från hans extrema uppfattningar så att han faktiskt känner hur icke önskvärd han är inom den falang han tror sig tillhöra.
Det lär svida mer om övriga i gänget som har för vana att kalla andra för landsförrädare tar avstånd än om jag gör det, om man säger så.
Sådana avståndstaganden innebär inte att man erkänner sig vara terroristens bror eller syster. Snarare innebär det att man med all kraft utesluter honom eller henne ur den gemenskap som han eller hon hävdar sig ingå i.

Vad debattörer som Lisa Bjurwald och Anders Lindberg gör är emellertid att de suddar ut skalans alla gränser – ofta på ett påfallande illvilligt sätt. De kastar in varenda liberal och konservativ i lag med SD och SD:s svans och insinuerar sedan att här har manegen krattats för ABB. Det är som om jag skulle framhärda i att om inte Ylva Johansson dagligen tar avstånd från Ulrike Meinhof är det omöjligt för mig att se skillnad på dem.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att så många hade blivit imponerade om jag presterade en sådan analys..?

..........

För övrigt anser jag att Widar Andersson bjuder på klokheter idag.

Uppdatering:
Läs dessutom Peter Santesson om det här med ensamma galningar.

söndag 6 mars 2011

Huvudlöst om papperlöst

Plötsligt blev det dags att kliva in på bloggen. Här har jag inte varit sedan i juli 2010, men nu blev jag så illa tvungen att plita ner lite random kommentarer. Ämnet är diverse argument och anklagelser jag fått höra på sistone i diskussionen om vård och skolgång till papperslösa. Ni får dem punktvis, i ingen särskild ordning och i ohanterligt lång form. Raljans varvat med seriositet. Läs, den som orkar...


1) Du är inhuman.
Kanske en av de vanligaste kommentarerna jag fått under de senaste dagarna och en som verkligen inte inbjuder till några artiga eller sakliga svar. Vad ska jag svara på sånt där? Ge en kommentar på hur min kritiker luktar? Det vore verkligen önskvärt om fler insåg att det inte är ett argument att meddela någon att han eller hon inte är kandidat för deras personliga humanitetspris.

2) Du är inte liberal.
En variant på ovan där kritikern självrättfärdigt utgår ifrån att jag skulle ha ansökt om inträde i den exklusiva liberala klubb som vederbörande tydligen är ordförande i. Lyckligtvis har jag inte sänt in några sådana blanketter, varför uteslutningen lämnar mig tämligen oberörd.

3) Du vill förvägra barn som trillar och slår sig vård.
Nej. Jag vill också påpeka att gömda barn under 18 år redan idag har rätt till sjukvård på samma villkor som andra barn i Sverige. På samma sätt anser jag det självklart att vuxna har rätt till akutsjukvård. Motiveringen till detta är enkel och glasklar. Barn kan inte rå för sin situation och det är en global och mänsklig självklarhet att alltid erbjuda akutvård.
I båda fallen finns hanteringsproblem, ofta beroende på att vården saknar kunskap och rutiner, men rätten finns alltså redan – och den anser jag är helt riktig.

Dock är det ju inte detta vi diskuterar nu eftersom de aktuella förslagen rör en mer generell rättighet till vård samt skolgång. En utvidning till planerad vård och skolgång menar jag innehåller ett antagande om att avvisningsbeslutet inte längre förväntas verkställas. Då kan man lika gärna ge PUT & medborgerliga rättigheter tycker jag.
Omfattningen av just vilken vård som ska erbjudas är förstås under utredning, men för egen del skulle jag finna det smått bisarrt om vi landar i scenarier där en person som vistas illegalt i landet ska kunna köa för tex en höftledsoperation. Kalla mig gärna inhuman. Och köp för all del en deodorant.

För övrigt vill jag påpeka att det påfallande ofta är liberaler som ger mig denna ”du vill barn illa-känga”. Japp, exemplet har uteslutande varit barn. Nu är det som sagt ett dåligt exempel eftersom barn redan har rätten till vård. Men att just detta argument ständigt poppar upp visar inte bara på viss okunskap i frågan, utan också på en reflexmässig faiblesse för billig argumentation av en sort som just dessa liberaler har haft för vana att håna förmynderivänstern för i åratal.
Detta med att trumfa sin åsikt igenom inte med faktiska argument utan genom att vifta med "du bryr dig inte om baaarnen-skylten" är en vana som alla liberaler jag någonsin känt har skrattat åt, för att istället kräva nyktra och principiella resonemang. Nu tycker de inte längre att nykterhet är en dygd, utan går direkt på att tillskriva mig kallhjärtad illvilja. Det beteendet gör min vilja att ingå i ovan nämnda liberala klubb ännu mindre.

4) Du gnäller om skattemedel när det är så lite pengar.
Det har jag – såvitt jag själv vet – inte skrivit någonstans. Däremot har jag - egentligen först i går - utvecklat ett resonemang om en på sikt försämrad betalningsvilja som kan urholka välfärdsstaten. Men vid inget tillfälle har jag yttrat skattebetalargnäll i dess torftiga och inskränkta bemärkelse. Tvärtom har jag uttryckligen sagt, både nu och många gånger förut, att jag inte tror på turism-argumentet och att jag inte inbillar mig att vi talar om några anmärkningsvärda kostnader.
Däremot finner jag det både relevant och intressant att tala om långsiktiga effekter av att införa parallella samhällen där såväl tillgången till som betalningen för olika välfärdstjänster är olika. Den som anser att det perspektivet inte är ett lämpligt samtalsämne får gärna motivera varför. Jag återkommer i alla händelser till några mer långsiktiga perspektiv nedan. (Punkt 9, 10)

5) Det är minsann inte så roligt
En del har förklarat för mig att det "faktiskt inte är roligt att leva som gömd". Jag har även fått höra att jag skulle tycka att papperslösa är någon sorts bekymmerslösa glidare. Det inbillar jag mig givetvis inte. Inte heller har jag skrivit något sådant.

Nej. Det är inte roligt att leva gömd. Inte heller tror jag att det är roligt att vara den stackars sate som inte går under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan, utan i stället lämnar landet. Men han eller faller förvånansvärt lätt ut ur alla mina motdebattörers minne. Dessa människors välgång och vårdbehöv är det ingen som bryr sig om, trots att det enda som skiljer dem från de papperslösa i Sverige är att de förra lydde avvisningsbeslutet. Det gör ärligt talat att jag tar ganska lätt på de insinuanta kommentarerna som kastas i min riktning.

Tilläggas bör att de båda gruppernas status när det gäller relationen/anspråk på den svenska staten är i stort sett likadan. Ingen av dem har vare sig medborgarens eller asylsökandens status. Det är helt riktigt att det inte är roligt att stå utan svensk vård i Malmö, men det är heller inte roligt att stå utan svensk vård i Mogadishu. Men i den här diskussionen gäller uppenbarligen devisen out of sight, out of mind.

6) Varför tror du att du vet bäst?
Jag måste också nämna ett lite lustigt argument från Frida Metso, som har blivit rent förskräckt över de dåliga liberaler som inte håller med om överenskommelsens förträfflighet:

Det har alltid både fascinerat och skrämt mig att även människor som kallar sig liberaler och menar att 'individen vet bäst själv' så snabbt anser att just invandrare inte 'vet bäst'.


Här tillskriver Metso alltså mig och ytterligare sisådär tio borgerliga debattörer en argumentation som jag ärligt talat inte har hört någon framföra. Det är en jättelustig tolkning av kritiken. Vem har påstått att gömda/papperslösa/illegala inte vet bäst? Jag skulle då aldrig göra det. Snarare förhåller det sig precis tvärtom. Självfallet vet de bäst och självfallet väljer de att gömma sig. Gissningsvis vill snart sagt alla som får avslag för att de saknar asylskäl hellre stanna.

Detta faktum borde föranleda en insikt hos Metso, men det gör det inte. I stället föranleder det henne att tro att politikens och statens uppgift är att skapa ett system som redan från start berättar för samtliga som får avslag att: "Du nu har två alternativ: antingen följer du det här landets lagar och godtar ditt avvisningsbeslut, eller också låter du bli – och för det har vi en särskild budgetpost – och lagstiftning för att underlätta din kommande tillvaro ligger i pipeline."

Återigen, eftersom jag dristade mig till att använda ordet budgetpost här ovan. Nej, det är inte pengarna jag bryr mig om. Inte det minsta. Att jag nämner budgeten är ett sätt att understryka att vi väljer att uppifrån institutionalisera ett i allt väsentligt icke-önskvärt fenomen, nämligen människor som lever på undantag utanför samhällsgemenskapen.

Bristen på logik följer i viss mån av det faktum att Frida Metso har som utgångspunkt att betrakta varje negativt asylbeslut som felaktigt. Jag håller förvisso helt med henne om att "få system är perfekta", men anser att hon i så fall borde arbeta för att göra migrationspolitiken mer i sin smak, snarare än bygga ett parallellt samhällssystem och en andra klassens tillvaro till vilken hon tänker anvisa de människor hon talar om.

7) Det är inget val
Ja, jag vet. Det parallella samhället finns redan. Men idag är det en konsekvens av vår lagstiftning och av dessa individers val. Åtminstone när vi talar med Metso här ovan, förefaller det finnas någon form av val där individen vet bäst.
Maria Wetterstrand däremot använder motsatt argumentation och påtalar gärna att de gömda personerna i fråga inte har några val.

Det här är en småsak i debatten, men likväl en intressant glidning i långt fler diskussioner som berör val och valfrihet. Det florerar en mycket märklig föreställning om att val inte får kallas val annat än om de är roliga och alla alternativen är najs och tilltalande.
Så ligger det förstås inte alls till. Individerna i fråga har, som Metso själv påpekat, "vetat bäst själva" och de har ansett att den papperslösa tillvaron i Sverige är det bästa alternativet för dem. Den fråga vi har att ställa oss är om detta innebär att det är svenska statens uppgift att göra valet gå under jorden ännu mer attraktivt? Jag tycker inte att det är självklart när statens yttersta målsättning för var och en av dessa individer trots allt är en enda sak: att avvisa dem ur landet.

(Nu kommer alla känsliga själar tro att den mening de nyss läste betyder att jag har som målsättning att avvisa alla som kommer hit eller något sådant. Inte alls, verkligen inte, jag har gärna en generös migrationspolitik. Poängen av den är att när en stat har fattat ett avvisningsbeslut för en individ så är avvisningen egentligen den enda unfinished business som finns mellan staten och individen i fråga. Eftersom individen inte är medborgare finns liksom inget annat samröre när beslutet väl är fattat. Och vill man se andra beslut bör man, som sagt, påverka den lagstiftningen.)

8) Brottslingar får ju vård!
En vanlig invändning är att den offentliga sjukvården är till för sjuka och inte en belöning för att man följer lagar. Vill jag att kriminella, fängelsekunder i Sverige tex, ska undanhållas vård också?
Jag tycker egentligen inte att jag borde behöva bemöta det här, så dumt är det. Men okej. Ett lands skyldigheter gäller medborgare och personer som tex är här som asylsökande. Att antingen ta sig in här illegalt eller avvika efter mottaget avslagsbeslut är att placera sig själv i en kategori med få anspråk på staten. Däremot är det fullständigt självklart att en stat har skyldigheter även gentemot de medborgare som är dömda för brott eller för de personer som tex väntar på ett asylbesked.

9) Vi har faktiskt ett problem på sjukhusen
Jo, jag förstår det och den invändningen är faktiskt ett av de argument jag har absolut störst förståelse för i hela debatten. Jag begriper verkligen att det måste uppstå enormt svåra situationer för vårdpersonal och jag kan också förstå att man därför tilltalas av en pragmatisk lösning där man istället för att detta med barn- och akutvård avsätter en slant och helt sonika levererar vård till alla papperslösa, så slipper avvägningarna landa i knät på vårdpersonal. Ja, det är väldigt begripligt.

Men jag tror inte att lösningen är så mycket lösning som folk föreställer sig just nu. Tvärtom kommer det öppna för en hel mängd nya problem. Erik Laakso är inne på detta här och Thomas Gür tangerar samma tema här.

Detta är farhågor värda seriöst beaktande. Inte nog med att vi skapar ett parallellt samhälle, vi skapar också en situation där olika delar av Myndighetssverige bokstavligen ställs i konflikt och en situation där man i värsta fall kommer att åläggas att motarbeta varandra. Säg att skolpersonal misstänker att ett papperslöst barn far illa och misshandlas. Naturligtvis kommer man att dra sig för att kontakta det sociala av rädsla för att polisen skulle kopplas in, vilket skulle kunna innebära att barnet och familjen eskorteras ut ur landet.

Ja, ja. Då får man stämma i bäcken med väl tilltagna sekretessregler, menar många. Se helt enkelt till att belägga myndighetsutövande personal med hårda sekretessregler så att de inte får lov att anmäla gömda till polisen.
Okej. Jag fattar tanken. Men, utgångspunkten för detta är att alla medborgare vill hjälpa alla gömda att undgå polis och stanna olovligen i Sverige.

Det är ett antagande jag inte tycker att vi kan göra utan vidare. Dels för att vi inte kan utgå ifrån att alla är av åsikten att ett avslag på en asylansökan sannolikt är felaktig, dels för att vi inte kan utgå ifrån att det tvärtom inte finns en massa avslagsbeslut som är välgrundade och där det faktiskt ligger i medborgarnas och landets intresse att avvisningen sker. Att då skapa regler som ålägger denna personal att aktivt hjälpa illegala fly undan polisen är faktiskt vanskligt. Så vanskligt att jag undrar om ett förslag som detta ens kan passera Lagrådet. (Kanske någon jurist vet bättre..?)

Med allt detta sagt är den här pragmatiska argumentationen och viljan att lösa problem vi har framför näsan likväl det jag allra mest kan sympatisera med. Men som sagt, jag tror vi skapar en mängd nya problem. Problem som ingen verkar ha någon lust att fundera på.

10) De har jobb och betalar moms
Det här har jag hört några gånger vid det här laget, bland annat från Mattias Svensson. Och det är sant. Men det där är en invändning som man lämpligare riktar mot den som klagar på kostnaden och kostnaden har som sagt aldrig varit skälet till min ståndpunkt. Dock är det ett både smart och behändigt argument om man som Mattias Svensson med flera liberaler eller libertarianer inte har någon direkt omsorg om välfärdssamhällets fortlevnad för ögonen.

För när vi väl har skapat ett parallellt samhälle - vad är det som säger att en del människor inte kommer börja snegla intresserat på det? Jag menar, vi talar en modell med mycket mycket mindre förmynderi och uschlig välfärd. Och mindre skatt! Man betalar moms och får basics som vård och skola i retur. Man slipper rentav integritetskränkande personnummer och sån skit. Tippetitopp!, sa liberalen och startade debatten "alla borde få välja vilket samhälle i samhället de vill ingå i". Varpå folk plötsligt började strömhoppa till det nya sköna lågskattesamhället med minimerad välfärd...

11) Du behöver nog inte oroa dig för det där…
Tyckte du ovan var långsökt? Tja, det beror väl på tidsperspektiv. Men också på uppenbara skygglappar.

Tillåt mig påminna alla om en liknande diskussion som av tradition uppstår varje gång någon dristar sig till att föreslå inkomstprövning av universella välfärdsinslag som tex barnbidraget. Dessa oförvägna personer bankas oftast ner skoningslöst av folk från partihöger till partivänster. Det råder i princip politisk enighet över blockgränserna om att inkomstprövning skulle vara en dödsstöt just för att det på sikt skulle urholka betalningsviljan och välfärdssamhällets grunder. Så ser den debatten ut.

Now. Om ovan är ett giltigt scenario och argument i fallet universellt barnbidrag, vad ska vi då tro om en långsiktig folklig reaktion på införandet av ett parallellt samhälle? Ett samhälle där människor som inte är medborgare får två av de mest framträdande fördelarna av välfärden (vård och skola) mot enbart momsen de betalar vid mat- och klädinköp etc. Vad säger ni? Vilken reform skulle påverka betalningsviljan mest?

Och igen. För en libertarian, vars önskan är att underminera välfärdseländet i vilket fall som helst, är en sån här utveckling naturligtvis inte ett problem. Men jag finner det ganska underhållande att så många gröna gamänger och babyblåa socialliberaler helt har släppt alla sina gamla käpphästar ur stallet.

12) Rule of law, medborgerliga rättigheter och skyldigheter och sånt
Det som upprör mig mest av allt är hur oerhört lättvindigt alla tar på fundamentala delar av samhällskontraktet i sin jakt på att skapa den perfekta tulipanarosen. Hur man utan att tveka lanserar idéer om lagstiftning som står i direkt strid med annan lagstiftning. Hur man dessutom gör detta utan att känna till vad lagen faktiskt säger. (Läs mer om den saken hos Merit Wager.)

Stundtals påminner mig mångas inställning om den ytterligt naiva viljan att ”legalisera civil olydnad” – ett tilltag som i realiteten skulle förstöra hela poängen med civil olydnad.

På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.

Själv gillar jag klassiker som rule of law, medborgarrättigheter och skyldigheter. Jag vill också behålla möjligheten till gemensamma lösningar, som tex välfärd. Vidare anser jag inte att vi befinner oss i ett läge där oreglerad invandring är realistiskt, även om jag i och för sig kan sympatisera med tanken på en mer utopisk nivå. Förvånande nog är det få av mina åsiktsmotståndare i den här frågan som säger sig vilja ha en helt fri invandring – en hållning som hade gjort deras ståndpunkt betydligt mer rimlig.

Kort sagt. Jag tycker inte att man lättvindigt ska gröpa ur viktiga och grundläggande begrepp. Särskilt inte om de kan antas göra ganska liten nytta samtidigt som de skapar flera av de helt nya problem jag har nämnt. Det finns andra vägar och sätt att göra nytta. Snabba upp asylprocesserna och gör det uppenbart för professionella människosmugglare att rådet ”släng ditt pass” inte är ett gott, utan ett dåligt råd. Se till att avvisningsbeslut faktiskt verkställs snabbt och minimera förutsättningarna för det papperslösa samhället att växa. Gör hellre arbetskraftsinvandring till den föredragna vägen in för dessa människor. Gör mer för de civilsamhälleliga insatser som hjälper papperslösa i behov av vård. Då uppstår åtminstone inte samma målkonflikter mellan samhällets grundvalar och vår önskan att hjälpa. Åtgärda ut de hinder som gör att redan existerande rättigheter till akutvård och barnvård inte uppfylls.

Gör gärna allt detta. Men försök inte inbilla mig att statligt sanktionerade parallella samhällssystem är rätt väg.