söndag 23 december 2012

Raljanser och allianser


Intro


Jag börjar med ett avståndstagande från mig själv. Det är lika bra att erkänna att jag ogillar verkligen den här typen av texter, där man via nedslag i sociala medier försöker hävda sin poäng med lösryckta citat och exempel. Johannes Anyurus hyllade text var en sådan och det är problematiskt. Att leta upp idiotier på nätet är lätt, att publicera dem i punktform och vara indignerad över dem är lättja. Man bör försöka göra mer än att hävda att just de 10x140 tecken man själv letat upp utgör Verkligheten med stort V. Att jag nu gör något liknande är förstås en ironi i sig, men jag ska i möjligaste mån försöka välja exempel och resonemang som är antingen väldigt vanliga eller väldigt retweetade/upprepade av människor med många följare pga stark plattform, alternativt exempel hämtade från tidningar m.m. Jag kommer däremot inte länka eller direktcitera privatpersoner då jag inte tycker att det är rimligt att hänga ut enskilda för haltande resonemang, men likväl rimligt att diskutera resonemangen om de återgetts av fler. 

---

En social röra


En sak i Katrine Kielos kolumn i dagens Aftonbladet håller jag verkligen med om: 

"Tankefigurer om kulturella krig och politiskt korrekta eliter är farliga just för att de distraherar."

Inte nog med det. Jag skulle vilja hävda att det över huvud taget är beklagansvärt med dessa distraktioner eftersom det rimligen finns viktigare saker att prata om än pepparkaksgubbar, tjejstjärngossar, psalmsjungande och dylikt larv. Men den skrivande och debatterande eliten är inte helt oäven på måla upp sammansvärjningar, kulturella krig och tankefigurer den heller... 


Under hösten har jag på distans åsett det offentliga samtalet medan jag bytt blöjor och betraktat utvecklingen mellan krypa och gå. Slående är att vi har en allmän debatt som är en tankeoreda av rang. Hastigheten i att varje dag har sin snackis bidrar förstås. Lägg därtill att Twitter ger till ett slags klustrad gängbildning där ogenomtänkta slagfärdigheter ofta ersätter faktiska resonemang. Dessa mångfaldigas av "samtalsdeltagare" som sällan producerar några inlägg själv, utan snarare håller på endera laget. Dessa tar vanligen mängden RT:s som garant för att ett resonemang äger både eftertanke och logik - och skickar det vidare. 

Häromdagen snurrade exempelvis nån konstig anklagelseakt om att alla de demokratiälskare som ylade över klippta Disneyfilmer nu minsann var tysta angående hoten mot Åsa Linderborg. Anklagelsen är ett vimsigt hopkok av frågor och aktörer/åsiktsinnehavare som inte säger nånting alls. Vilka är demokratiälskarna som åsyftas? Mig veterligen var det väl inte många fler debattörer än Elisabeth Höglund som över huvud taget gav sig in i debatten om Disneyfilmen? Är det alltså hennes tystnad över hoten mot Åsa Linderborg vi harmas över när vi retweetar nyss nämnda anklagelse? 
Över huvud taget var väl Disneydebatten präglad av ickedebatt i mer vältaliga och mångordiga forum?Har vi alltså nått den punkten där vi kräver att den oformliga massa som utgör Facebookgrupper måste ta ställning även i nästa dags snackis? Wow. 

En idé är att om man nu vill måla upp en hyckleristisk inkonsekvens hos någon/några så ska man rimligen ha ett hum om vilka man menar. Att peka ett anklagande finger mot "massan" är en smula banalt. 


Min egen upplevelse av reaktionerna på hoten mot Åsa Linderborg är nog inte alls att det rådde knäpptystnad faktiskt. Min kollega skrev om saken på ledarplats, givetvis till stöd för henne och alla skribenter som råkar ut för liknande. Jag befinner mig mittemot Linderborg ideologiskt och har således högertunga flöden, men såg ändå ingenting annat än avståndstaganden, förskräckelse och ilska över det hon berättade bland såväl mediekolleger som politiskt engagerade. Rätteligen.  
(Jo, visst, jag såg Stael von Holsteins tweet, men tycker kanske inte att vi ska blåsa upp honom mer än nödvändigt. Det klarar han säkert bra själv.)

Visst. Alla måste inte hålla på och nagelfara alla resonemang, det är ett orimligt krav att ställa på privatpersoner som bara hänger på nätet en stund och retweetar något som låter slagkraftigt. 
Men en del av oss bör ställa högre krav på oss själva. Exempelvis vi som skriver och debatterar utifrån plattformar som är större än gängse privatpersons. Om vi ansluter oss till halvsmälta resonemang och ogrundade anklagelser som saknar förankring i verkligheten så bidrar vi till en allmän fördumning samt en skev debatt. 
Det är inte okej. Det är mer än inte okej, det är sådant som skapar misstro mot medier i allmänhet och hat mot journalister i synnerhet. 


Raljanser och allianser



Läs detta stycke, även det hämtat från ovan citerade Katrine Kielos kolumn i Aftonbladet idag: 

"Först var det feministerna som ville förbjuda kön. Det visade sig dock bara handla om pronomenet hen som alternativ till den klumpiga skrivningen han/hon. Sedan var yttrandefriheten avskaffad när en bibliotekarie flyttade Tintin-albumen från en avdelning till en annan på kulturhuset i Stockholm. Efter detta var det barnmisshandel att förbjuda pepparkaksgubbar, detta visade sig dock handla om några barn i en klass på Kanalskolan i Laxå som själva valde bort pepparkakssången. Och slutligen gav man sig på det heligaste i hela den stolta svenska kulturen: amerikansk tecknad film.

Fy tusan! Samtiden har kidnappats av en politiskt korrekt elit. Janssons frestelse är utbytt mot kebab, ansjovisen har gått till diskrimineringsombudsmannen, feministerna har förbjudit sex (eftersom de aldrig får något), barn får inte döpas till något annat än Kim och Mohammed (det första är könsblint och det andra är tja, muslimskt). Man får inte ens äta ­negerboll i fred."


Det framgår inte vem som har trott att feministerna ville förbjuda kön. En debattör? Någon i ett kommentarsfält? En politiker? Folkmajoriteten? Förmodligen har inte Kielos något exempel eftersom det här sannolikt inte är tänkt att uppfattas som ett faktiskt påstående, utan mer ett sätt att få en snygg raljansbalans. Fine. Det må vara hänt. Raljansbalans är den goda stilistens vän. Men det naggar såklart lägesbeskrivningen något. Man bör också fråga sig om det gör analysen av samhället bättre.  

Huruvida Tintinalbumen bara skulle flyttas vet vi faktiskt fortfarande inte. Det är inte osannolikt att det handlar om en efterhandskonstruktion pga all upprördhet som utbröt när bibliotekarien i fråga resonerade om Tintinböckerna. Det ingår numera i den mediala logiken att först blåsa på i en artikel med överdrivna rubriker för att sedan - i god navelskådningsanda - spela ner den första artikeln i en självrannsakande text om mediers påverkan på skeendena för att slutligen göra en "efter stormen-intervju" med objektet för hela eländet. Den ordningen uppfattas av en del journalister som både rolig och intellektuell. Jag uppfattar den som olycklig och skadlig. 


Samma ordning har spelat in i fallet pepparkaksgubben. Här har vi nu gått varvet runt och historien som först rapporterades som pojken som inte fick vara pepparkaksgubbe omtalas nu som skrönan om pojken som inte fick vara pepparkaksgubbe. Detta eftersom ett antal medier har talat med skolan, som skyndsamt meddelat att pojken givetvis får vara pepparkaksgubbe om han vill. Såklart. Vilken skola backar inte när den blir omskriven på detta vis? Case closed, tycker lata kolumnister och går raskt vidare till att raljera över alla dumma rasister i kommentarsfälten. 

Eh. Seriöst? I vilket annat fall skulle vi nöja oss med att en skolledare tillbakavisar ett påstående? Pojke: Jag blir mobbad och min lärare bryr sig inte. Skolan: Det stämmer inte och förresten ska vi bry oss jättemycket redan på onsdag. Den med minsta nyfikenhet i huvudet skulle reagera på flera saker i pepparkakshistorien. Det fanns faktiskt citat ur sms från lärare till pojkens mamma. 
Dessa antyder näppeligen att det är fråga om ett simpelt missförstånd, men de var märkligt formulerade på ett sätt som antydde animositet och en liten anklagande udd mot mamman. Det var inte en "vanlig" kommunikation mellan en förälder och en lärare. Ingen har klurat på eller grävt i detta. Istället har vi dubbat hela historien till bara en anka, trots att en verksamhetschef i utbildningsförvaltningen faktiskt bekräftat  att beslutet inte bara handlade om allergier eller val av sånger och skyllt på Skolverkets otydlighet. Anka eller ej – det enda som varit uppenbart hittills är att historien har flera bottnar. 


Nåväl. Det kan vara skitsamma med den saken, men det oroar mig att så många i mitt skrå nöjer sig med så lite information när den tillgängliga informationen är tillräcklig för att de ska kunna bygga sina raljanser och allianser. På samma sätt tycker jag att den citerade raljansen i Katrines text är problematisk eftersom den lägger ribban för det offentliga samtalet så lågt. Hon låtsas som att vi vet allt om nämnda fall och går sedan till attack mot den som inte tolkat som hon gör. 

Om man på ledarplats i en av Sveriges största tidningar får göra så här, bygga så här stora halmgubbar, göra så här svepande gester och ihopbuntningar - varför i all världen ska vi förvänta oss bättre av Nisse i Hökarängen eller Kalle i kommentarsfältet? Det är inte direkta påhopp, nej, men det är ohederlig argumentation som skapar en befogad ilska hos en mediekonsument som förväntar sig mer. 


Alla är sammansvurna


Pepparkakshistorien har nu svällt till ett ofta upprepat påstående om att allt det här med hotade traditioner per se är en främlingsfientlig myt eller åtminstone ett klandervärt påstående med dold agenda som det är påkallat att "kräkas i munnen" över. Så kan det kanske vara ibland, men som heltäckande teori betraktad måste jag nog säga att den påminner mer om konspirationsidéerna om pk-maffior (skojigt behånade här) än om verkligheten. Exempelvis på bloggen Feministiskt Perspektiv framförs denna tes som i korthet går ut på att idéer om hotade traditioner är en högerextrem mediestrategi som det krävs ett "tränat öga" för att se. (Bloggposten består dock till hälften av att man ber om ursäkt för att lite slarvigt ha påstått att det startats facebookgrupper om pepparkakerierna innan artiklarna om Mio Simic ens publicerats) 

Det går en röd tråd mellan nämnda bloggpost och kritiken mot Kristdemokraternas julaffisch, vilken även den fått en del skarpa slängar från vad man får anta är såna där tränade ögon. Och nog ska det till ett jävligt tränat öga för att reda ut hur de där högerextrema mediestrategerna lyckades få ut Skolverkets GD Anna Ekström på banan i deras ärende när hon skrev om kyrkliga inslag i skolmiljö på DN Debatt

Gudarna ska veta att det finns många skäl att gräla på KD, men att läsa in främlingsfientlighet hos partiet som just trummat fram vård till papperslösa är bara ohederligt. Inte minst när det finns exempel som Ekströms artikel ovan, vilken utgör betydligt mer trolig bakgrund till affischens budskapet. Men som vanligt väljs logiken bort till förmån för de påståenden som funkar när man bygger sina raljanser och allianser. 


Nej, anledningen till att många reagerar på historier som den om Mio som ville vara pepparkaksgubbe är förmodligen inte att befolkningen styrs av högerextrema mediestrateger, utan att det faktiskt förekommer en del förändring i samhället som alla inte gillar. Att de inte gör det behöver heller inte betyda att de är illvilliga och bara behöver en rejäl bassning i närmaste kvällstidning för att komma på andra tankar. 

Graden av rationalitet i att ogilla förändring kan diskuteras och är heller inte konstant från fall till fall. Ibland vill nästan alla se Slussen rivas, ibland blir folk ledsna över tanken på att framtiden kanske inte rymmer finklädda barn som sjunger I denna ljuva sommartid i en lövad kyrka. Det behöver inte betyda att de är fulla av hat, det kan faktiskt vara så enkelt att de ser ett värde i att tradera sådant som de värdesätter från sin egen uppväxttid. Vi gör sånt, vi människor. Och vi går inte i takt alla gånger. Det måste vara tillåtet. (Förutom i Luciatåg, då måste alla gå med lika tunga fjät.) 
Att hitta på teorier om att alla som inte går i min takt är del av en högerextrem mediestrategi synes mig vara en väg med mycket dålig framkomlighet i den offentliga debatten. 

Fram för framkomlighet!


Framkomlighet är viktigt. Johannes Anyuru uppmanade folk att tänka efter på hur de reagerade på den där historien. Emedan jag håller med honom om hans huvudpoäng om att det är viktigt att närma sig de här frågorna med ödmjukhet och framför allt medkänsla med dem som faktiskt träffas av rasism så kan jag inte hålla med honom när han uppfordrande skäller på de människor som reagerade med skratt på pepparkakshistorien. 

Skälet till att man reagerar här handlar ju faktiskt inte alls om att man avfärdar rasism. I just det här fallet hade ju skrattarna rätt - det fanns ingen rasism och det finns mig veterligen ingen känd anledning att utsträcka begreppet rasism till att omfatta pepparkakor. Vill man göra det måste man argumentera för det, inte emot dem som påpekar exemplets svaghet. 
I ljuset av detta blev det lite konstigt att det var just med avstamp i detta exempel som Anyuru med utdömde skam och rodnad åt alla som skrattat, även om han generellt har rätt i att empati är tillrådligt. Sen har han givetvis rätt i att det sker mängder av övertramp i både denna och andra debatter, särskilt i kommentarsfält och sociala medier och i synnerhet från anonyma, men då är vi återigen i problematiken där debattören pekar anklagande på en tänkt homogen massa med stöd i en handfull citat som hävdas utgöra Verkligheten.  


Jag kan förstå att tillfällen inte alltid väljs. Ibland råkar det vara fel droppe som översvämmar bägaren, men den snabbhet och rörighet som präglar samhällsdebatten med ständigt nya snackisar gör att vi får ständiga problem med haltande jämförelser och svepande resonemang. 

Personligen tycker jag inte att någon av höstens/vinterns alla debatter är heltigenom självklar (och det gör mig inte till en dålig människa). Jag tycker att Tintin i Kongo är förskräcklig, men det hindrar inte att jag samtidigt har starka problem med hur lätt och oproblematiskt många verkar tycka att det är att tillrättalägga gammal kultur på olika censurliknande sätt. Sådant leder lätt till glömska och förlust av redan lärda läxor. Ungefär samma känslor har jag inför de olika klippen i Disneyfilmen. 

Om jag ska vara ärlig tror jag att de flesta tänker tycker ungefär så här, men att många väljer inställning också utifrån vilka argument de ser och tiltlalas eller stöts av. Och här spelar förstås kommentarsfälten och det anonyma hatet stor roll. Mängden okänsliga idioter gör att man överger nyanserna och fokuserar på att ställa sig så långt ifrån idioterna som möjligt. Det är förståeligt, men inte särskilt klokt. Jag har sett många resonera så i fallet Stina Wirsén/Lilla Hjärtat, ibland rentav med hänvisning till stötande kommentarer de sett om Tintindebatten eller Pepparkakediskussionen. 

Frågan om Lilla Hjärtat tycker jag är ännu mindre självklar, inte minst med tanke på att de flesta tänkande varelser givetvis inte tror annat än att Wirséns syfte var att göra en fin och inluderande bok som visade mångfald snarare än enfald. Alla som nu självklart ställer sig på kritikernas sida bör rimligen ha något slags uppfattning om hur en acceptabel barnkultur som synliggör fler än rågblonda Tommysar och Annikor kan se ut. För om det inte är okej när Wirsén gör det – inom ramen för sin estetik – vet jag inte hur det ska gå till. Och det är ju rätt synd om det inte går till alls, bara för att debatten är låst i positioner som kännetecknas av överdrifter och flockmentalitet. 


Önskar man framkomlighet och dialog i ordets verkliga bemärkelse är det rätt meningslöst att hela tiden bedriva debatten med syftet att stämpla ut motpartens avsikter som onda. Kielos raljanta förenklingar om olika positioner ovan är ett sådant exempel, påståendet om att det här med förändrade traditioner enbart skulle vara en högerextrem strategi och myt är ett annat. Visst finns dylika myter/överdrifter, men om det så bara finns en handfull konkreta exempel på förändring drivits fram av ängslighet så räcker det för att debattörer som hävdat annorlunda ska kunna utmålas som folkförvillare av det fåtal högerextrema strateger som verkligen finns. 

Jag kan inte för mitt liv begripa varför så många, regeringen inkluderad, är redo att bereda väg för en sådan utveckling. 


God jul, ses nästa år!

måndag 27 februari 2012

Inte tack vare dig, Guillou

Läser Jan Guillous senaste krönika, i vilken han tar avstamp i könsstympning för att förklara varför burka och niqab på barn borde anses olagligt i Sverige. Skolverket har nyligen kommit fram till motsatsen, nämligen att det vore olagligt att förbjuda dessa plagg i skolan.

Skolverket har fel och styrs av rädsla att "hamna i sällskap med Sverigedemokraterna", menar Guillou och förklarar vidare att "det går faktiskt inte att komma i från att burka och niqab på småflickor är ett otvetydigt uttryck för kvinnoförnedring". 

Frånsett att artikeln överraskar såtillvida att Guillou sällan ägnar kraft åt kvinnofrågor – annat än när han avfärdar dem som dumheter – så är hans skrivningar om könsstympning minst sagt magstarka för den som följt Guillous tidigare debatterande i frågan. När det gäller just invandrade kvinnor kan man med fog påstå att Guillou tillhört en av de stora svikarna i debatten.

I januari 2006 skrev Guillou en famös kolumn i Aftonbladet (även här). Under rubriken Glädjande brist på hedersmord i Sverige raljerade han över bland andra Soleyman Ghasemianis och Sara Mohammads engagemang mot hedersproblematiken samt över Stockholmspolisens Kickis Åhré Älgamo, som arbetat mycket med frågorna. 

Alla överdrev, menade Guillou. Enligt honom rådde det snarast brist på hedersmord. Vore dessa lika vanliga "som det helyllesvenska hustrumordet så skulle vi ha att göra med mellan fem och tio hedersmord per år", skrev författaren och bekymrade sig ingenting om eventuella mörkertal eller hur många som kunde tänkas leva under förtryck och hot om mord. 
I stället beskrev han på sedvanligt drygt manér att "i våra medier står tusentals invandrarkvinnor, i värsta fall till och med tiotusentals, i kö för att bli hedersmördade. Detta hänger helt enkelt inte ihop" och konkluderade att medierna hade en främlingsfientlig strävan. 

Samma främlingsfientliga aktivism spårade Guillou i diskussionen om kvinnlig könsstympning, en debatt som han menade var opåkallad pga "den totala avsaknaden av kvinnlig könsstympning ("omskärelse") i Sverige". Inte ett enda känt fall, trots straffskärpning, triumferade Guillou, även här obekymrad om eventuella mörkertal. (Mindre än ett halvår senare föll den första domen.)

"Slutsatsen av detta måste bli att sedvänjor som är totalt främmande inom den svenska kulturen har svårt att leva vidare med invandrare", slog han fast. 
Syns det inte i Guillous kikarsikte så finns det inte, kort sagt.... 


Men nu, sex år senare, erkänner alltså karln plötsligt att könsstympning faktiskt har funnits. I helgens krönika skriver han: 

"I Sverige är könsstympning ett brott och det alldeles oavsett om det skulle kunna ses som en inskränkning i religionsfriheten."
samt:
"Inom gruppen somalier i Sverige tycks den kvasireligiösa seden att omskära unga kvinnor ha upphört. Förklaringen är enkel. I Somalia finns ett socialt tryck från omgivningen att anpassa sig till vidrigheterna. I Sverige är det tvärtom. Den svenska lagstiftningen befriade de somaliska kvinnorna i Sverige från ett uråldrigt barbariskt kvinnoförtryck."

Just det. Könsstympning är ett brott. Straffen för detta brott skärptes efter en "våldsam" debatt som du, Jan Guillou, för sex år sedan fann larvig och onödig samt främlingsfientlig eftersom könsstympning enligt ditt förmenande inte ens fanns. 

Nu skriver du istället att denna icke existerande sed har upphört samt att somaliska kvinnorna har befriats – tack vare svensk lagstiftning. Det är inte lite jävla fräckt. 
För gudarna ska veta att du inte var till någon hjälp när debatten pågick

måndag 30 januari 2012

French maids och skulle kunna-leken


"Hej skattebetalare! Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?"

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det. 

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas. 

Okej. Låt oss ha den stora skulle kunna-debatten. Skulle det kunna hända?? 
Ett bra sätt att kontrollera saken är att ringa Skatteverket, så det gjorde jag. Pia Blank Thörnroos är rättslig expert på skatteverket och hade redan pratat med SVT när jag ringde. (Grattis till er kampanjmakare som skapade sajten!) Och nej, French Maid Service i Sverige skulle inte godkännas för rut-avdrag. Den tjänsten är snarare att betrakta som posering eller liknande, säger hon. 

Däremot är det förstås svårt för Pia Blank Thörnroos att säga aldrig någonsin, aldrig någonstans skulle det kunna hända – i den meningen att Skatteverket inte har ett helt regelverk kring vad anställda i städbranschen får och inte får ha på sig. "Kläder kan vi ju inte lägga oss i", konstaterar hon. (Det är ur denna lilla källa vänstern kommer ösa när denna sajt blir nyhet och debatt...) 
Men, säger jag, när det som i detta fall, är uppenbart att affärsidén näppeligen är städningen, utan kläderna på städerskan. Då är avdrag tveksamt? 
Ja, säger Pia Blank Thörnroos. 

Frågan vi ska ställa oss, när vi nu leker skulle kunna-leken, är alltså: Om ett företag sålde städtjänster med städerskor iförda små heta french maid-outfits, skulle någon enda människa kunna uppfatta städningen – inte kläderna – som kärnverksamheten och affärsidén? Det tror inte jag. 
Låt mig ta ett övertydligt exempel som kanske illustrerar det hela bättre. Om jag sålde böcker av guld skulle Skatteverket rimligen beskatta dem som just guld, inte bokmoms. 

Jaja, säger flera som köpte hoaxen. Att så många går på fejken betyder väl också något? Att vi inte kunde skilja lögnen från verklighet, säger nog ändå något om samtiden. Nja, säger jag. Vi kan också vända på steken och säga att lögnens framgång säger något om dem som går på den. 
Fejksajten French Maid Service i Sverige är vänsterns motsvarighet till illvilliga rövarhistorier av typen "rika flyktingar som kör Mercedes". Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den för att den bekräftar deras föreställningar om hur världen är beskaffad. I detta fallet världen som styrs av en galen borgerlighet som vill skattesubventionera poserande strippor. 

Att man går på lurigheter kan man inte alltid hjälpa, visst. Men om du gick på detta - eller ännu värre fattade hoaxen men glatt spred lögnerna ändå - bör du nog reflektera lite över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning?


Uppdatering: 
Tror fasen att jag slänger upp den här på ledarbloggen också.