onsdag 5 oktober 2011

Halvvägs in i "Happy Happy"...

Förresten så läser jag Happy Happy. Jag är bara knappt halvvägs och det är rätt tråkigt. Som att läsa flera Mitt livs novell-stories på raken. Historier med existensberättigande, givetvis. Jag inser att detta är erfarenheter som många delar och därför finns det ett naturligt utbyte av att läsa om andras upplevelser. Men att detta har behandlats som en debattbok och dessutom har skapat en rätt eldfängd debatt förstår jag inte alls. Det här är en bok som sorterar bättre i genren livsstil/självhjälp – inte under rubriken samhällsdebatt.

Jag började faktiskt läsa boken mest på grund av debatten/alla de storsågande recensionerna. De gjorde mig lite motvalls. Plötsligt var det en väldig slagsida åt hur ansvarslöst det var att "hylla" skilsmässan, kändes det som. Så när jag beställde hem Svelands/Wennstams alster var det faktiskt med ambitionen att läsa den välvilligt, kanske rentav att försvara skilsmässorna som plötsligt, år 2011, gått och blivit kontroversiella.

För så märkligt är det ordnat här i världen att när Maria Sveland redaktörar ihop en bok om att skilsmässa är bra då autopilotas det fram en massa kritik som i stället hyllar uthållighetens dygder. Det frenetiska skällandet på Happy Happy liksom gjorde skilsmässan till något kontroversiellt, nästan tabu, och det är mycket märkligt för jag har aldrig uppfattat den som tabu förut. Au contraire. Folk skiljer sig ju mest hela tiden, utan att drabbas av några gräsliga sociala stigman. Visst beklagar man ofta ett sprucket äktenskap (vilket jag ska återkomma till) men värre en så är det knappast. Därmed kan man säga att reaktionerna på Happy Happy nästan gav redaktörerna poängen de inte hade från början.

Nej, problemet med Happy Happy är inte att den är kontroversiell i sitt "hyllande" av skilsmässan som utväg. Att denna utväg ibland är enda lösningen är – i mina ögon – en trivial sanning som ingen vettig människa kan ha något att invända mot. Problemet är snarare att bokjäkeln är så rackarns banal. Det är, som sagt, lite Mitt livs novell, kryddat med kulturjournalistiska "spaningar" som ska bekräfta tesen att äktenskapsupplösningar är behängda med en "tystnadskultur".
Så påpekar redaktörerna redan i förordet att:

...hela vokabulären kring separation/skilsmässa är dessutom färgad av tragik: förhållandet "sprack", "gick sönder", "tog slut", "kraschade". Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än på den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.


Vilket avslöjande! Har ni tänkt på att vi säger att relationer "tar slut" när de tar slut? Så förlegat av oss! Och så besvärligt för författarna att också de måste använda denna vokabulär för att...öh...för att det är det som händer. För att det är omöjligt att beskriva dessa slut på något annat sätt eftersom båda inblandade vanligen haft helt andra förhoppningar och därför ofrånkomligen upplever slutet som ett misslyckande. Inte bara, men dock.
Bara några stycken framåt i samma förord förklaras emellertid att skilsmässor gör ont samt att livet är en berg- och dalbana som "gör en yr och kräkfärdig". Härifrån lanseras sedan tesen att skilsmässor kanske "väcker så starka känslor hos omgivningen" eftersom "ingen vill spy"...

Vi vill inte förenkla, skriver redaktörerna. Problemet är att det är det de gör, mer än någonting annat. Tramsiga språkspaningar och banala iakttagelser levereras i parti och minut och kombineras med högstämt tal om att det råder en "tystnadskultur" kring detta heta debattämne. Anrättningen kryddas sedan med lite bitterfittiga "skämt" om att inga män är med i boken för att "det var så svårt att hitta några som höll kvalitén" samt att det finns en skilsmässa bakom varje framgångsrik kvinna.

Jag ska dock inte hålla redaktriserna emot alla de bidragande författarna. Pernilla Glaser är först ut och skriver en fin liten berättelse om hur ett skilsmässobeslut mognar fram och om vilka som är de största ångestpunkterna. (Barnen, förstås.) Det är intressant att ställa hennes berättelse mot nästa - Maria Svelands - som cirklar kring Svelands förtrytelse över sin mors reaktioner, frihetskänslan när hon flyttade, glädjen över att ha många kompisar med mera. Där Glaser överväger sig själv i en kontext, i relation till andra är Sveland nästan uteslutande intresserad av att beskriva sig själv.
Självklart har säkert också Sveland oroat sig över hur förändringar i familjekonstellationen påverkar barn och allt det där, det utgår jag ifrån, men onekligen blir hennes text slående självcentrerad bredvid Glasers.

I grunden måste det förstås finnas "ego" med i en skilsmässa, såtillvida att två olyckliga jag sällan kan skapa ett lyckligt hem åt barn. Men Svelands triumfrop över sitt singelliv ger stundtals intrycket av att hon var barnet i den här relationen.

Well, fuck you too, tänkte jag och gick och köpte en fet jävla borrmaskin och började borra upp mina stringhyllor. Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! (---) Jag har alltid betraktat mig själv som oteknisk och av den anledningen har Olof varit den som borrat och skruvat ihop saker från Ikea...


Är det bara jag eller säger den här passagen mer om författarens tidigare osjälvständighet än om hennes nyvunna självständighet? Nåja. Oavsett vilket är hon att gratulera till emancipationen, det är givetvis frustrerande att känna sig inkapabel jämfört med livspartnern – även om man har sig själv att skylla för den ojämställda situationen.

Om barn närvarar sparsamt i Svelands text är de än mer väck i Mian Lodalens. Mian Lodalen berättar helt enkelt om en gång när hon blev dumpad.
Visst, hjärtesorg suger. Men skriver man en debattbok om skilsmässor med tesen att det faktiskt finns någonting kontroversiellt i ämnet, ja då torde väl den första insikten vara att om tabu alls föreligger så är det inte för att hymens band klipps eller för att kärleken tar slut utan JUST och BARA när andra, dvs barn, påverkas. Att två vuxna människor flyttar isär och slutar ligga med varandra är så att säga varken kontroversiellt eller intressant för samhällsdebatten.

Jag begriper ärligt talat inte vad Lodalens text har i den här boken att göra. En nyckel kan väl möjligen vara att hon av Svelands text att döma hjälpte Sveland att flytta när hon skilde sig...

4 kommentarer:

138, a.k.a. CRJ sa...

Hepp. Mkt bra skrivet. Kudos.

Jan Sjunnesson Rao sa...

Mian Lodalen är HBT gisslan men avslöjar sig när hon skriver om tysta ledsna heteropar på restauranger och att homopar inte gör sånt trist. Så futtigt . . .

JAnne Sj

oskar sa...

Dina slutsatser av Happy, happy-debatten är väl snarare att ses som ett exempel på problemet med feminism över huvudtaget - banala tankar som får en massa oförtjänt uppmärksamhet.

Unknown sa...

Har enbart läst hennes texter i DN och även där så framstår hennes reflektioner som banala.

Det är i och för sig ett genomgående problem för ganska många i svensk media som kommer in genom att vara unga, vackra och arga. Arga inom något tillåtet och ofarligt område, dock. Då ilskan i mycket bygger på att man utgår ifrån iden att "det personliga är politiskt" så blir argumentationen nästan automatiskt baserad på känslor och ideologiska övertygelser. Banala analyser med andra ord som ofta egentligen inte angår andra människor. Eventuella fakta som motbevisar teserna kan man då bortse ifrån därför att man innerst inne känner att man har rätt även om det ej går att bevisa.

Som svensk man så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till saken. Rent instinktivt lider jag precis som många andra män av en släng beskyddarinstinkt. Innebär att jag egentligen inte bryr mig det minsta om kvinnor anklagar män generellt för det ena och andra och framställer sig som offer. Ofta inte ens pga självupplevda erfarenheter utan genom ett ideologiskt-abstrakt ramverk för att få samhälleliga fördelar. Instinkten är liksom att automatiskt stödja kvinnor även om jag vet att deras självpåtagna offerstatus till stor del bygger på lögn och skitsnack. Kvinnor och barn först, liksom.

Å andra sidan så är det en smula svårt att vända andra kinden till när det kommer till analyser som mest utgår ifrån manshat. Det är irriterande då analyserna ofta är såpass idiotiska samt ofta bygger på falsk statistik.

Är såpass konservativ att jag nog aldrig innerst inne tyckt att "det personliga är politiskt". Ser t ex inte förhållanden som politik och inte heller sexuella relationer. Kanske därför som jag aldrig lär mig att i själ och hjärta acceptera kultursideanalyser trots att jag har blivit matad med dem sedan lågstadiet och upp genom universitetet. Svenska skolans fokus på att lära ut "värdegrund" verkar inte fullt ut ha bitit på mig.